Grattis till mig!

I dag fyller min blogg två år. Om jag minns rätt är det första trotsåldern bland människobarn, är det inte så?

Och i dag kan jag konstatera att efter två veckor med gröna kuren ser jag lite ljusare, tänker lite klarare, och väger lite mindre.

Solen lyser och cykelpumpen (talgoxen) väsnas.

På det hela taget en bra dag!

Prioriteringar

Det har varit några intensiva dagar, då jag bland annat hunnit vara en sväng till fastlandet (hört det förut?) för både nytta och nöje. I torsdags hade vi ett kärt möte mellan tre generationer - jag och syrran, vår mor och våra båda döttrar. Riktigt kul och häftigt, händer sällan. Det blev inte så många timmar, men vi hann med att både prata och skratta i stora mått. Bland annat beblandade vi oss med andra kvinnor på en tjejträff där vi lärde oss vett och etikett (nåja, vi lyssnade i alla fall på en föreläsare i ämnet) och blanda drinken Cointreaupolitan. En riktigt fräsch höjdare, den blir perfekt i hängmattan i sommar!

Dagens fundering är varför jag läser så lite i mina kära böcker nu för tiden. Jag som är bokmal, älskar både läsning och böcker (bara att hålla i dom är tillfredsställelse) och läser gärna om litteratur i tidningar och tidskrifter. Boken är en av mina livsnödvändigheter. Men plötsligt - eller kanske är det inte så plötsligt? - finner jag mig läsa allt mindre. En bok tar allt längre tid att läsa ut. Så - vad har hänt?

Datorn. Internet. Bloggen. Facebook. Hemsidan. Släktforskningen. Bildbehandlingen. Surfandet som aldrig tycks ta slut. Där är svaret!

Men det är inte av ondo ändå, tycker jag. Allt det där som har tagit över, är positivt. Jag gillar ju att hänga på nätet. Jag gillar att skriva och läsa bloggar, att söka på Internet, att dona med min hemsida kring släktforskningen. Nu ska jag bara hitta ett sätt att återinföra de långa härliga lässtunderna OCKSÅ.

Tips, någon?

Hur ser det ut för dig, och hur ser du på det här?

Att ha följare till sin blogg

När jag började blogga för snart två år sedan fylldes det ganska fort på med följare, det vill säga personer som ville visa att de följer min blogg. Sen har det här avstannat, och jag har i ärlighetens namn inte funderat särskilt mycket över det. Det har varit viktigast att veta att några läser än att visa upp antalet, så att säga.

Men lite har jag faktiskt tänkt om. Det är uppbyggande att varje gång man går in på sin egen bloggsida se vilja följeslagare man har. Särskilt nu känns det så, när jag delar med mig av rätt personliga ting ur mitt liv. Jag vet att jag har många av er där ute som inte syns på min sida, men skulle bli så glad för var och en som vill ta steget och visa sig som officiell bloggföljare.

Jag välkomnar dig av hela mitt hjärta!

Jag är mig själv. Eller?

Efter en vecka på gröna kuren och med att ha kommit igång med yogan igen, är det främsta resultatet att jag känner mig nöjd med mig själv. Lite av tyngdkänslan har också vikit, och tankeverksamheten har faktiskt visat sig flera av dagarna den här veckan. Tidigare har det länge stått still i huvudet, men det har faktiskt börja röra på sig lite då och då nu!

Jag läste en så tänkvärt blogginlägg gjort av Emma på Livskrafter i går. Alla borde läsa det, och ta sig TID att läsa det för sig själv. Det är så sant, och borde vara så enkelt.

Läs det här. Är du dig själv? På riktigt?

Här är min matplats!

I mitt förra inlägg visade jag min blogghörna som är köksbordet. Hannele ställde då den helt relevanta frågan var jag sitter när jag ska äta!

Här, Hannele, på vår ljusa härliga glasveranda! (Bilden är tagen tidigt i våras)

Min blogghörna

En av mina vänner både i bloggosfären och IRL, Pia, ville i sitt senaste blogginlägg veta hur min blogghörna ser ut.

Egentligen har jag inte en hörna, utan jag bloggar där andan faller på. Det är ju inte ens alltid i hemmets lugna vrå, utan på jobbet eller nån annan stans där jag råkar befinna mig med min dator. Men oftast är det här - vid vårt lilla köksbord med utsikt ut över vidderna. Så här såg det ut i går kväll medan jag väntade på resultatet i Let´s dance.

Det här väckte ju min nyfikenhet. Så - kära vänner Eva, Irene, Monika och Pia med bloggarna Eva Linder, Harmoni i hemmet, Monika Häägg och My Green Blog - hur ser det ut i era blogghörnor?

Att få syn på sina problem

Vi tycker väl lite då och då att vi har problem. Stora och små. Hur man uppfattar ett problem - eller VAD man uppfattar som problem över huvud taget - beror så väldigt mycket på var man befinner sig i livet. Just nu.

Ett sätt att minska både antalet och storleken på problem, kan vara att helt enkelt formulera det man uppfattar som ett problem. Antingen skriva ner det, eller resonera om det. Vad exakt är det som är problemet? Är det något jag måste åtgärda? Om jag inte gör något, vad händer då? Är det något som jag över huvud taget KAN göra något åt (väldigt ofta kan man inte det)? Vad är det absolut värsta som kan hända? Gör plus- och minuslistor, det är alltid bra. Ställ det du uppfattar som problem mot andra saker som händer, jämför. Vänd och vrid.

Det här är ett förförande enkelt sätt att få syn på hur det där egentligen ser ut, som man trodde var ett problem. Ofta, alldeles för ofta, problematiserar och oroar vi oss i onödan. Så dumt!

Att ta saken i egna händer eller Livet är summan av dina val

- Vill du må bra?
- Javisst, självklart!
- Men svara då på frågan: vad gör du för att må bra?

Den här retoriska frågan hörde jag en gång en föreläsare ställa, och den har levt med mig sedan dess. Den illustrerar på det enklaste vis att jag själv har ansvar för mitt liv. Alla vill väl må bra, men långt ifrån alla tar sitt ansvar och gör vad de kan för att må bra. Alltför många tror att god hälsa kommer av sig själv. Och så länge man är relativt ung kan det nog vara just så.

Jag har mått rätt dåligt under ett års tid snart. Det är med största sannolikhet hormonerna som spökar och som har ställt till det. Det kan ju bli så i kvinnoliv. I samband med hormonförändringar så har jag gått upp i vikt väldigt snabbt och alldeles för mycket, och så har mitt rätt så prestationsfulla och stressiga arbetsliv gjort mig galet trött. Allt blev en ond cirkel; viktuppgång och trötthet - jobbigt att röra sig - hälsporre - mer viktuppgång och trötthet - ännu svårare att röra sig, och så vidare i all oändlighet. Ont i kroppen på de mest diffusa och svårförklarliga sätt. Tröttheten handlar alltså inte om sömnighet - det handlar om energilöshet. Olust. Skiter i allt, ungefär.

Mina utmaningar i arbetslivet, mitt prestationsinriktade sätt att arbeta, blev plötsligt för mycket. Jag orkar knappast ha mer än en boll i luften just nu, jag som haft tusen! Då och då kan det glimma till, energin kommer tillbaka och då drar jag på i hundra knyck. I två timmar. Sen är jag slut, och kan inte fatta hur jag ska kunna ta hand om det där jag drog igång.

Det blir svårt också för omgivningen att hänga med, kan jag tänka mig. Jag är ju inte sjuk, och jag ser ut som vanligt (utom något rundare förstås!), så hur kan man fatta att jag inte är samma människa? Jag kan ju knappt acceptera det själv.

Mitt främsta fokus nu är att rensa min kropp och gå ner några kilo. Viktuppgången har väldigt lite med kostvanor att göra, det vet jag. Men jag måste ändå försöka göra det jag kan, och det som går. Det måste ju också kunna bli en god cirkel; lättare i kroppen - mera energi - lättare till rörelse - lättare i kroppen, och så vidare.

Ett annat fokus är att vara snällare mot mig själv när jag inte orkar. Att tillåta det. Att faktiskt tycka det är OK att jag inte vill, kan eller orkar.

Om sju veckor åker jag till Thailand för två veckors ledighet med yoga, sol och bad. Det är precis rätt för mig just nu, och jag är så oändligt tacksam över att jag har en så inkännande och omtänksam man. Inför den resan har jag nu satt igång ett arbete med mig själv, som innebär att rensa kroppen från jästsvampar och socker för att förhoppningsvis hitta energin. Det heter "Gröna kuren", och är något jag har hämtat inspiration till från Sanna Ehdin. Egentligen är det mycket enkelt, och ligger delvis i linje med de nu för tiden så populära dieterna med ett minimum av kolhydrater.

Jag ska följa den här kuren så långt det bara är möjligt i sex veckor: bara äta proteiner, bra fett och gröna grönsaker. Kolhydrater, mejeriprodukter, frukt, grönsaker med andra färger än grönt (innehåller för mycket socker) och alkohol är aja baja under kuren. Jag förväntar mig att hitta tillbaka till mer energi med den här kuren, och går jag dessutom ner ett par kilo är det bonus. Parallellt tänker jag grunda för thailandssolen ett par gånger i veckan i solarium, något som jag också vet att jag mår bra av. Samt återuppta yogan, som hamnade vid sidan om under hösten. Men i linje med att vara snäll mot mig själv blir det bara medicinsk yoga den här terminen, det är vad min kropp klarar av och behöver.

Att skriva om det här, hjälper mig på vägen. Jag kommer att återkomma här med reflektioner kring det jag håller på med och vad som händer under tiden.

Jag MÅSTE hitta tillbaka till mig själv. Därför tar jag saken i egna händer. Därför tänker jag de närmaste sex veckorna bara göra val som hjälper mig i rätt riktning.

Aj, aj, aj!

Jag har köpt yantratoffeln. Ni vet, den där med inbyggda akupunkturkulor. Tänkte den skulle vara bra för mig.

Den vänliga människan i hälsokostbutiken upplyste mig om att jag inte skulle gå i toffeln för långa stunder, det räckte att börja med en halvtimme åt gången.

En halvtimme!??

Jag klarade 1,5 minut, sen svartnade det för ögonen. Jädrar, så ont det gjorde! Men jag har framhärdat, en kort stund morgon och kväll har jag haft dom på mig (att säga att jag har "gått" i dem vore förmätet) i några dagar. Jag tror nämligen att det ömma helt enkelt beror på obalanser i min kropp, och att dessa ömma punkter verkligen behöver bearbetas.

I går var jag på massage hos Marita. I morse kunde jag faktiskt gå i mina tofflor. Inte så jag svävade fram, men det svartnade åtminstone inte för ögonen och jag kunde ha dem på mig en hel kvart.

Jag hade rätt. Lite mer arbete med att balansera min kropp, och jag kommer att dansa fram i mina yantratofflor!

Jag ska till Thailand!

I går kom jag hem och kände mig förväntansfull över en fredagkväll på tu man hand med käre maken, trött efter en arbetsvecka. Han hade förberett maten, fixat lite hemma och dammsugit. När jag pustat ut och satt mig, deklarerade han att jag hade en arbetsuppgift under kvällen. Att boka min resa till Thailand i mars.

!!!

Jag ska göra Kerstin sällskap till Koh Lanta för två veckor med sol, värme och yoga tillsammans med hennes "yogafröken" Elisabeth (www.thaiyogamassage.se). Det var inte förhandlingsbart skyndade käre maken sig att säga när han såg att jag drog efter andan, fulladdad av invändningar. Jag satte mig alltså och bokade in något jag knappt visste vad det var. Nu - ett dygn senare - har det sjunkit in. Jag ska till Thailand! Mitt i denna mörka, kalla, isiga, långa, tröttsamma, mördande vinter, får jag åka till sol och värme.

För pengar som är hans, får jag åka bort för att få välbehövlig vila. Det är kärlek, mina vänner!

Dags för rensning

Tjugondag knut, och granen (ska) dansas ut. Det blir varken dans eller julgransutkastning för oss i dag, det får bli på söndag. Men den här dagen står för att rensa och byta ut, och jag har tagit bort julsaker lite grann varje kväll den här veckan. De har sakta och omärkligt förflyttat sig från fönsterbrädor och bänkar, till en plats en trappa upp. Allt i väntan på söndag och nerpackning i kartonger.

I dag städar jag också ut julen på bloggen, nu var det dags för en ny look. Lite våraningar, eller hur?

Har också börjat skapa en hörna i huset med loppisgrejor. I maj har vi en torgdag här där vi bor, traditionellt sedan urminnes tider, och i år tänker vi ha ett eget stånd där vi säljer våra grejor vi inte längre vill ha eller behöver. Ska bli kul! Högen är inte så stor än, den består bara av några böcker, DVD-filmer och ett par gardiner, men mer ska det bli!

Slutligen har jag börjat rensa lite i min tillvaro och min kropp, men det återkommer jag om.

Vi fortsätter spela oss runt världen

Äntligen har vi fått spela canasta igen! Det har varit ett oförskämt långt uppehåll ända sedan tidigt i våras, men skälet har varit att våra spelkamrater inte haft tid på grund av husombyggnad. Nu var vi där och invigde den nya spelhålan som rymdes innanför en fantastisk utbyggnad med härligt vackert fönster! För första gången i vår spelhistoria - som i alla fall har varat i 12 år hittills - gick det bra för mig hela helgen. Jag toppade helgligan, och förbättrade därmed min totala statistik. Hurra!

Efter vår malaysiaresa förra januari, har vi nu börjat spara till en ny. I maj nästa år åker vi och upptäcker Cornwall via bil, och det ska bli alldeles fantastiskt! Finns det någon som har tips att ge, tar jag tacksam emot!

Coelho är överskattad

Paulo Coelho är författaren som alltid höjs till skyarna. Lättlästa berättelser om livets mysterier. Många i världen tar till sig hans budskap.

Jag har läst en del Coelho-böcker, senast i raden var denna. Jag läste inte ut den, för jag ledsnade på att han fortfarande i sitt rätt banala historieberättande staplar livsvisdomar och livsrecept på varandra för att liksom pracka på mig en massa. Ingen finess alls. Mycket av det han har att säga är nog bra, men kan han inte hitta andra sätt att säga det på, så jag som läsare får tro att jag har kommit på det själv?

Ett undantag i hans bokflod är "Veronica bestämmer sig för att dö". Den tyckte jag - åtminstone då när jag läste den - var både sorglig och överraskande.

Vad tycker du om Coelho? Kan du hjälpa mig att se något annat?

Två stilla ljus steg till väders

Jag har aldrig varit vän av raketer, smällare och fyrverkerier, därför gillar jag verkligen de senaste årens nya alternativ; khom loy.

Khom loy är lyktan av rispapper och paraffin, som stiger till väders på det vackraste och stillsammaste sätt man kan tänka sig. I går på nyårsaftons kväll skickade vi upp två khom loy till minnet av två nära och kära. Ett tag såg det ut som om de skulle ge upp innan de ens kommit upp i luften, men kraften från varmluften tog över och skickade iväg dem över nejden. Vi stod och följde dem med blicken så länge det gick att se dem, och innan de försvann var det som att de blinkade till åt oss.

Det är ett fint sätt att ta adjö av det gamla året, att sända upp en khom loy. Prova!