"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva, hur skulle jag kunna vara genial, underbar, begåvad, fantastisk?

Men, varför skulle du inte vara det?

Att du låtsas vara liten hjälper inte världen.

Det finns inget upplyst i att krympa för att andra människor inte ska känna sig osäkra i din närhet.

Vi är alla avsedda att lysa som barn gör.

Vi föddes för att manifestera vår fulla potential som bor inom oss.

Den finns inte bara i några av oss. Den finns i var och en!

Och då vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra samma sak.

När vi är befriade från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra!"

Texten är hämtad från boken "Åter till kärleken" av Marianne Williamson, och användes av Nelson Mandela vid hans installation.

Nu är yogan igång på allvar

Jag har i 4-5 år gått på poweryogaklasser, med rätt långa uppehåll över somrarna. Jag började av ren nyfikenhet, och tyckte först att det var en suverän träningsform för min kropp, som kompletterade övrig träning bra. Men vartefter tiden har gått har yogan blivit så mycket mer.

Under hand har jag också blivit mer nyfiken, och provat fler former av yoga. Framför allt kundaliniyogan, eller livsyoga som den också kallas, är något jag har stuckit emellan med på kortare sommarkurser t.ex. Det var också kundaliniyogan som var den allra första yogaformen jag testade för mer än 10 år sedan. Det var en synnerligen trevlig bekantskap, och jag insåg nog redan då att yoga var bra för mig.

Efter ett långt uppehåll kom sen Elisabeth i min väg, och jag provade poweryoga under hennes ledning. Där blev jag kvar, och har varit i 4,5 år om jag räknar rätt. Tisdagsmorgnar är min morgon tillsammans med Elisabeth och poweryogan, och jag har vissa terminer också utökat till två gånger i veckan.

Men nu kommer det att bara bli tisdagsmorgnar framöver, för jag har också bestämt mig att lära mig ashtanga yoga från grunden. Den som följt min blogg en längre tid, minns att jag i somras gick en veckoslutskurs som jag var tvungen att sluta i förtid, läs här, för att den tog så hårt på mig. Det var ashtanga, och det var hos Maria jag gick kursen.

Eftersom jag tydligen är en person som söker utmaningar, gav det mig inspiration till att - i stället för att konstatera att ashtanga inte är något för mig - bestämma mig för att gå till botten med ashtanga yoga. Eftersom min kropp reagerade som den gjorde, måste det ha betytt något.

Sagt och gjort - jag har nu påbörjat en nybörjarkurs i ashtanga med Maria, på onsdagskvällar. Ashtangan innehåller serier med asanas (ställningar) med jättekonstiga namn som Maria rabblar. Men det är kul, och riktigt riktigt skönt. Svettigt och tufft för musklerna. Men kroppen tackar mig varje gång.

Men det är faktiskt inte riktigt nog med det. I min iver att utforska ashtangan, insåg jag att det finns ett ställe till som jag vill testa. Hade siktat på en nybörjarkurs även där, men det funkade inte med mina tider. Efter lång och snårig mailkonversation med Jenny, så kom vi fram till att jag kunde hoppa in i en av hennes nivå II-kurser på fredagluncher. Den började i går, och var härlig!

Så nu yogar jag tre gånger i veckan: på tisdagsmorgnar hos Elisabeth, där jag får känna mig lite duktig eftersom jag varit med ett tag, det är jobbigt men jag känner igen det och kan våga utmana mig allt mer. Elisabeth är också sjukgymnast i botten, vilket ger en trygg dimension åt träningen. På onsdagskvällar hos Maria, som ger en strikt indisk yogaträning på ett för mig väldigt tilltalande sätt. Hon är mjuk och proffsig på samma gång, och inger stort förtroende. Hennes naprapatbakgrund ger också en trygghet. Slutligen hos Jenny på fredagluncher, där hon bjuder in till ett sagolikt lugn i sin yogagrotta. Hon bjuder på värme, engagemang och livsglädje, och här får jag ro i samband med träning i mitt eget tempo.

Alla tre - Elisabeth, Maria och Jenny - ger mig massor men på helt olika sätt. De inspirerar mig till att utföra mindre underverk med mig själv vid varje träningstillfälle.

Förstår ni nu att jag är helt såld på yoga??

Jag kommer att lyssna på Sommar i P1 i flera månader!

Under sommaren försökte jag att lyssna på Sommarprogrammet då och då. Inte särskilt ofta passade det, så i stället har jag laddat hem programmet till min iPhone, och så lyssnar jag när jag är ute och stavgår.

Mellanrummen mellan stavpromenaderna är för tillfället rätt långa, vilket innebär att njutningen med att lyssna på Sommar i P1 sträcks ut till det yttersta. Jag kommer att ha göra hela hösten att ta mig igenom programmen.

Hurra!

Att vakna till ljus och luft

Vi har sovrumsfönstret på vid gavel varje natt, än så länge. När jag slår upp ögonen på morgonen är det detta jag ser; solen som går upp över åkrarna. Jag hör kornas krasande idisslanden snett nedanför fönstret och känner så den ljuvliga sensommarluften som letar sig in genom gardinerna.

Jag njuter, njuter.

Nu ryker skjulet!

Invid vår vackra vedbod finns en tillbyggnad, ett skjul. Förre ägaren smällde nog upp det för att ha ett allmänt bra ställe att förvara ännu mer saker på - virke, redskap etc. Faktum är att vi har VÄLDIGT mycket utrymme för den typen av saker, varför just den här tillbyggnaden hela tiden har känts - för mycket. Dels har den stört vedboden balans, dels - och inte minst! - har den skymt en massa fin utsikt över våra nejder!

Nu är den på väg att bli ett före detta skjul. I helgen har merparten av innehållet förpassats till ömsom bättre förvaringsställen, ömsom brasan, ömsom tippen-högen. En del av virket tänker Bosse använda till vår kommande bastu (!), resten är rätt dåligt och kommer att gå via vår vedbod vidare in i våra spisar för att tjäna oss under kyligare årstider. Vi började såga ner en del av virket i dag, resten får bli vid senare tillfälle.

Nu återstår "bara" reglarna för tak och vägg att ta bort, det blir nog med motorsågen tror jag. Sen är det fri sikt över åkern!

Bildlöst

Den uppmärksamme har sett att jag inte har lagt ut några bilder på sistone. Orsaken är min dator, som vägrar hantera bilder klokt just nu. Det är en mapp i Utforskaren som han (för det är definitivt en han) inte vill ha med att göra, och den är förvald när jag försöker spara ner en bild eller hämta en till bloggen. Så fort jag försöker, stänger han ner webläsaren.

Frustrerande, särskilt när jag kanske har skrivit ett helt inlägg och får för mig i efterhand att ändå försöka lägga in en bild...

Tips, någon?

Hudens bästa vän...

...heter olivolja! Glöm body lotions och fuktcremer, det är helt onödigt. Några droppar olivolja i badvattnet gör susen. Efter rengöring i duschen smörjer du in dig med olivolja (medan du fortfarande är våt) och du får en len, len hud!

Ska erkänna att jag ändå använder body lotions ibland, men det är mest för att olja är svår att använda på torr hud.

Prova, du kommer att gilla det!

Det blir nog ingen Tjejmilen för mig!

Jag tror jag har bestämt mig. Ambivalensen är stor, och jag våndas. Eftersom jag är konstig i benet känner jag mig otrygg i att springa, ja till och med gå längre sträckor. Ska jag då verkligen ta mig runt i Tjejmilen?

Jag vet inte, vet inte. Men så sa Bosse i morse att en sån grej borde drivas av lust. Om jag inte känner rätta lusten blir det inte bra.

Lust har jag nog men... Kanske inte helt ändå. Om inte kroppen vill, då ska jag ju inte tvinga den. Det har jag ju lärt mig den här sommaren.

Håhå jaja. Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Det är något fel med mitt ben!

Min löpträning har legat lite lågt sista tiden, till och med mitt promenerande. Skälet är att jag har något litet vajsing på vänsterbenet, eller möjligen höften/rumpan. Det är lite svårt att både lokalisera och identifiera, men vissa dagar är jag rent invalidiserad. När jag promenerar en längre sträcka orkar benet inte med riktigt, utan jag börjar släpa det efter ett tag. Foten domnar bort på undersidan. När jag har suttit länge hemma eller på jobbet haltar jag svårt de första stegen. Mycket egendomligt.

Sen jag sprang 7 km-etappen på Visby halvmarathon i slutet av juli, har jag därför inte löptränat alls. Men om en vecka ska jag springa Blodomloppet, så jag kände att jag måste testa. Ikväll gjorde jag det, och jag tog mig runt 6 km. Fast på slutet släpade jag mig runt, för mitt ben levde ett eget liv... Nu när jag sitter här ilar det i rumpan, och den somnar!

Den här diagnosen vågar nog ingen sig på, så jag låter det hela bero och hoppas på att det går över!

Denna dagen - ett liv

Så har man (jag) klarat av den första arbetsdagen efter en lång härlig semester. Gick bra. Trots allt var jag rätt förberedd, och jag har bestämt mig för att låta den här veckan bli som den blir. Eftersom medarbetarna varit igång både en och två veckor före mig, fanns det sånt som så att säga bara legat och väntat på att jag skulle komma tillbaka. Det ska respekteras och bemötas.

Dessutom är vi mitt uppe i en förändring då en medarbetare är på väg att sluta, och det kräver också sitt.

Tidningarna är just nu fulla av tips på hur man behåller semesterlugnet när man är tillbaka på jobbet. Semesterlugnet kan du aldrig behålla, det behöver vara förbehållet semestern. Vad ska man annars längta efter? Däremot kan du använda den känslan som semesterlugnet har gett dig, och försöka återskapa den så ofta som möjligt.

Det kan man göra genom att meditera. Genom att utöva yoga. Genom att vara generös med egen tid då man gör dom där sakerna som är bra för en. Låter för bra för att vara sant? Ånej, det går. Inte alltid, alla dagar, jämt. Men allra oftast, om du ger dig DEN på det!

Namaste!

Kräftor à la Ernst

Jag är skaldjursallergiker. Det stoppar emellertid inte mig från att delta i kräftskivor!

I går hade vi en på tu man hand, käre maken och jag. Myyysigt. Medan han sörplade kräftor, så mumsade jag på paj och nachosplock. Kanske inte riktigt samma stämningshöjare, men det funkar för mig. Och till detta den lilla nubben, förstås! Alla andra attribut fanns där också; snapsglasen med kräftor på, snapsvisor, värmeljushållare i form av en kräfta och inte minst månlyktan över bordet. Hattar och förkläden hoppade vi dock över.

Vanligtvis brukar Bosse nöja sig med att köpa en kartong kräftor och glatt smaska i sig dom som dom är. Men i torsdags tvingade jag honom att titta på sista avsnittet av "Sommar med Ernst", och då bjöds på ett spännande kräftrecept. Bosse nappade direkt, och testade det i går. Det handlade om att marinera de färdigkokta kräftorna i lime, vitlök, chilipeppar, rapsolja och flingsalt. Sen woka det hela för att få dom varma, ett dygn senare. Jättegott, löd omdömet!

Kräftskivan avslutades med ett par omgångar byggkasino. Jag vann, båda gångerna.

Sammanfattningsvis en riktigt bra kväll!

Alla är vi vänner!

Har senaste tiden klurat på detta med bloggar. Så fantastiskt det är, att skriva dagbok, att umgås, att lära känna nya personer, att glutta in i nya världar, att lära sig, att... ja, säg det som inte bloggarna bidrar med. Det här året - då jag hittills har bloggat sisådär 7 månader - har jag fått massor av nya kontakter på olika sätt. Några långt bort, några engångs-, andra mer hållbara och kära. Fantastiskt.

Men det som fascinerar mig är de kändisar som bloggar. De gör ju precis som jag - skriver om sin vardag, sina innersta tankar, lägger in privata bilder, håller ett personligt språk. Jag tittar in hos dom ibland. Ledsnar rätt snart, men det känns lite spännande samtidigt som det verkar som gamla vänner. Hos några av dom har jag varit ända in i vardagsrummet. Och det är här mina funderingar kommer in - några av dom har jag också läst intervjuer med, där de har sagt att de är restriktiva med att lämna ut sina privatliv i intervjuer.

Hur går det här ihop? Tänker dom precis som jag, att det nog inte är så många som läser min blogg, bara de allra närmaste? Har inte de ett inbyggt försvarsverk mot omvärlden, är de inte vana vid att alltid ha lite distans?

Det här förbryllar och fascinerar mig. Tänk vad världen blivit liten med Internet och bloggar. Hur enkelt som helst kan jag vara vän med vemhelst jag önskar!

"Men vad gör ni på vintern??"

Obevekligt går sommaren mot sitt slut. I går var första dagen då jag anade en gnutta (mycket liten gnutta) höst i luften. En föraning. Ett löfte. Eller ett hot, om man så vill. Oundvikligt är det i vilket fall som helst, därför är det bara att acceptera. Gilla den mörka årstiden kommer jag aldrig att göra, men acceptera den är OK. Vilket är alternativet?

Den här sommaren har jag grunnat lite på alla sommargotlänningar som prisar vår ö och säger att här råder lugnet, här finner man friden, här är man fri, här kan man andas, etc. i all oändlighet.

Det är fantastiskt roligt om det är så här de känner när de är här, det känns bra att kunna utgöra en fristad för så många och att ens boplats i världen faktiskt bli tagen för ett paradis. Men tacka sjutton för att det är så de känner, när de har semester och åker till landet!! Den känslan har man väl var än i landet ens sommarfristad finns; känslan av ledighet, frihet, blå himmel, frid! De har kanske inte tänkt på möjligheten att den där känslan de så lyriskt beskriver faktiskt hänger ihop med att de är - lediga.

Spelar ingen roll, jag är glad att de känner så på vår vackra ö. Samtidigt är det lite skrattretande att några av dom faktiskt kanske tror att det är så jämt här. Att vi som bor här vandrar omkring i detta lyckorus och i denna frihetskänsla alltid. Linn Gottfridsson snuddade också vid det i sitt sommarprat i Radio Gotland härom dagen, då hon förfasade sig över den glättiga bilden av Gotland med idel lyckliga, harmoniska och leende perfekta människor bland drejade krukor och lammskinnsvästar.

För sanningen är ju att jag och alla andra gotlänningar har det som svensken i allmänhet. Vi arbetar och stretar merparten av året, går igenom alla årstider, och lever våra liv precis så normalt eller onormalt som alla andra. Vi har en vardag vi också, även om det ibland är lätt att glömma. Inte bara för sommargästen!

Det festligaste tycker jag är när man får den klassiska frågan om vad vi gör på vintern. Visst är det roligt!

Jag ska sluta med politiken

Sedan "urminnes tider" är jag politiskt aktiv i någon form. Har deltagit i många år med liv och lust i särskilt föreningsarbetet, vilket är viktigt och kul, men också genom att vara förtroendevald på olika poster. När jag fick jobbet som chef för ABF här på Gotland, valde jag dock att inte ha något förtroendeuppdrag, men det sket sig efter ett tag. Jag fick frågan, och sen var jag där igen.

Men jag har med tyngd och moget övervägande bestämt mig för att sluta efter nästa val. I och med det har jag i praktiken redan slutat (mentalt!) men hedern säger att jag håller ut ett drygt år till. Ett förtroendeuppdrag lämnar man inte hur som helst, det är ett förtroende man har fått som hörs på namnet.

Varför sluta? Jag har haft många formuleringar för mig själv och min omgivning under processens gång, såsom till exempel att det tar för mycket tid från det jag tycker är roligare, att det helt enkelt inte är kul längre, att jag tappat intresset, att jag inte orkar, att allt upprepar sig (been there, done that, got the t-shirt). Men jag har nu kommit fram till en enda enkel förklaring med ett ord; det är YTLIGT.

Inte bara det, utan också förutsägbart. Man vet redan vad alla kommer att säga och tycka, ingen vågar längre profilera sig utan den tidigare partipolitiken börjar smeta ut till en blek oigenkännlighet. "Mitt" parti är fegt och uddlöst. Varför ödsla tid på sånt? Jag liksom inte orkar bry mig längre, och det är helt mot min natur att inte bry mig. Då är det fel!

Jag står inte ut med ytlighet längre, det är därför jag har så svårt att artigt småprata med folk jag inte känner (värdelös minglare, alltså). Jag vill ha djup och mening i allt jag gör. Pretentiöst möjligen, men nödvändigt för att jag ska må bra.

Mår bra gör jag av beslutet. Nu bara önskar jag att det redan hade varit val 2010!

Hemma i Tidlösa

Vi har haft några fantastiska dagar tillsammans med våra goda canastavänner. Maximal tur med vädret gjorde att vi faktiskt kunde sitta under parasollet och spela, så vi släpade ut spelbordet och bänkade oss. Sideboards med lite gott att dricka inom räckhåll gjorde bilden fullständigt komplett. Åh, så vi har njutit!

Dock har vi inte bara spelat, utan även gjort utflykter (prylboden i Burs, hotellet i Djupvik, Gute Vingård etc.), och solat på altanen innan det blivit för varmt. Mornarna har varit bäst - jag och Bosse har smugit upp tidigt (vi är morgontidiga, hur länge vi än nattsuddar. Inte odelat positivt!), satt på en kanna kaffe, öppnat till altanen, torkat av de av dagg genomvåta möblerna och satt oss med en kopp gott och något att läsa. Så småningom har gästerna vaknat och kommit, och då har vi haft en skön stund i morgonro.

Altanen har blivit mitt semesterviste, och jag är lycklig nog att ha en hel veckas semester kvar. Hoppas att det kan bli fler ljuva mornar och soliga eftermiddagar där!

Canastadags igen - nu försvinner jag ett tag!

I kväll kommer våra kära vänner som vi spelar canasta med - förlorar och vinner pengar med samma glada miner. För pengarna går ju till vår malaysiaresa, så vi satsar glatt stora summor! Nu påbörjas slutspurten kan man väl säga, för i januari åker vi.

Här kommer jag inte att synas igen förrän tidigast på söndag då de har åkt. Nu går jag in i spelhålan!

Landshövdingelöst...

Så trist och onödigt det känns, att regeringen måste avsätta Marianne Samuelsson. Jag värderar inte vad som har hänt, man kan ha synpunkter på både det ena och det andra. Sakfrågan vet jag inte heller om den är helt riktigt återgiven i media. Men hur som helst är det en trist historia, inte minst för Marianne själv. Och för Gotland, givetvis.

Det har varit mycket den sista tiden för Gotland. Mitt under värsta (bästa!) turistsäsongen avslöjas en miljöskandal av en stor lokal industri, två av Destination Gotlands färjor krockar och landshövdingen hamnar i blåsväder.

Det kan så att säga bara bli bättre nu!

Nu väntar jag med spänning på att få veta vem som får ta över efter Marianne Samuelsson!

Att se någon komma i hamn

I helgen har vi hjälpt Sara och Affe igång i sin nya, ägandes, lägenhet. En snygg, rätt stor etta i Bagarmossen, gavellägenhet på nedre botten med ljusinsläpp från tre håll och balkong att sitta på och för katten att klättra in genom. Perfekt!

Eftersom de inte ägde en möbel, var också resan till Ikea nödvändig. Vi tillbringade åtskilliga timmar med att skruva ihop Storå, Leksvik, Kullen, Malm och andra. Puh.

Men nu är de på plats, i dag börjar de jobba efter semestern och jag vågar tro att de mår riktigt, riktigt bra! (Vilket även mamma och pappa gör!)