Yogan tog knäcken på mig!

Den här helgen var jag anmäld till en fördjupningskurs i ashtanga vinyasa yoga. Jag har aldrig provat det förut, men praktiserar ju poweryoga sedan några år tillbaka, och den är sprungen ur ashtangan. Vid kontakt med läraren så bekräftar hon också att det inte torde vara några problem för mig att hänga med.

Det började i fredags kväll, två timmar. En hel del spännande teori, med lite yogisk filosofi och lite om den åttafaldiga vägen (som jag också nämnt en smula om här ett par gånger). Lite om postural muskulatur, intressant. Sen ett pass som kändes rätt OK, jag hängde skapligt med i ställningarna (asanas), de kändes hyfsat bekanta. Även om läraren rabblade namnen på dessa på sanskrit, alltså deras ursprungliga namn, och jag fattade noll. Jag smygkollade kisande på dom andra och fattade rätt snabbt vad det handlade om.

I går lördag fortsatte det två timmar på morgonen, följt av en kort naprapatkonsultation för att få lära sig lite om sin kropp och dess funktioner.

Passet var urtufft. I 1,5 timme rabblades det asanas på sanskrit, jag andades, knycklade ihop kroppen, kikade på dom andra och försökte hänga med. Svetten rann, luften var slut i lokalen. Jag tänjde kroppen till sitt yttersta och gav mig FAN på att inte ge upp. Kände att kroppen stundom nästan vek sig av matthet, och den viskade till mig "snälla, kan vi inte sluta nu? Jag orkar inte!". Men samtidigt var det skönt, kändes jättehärligt.

Fick en stund på stan efteråt innan naprapatkonsultationen, gick och handlade lite och drack te.

När jag kom hem, väntade en solig altan och en kär make och hund. Jag blev serverad en drink, och vi satte oss över ett korsord.

Då kroknade jag.

Jag satt i trädgårdsmöbeln och blev trött. Lutade huvudet tillbaka och somnade. Hade givit ett kungarike för en säng där och då. Ingenting betydde något, bara jag fick vila. Bosse lät mig snällt vara. Jag hasade mig igenom resten av eftermiddagen, men när han skulle laga mat lade jag mig på soffan. Där blev jag liggande, i stort sett till det var dags att gå och lägga mig. Och jag hade så fruktansvärt ont i kroppen!

I morse var det dags för det tredje och sista passet, men jag åkte faktiskt inte in. Jag var så osannolikt sliten och trött, till och med Bosse såg det när jag hade varit ute med hunden och stod i begrepp att åka. Men då hade jag redan bestämt mig för att inte plåga kroppen, den sa verkligen åt mig att vila. Jag skickade ett SMS till yogaläraren, tackade för en kanonkurs, och gick och la mig och somnade igen.

I dag har jag gått som i ett töcken hela dagen. Min slutsats? Jo, att jag verkligen behövde det här. Det rensade ur massor av skit som jag inte skulle bära omkring på, och det tog sannerligen på krafterna. Jag har det tufft just nu, känner mig pressad och sånt som händer omkring mig på jobbet har tagit väl hårt. Därför tog yogan extra skruv den här gången. Jag tackar för det, det passade bra.

Jag har dessutom blivit lite nyfiken på ashtanga, och tänker lära mig mer om det. Det passar tydligen mig, men kanske i lagom doser!

Hur det gick på naprapatkonsultationen? Jag fick veta att jag saknar kontakt med min vänstra sätesmuskulatur. Samt att mitt bäcken på vänster sida är framåtroterat.

Hm...

"Sommar, sommar, sommaaaaar!"

Det är så fantastiskt underbart ljuvligt utomhus, att jag inte FATTAR att jag måste tillbringa största delen av min tid inomhus dessa dagar. Jag gör verkligen vad jag kan - äter på uteserveringar, promenerar vart jag än ska, fikar utomhus - men det räcker verkligen inte. Jag vill inte göra NÅNTING annat än sitta på altanen, alternativt ligga i hängmattan, med en bok. Bli serverad av min käre make lite gott att äta och dricka med jämna mellanrum. Så kan det nämligen hända att jag har det när jag har semester.

Men min semester dröjer några dagar än. Hade ambitionen att gå nån gång under den här veckan, men det sprack. Tack och lov kommer Vänninan Petra i mitten på nästa vecka, så då "måste" jag gå. Men inför det känner jag stark stress och press, har mycket ogjort, ännu mer otänkt, och är inte helt tillfreds. I helgen ska jag bada och klippa hunden, tvätta, städa, helst putsa fönster, fixa räkningarna. Hela den prylen gör det inte lättare inombords, och såna här gånger inser jag att jag inte har lärt mig NÅNTING av yogan.

Apropå det genomgår jag en ashtanga vinyasa yogakurs den här helgen (fredag kväll samt lördag och söndag morgon). Teori varvat med praktik. Underbart härligt, och alldeles alldeles nödvändigt för min arma själ och kropp.

Faktum är att stressen och pressen hade kunnat hålla på hela sommaren, när jag än bestämmer mig för att gå på semester. Så jag tackar Petra för att hon kommer, så jag får ledigt nån gång. Välkommen!

Blåeld och vallmo!

Det är en ynnest att bo på en plats där jag på väg till arbetet så här års bara njuter av vägrenens prakt; vallmo, blåeld, älggräs, hundkex - you name it!

Det doftar, det sjunger!

Ni kan inte ana vilken prakt jag begåvas med varje dag.

Vad är folkbildning idag?

Jag arbetar på ett studieförbund, ABF. Vi har ett samhällsuppdrag, därför uppbär vi anslag från stat och kommun. Det finns dock kommuner som har slutat betala ut anslag till studieförbund för att dom ska tillhandahålla folkbildning för alla till rimliga priser. Statens bidrag är ännu hyfsat intakt, men lever under ständiga hot.

Samtidigt med detta minskar människors synbara engagemang inom folkbildningen. Med synbara menar jag igenkänningsbara. För vad är folkbildning i dag?

När ABF bildades 1912 fanns ett skriande behov av bildning. "Vanligt folk" hade sedan några år börjat mobilisera sig, skapa sig självförtroende och lära sig att de kunde påverka samhället med hjälp av kunskap. Under flera decennier levde sedan folkbildningen på samma sätt; genom människors genuina engagemang och möten, där de i lampans sken på kvällarna läste böcker tillsammans och samtalade. Ofta efter en tuff arbetsdag. Men studiecirkeln hade man ork och tid för, den gav energi.

I dag ser mötesplatserna annorlunda ut, och vi känner inte igen dom.

Jag tror inte för ett ögonblick att engagemanget är mindre, att behovet av bildning eller möten med medmänniskor är mindre. Men det ser annorlunda ut. Vi känner inte igen det, vi har tappat bort det och hittar det inte. Och därför tror vi att det är borta.

Vi är många, många som träffas på nätet i dag. Är det folkbildning? Det finns många, många enfrågegrupper/intressegrupper i dag, som fördjupar sig i sitt stora intresse. Är det folkbildning? Eller ska vi fortsätta envisas med att folkbildning bara är en studiecirkel på tisdagskvällen där man träffas i en lokal och läser tillsammans?

Jag efterlyser en diskussion om folkbildningens nya ansikte.

Midsommarhelgen är över

Jag vill bara med ett par enkla bilder dela med mig av min sköna midsommar med kär familj och släkt. Jag har fått vila lite, välbehövligt. I morgon är det vardag igen, men jag lever gott ett slag på minnen från helgen! Här ser ni min kära mormor, som höll igång längst av alla på midsommarnatten. 02:30 gav hon upp! Bosse tycker jag så mycket om, att jag skaffade honom i dubbel upplaga!

Stackars ogräs i Lunda!

Jag är ingen trädgårdsmänniska, men jag är omgiven av andra som är. I går kom jag till Lunda efter tre dagars konferens i Åkersberga, och på plats inför midsommarfirandet fanns redan Kerstin och Roffe. Vi åt middag och umgicks, och en stor del av tiden såg jag Kerstin precis så här. Rensandes ogräs. Hon tycker det är kul!

Jag fascineras.

En sann kulturupplevelse

I dag har konferensen nått sin höjdpunkt törs jag påstå, när vi blev bjudna på 45 minuter Emil Jensen. Jag har hört honom förut, på Gotland, men det är några år sedan. Han har utvecklats, och trollband åtminstone mig med sina underfundigheter, klokheter och lågmälda vishet.

Jag vilade verkligen i hans uppträdande, han gav mycket att fundera på. Tack, Emil!

I övrigt har konferensen fortsatt som i går. I större och mindre grupper diskuterar vi framtiden. På många sätt intressant, även om det som utmålas som ett framtidsscenario för många (inklusive mig) är en reell nutid.

Nu är jag nyduschad och nöjd efter en kortare löprunda i backarna härikring, och strax ska jag träffa Sonia i baren innan hela gänget samlas för en middag.

Utanför fönstret skriker måsarna, solen skiner och jag mår gott!

En dag har gått - i framtiden

I dag har jag befunnit mig halva dagen i april 2011. ABF har ombudsmanna- och ordförandekonferens på Runö, och vi har blivit serverade ett skräckframtidsscenario. Hur vill vi nu tackla detta? Vi delar in oss i grupper och spelar spel. Lite småkul, lite intressant. Kanske vill man förbereda oss så vi inte står handfallna när det här händer.

För visst är det högst sannolikt att något liknande kan hända, som förbundsledningen har målat upp. Delar av det händer redan. Och hur tacklar vi det i dag?

Jag törs påstå att vi är lite handfallna. Lite tagna på sängen, yrvakna. Blundar hårt, och hoppas att det otäcka har försvunnit när vi öppnar ögonen. Men icke. Det finns där, mitt framför oss. Nödvändigheten att delvis ändra kurs. Tuffa till oss. Peka med hela handen, trots att vi är en demokratisk organisation. Kanske våga ge folkbildningen ett delvis nytt ansikte.

Det är svårt, jättesvårt. Vad är folkbildning i dag? Och hur ska vi klara av att fortsätta ge förutsättningar för att delta för dom som bäst behöver?

Vi har också pratat om de nya sociala medierna, med andra ord den sociala världen på "nätet". Vi snackar Facebook, bloggar, Twitter, Youtube etc. Vi bör finnas där, konstaterar vi. För bara en vecka sedan lanserade jag den tanken i personalgruppen, och det skruvades lite på stolarna. Det kräver ju att vi vet själva vad det är, och dit har vi ett stycke än. Men vi måste börja, vi måste hitta våra tilltänkta deltagare där de finns.

Åh, vad vi har mycket att jobba med. Jag vet någons pappa som skulle ha sagt: "Det är mycket ogjort!".

En vecka borta från hemmet!

Så - nu har jag packat färdigt. I morgon bitti flyger jag till Sverige för en tredagars konferens om framtiden i vår organisation. Därefter far jag vidare till Norrtälje och Upplunda (Björktorp) för att fira midsommar, liksom ingen idé att åka hem till Gotland emellan.

Men det får sina följder. Man måste planera i flera steg, för fler än man själv.

Jag vill ju inte släpa täcken och kuddar samt midsommarklänning till Runöskolan. Alltså förbereder jag den packningen plus lite till åt Bosse som får ta med det när han kommer med bil på torsdag. Men det kräver sin kvinna, att tänka på alla eventualiteter en vecka framöver. Nu är jag dock klar.

Själv lätt packad i morgon, och gästsängen full av väskor och kom-i-håg-lappar till käre maken!

I dag har jag löptränat igen, första gången efter Vårruset i torsdags. Jag kör efter ett träningsprogram på nätet i syfte att klara Tjejmilen under 60 minuter (om jag nu anmäler mig). Det kräver disciplin, men å andra sidan skulle ingenting bli av om jag inte har det här schemat. I dag handlade det om att springa 3 x 16 minuter, med några minuters gång emellan. Låter plättlätt när man har sprungit längre sträckor än 16 minuter, men tro mig - den sista 16-minutaren TAR EMOT!

Fast jag klarade det förstås, så nedrans envis som jag är om jag vill.

I dag fyller bästa vännen Kerstin år. Grattis!

Niyama - upptäck dig själv!

Någon minns kanske att jag i ett tidigare inlägg skrev om yogans många dimensioner - inte bara rörelser utan så mycket mer? Då fördjupade jag mig lite i yogans första steg yama - respekten för omvärlden. Att främja ickevåld, såväl fysiskt som mentalt. Inte döma sin omvärld, alltså.

Lättare sagt än gjort. Härom dagen ringde jag ett jobbigt samtal på exakt det klockslag vi kommit överens (eller rättare sagt som den jag skulle ringa till hade bestämt), och det visade sig att personen inte var redo utan bad att få ringa upp. Cirka 20 minuter senare ringde personen. Först fördömde jag. Vilken idiot! Sen dömde jag; den människan kan inte veta vad hon gör, och vilken dålig respekt för mig sedan!

Sen sansade jag mig, och bestämde mig för att praktisera lite yogatänk. Jag kopplade in det jag hade läst om ahimsa, ickevåld. Hm. Vem vet vilken slags morgon hon hade haft? Trilskande ungar, strejkande bil, krånglande mage - vem vet?

Vem är jag att döma?

Jag praktiserade mer yoga, genom att djupandas en stund. Det hjälpte. Jag blev lugnare och mycket mer vänligt sinnad. Samtalet blev också mindre jobbigt än jag tror det hade blivit annars.

Det andra steget inom den traditionella yogan kallas niyama - att upptäcka sig själv. Konsten att må bra, att hålla rent omkring sig, att kunna överlämna sig och släppa taget och att göra sig av med sånt man inte behöver. Både tankar och prylar. Bland annat.

När man läser om yogisk filosofi, är det mycket som är svårt att omsätta till dagens moderna liv, men mycket går ändå att göra det. Även om det jag räknar upp verkar flummigt, så är det ändå ursprungligt på något sätt. Visst längtar vi väl efter att leva rent, ljust, sant och enkelt utan en massa saker och fördunklande tankar? Det jag tycker är skönt med yogan och som gör att jag med ohöljt intresse vill lära mig mer, är att det inte har med religion att göra. Det är liksom riskfritt, det är enbart en filosofi att fördjupa sig i och att försöka översätta till sitt eget liv.

Oändligt spännande!

Namaste!

Nu är dom här!

Varje år glömmer jag hur det är. När badisarna invaderar ön. Skulle ner på stan på lunchen, och fick en chock. Fick snabbt dubbla tiden för frånvaron från jobbet, med tanke på trängsel, parkeringsbekymmer etc.

Härlig att de finns, vi lever på dom. Men - jag undviker Visby i dessa tider. Hamstrar allt som behövs från hälsokost och apotek, och handlar resten här nere på Sudret där det är LITE lugnare.

Välkommen sommar, välkomna sommargäster!

33.52!

Jag är stolt, glad och skön till mods. Syns det? Klarade Vårruset under 35 minuter, helt enligt planerna. Till och med under 34 minuter. För att vara exakt; 33 minuter och 52 sekunder.

Ingen jättebravad för nån annan kanske, men för mig är det det. Tvärt emot vad man kan tro så tar det emot så in i ...... jämt när jag ska springa. Jag har ännu inte hittat flow. Adrenalinkicken. Lyckan och behovet av mer, mer, mer. Jag kämpar fortfarande.

Och ur det perspektivet är det en bravad, kära vänner.

Jag satsade högt från början, och ställde mig längst fram i startfältet. Smart ur en synvinkel; det blir gott om plats att springa från början, man behöver inte trängas och tvingas gå ibland för det blir stopp. Mindre smart ur en psykologisk synvinkel, för jag blev omsprungen av alla, kändes det som. Under halva loppet blev jag omsprungen, och själv sprang jag inte om någon förrän under sista delen av loppet. Det var så tungt! Tankarna malde i mitt huvud: "VARFÖR gör jag det här? Vem tror jag att jag är?? Jag ska ALDRIG mer springa efter det här loppet! Det här är emot min natur, jag begriper inte varför jag nånsing har börjat med den här fånigheten. Jag kommer aldrig att orka i mål." Och så vidare, och så vidare. Uppbyggligt värre.

Men ju närmare mål vi kom, desto mer kom kämpaglöden in; varför ge upp nu och börja gå, när det är mindre än halva sträckan kvar? Fast sista kilometern ska jag säga att jag hade nära-döden-upplevelser. På upploppet ser jag tiden och begriper; jag har sprungit lite fortare än jag brukar lufsa annars (drogs väl med av alla hurtbullar omkring mig). Inte konstigt att jag är trött. Men det är plötsligt helt OK. Jag har ju en jättebra tid, ur mitt perspektiv sett!

Om klockan stått på 38 minuter eller så, då hade jag fullständigt brutit ihop. Då hade jag verkligen sprungit för sista gången, jag lovar.

Nu kan det tänkas att jag ändå anmäler mig till Tjejmilen. Nej, jag har inte gjort det än. Vet inte riktigt vad jag väntar på.

Och det kan tänkas att jag springer Vårruset nästa år igen!

Tuffa tider

Den här platsen är sorgligt eftersatt just nu, liksom allt annat jag gillar och som ger mig tillfredsställelse. Det är tuffa tider på jobbet, vi måste skära ner och jag håller på och säger upp personal och strukturerar om. I dag har jag meddelat en person att jag tänker föreslå att hon får sluta, när jag i morgon förhandlar med facket. Fy tusan, att kasta ut folk i det här kyliga samhället!

I morgon ska jag springa Vårruset, och känner ändå att jag är i rätt god form för det. Kommer att lubba runt alla 5,2 km, och kommer att göra det på 35 minuter, har jag bestämt mig för. Hehe. Vi får väl se... Återkommer i ärendet!

Helgen bjuder väl på viss vila, även om det är lite tvätt- och packbestyr som ska till inför konferens och midsommarfirande i Lunda. Då du Annica, kan du hitta mig på Björktorp!!

Vår tvättmaskin har gått sönder, till råga på allt. Måste köpa ny. 4.998 kronor, som hittat i och för sig. Men lite oväntat just nu...

Det här blev ett riktigt deppigt inlägg. Fast - jag är inte så deppig, bara lite trött av energislukande omständigheter.

Håll tummarna för mig i morgon kväll, 19:15 går startskottet!

Österlencollage

Här står jag vid gravdöset på Haväng.

Så här mysigt hade vi det utanför "vårt" hus i Skillinge under nästan hela dagarna. Hamnen ligger tvärs över gatan bara 20-30 meter bort.

Hamnkrogen i Skillinge, i kvällssol.

Roffe sitter på kajen och filosoferar.

Grannfrun köper färsk fisk, direklevererad från havet. Gränden heter "Båtmanssträddet" och leder upp från kajen mellan "vårt" och grannens hus.

Slutligen kan jag inte undanhålla er detta mästerverk till bild... Trots ett gäng skolklasser som besökte Ales stenar vid Kåseberga samtidigt som vi, blev jag överlycklig när jag lyckades få till en vy utan mänsklig inblandning. Mystiken kom emellertid av sig av den lilla svarta mojängen till vänster, strax över närmsta stenen. Kerstin spatserar målmedvetet in i ringen, och hennes hatt lyckades jag inte undvika!

Kvällsbetraktelse från Skillinge

Så här ser det ut från vårt fönster just i detta nu, 21.30 på kvällen. Bosse och jag sitter och njuter och tittar ut över Skillinge hamn - samma vy som vi har haft sedan i lördags kväll. Sedan några år hyr vi det här huset, som vi har blivit riktigt förtjusta i, en vecka på sommaren. Kerstin och Roffe for hem till Nynäshamn i morse, tills nu har de varit med oss och upplevt saker.

Bosse har jämt sjå att studera sjöfarten och hålla koll på alla båtar som kommer och går i gästhamnen. Själv promenerar jag gärna längs med havet, det är sagolikt vackert. Vi har förstås varit runt och tittat på trakterna här på Österlen också, och jag hade tänkt att lägga ut några bilder på det. Men det mobila bredbandet främjar inte harmoni och tålamod, så jag väntar med det till jag är hemma på en riktig uppkoppling i stället...

Det här är en perfekt tid att vistas här nere. Det mesta har öppnat, men turismen har inte slagit till på allvar. Och naturen visar sig verkligen från sin bästa sida!

På lördag bär det hemåt, på vår bröllopsdag. Då kan vi för tredje året i rad tacka Skillinge och Österlen för gästfriheten!