fredag 24 oktober 2014

En ny livsstil


Jag läser gärna Eva Swedenmarks blogg, och härom dagen skrev hon om att hon upplever att bloggandet har avtagit en del, åtminstone hos sådana som hon har brukat följa. Jag har upplevt samma sak, och inte minst från det andra hållet - jag har själv haft ett lååångt uppehåll i mitt eget bloggande. Min blogg startades 2009, och då var det full rulle på mitt bloggande. Det fungerade som dagbok och kommunikation med omvärlden på samma gång. Jag som gillar att uttrycka mig i skrift fick utlopp för något jag inte visste behövde utlopp.

Sedan dess har andra saker tagit över allt mer. Facebook har jag visserligen varit med på sedan 2007, men det har ju växt och tagit ofantliga proportioner. Till det har Twitter, Instagram, Foursquare, Pinterest, LinkedIn och nu senast Swarm lagts till. Jag GILLAR ju allt sånt här, är vansinnigt nyfiken på sociala medier i allmänhet och en early adopter i många fall. Jag vill testa, testa. Och vilken tid det tar!

Bloggen är ett relativt sett långsamt och trögt medium, i jämförelse. Jag slänger gärna iväg en bild på Instagram när jag är på Coop och handlar, eller reflekterar lite snabbt via Twitter på något i min vardag. Sen har jag ju liksom avhandlat min dag, och inget finns kvar att skriva om på bloggen...

Men jag saknar ändå det längre och långsammare skrivandet samtidigt. För att inte tala om läsandet av andras boggar! Interaktionen. Resonerandet, precis som Eva också skriver om. Därför är jag tillbaka här. Därför ska jag - inte minst för min egen skull - försöka återerövra bloggandet som min huvudsakliga kanal.

Fast ni hittar mig också på Facebook, Twitter, LinkedIn, Instagram, Swarm, Google+... Leta efter Mariayogini bara, så finns jag där!

torsdag 23 oktober 2014

Samtalen som utvecklar mig


Höst innebär utvecklingssamtal. Den här veckan betar jag av de flesta, jag gillar att ta dem samlat. Vi är inte så många medarbetare längre, så jag klarar det på några dagar.

Att genomföra samtalen är på samma gång givande och utmattande. Det är ett pussel som ska läggas av individers behov och verklighet, det är en utmaning men samtidigt en ynnest att få ta del av medarbetarnas vardag, verklighet, tankar, bekymmer, glädjeämnen och funderingar. Och - inte minst! - det ger mig alltid massor att fundera över hur jag kan utveckla mig själv och organisationen. Jag får huvudbry av det här, varenda år!

Viktigt att komma ihåg är att när vi skiljs åt efter samtalet börjar egentligen jobbet. Det är då vi var och en tar itu med det vi fick höra, och i mitt fall handlar det om att foga ännu en bit till pusslet som medarbetargruppen och vår verksamhet utgör.

Den här hösten är det den femtonde gången jag genomför utvecklingssamtal. Det blir aldrig enahanda, jag hör alltid nya saker, och jag lär mig ständigt.

tisdag 21 oktober 2014

Tack och lov för mina ljusslingor!


Ljusslingor är inte juldekorationer, de är livsviktiga höst- och vinterdekorationer! I helgen åkte balkongslingan upp, samt ett par stycken på fönsterbrädor. Denna och en till hänger året runt på sovrumsväggen. Med alla medel behöver en (jag!) nu hitta motvikter mot det kompakta höstmörkret som annars gör sitt bästa för att sänka mig. Men det ska inte vinna i år heller!

Men tänk ändå om jag fick följa min instinkt och gå i ide. Bara lite grann...

lördag 4 oktober 2014

Jag hittade fler foton!

Siffran 41.042 stämmer inte längre. Jag kom på att jag har ett GÄNG foton i en av mina datorer också, som har legat en tid och väntat på att passas in i resten av fotomängden när allt var klart. Det var bara det, att det hade jag glömt tills i dag. Nu är det bara att ta tag i jobbet att titta igenom dessa, och rätta in dom i ledet. Det är tusentals det också, kan jag meddela... Tidsödande men både roligt och meningsfullt.


onsdag 1 oktober 2014

41.042

Det är antalet foton jag nu har i min digitala samling. Det verkar ju helt... galet!

Jag har skannat in nästa alla våra gemensamma foton, samt också foton som jag har tagit ända sen jag fick min första kamera vid 10 års ålder. Lite gamla släktbilder får också plats. Det som inte är inskannat är t ex såna specialalbum som dotterns "Mitt första album" och sånt, ni vet.

Givetvis är allt säkerhetskopierat på externa hårddiskar, en som jag förvarar på jobbet och en jag förvarar hemma. Det är ju hela mitt liv! Pappersfotona och negativen har jag kastat. Varför ska jag ha dom? Allt finns nu som sagt i digital form, och så mycket mer tillgängligt än när de bara satt i album eller - ännu värre - låg i kartonger. Nu är nästan allt sorterat årsvis, och är lätt att bläddra bland. Vi kan titta på dom via TVn eller datorn, vi kan använda dom i alla möjliga sammanhang.

Nöjd!