Lördagsro? Nja...

Försöker njuta lugn lördagmorgon. Alla förutsättningar finns - kaffe på sängen av käre maken, en välskriven krimroman, flera lediga timmar framför mig och trevlig samvaro att se fram emot i eftermiddag och kväll.

Ändå. Rastlöshet och kokande hjärna. Det är så mycket ogjort.

Intalar mig själv: "Snälla Maria, om du ska vänta med att vila tills allt är gjort, är du helrökt!" Jag vet. Jag jobbar på att koppla av i mellanrummen, men är fortfarande - efter år av träning! - usel på det.

En är ju inte 20 längre!

Det där med fysisk ålder - kroppens ålder - är lite intressant. Ju äldre jag blir, desto mer sällan kallar jag någon för "gammal" eller "äldre", toleransen för vad som är gammalt ökar med åren. För själv är jag ju förstås varken halvgammal eller äldre, nej jag har fortfarande svårt att förstå att jag är medelålders.

Medelålders!

Låter sanslöst trist, grått, tråkigt och... beige, liksom. Ordet förmedlar en bild till mig på en gråbeige ansiktslös varelse med rock. Trenchcoat, kanske (fråga mig inte varför just trenchcoat!). Men det är svårt att bortse från att det är just medelålders jag är, när jag fyllt 53. 

"En är inte äldre än en känner sig", är ju ett kärt talesätt som mässas ju äldre vi blir. Ett bra talesätt, om någon frågar mig. Jag känner en viss intolerans mot den fixering vid ålder som råder, det har jag nog faktiskt alltid gjort. Den säger inte ett smack om en människa, den där siffran efter namnet. Det är lätt att tro det - genast relaterar en ju till någon i ens omgivning i ungefär samma ålder, och vips "vet" du ungefär hur den här personen tänker, vilka värderingar hen har, hur mycket vederbörande har upplevt genom att veta hur levnadsåldern är. Men så är det naturligtvis inte alls. 

De fysiska förändringarna är ju lite svårt att bortse från, förstås. Här gäller det att förhålla sig. Ingen idé att må dåligt av det, det händer oavsett om du väljer att acceptera det eller om du väljer att förfasa dig och lägga energi på att ogilla det. Fast jag måste medge att jag ibland hoppar till när jag ser något nytt tecken som inte funnits där förut. De tycks dyka upp över en natt, tecknen. Smyga sig på mig medan jag sover, och sen vara ett faktum dagen efter. Jag kan fortfarande bli förvånad när jag ser mig själv bakifrån i provrummets spegel och undra var i h--- alla de där celluliterna kom ifrån, och när förvandlades min rumpa till det den idag är? Eller när jag ser på mina överarmar och konstaterar att skinnfodralet är ett nummer för stort, plötsligt. Förvånad blir jag också ibland när jag sminkar mig och noterar att skinnet på ögonlocken faktiskt inte stannar på plats, utan hela överskottet liksom följer med borsten eller penseln. Min hud invaderas dessutom av nya små prickar av olika art, runt om på kroppen. Jag kan som sagt bli oerhört förvånad när jag tittar på mig själv ibland, någon gång ibland hajar jag också till när insikten om att jag rör mig framåt i tiden i en hiskelig fart, drabbar mig. Men det är som det är, och det är naturligt. Så jag brukar skaka av mig den känslan när den kommer, och fortsätta gilla att min kropp fortfarande fungerar som den ska. Det är en fantastisk gåva, och ingenting annat!

Sen är det detta med hållbarhet.

Jag tänker allt mer och allt oftare på att jag vill hålla. Inte bara för nu och i dag, utan också i ett längre perspektiv. Allt mer funderar jag över vad jag stoppar i mig, till exempel. Jag är övertygad om att det vi stoppar i munnen och föder vår kropp med dagligdags har mycket större betydelse än det pratas särskilt mycket om. Jag vill inte ha en försurad och inflammerad kropp, framför allt vill jag inte själv vara orsak till något sånt! Naturlig mat, så lite processad som möjligt, måste vara rätt. Det KÄNNS rätt. Aldrig har jag läst så mycket på innehållsförteckningar som nu, käre maken blir ibland galen på mig (men försöker tålmodigt dölja det) för det tar sån tid i affären. Att stoppa i sig en massa E-nummer varje dag verkar inte som om det vore så bra i längden. Samma sak med allt socker som finns och gömmer sig överallt. Det är inte alltid lätt att undvika, särskilt när en som jag lever ett rätt hektiskt liv med fullspäckade dagar och ibland måste stoppa något i munnen "on-the-go". Men det går ändå att göra något - köpa ekologiskt i största möjliga utsträckning, är ett exempel. Försöka undvika socker och tillsatser. Köpa närproducerat, och våga sig på att vara vegetarian någon dag då och då. Jag läser mycket om, och försöker lära mig, hur kroppen fungerar.

Det är det som en gör varje dag, som räknas. Ens vardagsvanor.

Något jag kan mycket om men som jag ändå är dålig på är det mentala och psykiska omhändertagandet av mig själv. Jag är en person som har stort behov av återhämtning och reflektion. Jag har ett stort behov av att lata mig. Och det finns få på detta jordklot som är så erbarmligt dåliga på det som jag. Därför att jag också är en prestationsmänniska av guds nåde, och gillar att ha utmaningar och göra ett bra - helst perfekt - jobb vad jag än tar mig för. Det kan te sig som att jag latar mig när jag hänger i soffan med ett glas vin på lördagskvällen medan käre maken står i köket och lagar mat åt mig. Eller när jag dimper ner på balkongen och spelar Wordfeud med någon cybervän när samme käre make erbjuder sig att dammsuga så jag slipper. Men det är en lögn! Min kropp halvsitter där, ja. Men inombords är den stressad av allt som ännu inte är gjort. Som om jag nånsin skulle bli färdig!

Om det är någon som läser det här och som har bra, konkreta tips på hur jag ska jobba fram ett sätt att lyckas lägga alla mina "måstor" åt sidan för en stund för att på riktigt koppla av utan att tänka på dom, tar jag ödmjukt och mycket tacksam emot det. Jag har nämligen accepterat att jag är som jag är, och jag VILL nog alltid ha saker på gång. Men om jag inte lyckas hitta ett sätt att lata mig på riktigt, kommer jag verkligen inte att hålla i längden. Och jag vill bli en gammal krutgumma, den saken är säker!

Att hålla. Inte bara för nu, utan i längden.

Första steget

Foto: Christer Engelhardt

I går kväll (måndag) hade socialdemokraterna på Gotland sitt representantskapsmöte och jag blev vald att representera partiet som Socialnämndens ordförande för mandatperioden. Dock börjar inte mitt uppdrag förrän Regionfullmäktige har klubbat det på sitt möte den 2/3, men redan nu kan jag ändå börja förbereda mig. Ska träffa förvaltningen, läsa in protokoll och få lite politisk inputs av mer uppdaterade politikerkollegor. Utöver ordförandeuppdraget blev jag också vald till ledamot i Regionstyrelsen.

Så det kan bli!

På bilden syns jag tillsammans med Björn Jansson (Regionstyrelsens ordförande), Filip Reinhag (ny ersättare i Regionstyrelsen) och Meit Fohlin (Regionstyrelsens vice ordförande).

Mitt liv är en smula upp och ner just nu...

Samtalen som utvecklar mig

Höst innebär utvecklingssamtal. Den här veckan betar jag av de flesta, jag gillar att ta dem samlat. Vi är inte så många medarbetare längre, så jag klarar det på några dagar.

Att genomföra samtalen är på samma gång givande och utmattande. Det är ett pussel som ska läggas av individers behov och verklighet, det är en utmaning men samtidigt en ynnest att få ta del av medarbetarnas vardag, verklighet, tankar, bekymmer, glädjeämnen och funderingar. Och - inte minst! - det ger mig alltid massor att fundera över hur jag kan utveckla mig själv och organisationen. Jag får huvudbry av det här, varenda år!

Viktigt att komma ihåg är att när vi skiljs åt efter samtalet börjar egentligen jobbet. Det är då vi var och en tar itu med det vi fick höra, och i mitt fall handlar det om att foga ännu en bit till pusslet som medarbetargruppen och vår verksamhet utgör.

Den här hösten är det den femtonde gången jag genomför utvecklingssamtal. Det blir aldrig enahanda, jag hör alltid nya saker, och jag lär mig ständigt.

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig

Lördag morgon. Inga tider att passa på hela helgen. Lösa planer på att suga ut det sista ur sommarsolen på den närliggande stranden, om vädret tillåter. Alla förutsättningar för batteriladdning och någon sorts rekreation.

Och hur förvaltar jag denna skatt, denna tidsgåva?

Jag har, vid sidan av arbetet som kräver rätt mycket av mig just nu (när gör det inte det? Men det ÄR extra mycket just nu) massor av roliga privata projekt att arbeta med om jag vill. Sånt som skänker mig äkta avkoppling, som skingrar mina jobbtankar på ett välbehövligt och vilande vis och där jag har flyt och tycker det är jätteroligt.

Där finns min bildbehandlingskurs som jag verkligen vill slutföra. Arbetet med alla mina fotografier som är så himla roligt. Släktforskningen, där jag har tusen lösa trådar att rycka i och abonnemang betalda som borde utnyttjas. Renskrivningen av mina gamla släktingars dagböcker som väntar på åtgärd och som jag tycker är så fantastiskt intressant. Bloggen som jag skulle vilja utveckla. Mitt arbete med digitalisering av bilder som jag vill göra mer av, både för mitt privata vidkommande och som företagande. För att inte tala om bokläsningen!

Och vad gör jag av allt detta då, denna ograverade lördag?

Jag sitter och glor rakt ut i luften, helt handlingsförlamad. Alla de där jätteroliga sakerna som väntar på mig, är för många och för roliga. Jag vet nämligen med mig att om jag påbörjar något av detta, vad som helst, så grottar jag ner mig. Timmarna bara går och jag blir precis uppslukad. Jag är lite så - kan inte göra nånting lite grann. Allt jag gör, gör jag med råge. Jag är lite omåttlig, kan man nog säga. En svaghet, javisst. Men också en styrka, och det jag gör det blir bra!

Så min prestationsångest sätter stopp för kreativiteten. Jag vill vänta med att göra de här grejorna tills jag har massor av tid, gärna en hel vecka eller två, för bara foto eller släktforskning eller skrivande. Och NÄR infaller det?? Just det, aldrig.

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig. Därför att det väntar så mycket annat arbete på mig, som jag i så fall stjäl tid från. Ansvarsfullt arbete, som inte blir gjort om jag inte gör det.

Du hör ju. Finns det bot för sånt här? Jag behöver verkligen jobba med mig själv på det här området.

Vilken himla tur att man inte är perfekt...! :-)

Vi blir knotigare med åren

För cirka 1,5 år sedan började min kropp trilskas rejält med mig, det vet mina vänner och ni som har följt mig här. En av följderna blev att mina ringar som jag burit i 20-25 år inte längre passade. Hux flux en dag var de för små, och jag fick nästan inte av dom. Jag minns panikkänslan!

Jag tog av dom "ett tag", för att kunna använda dom senare. Men jag bara svällde och kroppen blev alltmer trilsk. Ringarna åkte ner i lådan i väntan på... tja vem vet.

Nu är jag sedan en tid på banan igen, inte helt men nästan. I takt med det har även fingrarna smalnat av, och nu tyckte jag det var dags att plocka upp ringarna ur lådan igen. Men se, de gick inte på ändå. Inte för att fingrarna var för tjocka, utan för - knotiga! Knogen tog emot.

Det som jag hittills sett som ett nederlag - nämligen att gå till guldsmeden för att få ringarna utknackade - blev en nödvändighet. I dag hämtade jag dem och fick berättat för mig att med åren (och här ursäktade sig gentlemannen i butiken) läggs kalkavlagringar på lederna, och de blir verkligen större. Han berättade att det är vanligt att mycket gamla kvinnor inte längre kan använda sina ringar på grund av detta - fingrarna blir allt tunnare men knogarna sätter stopp.

En märklig följd av att åldras, som jag aldrig har reflekterat över. Tänk vad man lär sig hela tiden!

Nu har jag bestämt mig för att gilla mina knotiga fingrar. De har varit med om mycket, och tjänat mig väl hittills. Nu pryds de av ringarna jag fått av käre maken igen, och i dag har de dessutom fått nya naglar. Hej fingrar, nu är vi tillsammans på banan igen!

Bara vara

Vi talade i telefon i dag, dottern och jag, om våra tillkortakommanden. Bland annat talade vi om detta att alltid ta sig före något. Att proppa tillvaron full av göror. Så fort en liten lucka hotar att dyka upp, måste somliga (jag t.ex.) fylla den. Och den ska fyllas av PERFEKT utförda göror, helst.

Nu under rekordlång jul- och nyårsledighet har jag övat på att lata mig, och lyckas hyfsat bra. Men inombords sitter ändå en liten gnagare och längtar efter att få springa i sitt ekorrhjul. Helt närvarande i boken är jag inte långa stunder i taget, strax skuttar jag upp ur fåtöljen för att göra ditten eller utföra datten. Ska bara. Tänk om man kunde vara lite mer som katten Nasse som gästade oss i julas! När sömnigheten sätter in, sluta spela kattspel på iPaden och rulla över på rygg och bara vara en stund.

Jag har i hela mitt liv trott att jag "ska bara" först, innan jag kan slå mig till ro med sånt jag gillar att göra. Hur gammal ska jag bli innan jag inte bara förstår utan också kan känna förtrogenhet med och bli bra på att slå mig till ro då och då? På riktigt alltså, med hela kroppen och huvudet? Hur gammal ska jag bli innan jag inser att görorna aldrig tar slut om jag själv hela tiden fyller på?

50 år, tror jag att jag måste bli först. Det tror jag bestämt.

Konsten att må bra del 3 - Samhörighet

Vi behöver alla känna samhörighet med andra människor, vi behöver alla se varandra och bli sedda. En förutsättning är att man själv ger. Samhörighet uppstår bara mellan dem som ger!

Jag blev påmind av Pia på My Green Blog, att man ska komma ihåg sig själv också i dag på Alla hjärtans dag. Jättebra påminnelse tycker jag. Prova nu att berömma dig själv lite grann. Säg det högt. Se dig gärna i spegeln också, och le samtidigt.

En skön hjärtedag önskar jag mig själv och mina bloggläsare!

Konsten att må bra del 2 - Autonomi

Autonomi betyder enhetlighet och konsekvens. Att du gör det du själv bestämmer, och inte låter andra styra ditt sätt att arbeta eller vara. Tacka nej till andras bollar om de inte stämmer in, du har en egen som du just nu bollar med och som du behöver koncentrera dig på. Spela bara en match samtidigt, flera matcher på samma arena blir omöjligt rörigt. Visst är det så vi kan känna ibland, att det pågår flera matcher samtidigt? Tacka nej till andras bollar, och markera att du har en egen just nu.

Konsten att må bra del 1 - Perspektiv

Jag vill dela med mig av sju redskap du kan använda på ditt eget, personliga, plan för att hantera stress och för att må bra på sikt. Redskapen är träningsbara, det vill säga du kan träna upp dig på vart och ett av dem! De ger ett lite nytt perspektiv och framför allt en helhetsbild av människans behov. Hälsa handlar om så hemskt mycket mer än "bara" kondition och matvanor. De sju verktygen är nedtecknade fritt från Claes Malmström, läkare och föreläsare, och kommentarerna är mina egna.

Perspektiv
Det är att kunna prioritera, och att kunna välja bort. Som liknelse kan man ta en kanna kaffe och ett antal kaffekoppar där kaffet ska fördelas. Du och din tid är kaffekannan, och kopparna är det du har att göra. Dina resurser måste fördelas jämnt, och det gör du genom att pytsa i lite i taget. Sällan häller du första koppen helt full innan du går vidare, utan du fyller på lite vartefter för att se att kaffet räcker till alla, inte sant? Samtidigt fokuserar du på en kopp i taget. Kanske har du, redan innan du börjat hälla, också sorterat bort de udda kopparna som varken skänker dig glädje eller nytta.

Grattis till mig!

I dag fyller min blogg två år. Om jag minns rätt är det första trotsåldern bland människobarn, är det inte så?

Och i dag kan jag konstatera att efter två veckor med gröna kuren ser jag lite ljusare, tänker lite klarare, och väger lite mindre.

Solen lyser och cykelpumpen (talgoxen) väsnas.

På det hela taget en bra dag!

Jag är mig själv. Eller?

Efter en vecka på gröna kuren och med att ha kommit igång med yogan igen, är det främsta resultatet att jag känner mig nöjd med mig själv. Lite av tyngdkänslan har också vikit, och tankeverksamheten har faktiskt visat sig flera av dagarna den här veckan. Tidigare har det länge stått still i huvudet, men det har faktiskt börja röra på sig lite då och då nu!

Jag läste en så tänkvärt blogginlägg gjort av Emma på Livskrafter i går. Alla borde läsa det, och ta sig TID att läsa det för sig själv. Det är så sant, och borde vara så enkelt.

Läs det här. Är du dig själv? På riktigt?

Att få syn på sina problem

Vi tycker väl lite då och då att vi har problem. Stora och små. Hur man uppfattar ett problem - eller VAD man uppfattar som problem över huvud taget - beror så väldigt mycket på var man befinner sig i livet. Just nu.

Ett sätt att minska både antalet och storleken på problem, kan vara att helt enkelt formulera det man uppfattar som ett problem. Antingen skriva ner det, eller resonera om det. Vad exakt är det som är problemet? Är det något jag måste åtgärda? Om jag inte gör något, vad händer då? Är det något som jag över huvud taget KAN göra något åt (väldigt ofta kan man inte det)? Vad är det absolut värsta som kan hända? Gör plus- och minuslistor, det är alltid bra. Ställ det du uppfattar som problem mot andra saker som händer, jämför. Vänd och vrid.

Det här är ett förförande enkelt sätt att få syn på hur det där egentligen ser ut, som man trodde var ett problem. Ofta, alldeles för ofta, problematiserar och oroar vi oss i onödan. Så dumt!

Förutfattade meningar, jag??

I morse tog jag bussen till arbetet, av olika skäl. Händer inte så ofta, men några gånger om året dock.

Framför mig satt en ung tjej, och strax kom en ung kille och satte sig bredvid och började prata. Han var i 18-årsåldern, lite grovhuggen med trevligt och öppet utseende. Rörde sig med slängig stil, och talade utpräglad gotländska, bodde väl troligen ute på landet nånstans eftersom han tog bussen mot stan.

De talade om vad de skulle göra i helgen. Vad tjejen sa hörde jag inte riktigt, däremot kunde jag höra varenda ord från killen.

Han skulle bland annat designa äggkoppar! Jodå. Han höll på med en keramikserie, där han redan hade designat och tillverkat såväl mjölkkanna som sockerskål. Nu tyckte han det var dags att komplettera samlingen med äggkopp. Sen skulle han baka rullrån, för det tyckte han var så roligt. Slutligen funderade han på att förbereda våren genom att sortera lite fröer och frökapslar.

Jag lyssnade med allt större öron, och kände mig upplivad på något konstigt sätt. Jag älskar att bli överraskad och överbevisad på det här sättet. Här sitter jag och "vet" en massa saker om mina medmänniskor, haha!!

Så - jag klev av bussen med nya insikter och en märklig känsla av lätthet. Hurra för den drejande, bakande och odlande killen, he made my day!

En dåligt år

Det ligger inte för mig att gnälla, det är nog därför jag är här så sällan den här hösten. Därför att mycket som händer kring mig just nu är dåligt. Bad. Negativt. Krisigt. Sorgligt. Inte allt, men väldigt mycket.

Den som följer mig vet att jag själv krisar en aning. En mitt-i-livet-kris håller mig i sitt järngrepp, där jag måste kämpa emot smärta, olust, trötthet och övervikt. Kampen består även i att hålla näsan över vattenytan, att faktiskt inte ge sig hän till självömkan och uppgivenhet.

Men vad är väl det, mot vad flera i min närhet får utstå det här året. Jag har sjukdom och död bland flera omkring mig, såväl mycket nära vänner som bekanta. Jag förstår inte riktigt vad som händer, men har hört att en olycka sällan kommer ensam. Varför är det så?

Nej, 2010 är ett riktigt skitår, som inte kan ta slut fort nog. Jag längtar efter lusten och nyfikenheten, och att få dela med mig av det goda livet igen. Jag längtar efter hälsa. Jag längtar efter lycka omkring mig.

Det kommer, det kommer!

Eländesrapporteringen

Man bör ju hänga med i vad som händer i omvärlden, särskilt om man har ett jobb där det krävs. Man bör alltså se alternativt höra på nyheter några gånger om dagen. Men tänker ni på vad nyheterna gör med oss?

Det som kallas nyheter, tycker jag mer liknar ren eländesrapportering. Med några få gyllene undantag - räddningen av de chilenska gruvarbetarna är väl det senaste exempelt på ett sådant - är nyheter synonymt med krig, mord, svält, brottslighet, nöd, olyckor och kris.

Beakta det, samtidigt som du beaktar det faktum att du blir vad du tänker. Om vi fyller våra hjärnor med den så kallade nyhetsrapporteringen, så fyller vi våra hjärnor med olycka. Vi matas med, proppas fulla av, elände. Elände, elände, elände. (Har ni sett sketchen med Lars Ekborg från 1960-talet?) Då kan man bara gissa vilken färg tankarna får, och särskilt om man tänker på att vi faktiskt är mer snara och har lättare till mörka och negativa tankar än ljusa och positiva överlag. Vår tendens att först tänka negativt tillsammans med det faktum att vi matas med elände, vad gör det med oss?

Är det så konstigt att så många människor mår dåligt? Är det så konstigt att det skrivs löpmetervis av böcker om lycka, självförverkligande, positivt tänkande etc? Att vi faktiskt tror oss behöva manualer för att tänka ljust? Nej.

Tänk dig tanken på en hel nyhetssändning från Rapport med bara glada och positiva nyheter! Det händer ju så mycket bra varje dag, varför får vi så liten del av allt detta? (Obs, retorisk fråga. Svaret vet vi nog.)

Ibland blir jag så nyhetstrött, att jag bara struntar i eländet. Och inte är det så farligt, jag klarar mig rätt bra ändå. Världen rämnar inte för att jag hoppar över eländesrapporteringen en dag eller två.

Hur ser du på det här? Måste du följa nyheterna, eller klarar du av att låta bli ibland?

Från mört till gammelgädda

Tiden rusar, och jag är aldrig här. Jag som tycker det är så roligt att skriva och att skapa lite här på min blogg, vårdar den inte. Inte heller har jag i veckan hunnit läsa alla de bloggar jag vanligtvis följer med stor glädje och entusiasm. Uppenbarligen har jag inte prioriterat det.

För det handlar ju inte om att inte ha tid, vet vi alla. Det handlar om vad vi gör av den tid vi har. Hur vi prioriterar.

När jag då tänker efter, vad har jag prioriterat den senaste tiden?

Arbetet och min hälsosituation, blir nog svaret. Jag är nuförtiden oerhört egotrippad, tänker väldigt mycket på mig själv och hur jag mår. Ovant, och stundtals obekvämt och tjatigt. Dessvärre drabbar det även mina arma bloggläsare, för när jag väl är här så skriver jag det som hjärtat är fyllt av. Och det är just nu mig själv!

Status just nu är att jag har perfekta värden och är fysiskt fullt frisk. Däremot har jag kört på alltför hårt alltför länge, och MÅSTE stanna upp och börja ta hand om mig själv. Fylla på energi, och inte bara ge ut energi. Jag är ju inte särskilt förvånad, men det är konstigt att det känns bättre när man får läkarorder om en sån sak! När jag fick frågan vad som gav mig energi, kunde jag inte svara. Jag har glömt bort det. Jag vet ingenting som fyller på min energi omedelbart så jag kan säga: det där blir jag pigg av, det där ger mig energi! Vissa dagar har jag den bara, energin, andra dagar lyser den med sin frånvaro. De dagar eller stunder jag har den, drar jag på som förr; drar igång grejor, får en massa idéer som jag planterar här och där och är kreativ. När energin sedan dalar lika fort som i ett uttjänt mobilbatteri, orkar jag inte fullfölja alla briljanta initiativ jag har tagit.

Just nu övar jag på att inte göra så mycket när energin kommer, mer än att njuta av att jag har den och vara glad och pigg i stunden. Inte tänja den gränsen, utan bara vara där. Svååårt. Jag övar också på att ge efter när kroppen säger ifrån, och faktiskt våga vila. Mitt på dan!

Jag har inflammerade muskelfästen i höfterna till följd av fel belastning väldigt länge. Har någon hört något så galet!. Jag är rekommenderad att aldrig mer löpträna, min kropp är inte gjord för sånt. Just nu bör jag heller inte promenera alltför mycket, för att undvika belastning. Cykla, däremot, och simma. Hej och hå. Jag som just börjat småpromenera eftersom min hälsporre börjat ge vika. Jag har verkligen kämpat nu i två veckor med dagliga promenader, kämpat emot smärta och domningar, i den fasta tron att det bara är att träna bort. I stället har jag sannolikt fördröjt läkningen. Nu kommer käre maken att släpa fram min delvis bortglömda motionscykel, så jag kan jonna lite framför TVn.

Nästa vecka kommer jag att få ett skräddarsytt träningsprogram av min sjukgymnast, för att stärka muskler i ländryggen bland annat. Redan vid första besöket fick jag några småövningar att göra till nästa gång, för att liksom komma i gång att göra nånting varje dag. Små, fåniga övningar som knappt märks. Ligger inte för mig alls. Jag tycker att ska man träna, ska man väl träna rejält!

Och DÄR blottar jag pudelns kärna, mitt stora problem. För det är just DET tankesättet som har fört mig hit! Jag gör inget med måtta. Jag tänjer gränser hela tiden, allra helst mina egna.

Allt kom på en gång. Hormonförändringar, klimakteriet, hälsporre, viktökning, smärta i kroppen, total energilöshet och på köpet (kanske inte så konstigt) deppighet. Någon säger mig något. Jag har inte lyssnat tidigare, på några signaler alls. Därför måste jag tydligen tillrättavisas ordentligt, på alla fronter samtidigt. "Fattar hon nu då?"

Ja, jag fattar. Jag fattar att jag inte är odödlig. Jag fattar att min kropp inte kan orka alldeles av sig själv utan att jag måste hjälpa till. Jag fattar (nästan) att jag blivit äldre och att åldern i någon mening också tar ut sin rätt. Jag fattar att jag måste ta det lugnare. Jag fattar (nästan) att det här kommer att ta tid. Jag fattar (nästan) att jag måste acceptera en ny Maria ett tag. Jag fattar att jag inte kan rusa genom tillvaron och hugga på allt som rör sig, som en spattig mört. I stället ska jag - likt gammelgäddan i vassen - lura lite på det jag ser innan jag agerar.

Troligen ska jag känna tacksamhet för att jag har fått den här starka påminnelsen. Jag kan nästan omfamna den tacksamheten, jag har i alla fall närmat mig den.

Jag har skrivit om det här i tidigare blogginlägg, och jag ber mina läsare att ha fördragsamhet. Det är ett sätt för mig att se vad jag är med om. Att befästa och att på så sätt närma mig ett accepterande. En ska ska ni veta - för ett år sedan hade jag ALDRIG klarat av att berätta om hur "svag" jag är! Jag har alltid hållit masken och varit duktig och stark. Gått i täten. Funnits där för andra och vetat hur slipstenen ska dras. Jag inser att jag har kommit en bra bit på väg genom att berätta för alla som orkar lyssna att jag inte mår så bra. Att jag faktiskt är en vanlig människa som alla andra, inte någon superkvinna. Att jag till och med önskar bli lite omhändertagen mellan varven. Jag har lätt till gråten, så fort någon visar mig vänlighet. Det har jag lärt mig är OK, även om det fortfarande känns som en belastning och lite pinsamt.

Socialt sett är jag väldigt trött. Vissa dagar plågar det mig oerhört att tvingas vara bland folk, andra dagar går det bättre. Även det har jag förstått att jag måste acceptera och bejaka. Det är OK att känna så också.

Jag har verkligen kommit långt i min utveckling!

Ålder och klokskap måste inte hänga ihop

Jag förundras ofta över vår dotters stora klokskap. Hon är många gånger mycket klokare än jag, vilket bevisar att klokskapen inte alltid måste gå hand i hand med ålder och erfarenhet.

När jag var i hennes ålder var jag inte i närheten av att vara lika klok som hon är. Jag reflekterade inte så mycket, men det vet jag att hon gör. Reflektion är en förutsättning för att kunna dra slutsatser förstås, och därmed föds klokskap.


Saras klokskap får jag ofta del av. Hon berättar för mig hur jag kan tänka för att saker ska gå lättare. Hon har en förmåga att använda tankens kraft för att förändra, så ung hon är. Jag blir ofta inspirerad av henne och hennes klokskap.

Visdom däremot, kommer med ålder. Visdomen är ofta knuten till känsla och intuition, och vad är intuition annat än förmåga och mod att använda samlade erfarenheter? Att känna in vad som är rätt utifrån egna upplevelser. Intuition eller visdom kan i bland gå stick i stäv med förnuft, men då tror jag mer på visdomen. Det är din inre röst som talar! Jag vill gärna tro att jag är lite vis, ibland.

På bilden samsas visdom med klokskap; min 90-åriga mormor och 25-åriga dotter!