Samtalen som utvecklar mig

Höst innebär utvecklingssamtal. Den här veckan betar jag av de flesta, jag gillar att ta dem samlat. Vi är inte så många medarbetare längre, så jag klarar det på några dagar.

Att genomföra samtalen är på samma gång givande och utmattande. Det är ett pussel som ska läggas av individers behov och verklighet, det är en utmaning men samtidigt en ynnest att få ta del av medarbetarnas vardag, verklighet, tankar, bekymmer, glädjeämnen och funderingar. Och - inte minst! - det ger mig alltid massor att fundera över hur jag kan utveckla mig själv och organisationen. Jag får huvudbry av det här, varenda år!

Viktigt att komma ihåg är att när vi skiljs åt efter samtalet börjar egentligen jobbet. Det är då vi var och en tar itu med det vi fick höra, och i mitt fall handlar det om att foga ännu en bit till pusslet som medarbetargruppen och vår verksamhet utgör.

Den här hösten är det den femtonde gången jag genomför utvecklingssamtal. Det blir aldrig enahanda, jag hör alltid nya saker, och jag lär mig ständigt.

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig

Lördag morgon. Inga tider att passa på hela helgen. Lösa planer på att suga ut det sista ur sommarsolen på den närliggande stranden, om vädret tillåter. Alla förutsättningar för batteriladdning och någon sorts rekreation.

Och hur förvaltar jag denna skatt, denna tidsgåva?

Jag har, vid sidan av arbetet som kräver rätt mycket av mig just nu (när gör det inte det? Men det ÄR extra mycket just nu) massor av roliga privata projekt att arbeta med om jag vill. Sånt som skänker mig äkta avkoppling, som skingrar mina jobbtankar på ett välbehövligt och vilande vis och där jag har flyt och tycker det är jätteroligt.

Där finns min bildbehandlingskurs som jag verkligen vill slutföra. Arbetet med alla mina fotografier som är så himla roligt. Släktforskningen, där jag har tusen lösa trådar att rycka i och abonnemang betalda som borde utnyttjas. Renskrivningen av mina gamla släktingars dagböcker som väntar på åtgärd och som jag tycker är så fantastiskt intressant. Bloggen som jag skulle vilja utveckla. Mitt arbete med digitalisering av bilder som jag vill göra mer av, både för mitt privata vidkommande och som företagande. För att inte tala om bokläsningen!

Och vad gör jag av allt detta då, denna ograverade lördag?

Jag sitter och glor rakt ut i luften, helt handlingsförlamad. Alla de där jätteroliga sakerna som väntar på mig, är för många och för roliga. Jag vet nämligen med mig att om jag påbörjar något av detta, vad som helst, så grottar jag ner mig. Timmarna bara går och jag blir precis uppslukad. Jag är lite så - kan inte göra nånting lite grann. Allt jag gör, gör jag med råge. Jag är lite omåttlig, kan man nog säga. En svaghet, javisst. Men också en styrka, och det jag gör det blir bra!

Så min prestationsångest sätter stopp för kreativiteten. Jag vill vänta med att göra de här grejorna tills jag har massor av tid, gärna en hel vecka eller två, för bara foto eller släktforskning eller skrivande. Och NÄR infaller det?? Just det, aldrig.

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig. Därför att det väntar så mycket annat arbete på mig, som jag i så fall stjäl tid från. Ansvarsfullt arbete, som inte blir gjort om jag inte gör det.

Du hör ju. Finns det bot för sånt här? Jag behöver verkligen jobba med mig själv på det här området.

Vilken himla tur att man inte är perfekt...! :-)

Vi blir knotigare med åren

För cirka 1,5 år sedan började min kropp trilskas rejält med mig, det vet mina vänner och ni som har följt mig här. En av följderna blev att mina ringar som jag burit i 20-25 år inte längre passade. Hux flux en dag var de för små, och jag fick nästan inte av dom. Jag minns panikkänslan!

Jag tog av dom "ett tag", för att kunna använda dom senare. Men jag bara svällde och kroppen blev alltmer trilsk. Ringarna åkte ner i lådan i väntan på... tja vem vet.

Nu är jag sedan en tid på banan igen, inte helt men nästan. I takt med det har även fingrarna smalnat av, och nu tyckte jag det var dags att plocka upp ringarna ur lådan igen. Men se, de gick inte på ändå. Inte för att fingrarna var för tjocka, utan för - knotiga! Knogen tog emot.

Det som jag hittills sett som ett nederlag - nämligen att gå till guldsmeden för att få ringarna utknackade - blev en nödvändighet. I dag hämtade jag dem och fick berättat för mig att med åren (och här ursäktade sig gentlemannen i butiken) läggs kalkavlagringar på lederna, och de blir verkligen större. Han berättade att det är vanligt att mycket gamla kvinnor inte längre kan använda sina ringar på grund av detta - fingrarna blir allt tunnare men knogarna sätter stopp.

En märklig följd av att åldras, som jag aldrig har reflekterat över. Tänk vad man lär sig hela tiden!

Nu har jag bestämt mig för att gilla mina knotiga fingrar. De har varit med om mycket, och tjänat mig väl hittills. Nu pryds de av ringarna jag fått av käre maken igen, och i dag har de dessutom fått nya naglar. Hej fingrar, nu är vi tillsammans på banan igen!

Bara vara

Vi talade i telefon i dag, dottern och jag, om våra tillkortakommanden. Bland annat talade vi om detta att alltid ta sig före något. Att proppa tillvaron full av göror. Så fort en liten lucka hotar att dyka upp, måste somliga (jag t.ex.) fylla den. Och den ska fyllas av PERFEKT utförda göror, helst.

Nu under rekordlång jul- och nyårsledighet har jag övat på att lata mig, och lyckas hyfsat bra. Men inombords sitter ändå en liten gnagare och längtar efter att få springa i sitt ekorrhjul. Helt närvarande i boken är jag inte långa stunder i taget, strax skuttar jag upp ur fåtöljen för att göra ditten eller utföra datten. Ska bara. Tänk om man kunde vara lite mer som katten Nasse som gästade oss i julas! När sömnigheten sätter in, sluta spela kattspel på iPaden och rulla över på rygg och bara vara en stund.

Jag har i hela mitt liv trott att jag "ska bara" först, innan jag kan slå mig till ro med sånt jag gillar att göra. Hur gammal ska jag bli innan jag inte bara förstår utan också kan känna förtrogenhet med och bli bra på att slå mig till ro då och då? På riktigt alltså, med hela kroppen och huvudet? Hur gammal ska jag bli innan jag inser att görorna aldrig tar slut om jag själv hela tiden fyller på?

50 år, tror jag att jag måste bli först. Det tror jag bestämt.

Att ta saken i egna händer eller Livet är summan av dina val

- Vill du må bra?
- Javisst, självklart!
- Men svara då på frågan: vad gör du för att må bra?

Den här retoriska frågan hörde jag en gång en föreläsare ställa, och den har levt med mig sedan dess. Den illustrerar på det enklaste vis att jag själv har ansvar för mitt liv. Alla vill väl må bra, men långt ifrån alla tar sitt ansvar och gör vad de kan för att må bra. Alltför många tror att god hälsa kommer av sig själv. Och så länge man är relativt ung kan det nog vara just så.

Jag har mått rätt dåligt under ett års tid snart. Det är med största sannolikhet hormonerna som spökar och som har ställt till det. Det kan ju bli så i kvinnoliv. I samband med hormonförändringar så har jag gått upp i vikt väldigt snabbt och alldeles för mycket, och så har mitt rätt så prestationsfulla och stressiga arbetsliv gjort mig galet trött. Allt blev en ond cirkel; viktuppgång och trötthet - jobbigt att röra sig - hälsporre - mer viktuppgång och trötthet - ännu svårare att röra sig, och så vidare i all oändlighet. Ont i kroppen på de mest diffusa och svårförklarliga sätt. Tröttheten handlar alltså inte om sömnighet - det handlar om energilöshet. Olust. Skiter i allt, ungefär.

Mina utmaningar i arbetslivet, mitt prestationsinriktade sätt att arbeta, blev plötsligt för mycket. Jag orkar knappast ha mer än en boll i luften just nu, jag som haft tusen! Då och då kan det glimma till, energin kommer tillbaka och då drar jag på i hundra knyck. I två timmar. Sen är jag slut, och kan inte fatta hur jag ska kunna ta hand om det där jag drog igång.

Det blir svårt också för omgivningen att hänga med, kan jag tänka mig. Jag är ju inte sjuk, och jag ser ut som vanligt (utom något rundare förstås!), så hur kan man fatta att jag inte är samma människa? Jag kan ju knappt acceptera det själv.

Mitt främsta fokus nu är att rensa min kropp och gå ner några kilo. Viktuppgången har väldigt lite med kostvanor att göra, det vet jag. Men jag måste ändå försöka göra det jag kan, och det som går. Det måste ju också kunna bli en god cirkel; lättare i kroppen - mera energi - lättare till rörelse - lättare i kroppen, och så vidare.

Ett annat fokus är att vara snällare mot mig själv när jag inte orkar. Att tillåta det. Att faktiskt tycka det är OK att jag inte vill, kan eller orkar.

Om sju veckor åker jag till Thailand för två veckors ledighet med yoga, sol och bad. Det är precis rätt för mig just nu, och jag är så oändligt tacksam över att jag har en så inkännande och omtänksam man. Inför den resan har jag nu satt igång ett arbete med mig själv, som innebär att rensa kroppen från jästsvampar och socker för att förhoppningsvis hitta energin. Det heter "Gröna kuren", och är något jag har hämtat inspiration till från Sanna Ehdin. Egentligen är det mycket enkelt, och ligger delvis i linje med de nu för tiden så populära dieterna med ett minimum av kolhydrater.

Jag ska följa den här kuren så långt det bara är möjligt i sex veckor: bara äta proteiner, bra fett och gröna grönsaker. Kolhydrater, mejeriprodukter, frukt, grönsaker med andra färger än grönt (innehåller för mycket socker) och alkohol är aja baja under kuren. Jag förväntar mig att hitta tillbaka till mer energi med den här kuren, och går jag dessutom ner ett par kilo är det bonus. Parallellt tänker jag grunda för thailandssolen ett par gånger i veckan i solarium, något som jag också vet att jag mår bra av. Samt återuppta yogan, som hamnade vid sidan om under hösten. Men i linje med att vara snäll mot mig själv blir det bara medicinsk yoga den här terminen, det är vad min kropp klarar av och behöver.

Att skriva om det här, hjälper mig på vägen. Jag kommer att återkomma här med reflektioner kring det jag håller på med och vad som händer under tiden.

Jag MÅSTE hitta tillbaka till mig själv. Därför tar jag saken i egna händer. Därför tänker jag de närmaste sex veckorna bara göra val som hjälper mig i rätt riktning.

En dåligt år

Det ligger inte för mig att gnälla, det är nog därför jag är här så sällan den här hösten. Därför att mycket som händer kring mig just nu är dåligt. Bad. Negativt. Krisigt. Sorgligt. Inte allt, men väldigt mycket.

Den som följer mig vet att jag själv krisar en aning. En mitt-i-livet-kris håller mig i sitt järngrepp, där jag måste kämpa emot smärta, olust, trötthet och övervikt. Kampen består även i att hålla näsan över vattenytan, att faktiskt inte ge sig hän till självömkan och uppgivenhet.

Men vad är väl det, mot vad flera i min närhet får utstå det här året. Jag har sjukdom och död bland flera omkring mig, såväl mycket nära vänner som bekanta. Jag förstår inte riktigt vad som händer, men har hört att en olycka sällan kommer ensam. Varför är det så?

Nej, 2010 är ett riktigt skitår, som inte kan ta slut fort nog. Jag längtar efter lusten och nyfikenheten, och att få dela med mig av det goda livet igen. Jag längtar efter hälsa. Jag längtar efter lycka omkring mig.

Det kommer, det kommer!

Till var och en efter behov - av var och en efter förmåga

Ibland förfasar jag mig över att bo i ett land som är så mörkt och kallt, så stor del av året. Jag önskar mig ljus och värme som gör livet lättare att leva. Men stundtals blir jag påmind om, att jag bor i världens bästa land.

En mycket nära och kär vän har hastigt blivit svårt sjuk.

Tänk att man kan åka till ett sjukhus, vilket som helst - det som ligger närmast eller det man helst vill ha - och blir omhändertagen på bästa sätt. Utan ifrågasättande om vem man är, vad man tjänar, var man kommer ifrån. Man får bästa tänkbara vård och inga resurser sparas, därför att människoliv är det dyrbaraste vi vet. Oavsett människa.

Min vän blir just det - varsamt och proffsigt omhändertagen. En varm säng, tillsyn dygnet runt, all upptänklig apparatur som krävs, undersökningar, obegränsade personella resurser, mediciner, mat. Allt detta för ungefär samma summa per dag som en dagens rätt på restaurang. Är det inte fantastiskt!?

Om min vän skulle vara tvungen att betala vad det kostar att blir botad, skulle han aldrig ha råd. Det är mycket få personer som skulle det.

Det är vårt unika och solidariska skattesystem som gör detta möjligt. Vi ger alla vad vi klarar av till vårt gemensamma, och vi får därmed vad vi behöver när vi behöver det. Men systemet är inte självklart, det måste vi värna och vara rädda om. Solidaritet kan låta gammaldags, men det blir aldrig omodernt.

Jag är just nu oerhört tacksam över att solidariteten fortfarande lever i Sverige, så min vän har en chans.

Ålder och klokskap måste inte hänga ihop

Jag förundras ofta över vår dotters stora klokskap. Hon är många gånger mycket klokare än jag, vilket bevisar att klokskapen inte alltid måste gå hand i hand med ålder och erfarenhet.

När jag var i hennes ålder var jag inte i närheten av att vara lika klok som hon är. Jag reflekterade inte så mycket, men det vet jag att hon gör. Reflektion är en förutsättning för att kunna dra slutsatser förstås, och därmed föds klokskap.


Saras klokskap får jag ofta del av. Hon berättar för mig hur jag kan tänka för att saker ska gå lättare. Hon har en förmåga att använda tankens kraft för att förändra, så ung hon är. Jag blir ofta inspirerad av henne och hennes klokskap.

Visdom däremot, kommer med ålder. Visdomen är ofta knuten till känsla och intuition, och vad är intuition annat än förmåga och mod att använda samlade erfarenheter? Att känna in vad som är rätt utifrån egna upplevelser. Intuition eller visdom kan i bland gå stick i stäv med förnuft, men då tror jag mer på visdomen. Det är din inre röst som talar! Jag vill gärna tro att jag är lite vis, ibland.

På bilden samsas visdom med klokskap; min 90-åriga mormor och 25-åriga dotter!

Från autostrada till slingrig stig

Bilden visar visserligen ett vägskäl, men det stämmer inte riktigt med min text. Jag står inte i ett vägskäl i livet, så är det inte. Däremot slog det mig härom dagen när jag var ute med hunden, att min livsväg har blivit slingrig och smalnat av.

Jag har verkligen färdats fort och lite oreflekterat genom livet. Har alltid haft bråttom framåt, till vad vete katten. Jag har haft tur utmed resans gång, varit på rätt plats vid rätt tidpunkt, haft roligt, ofta fått som jag har velat och önskat. Har dragit till mig det jag har velat ha. Alltid varit högpresterande och lyckats väl. Jag har åkt på väldigt få smällar, i alla fall allvarliga sådana. Bananskal, räkmacka - kalla det vad du vill.

Men det som händer detta nådens år 2010 är att jag måste ha tagit av vid något mot någonstans utmed motorvägen utan att riktigt veta hur det har gått till. Avfartsvägen har lett längre och längre från civilisationen ut i vildmarken. och vägen har blivit allt smalare och krokigare. Jag har tvingats lätta rejält på gasen och lägga båda händerna på ratten. Ja, rent av bromsa ordentligt i kurvorna. Jag har börjat färdas betydligt långsammare.

Och vad händer när man rör sig långsammare? Jo, tankarna hinner med. Nya dyker upp och hinner bearbetas, och gamla hinner ikapp. Det senare kan vara lite jobbigt, för långt ifrån allt är bearbetat och reflekterat. Det är nu det sker och det blir stökigt, oerhört stökigt, i huvud och själ.

För att riktigt förstärka detta med långsamheten, fick jag ju fysiska besvär som handgripligen tvingade mig att sakta ner. Dessa har i någon mån delvis börjat lätta, i alla fall min hälsporre. Välsignelse! Men somt är kvar, vilket betyder att jag inte har lärt mig läxan fullt ut än.

Vi (läs: jag) är vana vid quickfix. Det mesta går rätt fort över, man tar en Ipren och vilar en stund så går det över. Men mot det här som har drabbat mig i mitt 49:e år hjälper vare sig Ipren eller en stund på sofflocket. Här krävs det tunga artilleriet för att få mig att fatta. Fatta att man inte kan färdas på autostradan i 140 km/h, nervevat fönster med armen lojt hängande utanför och en hand lättfullt på ratten. Inte hur länge som helst. Det finns saker där runt om vägkanten som pockar på uppmärksamhet och eftersom jag tydligen inte har vridit på huvudet på hela tiden så är väl det bästa att sätta upp en vilseledande skylt som får mig att svänga av. Undrar just vad det stod på den skylten? Det hann jag inte se...

Det finns inget ont i det här, jag tror det bara kommer gott av det. Jag är i någon mening tacksam. Men som sagt - det är omvälvande. Jag håller som bäst på att vänja mig vid att leva annorlunda, samtidigt som jag söker lindring för det jordiska; övervikten som kastat sig över mig, energilösheten som har intagit min kropp och själ och det lite onda här och där. Allt hänger ihop, det är jag övertygad om.

Under nästa år hittar jag rätt igen, ut ur snårskogen. Jag har hemskt dåligt lokalsinne, så det tar lite tid. Men jag tror faktiskt inte jag har lust att färdas på motorvägen längre sen, motorvägar är väldigt tråkiga. Enahanda. Jag väljer nog en sån där lagom bred liten landsväg, med vackra blommor utmed vägkanten, där man färdas utmed doftande rapsfält och fina hus och där det finns gott om spännande avtagsvägar där man hittar nya saker om man tar sig tid att svänga av. En lite lagom krokig väg. Nånting mitt emellan autostradan och den slingriga stigen.

Ni hänger väl med mig där också?

Prylar marknadsförs, idéer torgförs

Jag befinner mig på Runö kursgård (f.d. folkhögskola) på ordförande- och ombudsmannakonferens. Dagen har bjudit på ett späckat program, mestadels briljant och lärorikt. Temat är marknadsföring och kommunikation, något man knappast kan lära sig för lite om i dessa dagar. Ta bara rubriken - en sån genial tes i sin enkelhet!

Mycket prat om varumärket, målgrupper, grafisk profil, den ideella sektorn, kommunikationsstrategier... etc. Jag som tycker det här är högintressant, antecknar för glatta livet och försöker komma ihåg allt som sägs, men det är naturligtvis omöjligt. Nu sitter jag dessutom och försöker renskriva mina anteckningar, medan jag kommer ihåg vad som sades.

Bland annat fick vi en dragning om Generation Ordning, av Sofia Johnsson från Kairos Future. Intressant och häpnadsväckande. Den nya generationen unga, är riktiga moraltanter. Deras ideal och mål i livet är att hitta den rätta, få ett bra jobb (gärna som ingenjör), bilda familj och hitta drömboendet. Mångas ideal är kyskhet, nykterhet och återhållsamhet i allmänhet. Åldern för förstagångsföderskor sjunker för första gången på 30 år. Men hallå! Var tog rebellerna vägen?? Se bara på det här:

• På 1960-talet revolterade man genom Woodstock och hippierörelsen
• På 1970-talet revolterade man genom att demonstrera, helst EMOT det mesta
• På 1980-talet revolterade man genom att lyssna på hårdrock eller synth
• På 1990-talet revolterade man genom att svina på Hultsfredsfestivalen och rejvpartyn
• På 2000-talet revolterar man genom att.... delta i Allsång på Skansen!!!

Kan det sägas tydligare att den generation som nu växer upp har saknat något? Tänk att allt går igen, tänk att pendeln alltid svänger tillbaka!

Jag skulle kunna skriva mycket mer om det här, och kommer kanske att göra det också. Men jag kan inte undanhålla er dessa nya folkgrupper:

• Moklofs - mobile kids with lots of friends
• Yupplots - young people/parents with lack of time
• Sallies - senior affluent life lovers enjoying second spring

Vilken folkgrupp tillhör du?