En bra början

Mina dagar börjar ofta med några drag Wordfeud, så även denna regniga och blåsiga söndag. Minst tre, fyra matcher på gång samtidigt. Och aldrig ledsnar jag!

Det är bäst upp och ner

Käre maken och jag löser mycket korsord. Det är ofta på helgmorgnar, då vi tar en långfrukost och så lägger vi korsordstidningen mellan oss. Ibland har jag den rättvänd, ibland käre maken.

Men faktum är att jag löser korsord bäst upp och ner, har det visat sig. Jag ser lättare lösningar på det viset, så antagligen har min hjärna lärt sig det sättet att tänka ord på.

Det slutar väl med att jag sitter med tidningen upp och ner även när jag är ensam...

En ruggig dag

I packningen inför vår semestervecka la jag högtalarna till datorn. Tanken var att jag skulle kunna ägna mig åt min kurs i bildbehandling i händelse av dåligt väder någon dag. I går råkade en tanke komma över mina läppar - jag sa något om att det ännu inte varit någon dag med dåligt väder så jag kunde ägna mig åt kursen.

Jag är säker på att universum lyssnade och gjorde mig till viljes. För i dag har det INTE varit skönt!

Morgonpromenaden hade jag bestämt skulle ägnas åt fotografering, så jag lämnade stavarna hemma. Men dimman låg så tät att det var svårt att få några användbara bilder alls. Några blev det dock. Det var en fantastisk morgon - jag hade sällskap av koltrast och näktergal (och en och annan snigel på stigen!), dofterna av ros och kaprifol följde mig och luften var så fukmättad att dropparna kändes mot huden. Det var alldeles fantastiskt härligt!

Senare hade jag lovat att följa med käre maken på en golfrunda (nej jag spelar inte, men promenerar med nån gång i bland). Men efter halva rundan blev det för ruggigt, de sista nio hålen fick han gå själv medan jag höll mig dels inomhus dels i bilen.

Jag ber verkligen om ursäkt att jag sa så där, jag önskar HÖGT att vår sista dag i Skillinge för den här gången ska bjuda på samma generösa sol som vi blivit vana vid den här veckan. Snälla, snälla, snälla!!

Så går en dag...

Vi lever våra semesterdagar i högönsklig välmåga, käre maken och jag. I dag tänkte vi besöka de små butikerna i byn, men av detta blev inget. Jag glömde att vi är här innan säsongen har startat, och att vi faktiskt har valt det...

Våra dagar fylls av promenader, korsordslösning, läsning, bevakning av hamntrafiken (en uppgift käre maken tar på största allvar) och samtal. Sååå välgörande.

Vi har en liten remsa mellan huset och gatan där vi sitter om dagarna i solen. Solbrännan djupnar i takt med tankevecken i pannan då vi funderar på våra korsord. När andan faller på knallar vi bort till affären och köper en glass, eller bara strövar bland fiskebåtarna i hamnen. När solen försvinner bakom huset kryper vi in och sätter på lite soft jazz på stereon. Deckare står på bokmenyn, det hör liksom ihop med sommarledighet. Just nu är det Håkan Östlundhs senaste.

(Gillar du svenska deckare i allmänhet och såna som utspelar sig på Gotland i synnerhet, hoppas jag att du har läst Håkan Östlundh. Annars har du missat något, han står sig BRA i den hårda konkurrensen med Anna Jansson och Mari Jungstedt.)

Varje morgon promenerar jag ungefär 8 km utmed havet. Det är alldeles, alldeles fantastiskt lyxigt.

Jag vill verkligen inte att den här ledigheten ska ta slut.

Korsordsnostalgi blev meditation

Jag är en rätt så hängiven korsordslösare. Har alltid varit, det liksom sitter i generna. Tidsmässigt kan det gå i perioder, men intresset och lusten finns alltid där, grundmurat. Som tur är, är käre maken likadan. Vi kompletterar dessutom varandras tankesätt och kunskaper så bra, att det blir jättekul att lösa tillsammans. En för oss perfekt kväll består i något gott att äta och dricka, och sedan ett riktigt härligt korsord efteråt.

Att det sitter i generna är nästan sant. När jag var liten, och långt innan jag föddes, prenumrerade mormor på Nötknäpparen. Någon som minns den tidningen? Den fanns i ett tjugotal år tror jag, från mitten av 1950-talet till 1977 ungefär.

Förra året hjälpte Kerstin och jag mormor att rensa källarförrådet. Milde himmel. Där hittade vi både det ena och det andra, somligt skräp, somligt skrattretande men också mycket nostalgi. Min mormor är en liten ekorre, som så många i den generationen. Inget skulle förfaras, det kan vara bra att ha någon gång. Det visade sig att hon hade sparat tidningen Nötknäpparen, varenda nummer (vissa årgångar i dubletter, dessutom) sedan 1956 fram till 1977! Det hade hon gjort eftersom alla korsord inte var lösta i dom. Hon hade tänkt att hon kanske skulle få tid att göra det någon gång...

Mormor har fått väldigt dålig syn på gamla dar, och kommer aldrig mer i detta liv att kunna lösa korsord ur dessa tidningar. Hon löser korsord i dag, men det med hjälp av fotostakopior, ibland rejält uppförstorade, kombinerat med tålmodiga telefonsamtal från Kerstin. Det är en behjärtansvärd gärning, eftersom mormor älskar korsord och ordklurigheter, och är en fena på det. Minnet sviker ibland, och hon tänker stundtals långsamt. Men vad gör det - oftast kommer hon fram till lösningarna förr eller senare! Det är bra träning för en 90-åring.

Nåväl, kassarna med gamla Nötknäppartidningar insåg hon inte var något att spara på längre. Men jag blev förstås lite nyfiken, så hon har låtit tidningarna finnas kvar till mig. När vi nu hälsade på under semestern, tog jag mig an dem. Bläddrade igenom, fick flashbacks. Det fanns barn- och ungdomssidor i dem, och i slutet av 60-talet och under 70-talet löste jag för fullt. Jag vann märken kommer jag ihåg, ungefär som simmärken fast i korsord. Trekantiga historier var det, med nål så man kunde sätta upp dem.

När jag bläddrade igenom tidningarna hittade jag förutom halv- och olösta ordgåtor och korsord, också sidor med matnyttigheter för en korsordslösare. Ni vet, sånt där man kan hitta i korsordslexikon, tabeller av olika slag. Värdelöst vetande för somliga, stundtals hett efterlängtade fakta för en korsordslösare. Jag bestämde mig för att spara dessa. Det jag också hittade var kapitlet "De bästa patienserna" i varje nummer. En salig blandning av kända och okända patienser, och eftersom jag där också nosade rätt på några som jag aldrig sett förut bestämde jag mig för att spara dessa också. Förr om åren la jag mycket patiens, men det försvann i takt med att annat kom in i livet. Dator och sånt, ni vet.

Väl hemma, satte jag mig i går och sorterade bort och sparade. Plockade fram papper, plastfickor, sax och limstift. Klippte och klistrade. Satte ihop mina egna små häften; ett med uppslagsord till sköna korsordsstunder, och två med patienser.

Det var något härligt, skönt meditativt med pysselstunden som varade hela eftermiddagen. Hela grejen - både själva tillverkningen och resultatet - utgör en sån kontrast till dagens sätt att dokumentera. Så här gjorde man på 80-talet och dessförinnan. I dag skulle jag ha kunnat scanna in sidorna, förbättrat kvaliteten i Photoshop och sedan skrivit ut på en kopiator som häftar själv. Det hade definitivt blivit snyggare och mer användarvänligt.

Även om jag aldrig kommer att titta i uppslagsorden eller lägga en enda av patienserna, fick jag ändå en mysig stund. Och häftena är inte vackra, det är de inte. Men jag har gjort dem själv!

Semestern är räddad

Det är en känsla av - om inte lycka, så i alla fall - tillfredsställelse och förväntan som fyller mig när det samma dag dimper ner två tjocka, härliga korsordstidningar i brevlådan.

Om några dagar tar vi en semestervecka i Skillinge, helt traditionsenligt vid det här laget, och med oss har vi förstås dessa två kamrater. Tillsammans med Kerstin och Roffe blir det nog långa ljumma korsordskvällar vid utebordet!

En helg i lättjans och umgängets tecken

Kristi Himmelfärdshelgen är en härlig långhelg, som alltid. Den här gången med varmt och disigt, fuktigt väder, och solen lyser ännu med sin frånvaro. Kanske hinner den komma fram innan helgen är över.

Vi har också kärt besök den här helgen, Kerstin och Roffe har kommit för första gången på länge. De bor i Nynäs, så de har faktiskt gått till Gotland!

Några dagar tillsammans med dom innebär golf i kvadrat för boysen, vi ser knappast röken av dom. De kommer hem och äter middag, och somnar framför TVn. Kerstin och jag tar det lugnt, pratar, löser korsord, promenerar (dåligt av den varan för mig den här gången, ont i foten!), sippar vin och gosar med djuren. Kort sagt har jag just nu fyra dagar rekreation. Välbehövligt och jätteskönt. En tyst stund vid bordet med var sitt korsord, är ett oerhört avkopplande sätt att umgås!

Hälsa och balans

I går var det lördag, och ledig dag. För mig var det verkligen det också, till skillnad mot de flesta helger som jag oftast proppar fulla med diverse göromål, såväl förvärvs- som hemarbete av olika grad. I går morse bestämde jag mig för att ta en dag i total lättja. Inte en dammtuss skulle plockas upp, inte en enda maskin skulle tvättas, inte ett enda måste tänkte jag underkasta mig. Utom möjligen kisspromenader med hunden förstås, det är ett måste man inte kan välja bort!

Och kan ni tänka er - jag klarade det! Det underlättas också av att käre maken förser mig med mat när han tycker jag behöver det. Jag behöver inte ens tänka på så världsliga ting. Vi löste korsord och myste, ända till det var dags att åka till När.

Socknen När på Gotland är nog mest känt för att medlemmarna i Ainbusk kommer därifrån ursprungligen. Socknen ligger inte långt från vår egen, det är ungefär en kvarts bilresa. Vid närmare granskning finner man förstås att ingenting ligger särskilt långt bort på Gotland...

I När gamla skolu (jo, så säger en del!) har man fixat till det så fint med gym och bastu, och min favoritmassös Marita har sin verksamhet där. Imponerande gjort av Virudden Utveckling AB! Vi hade bokat varsin timmes massage, och medan den ena masserades hade den andra tillgång till bastun. Vilken lyxstund! Därefter hem till god middag, ett glas rött och lite TV-tittande.

* * *

I morgon är det måndag, och jag ska besöka en homeopat. Min kropp är inte snäll mot mig, vi är inte längre såta vänner och jag känner mig inte hemma i den alls. Den gör ont, än här och än där, den hänger inte med mig i det jag vill, och jag går upp i vikt. Sannolikt är det hormonerna som spökar, det är i alla fall min teori. Jag är, som det så vackert heter, "mitt i livet" och då kan man väl som kvinna drabbas av allsköns skit. Uppenbarligen. Till och med yogapassen är en kamp, och då ska man veta att yogan i flera år varit ett av mina livselixir och bot på det mesta. Att promenera är kämpigt. Att komma ur sängen är kämpigt. Men hallå - jag är bara 48 år och kärnfrisk!

Vår dotter brukar säga till mig att det inte är OK att ha ont, och att det inte är OK att vänja sig vid det. Det har jag ringande i öronen, och har länge tänkt att jag måste få hjälp att göra nånting åt det här. Bosse tycker jag ska gå till läkare. Men jag har dragit mig för det. Jag vet inte vad jag ska säga till den här läkaren i så fall! "Ont lite här och där". "Ont lite då och då". "Energilös". "Går upp i vikt". Jag - fördomsfulla människa - tror redan att jag vet vad jag får för respons. Efter lite allmänna frågor om min livsstil, får jag rådet att äta vettigare, sova bättre och så kanske jag blir rekommenderad lite östrogen.

Jag vill verkligen inte äta östrogen!! Onaturligt, onaturligt. I mina ögon lika onaturligt som influensavaccin så länge man är fullt frisk.

Jag äter rätt vettigt, och är ytterst medveten om mina matval. Jag sover hyfsat, det är inte sömnbrist som gör mig dödligt trött. Det är något annat som är generalfel, jag känner det. Och jag tror inte - återigen min fördomsfulla sida som talar - att en allmänläkare kan hjälpa mig. Jag blev också lite inspirerad av min vän Åsa, som själv varit hos en homeopat. Samtalet med henne gav mig också en spark i baken, det är många faktorer som spelat in att jag nu äntligen kommer iväg.

En homeopat ser till hela mig, inte bara min kropp. Denne lägger pussel med kropp och själ, och ser samband. Denne försöker hitta och rätta till felet med hjälp av naturmedel, och inte bara sudda ut symptomen med hjälp av syntetiska medel. DET gillar jag. Det tror jag på.

Jag återkommer med rapport, för den som vill veta fortsättningen.

Nu är korsordstidningen klar!

Jag och käre maken prenumererar på två korsordstidningar; Lyckokryss och Mästarkryss. Svåra, härliga korsord, de allra flesta.

Vi löser korsord över helgfrukostarna ofta, ibland tar vi också ett korsord som avslutning på en tuff arbetsdag. Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet, och vänder på tidningen då och då så den ena ser upp och ner och den andra rättvänt. Många gånger kan man genast se vad ett ord ska bli när man plötsligt får tidningen upp och ner!

Vi kompletterar varandra väl när vi löser korsord. Även där.

Bästa vännen Kerstin prenumererar på samma tidningar, och när det börjar bli dags att skicka in för att vinna alla priser man aldrig vinner, brukar vi höras och stämma av. Helst ska man ha löst samtliga korsord i tidningen, annars är det ett litet nederlag.

Nu är aktuellt nummer av Lyckokryss helt färdiglöst, nu har jag gjort i ordning ett kuvert men skickar det inte riktigt än. Först måste vi ju stämma av läget, Kerstin och jag!

Snö i Stånga

Idag var det snö här i Stånga. I alla fall mycket lokalt. Fläckvis, skulle man kunna säga. Den lokala idrottsföreningen hade sin julmarknad på Stangmalmen (där även Stångaspelen går av stapeln varje år) och man hade utlovat snö. Sagt och gjort, i den närbelägna ishallen i Hemse gick det att hämta. Simsalabim!

Det var en skön dag, vädermässigt. Fuktigt och syremättat, men ljummet och stilla. Julmarknaden innehöll alla för mig nödvändiga attribut; lotterier, chokladhjul, korv och kaffe, glögg och lussebullar, halmbockar och kransar, julkärvar och tomtar, hantverk och lokala delikatesser. Vi var dock sparsamma, hade bara en påse lussekatter och en liten förpackning glöggtryffel med oss hem.

Andra advent har varit en lättjans dag, och kort. Vi låg jättelänge i morse; käre maken, hunden och katten snarkade längre än nånsin. Själv låg jag och försökte läsa utan att störa för mycket - maken och hunden med lampskenet och prassel, katten med att nödvändigtvis röra mig när jag vände blad. Han låg nämligen på min bröstkorg, strax under hakan. Precis så att jag knappt såg nedre delen av det jag läste. Söndagsharmoni.

Sen blev det adventskaffe med pepparkakor till ett korsord, någon timme eller två. Så småningom kom vi på att det var julmarknads, och fick för oss att faktiskt promenera dit (inte så farligt, det är bara 2 km!). Kom dock på att vi kanske skulle äta "frukost" först, och då var klockan 12:30 eller så.

När vi vandrat hem igen, värmde vi glöggen och kollade in filmen "Maria Larssons eviga ögonblick". Jättebra film, finstämd och ett bra tidsdokument från tiden runt första världskriget i Skåne. Lättsinnigt åt vi middag i form av vårrullar med soja framför TVn. Vilken adventsmiddag!

Som sagt - lättjan har härskat hos familjen Björkman i dag, men det var vi värda. Det behövdes. Jag tycker jag har varit jätteduktig som har tillåtit mig det, utan att bli ett enda dugg stressad över allt som är ogjort (nästan)!

Spret

Jag har lärt mig genom att läsa bloggar att det är rätt bra om man skriver om en sak i taget. Har jag fler saker jag vill skriva om en dag, så bör jag göra olika inlägg för varje grej, liksom. Lättare att följa trådar, och roligare för läsarna.

Eftersom jag också anser att bloggandet ska vara lustfyllt och inte bli ett krav (vägrar bli den som sitter och våndas över att jag inte hittar något ämne att skriva om och få dåligt samvete för det), så brukar jag notera ämnen som kan vara uppslag till kvällens blogg. Eller morgondagens, om jag inte hinner i dag.

Fast i dag kände jag att jag hade många små saker att skriva om, som inte kräver så mycket utrymme. Så därför tänker jag frångå principen en grej=ett inlägg. Här kommer dagens spretiga blogginlägg från mig:

Vi har en igelkott som bor i trädgården! Lyckan är total, vi har inte sett någon förut under de fyra (fem?) år vi har bott just här. Nu ska vi mosa banan till den lille gynnaren!

***

Jag har hämtat nya glasögon i dag, två par. Jättesnygga. Ett par sitter som gjutna, ett annat skaver och trycker lite. Ska få det åtgärdat i morgon, tänkte jag.

***

Varför samlar man på sig så mycket saker? Man ska inte ha mer än att man kan ta det med sig när man går, egentligen. Dom samlar bara damm och läggs på hög. Till slut tappar man överblicken och vet inte vad man har. Vilket fruktansvärt lyxproblem!

***

Vi har bestämt oss för att sluta köpa dansk fläskkött.

***

Jag hann inte lösa något korsord i kväll heller.

***

Jag ser SÅ fram emot att få en veckas ledighet och bila till Skillinge och bo i fina huset där och umgås med Roffe och Kerstin!

Första medaljen i år!

Så. Hemma igen efter en helg på fasta landet, huvudsakligen i Nynäshamn. Åtminstone har vi sovit och ätit där. Huvudskälet till att åka den här gången var vandringsloppet Let´s walk, 12 km på norra Djurgården i Stockholm, bedövande vacker. Häggen doftade och grönskan nästan gjorde ont i ögonen.

Fast när vi vaknade på morgonen trodde vi nästan inte det skulle bli något av, eftersom regnet vräkte ner utanför fönstret. Vi chansade och åkte - och regnet blåste bort. Grönskan blev än mer intensiv av regnet och våren slog oss med samma förundran som alltid.

Det var jag, Kerstin och Sara - tre generationer! - som avverkade sträckan tillsammans. Visserligen med sisådär tusen gångare till förstås, men dom struntade vi i. Vi bara knatade, pratade och njöt. Blev lite ompysslade utmed vägen med vatten, bananer, choklad och juice. Och när vi plötsligt var i mål fick vi kaffe och bulle samt en presentpåse med lite grunkor i. Allmänt jättetrevligt. Och då sprack också molntäcket upp, och solen tittade fram. Så nöjda vi kände oss när vi satt där i gräset och mumsade på våra bullar och vårt kaffe!

Värt att notera är också att vi fick silvermedalj alla tre!

Nu har jag klarat av årets första, nästa är Vårruset i juni och slutligen Tjejmilen i augusti. Känns riktigt fint, det här är en perfekt uppvärmning.

Medan vi tjejer gick loppet var Bosse och Roffe ute på golfbanan. Förstås. Resten av tiden tillsammans ägnade vi som vanligt åt korsord, jag upptäckte härom dagen att tidningen Lyckokryss som vi ännu inte öppnat ska vara inskickad med lösningar om 14 dagar. Bara att spurta!

Nu sitter jag tillsammans med Bosse på vår glasveranda, som är så toppen (som att sitta ute, fast inomhus). Han löser korsord och mumsar på nynäshamnsinköpt korv som Kerstin smugglat ner i vår väska, och jag gör diverse ärenden på datorn. Jag har just löptränat, ett litet Vårrus, faktiskt. 35 minuters lätt jogging. Jag fixar det rätt bra, det är nog mest den mentala orken som tryter om jag ska vara ärlig.

Sammanfattning av läget just nu: nöjd.

Vintern kom tillbaka

I går - tisdag - överfölls vi handlöst av en aggressiv och hetsig vinter här på Gotland. Det var inte måttligt, jag snackar alltså naturkatastrof nästan. Force majeur. På bara någon timme rådde full snöstorm, och jag överdriver inte. Dörrar smällde upp, snön drev igen, bilar for av vägen, sikten var NOLL. Samtidigt åskade det i Hemse. ÅSKADE! Jag brukar skämta om åska och drivis, men det var verkligen så här i går. Helt sanslöst.

Ett par av mina möten blev inställda, för ingen ville ge sig ut i onödan. Räddningstjänsten uppmanade faktiskt att stanna inomhus. Det innebar att jag fick några extra timmar på kontoret jag inte hade räknat med, och det var riktigt välbehövligt.

När det var dags att åka hem, visade vägarna sig vara glashala. Det gick mycket sakta hem, bilar låg i diket längs vägen. Det gick bra, även om det var riktigt okul. Som sagt - det gick bra ända till jag hade 150 m kvar hem. Så fort jag svängt ner på vår lilla åkerkviar (bondens väg tvärs över åkern där vi bor) så körde jag fast. Rejält. Det gick alltså inte att se hur mycket snö det var, jag trodde det var någon decimeter och att jag kunde köra fram till lagårdsväggen och parkera där till morgonen därpå. Så brukar vi göra när vägen är igenkorkad, för att vara säkra på att komma ut dagen efter.

Jag tog sats för kung och fosterland - vilket gjorde att jag inte bara körde fast utan bilen liksom kanade upp ovanpå den packade snön så hjulen mer eller mindre stod i luften! Hur smart får man vara...

Bosse kom med skyffel och god vilja. Men ju mer snö han skottade undan, desto tydligare stod det klart att bilen stod som på en piedestal.

Fanns bara ett alternativ kvar, och det var att be bonden Lagerkvist snällt om hjälp. Han kom med traktor och kedja, och drog upp mig på rätt köl igen. En timme tog äventyret.

I morse kunde vi inte använda Bosses bil hemifrån, eftersom vår kviar var helt igendriven. Alltså travade vi i delvis lårdjup snö upp till lagårn och min bil med packning för en hel dag; datorväska, träningsväska samt hund. Den senare försvann i drivorna, men tyckte det var jättekul.

Det ska bli synnerligen intressant att se om Lagerkvist har plogat vår väg i dag, eller om vi får fortsätta trava ett par dagar till, tills snön smälter...

Härligt med vår.

Nu är det dags att skicka in månadens korsordstidning igen, nästan allt är löst. Lika tillfredsställande varje gång, men nu dröjer det väl fem-sex år till innan vi vinner!

Korsordsvinst!

Hurra, vi har ÄNTLIGEN vunnit på ett korsord i tidningen Lyckokryss!!! I dag kom ett lottpaket värt 200 kronor, efter många års väntan.

Vi prenumererar sedan många år på tidningen Lyckokryss, och lockade efter ett tag även goda vännen Kerstin (min mamma, faktiskt!) att göra detsamma. Sedan dess - jag snackar flera år alltså - har vi hörts av på telefon varje månad det börjar bli dags att skicka in kryssen. Vi jämför, googlar, slår upp i SAOL och spekulerar som snillen brukar göra. Gärna över ett glas vin samtidigt. Mysigt, mysigt. Hon har vunnit fyra-fem gånger under sin tid som prenumerant, och vi aldrig.

Men nu - har det slagit till!!!

HURRA!!!!!