Hälsa och balans

I går var det lördag, och ledig dag. För mig var det verkligen det också, till skillnad mot de flesta helger som jag oftast proppar fulla med diverse göromål, såväl förvärvs- som hemarbete av olika grad. I går morse bestämde jag mig för att ta en dag i total lättja. Inte en dammtuss skulle plockas upp, inte en enda maskin skulle tvättas, inte ett enda måste tänkte jag underkasta mig. Utom möjligen kisspromenader med hunden förstås, det är ett måste man inte kan välja bort!

Och kan ni tänka er - jag klarade det! Det underlättas också av att käre maken förser mig med mat när han tycker jag behöver det. Jag behöver inte ens tänka på så världsliga ting. Vi löste korsord och myste, ända till det var dags att åka till När.

Socknen När på Gotland är nog mest känt för att medlemmarna i Ainbusk kommer därifrån ursprungligen. Socknen ligger inte långt från vår egen, det är ungefär en kvarts bilresa. Vid närmare granskning finner man förstås att ingenting ligger särskilt långt bort på Gotland...

I När gamla skolu (jo, så säger en del!) har man fixat till det så fint med gym och bastu, och min favoritmassös Marita har sin verksamhet där. Imponerande gjort av Virudden Utveckling AB! Vi hade bokat varsin timmes massage, och medan den ena masserades hade den andra tillgång till bastun. Vilken lyxstund! Därefter hem till god middag, ett glas rött och lite TV-tittande.

* * *

I morgon är det måndag, och jag ska besöka en homeopat. Min kropp är inte snäll mot mig, vi är inte längre såta vänner och jag känner mig inte hemma i den alls. Den gör ont, än här och än där, den hänger inte med mig i det jag vill, och jag går upp i vikt. Sannolikt är det hormonerna som spökar, det är i alla fall min teori. Jag är, som det så vackert heter, "mitt i livet" och då kan man väl som kvinna drabbas av allsköns skit. Uppenbarligen. Till och med yogapassen är en kamp, och då ska man veta att yogan i flera år varit ett av mina livselixir och bot på det mesta. Att promenera är kämpigt. Att komma ur sängen är kämpigt. Men hallå - jag är bara 48 år och kärnfrisk!

Vår dotter brukar säga till mig att det inte är OK att ha ont, och att det inte är OK att vänja sig vid det. Det har jag ringande i öronen, och har länge tänkt att jag måste få hjälp att göra nånting åt det här. Bosse tycker jag ska gå till läkare. Men jag har dragit mig för det. Jag vet inte vad jag ska säga till den här läkaren i så fall! "Ont lite här och där". "Ont lite då och då". "Energilös". "Går upp i vikt". Jag - fördomsfulla människa - tror redan att jag vet vad jag får för respons. Efter lite allmänna frågor om min livsstil, får jag rådet att äta vettigare, sova bättre och så kanske jag blir rekommenderad lite östrogen.

Jag vill verkligen inte äta östrogen!! Onaturligt, onaturligt. I mina ögon lika onaturligt som influensavaccin så länge man är fullt frisk.

Jag äter rätt vettigt, och är ytterst medveten om mina matval. Jag sover hyfsat, det är inte sömnbrist som gör mig dödligt trött. Det är något annat som är generalfel, jag känner det. Och jag tror inte - återigen min fördomsfulla sida som talar - att en allmänläkare kan hjälpa mig. Jag blev också lite inspirerad av min vän Åsa, som själv varit hos en homeopat. Samtalet med henne gav mig också en spark i baken, det är många faktorer som spelat in att jag nu äntligen kommer iväg.

En homeopat ser till hela mig, inte bara min kropp. Denne lägger pussel med kropp och själ, och ser samband. Denne försöker hitta och rätta till felet med hjälp av naturmedel, och inte bara sudda ut symptomen med hjälp av syntetiska medel. DET gillar jag. Det tror jag på.

Jag återkommer med rapport, för den som vill veta fortsättningen.