torsdag 6 maj 2010

En mors bekännelse

Hon är min stora stolthet.

När bekanta vi inte träffat på ett tag frågar hur Sara har det nu för tiden, berättar jag med stolthet att hon pluggar till musiklärare på Musikhögskolan (Ackis) i Stockholm. Att hon är utbildad musikalartist, men att det är problem att få jobb. Att hon nu får glädje och nytta av både sin scenrutin och pedagogiska ådra.

Jag är så förbaskat mallig, när jag berättar det.

Hon är min stora kärlek.

Hon är min dotter!

5 kommentarer:

Åsa Mitt i Världen sa...

Det stora mysteriet är hur de lyckas bli så mycket mer och så mycket bättre på allt på möjligt än vad man liksom tänkt sig?

Intressant att vi också har var sin dotter...

Malla på du bara!

Pia sa...

Jag KÄNNER verkligen det Maria! Känslan går genom orden... och Du har all rätt att vara hur mallig som helst!

Varm kram!

kerstin hf sa...

Du har all rätt att vara stolt och mallig.
Sara är duktig.
Och jag är mormorsstolt. Så det så!!
Kramar till er båda

Evas värld sa...

Men så klart du ska vara stolt och berätta om det! När det gäller mina barn är jag gränslöst stolt och positiv - dom är helt enkelt underbara och det tycker jag att jag ska få berätta! Helt rätt!!!

Annika sa...

"Det är inte nyttigt för barn att få höra hur bra de är" tyckte min f.d. svärmor...
Tur för våra barn att inte vi resonerar på det viset!