måndag 27 juli 2015

Trygghet och förtroende åt båda håll

För någon vecka sedan förekom en konversation på Twitter mellan mig och P4 Radio Gotland (med några andras inlägg också) som startades av att jag ogillade ett grepp de tagit. Det handlade om en intervju i studion där den intervjuade personen gjorde misstaget att efter intervjun - när en kan tro att mikrofoner är avslagna och inspelningen har upphört - ge en lite annan version av svaret på frågorna än under själva intervjun. När det sedan visade sig att inspelningen fortsatte rulla och uttalandena var fångade, valde radion att sända också delar av den ljudupptagningen. Resultatet blev att en lätt uppfattade den intervjuade som en person som antingen inte riktigt visste vad hen höll på med, eller också visade prov på att slira på sanningen.

Jag hade synpunkter på det omoraliska i att sända den delen av ljudupptagningen, när den intervjuade personen uppenbarligen trodde hen var i en trygg situation och därmed förleddes att tala mer "förtroligt" med journalisten.

Självfallet är det olyckligt att ge olika versioner, det ger ett intryck av att vilja mörka sanningen. Det smartaste är att vara så ärlig som möjligt i en intervjusituation, det handlar om förtroende. Men jag anser att det som också handlar om förtroende är radions val att sända en "smygbandning". Radion själva menar att de inte spelade in i smyg, och det tror jag inte heller var deras uppsåt. Men när en hör vad som sägs är det så uppenbart att den intervjuade inte vet om att även detta uttalande spelas in, och då blir det ju de facto en ljudupptagning i smyg. Att sedan utnyttja situationen och sända detta, ser jag som ett fult grepp.

Radio Gotland menar att det är deras skyldighet att lyfta allt som sägs, så bilden blir så fullständig som möjligt. Absolut, det håller jag med om. Men i just det här fallet hade det räckt att de refererat till uttalandet, för att den intervjuade personen skulle slippa hamna i en rätt pinsam situation.

Jag som offentlig person och stundom intervjuobjekt, vill ha en förtroendefull relation med Radio Gotland och dess journalister, såväl som med öns övriga media. Alla tjänar på det, inte minst mediakonsumenterna. Hittills har jag heller inte haft några problem med det, jag har känt en tillit till att vi - båda parter - vill spegla saker på tydligast och bästa sätt för lyssnare, läsare och allmänhet. Men efter det här gnager det lite hos mig. Förtroendet har naggats lite i kanten. Jag kan inte befria mig från en oroande känsla av att en och annan journalist vill få oss som blir intervjuade att säga fel, göra bort oss, säga mot oss själva. Hur ska en annars tolka att frågor ofta ställs om och om igen, trots att de är besvarade både en, två och kanske tre gånger?

Det är otvetydigt så att ärlighet varar längst, det är inte bara ett gammalt hederligt talesätt, det är helt sant. Därför kommer min ambition även fortsättningsvis - precis som hittills - vara att alltid köra med så öppna kort som det över huvud taget är möjligt och som jag är kapabel till. Ibland går det inte att svara på det sätt som journalisten önskar, därför att min kunskap inte räcker till. Då brukar jag säga det, det tycker jag är schystast och ärligast. Meningen "jag vet inte" borde kanske användas lite oftare, men det krävs visst mod till det.

Om både jag och journalisten går in i en intervjusituation med samma ingång och vetskap - att vi båda gör vårt allra bästa och kör med raka rör och öppna kort - så är vi båda trygga och då blir det allra bäst. Så vill jag fortsätta ha det!

fredag 10 juli 2015

Trogna följeslagare

Jag började blogga 2009, mest som ett experiment för mig själv. Fann det kul, jag gillar ju att skriva och formulera mig. Det som började som en dagbok utvecklades till att bli ett vardagsrum där jag bjöd in vänner och där jag kunde utveckla resonemang vid sidan om mina privata vardagsbetraktelser.

Jag läser fortfarande många bloggar, men genom åren har de växlat och i takt med nya intressen har jag också hittat nya bloggar. Samtidigt övergivit en del gamla, och några av dom har själva försvunnit.

Men det finns tre bloggar som jag har följt hela tiden, och fortfarande följer, jag kan inte släppa eller överge dom. Dels är det Eva Swedenmarks värld, där min vän sedan äldre tider bloggar och som jag hittade när jag precis var ny i bloggvärlden. Ewa är både underfundig, klok och välformulerad, så författare hon är!

Sen har vi Annika Estassy-Lovén, vars blogg jag hittade ungefär samtidigt och som jag så smått lärde känna under hand. Vi har aldrig träffats IRL, men vi har nästan snuddat vid varandra eftersom hon passerar "mitt" sommarland i Norrtälje på väg till sitt eget sommarställe. Det visade sig att vi hade många beröringspunkter; vi är ungefär jämngamla och vi arbetar båda med folkbildning på chefsnivå. Under åren jag följt henne har hon förverkligat en av sina drömmar, och blivit författare även hon!

Slutligen barndomsvännen Pia med sin blogg Livsglädje och själaro har hängt med. För att det är Pia, för att hon skriver bra och har en snygg blogg, för att jag känner igen mig i mycket och för att jag vill fortsätta ha lite koll på insidan av hennes huvud.

Som sagt - övriga bloggar kommer och går, men dessa tre består hos mig. Ni är mina trogna följeslagare; Ewa, Annika och Pia!

Det fanns visst gotlänningar i Almedalen!


Liksom varje år, pratas det nu i post Almedalen-tid om att det inte syntes några gotlänningar på gator och torg under den vecka då "hela" medie- och politiksverige är här. Jag håller inte med!

När någon säger att hen inte sett några gotlänningar, är det då inte egentligen så att vederbörande inte sett några bekanta? För det syns väl inte annars på något utmärkande sätt att en är gotlänning, eller?

Jag hade förmånen att stå en hel del i ABFs tält på Cramérgatan, där vi mötte massor av människor som stannade och pratade. Det var i dessa samtal vi kunde få veta vem det var vi talade med. Det var företagare, föreningsmänniskor, wanna be:s, blivande författare, nyfikna, boende i Sverige, boende utomlands, fastlänningar och gotlänningar i en salig blandning. Några av gotlänningarna kände jag igen, men de flesta faktiskt inte. Det var nya bekantskaper, men de var gotlänningar.

Så har en enbart gått på gatorna och inte mött så många bekanta ansikten, behöver det inte betyda slutsatsen att gotlänningarna inte besöker Almedalsveckan. Jag vet att många gjorde det!

onsdag 8 juli 2015

Häng hos mig på Insta!


Jag blir mer och mer förtjust i Instagram - som en miniblogg där det är enkelt att dela med sig men där du måste tänka till för det är bilden som gäller, i stället för orden. Det går att förmedla oändligt mycket med en bild, det är snabbt och inbjudande. 

I sommar blir det mer Insta än blogg för mig eftersom det är dålig uppkoppling där jag vistas. Häng gärna hos mig på Insta, jag heter Mariayogini där också!