Ett rum med utsikt

Idag har det varit magiskt utanför vår balkong. Havet var tokplatt, så både moln och båtar speglade sig. Önskar alla fick se det!

En dam i päls

I några dagar nu har vi haft en extra gäst här hemma, en pälsklädd dam. Zoya har bott hos oss medan husse och matte varit på minisemester. Såna här gånger märker jag hur jag saknar djur i huset. Klickandet på golvet, den viftande svansen, de blöta pussarna, de förväntansfulla ögonen, promenadskutten... Men var sak har sin tid, och det är mysigt att åtminstone få låna en jycke ibland.

Leker häxa

Min morfars mormor föddes 1875 och hette Anna Lund. Hon var en så kallad "klok gumma", som anlitades i bygden för att bota såväl människor som djur med hjälp av dekokter på örter och slikt. Enligt min morfar ska hon ha varit ett barskt och bestämt fruntimmer, men jag tror nog hon hade ett gott hjärta. Hon blev gammal, 90 år, och dog när jag var tre. Dessvärre har jag inga minnen alls av henne.

Min morfar hade nog snappat upp ett och annat av hennes klokskaper, för när jag var nånstans i tonåren och drabbades av urinvägsinfektion, visste han plötsligt på råd. Döm om min förvåning när han drog ut i skogen och plockade "rävrumpa" som vi kallar det för (har ingen aning om vad det heter egentligen) och kokade starkt te på åt mig. Det hjälpte!

Nu har jag försökt mig på att leka klok gumma, för jag har samlat och torkat älgört för att göra te på i vinter när huvudvärken slår till. Det finns nämligen salicylsyreföreningar i älgörten som liknar dem man framställer på syntetisk väg och stoppar i värktabletter. Värt att prova, tänker jag!

Glimtar från norra Gotland

Vi tog en biltur norrut, käre maken och jag. Bland annat besökte vi Batteri Trelge, en kanonbas från andra världskriget uppe vid Norra gattet. Lite blommor och hav också förstås, Gotland rymmer allt! 

Mötte våren i österland

Vi reste söderut och österut i dag, för att möta våren. Och det gjorde vi! Hackspett, bofink, bläcku (tofsvipa på svenska), sädesärla, rabbis, fasan, citronfjäril, blåsippa, vårlök, scilla, krokus... och faktiskt lite solvärme!

Bland annat besökte vi Gotlands enda K-märkta fiskeläge, Tomtbod. Här några bilder därifrån!

Havet så stilla...

Hela dagen har havet varit egendomligt stilla. Bara små, små krusningar på sin höjd, annars helt platt. Nästan spegelblankt. Det är inte ofta vi får se båtarna spegla sig på vattenytan! Vid flera tillfällen gick det faktiskt inte att se var havet slutade och himlen började, horisonten var borta. Mäktigt.

Helgen har varit skön, bjudit på både vila och arbete i härlig blandning. I går kväll åt käre maken kräftor, eftersom jag själv inte tål skaldjur fick jag små goda västerbottenpajer i stället. Vår årliga lilla kräftskiva på tu man hand!

Våradonisen blommar vid Hoburgen!

Naturen bjuder just nu på glädje efter glädje, nu gäller det att inte känna stress utan njuta så mycket man kan och orkar. Intalar jag mig.

I tisdags åkte vi söderut, lååångt med ö-mått mätt. Ända ner till Hoburgen, Sundre socken, för att studera den sällsynt och på denna enda plats på ön växande våradonisen. En tämligen oansenlig liten sol i det ännu inte helt gröna gräset, som väcker sådan uppståndelse och får gotlänningarna och turisterna att vallfärda.

På kuppen fick vi en fantastisk utflykt på en grönskande vår-ö. Man kan bli religiös för mindre.

En ruggig dag

I packningen inför vår semestervecka la jag högtalarna till datorn. Tanken var att jag skulle kunna ägna mig åt min kurs i bildbehandling i händelse av dåligt väder någon dag. I går råkade en tanke komma över mina läppar - jag sa något om att det ännu inte varit någon dag med dåligt väder så jag kunde ägna mig åt kursen.

Jag är säker på att universum lyssnade och gjorde mig till viljes. För i dag har det INTE varit skönt!

Morgonpromenaden hade jag bestämt skulle ägnas åt fotografering, så jag lämnade stavarna hemma. Men dimman låg så tät att det var svårt att få några användbara bilder alls. Några blev det dock. Det var en fantastisk morgon - jag hade sällskap av koltrast och näktergal (och en och annan snigel på stigen!), dofterna av ros och kaprifol följde mig och luften var så fukmättad att dropparna kändes mot huden. Det var alldeles fantastiskt härligt!

Senare hade jag lovat att följa med käre maken på en golfrunda (nej jag spelar inte, men promenerar med nån gång i bland). Men efter halva rundan blev det för ruggigt, de sista nio hålen fick han gå själv medan jag höll mig dels inomhus dels i bilen.

Jag ber verkligen om ursäkt att jag sa så där, jag önskar HÖGT att vår sista dag i Skillinge för den här gången ska bjuda på samma generösa sol som vi blivit vana vid den här veckan. Snälla, snälla, snälla!!

Att visa sitt rätta jag

Det var stor dramatik i trädgården i dag, när den keliga mattekatten Seved för ett ögonblick visade sitt rätta jag. Plötsligt tog naturen överhanden, och jag måste erkänna att jag tittade bort i det mest kritiska ögonblicket då kan fiskade upp en fågelunge med sin klo och satte av med den flaxande i munnen.

20 minuter senare kom han tillbaka. Förmodligen ansåg han att batterierna var slut i den trevliga leksaken, för han var fast besluten att hämta en ny i holken. Men då jagade vi ner honom från trädet. Sen dess har han legat inne och sovit på min säng, spinnandes.

Hemska katt.

Oväntat promenadsällskap

I dagarna fyra har jag varit på fastlandet på konferens med jobbet, på Runö kursgård närmare bestämt. Vädret har väl varit sådär, men varje morgon har jag i alla fall tagit en promenad före frukost.

Alldeles i närheten av kursgården finns en fantastisk hage där det går betande djur. Den utgörs av en udde som går ut i sjön, och så här års är det bedövande vackert. I torsdags morse styrde jag kosan dit, och hamnade mitt i en dröm, en idyll, en scen så vacker att ingen människohand kunnat skapa något liknande.

Det doftade, solen värmde, vattnet glittrade. Grönskan gjorde nästan ont i ögonen, näktergalen knattrade och sirrade, och koltrasten flöjtade. Bara för mig. Och mitt på promenaden mötte jag dessa små kamrater, som slog följe med mig en bit. En av lammungarna var extra sällskaplig; buffade, knuffade och bräkte. Kanske förväxlade han mig med sin mamma...

I alla fall så njöt jag i fulla drag. Jag njöt av ensamheten, av att befinna mig mitt i ett paradis och av den lilla buffande lammungen som var så gosig. Vilken fantastisk start på dagen!

Några dagar för sent

Att tiden går fort blir extra påtagligt så här års. Man ser från dag till dag hur löven ändrar färg, form och plats.

Jag var ute i dag för att höstfotografera lite, men det gick sådär. Först fick jag med mig ett minneskort som raderade bilderna vartefter jag fotade - när jag skulle sätta mig i bilen och titta på de 20-25 bilderna jag tagit fanns där två kvar. Hem och byta kort, men redan där hade en del geist och lust försvunnit.

När jag kom ut igen hittade jag inte riktigt motiven på nytt. Men framför allt insåg jag faktiskt att jag var några dagar för sent ute för att få det där jag var ute efter. Det vackraste tycker jag nämligen är när man kan fånga lönn och ek med samtliga kulörer - både höstfärgerna och lite grönt kvar. Inte mycket av det fanns, och inte heller de röda nyanserna. Nu börjar det mesta blir brunt och gulbrunt, och skiftningarna övergår allt mer till en mer monoton färgmassa.

Oåterkalleligt.

Sommarminne...