Ibland rör sig inte tiden

Den 14 juli var jag och käre maken på en höjdarkonsert i en av våra fantastiska ruiner i Visby, S:t Nicolai. Det var Gotlandsmusiken och Pugh Rogefeldt som "konserterade", och Pugh bjöd på nytt och gammalt i salig blandning. Mest gammalt, vilket ju naturligtvis också går hem bland oss halvgamla...

Alltså, jag måste bara uttrycka min beundran. Pugh är 64 år, jag har hans debut-LP (ja, LP!) från 1969. Då var jag bara sju år, så jag ska erkänna att jag köpte den lite senare. Men ändå, fatta! Jag var sju år när han albumdebuterade! Och han är fortfarande i gång. Inte bara "igång", det låter likt konstgjord andning. Det han sysslar med är så långt från konstgjord andning man kan komma, han lever! Han brinner, skapar och lirar, han skojar, spexar, gråter och verkar tycka det är så förbaskat kul. Och jag halvgamla människan finner mig sitta och skråla med i "Dinga linga lena" för full hals.

Miljön i S:t Nicolai kyrkoruin är ju magisk i sig, och med hjälp av en fenomenal ljussättning blir det en oefterhärmlig konsertlokal. Pugh gjorde mig inte besviken, han är så jäkla still going strong som någon kan vara. I tider när jag ofta funderar över vart åren tog vägen, är det rätt trösterikt att finna en fristad. Här har inte mycket hänt, mer än att en välgörande mognad har inträtt.

Jag älskar Pugh, hans musik och den livfullhet han levererar. Tack!!

Nycklarna i handen

Sådär - nästa steg mot flytten avklarad. I dag var vi till banken och blev med lägenhet på riktigt. Dagen blev hektisk - för vi har också hunnit med att klaga på flyttstädningen och ta emot sängleverans. Den röda skönheten vi impulsköpte tronar nu på sin plats i sovrummet. Till möblemanget hör nu också två kontorsstolar som blivit över på min arbetsplats. Så nu kan vi nästan flytta in - varsin säng och varsin stol.

Jo, vi klagade på flyttstädningen. Vi är inte så petiga i allmänhet - men noterade att de över huvud taget inte torkat golven. Det var både smutsigt och dammigt, och dessutom fanns limrester kvar på golvet. Vi klagade, och det åtgärdades innan dagen var slut. Allt gott.

Vi hann också få en liten känning av hur det kan komma att bli att leva i våra nya trakter. Vi åkte ett par kilometer in mot stan (strandvägen är det cirka 3,5 km till ringmuren tror jag, men det ska undersökas mer noggrant vad det lider) till Visby Beach Club, en läcker servering vid stranden. Där satt vi på deras lärkträdäck (oh, ett ord med tre "ä"!), sippade på ett glas rosé (jag då, eftersom käre maken var chaufför) och åt en sen lunch. Det var ljuvligt! Solen strålade, soft musik i högtalarna, god mat och en känsla av att befinna sig utomlands. Och vet ni vad det bästa var? Jo, vetskapen om att vi satt mitt i vår egen vardag!

Käre maken lider just nu av svår separationsångest, att byta bort vår lantidyll är inget lätt beslut. Men jag tror han kommer att trivas som fisken i vattnet, det känns så.