Helgens vedermödor

Helgen har varit rätt full av göror... Men hur mycket jag än har omkring mig vardag som helg, så frångår jag/vi aldrig det faktum att jag måste börja dagen i sängen med en kopp gott kaffe! Jag har det otroligt lyxigt med det, där kan jag morna mig efter bästa förmåga medan jag läser tidningar, bloggar och sociala medier på paddan. En viktig stund för mig, ett bra sätt att starta dagen!

Nåväl, efter mitt mornande var det dags att skjutsa käre maken till golfbanan, där han skulle delta i en golftävling. När jag kom hem igen, tog jag fram rengöringsmedel och trasa för att ta en räd i lägenheten. Det är skönt med en modern lägenhet, den är lättstädad. Men vad hjälper det? Att städa är det absolut mest själsdödande och meningslösa jag vet! Jag dööör av leda varje gång jag måste städa.

När en är i gång, är det lika bra att köra allt samtidigt. För säkerhets skull hade jag tvättstugan också några timmar, jag brukar hänga med de här två polarna ungefär var fjortonde dag. Trogna kamrater, som gör stor nytta! Fast egentligen önskar jag att jag hade en egen tvättmaskin i lägenheten i stället, en blir så mycket friare på det sättet att kunna slänga in en maskin när en är hemma några timmar någon kväll, i stället för att boka och passa en tid i tvättstugan.

Städning kräver musik, och då är Spotify en annan av mina bästa vänner!

Den här skönheten fick komma in från balkongen nu, det börjar bli rejält kallt på nätterna! Nu får den väl som vanligt en chock, och börjar tappa blommor igen... Den här började som en blygsam bordskrukväxt, vi köpte den 2003. Det kommer jag i håg eftersom jag köpte den efter vår första resa till Malaysia, då jag var så fascinerad av hur hibiskusarna växte där i vilt tillstånd. Nu närmar sig vår tolvåring samma storlek som sina malaysiska släktingar i det vilda!

Jag hann med lite kontorsarbete också den här dagen, politik stod på agendan. 

När dagen närmade sig sitt slut, fick vi besök av Lotta och Zoya (även kallad lånehunden på den här bloggen). En jättenajs kväll med lite vin och mycket skratt. Bland annat kollade vi - halvgamla människorna - på "Hitta Nemo", allt för att få skratta åt guldfisken Doris. Vi känner liksom igen oss lite där, båda två!

När söndagen kom, fortsatte jag mitt administrationsarbete i politikens tjänst, men vi hann också med en sväng ut till vår stuga där fortsatt målning stod på agendan. I dag förvandlade jag vårt sovrum genom att stryka de äckelgröna väggarna med vit färg. Sim sala bim!

Trogna följeslagare

Jag började blogga 2009, mest som ett experiment för mig själv. Fann det kul, jag gillar ju att skriva och formulera mig. Det som började som en dagbok utvecklades till att bli ett vardagsrum där jag bjöd in vänner och där jag kunde utveckla resonemang vid sidan om mina privata vardagsbetraktelser.

Jag läser fortfarande många bloggar, men genom åren har de växlat och i takt med nya intressen har jag också hittat nya bloggar. Samtidigt övergivit en del gamla, och några av dom har själva försvunnit.

Men det finns tre bloggar som jag har följt hela tiden, och fortfarande följer, jag kan inte släppa eller överge dom. Dels är det Eva Swedenmarks värld, där min vän sedan äldre tider bloggar och som jag hittade när jag precis var ny i bloggvärlden. Ewa är både underfundig, klok och välformulerad, så författare hon är!

Sen har vi Annika Estassy-Lovén, vars blogg jag hittade ungefär samtidigt och som jag så smått lärde känna under hand. Vi har aldrig träffats IRL, men vi har nästan snuddat vid varandra eftersom hon passerar "mitt" sommarland i Norrtälje på väg till sitt eget sommarställe. Det visade sig att vi hade många beröringspunkter; vi är ungefär jämngamla och vi arbetar båda med folkbildning på chefsnivå. Under åren jag följt henne har hon förverkligat en av sina drömmar, och blivit författare även hon!

Slutligen barndomsvännen Pia med sin blogg Livsglädje och själaro har hängt med. För att det är Pia, för att hon skriver bra och har en snygg blogg, för att jag känner igen mig i mycket och för att jag vill fortsätta ha lite koll på insidan av hennes huvud.

Som sagt - övriga bloggar kommer och går, men dessa tre består hos mig. Ni är mina trogna följeslagare; Ewa, Annika och Pia!

Det kom en bukett omtanke per bud!

Veckan har varit mer än vanligt intensiv och tuff på olika sätt. Idag på skärtorsdagen ebbade den dock sakta ut, jag fick några timmar på kontoret då jag kunde återbringa lite ordning och lugn. Vi åkte och påskhandlade käre maken och jag, innan vi landade i hemmets lugna vrå. 

Vi hade knappt mer än kommit hem förrän det ringde på dörren. Utanför stod ett blomsterbud! Jag trodde nästan han kommit fel, men det stod faktiskt mitt namn på buketten... En generös vårbukett och en strut fin choklad, med en medföljande lapp. Det var mina medarbetare som ville önska glad påsk och muntra upp mig lite!

Sååå överraskad och glad! Nästan så allt rann av mig på en gång, jag blev så glad att det nog faktiskt kom en liten tår. Eller två.

Jag ÄR rik!

Studiecirkel om landskap(sdrinkar)

I går kväll hade vi studiecirkelträff hemma hos oss, nästan alla mina medarbetare med respektive (ett par hade inte möjlighet den här gången) träffas för att provsmaka en av landskapsdrinkarna i studiematerialet från Bilda förlag. Landskapet vi valde var Uppland, och drinken var riktigt god! Till och med så flera önskade påfyllning...

Drinken har tre ingredienser; lite plommonkompott i botten, en skvätt konjak och sen fyll upp med rosa champagne. Medan den avsmakades hade vi lite frågesport om Uppland. Så mycket man inte vet!

Kvällen fortsatte med gotländsk julskinka och lite Janzons frestelse, goda samtal, skratt, pianospel och sång, sällskapsspel och högljudda men vänskapliga diskussioner. Möjligen fick grannarna ofrivilligt delta, jag hoppas de förlåter oss...

När vi släckte lampan på nattkröken gjorde vi det med ett stort leende!

...och så lite "post fest" dagen efter...

Ett hejdundrande kalas i dagarna tre

En av käre makens vänner fyllde 70 år i veckan, och vi var i helgen bjudna på fantastiska festligheter. Inte ofta fester sträcker sig över tre dagar, men så var det här!

Fredagkvällen bjöd på uppvärmning hemma hos föremålet, med vin och massor av god mat. Mycket folk, trångt och gemytligt. Vi kom tidigt, och gick faktiskt också ganska tidigt. 

Sen var det dags för kalas, på lördagen. Storstilad fest med ett 170-tal personer i alla åldrar från både Gotland och Sverige. Ostron och bubbel, sillbitar och snaps, rödvin och vitt vin, löjromsstrutar och fantastiska skinksnittar. Det var förrätten, alltså. Sen lokalbyte och sittande middag under kristallkronor och till bra underhållning. Fantastisk hälleflundra med ljuvlig sås och nya bekantskaper runt bordet. Käre maken och jag kroknade vid 01:30, då fortsatte festen på nattklubb...

Idag slutligen, bevistade han (maken alltså) brunchen. Själv var jag på kurs, men han frossade i skaldjur, råbiff och allehanda övriga läckerheter. För den som kände att hen behövde, fanns också Bloody Mary, i rent medicinskt syfte.

Ståndsmässigt, roligt och fantastiskt generöst. En riktigt kul upplevelse!

Redo för party!

Före...

...och lite senare...!

Kortspelandet tar oss över världen

På sommaren 1998 spelade vi vår första trevande canastamatch, käre maken och jag tillsammans med goda vännerna E och L. De besökte oss på grisgården (!) i Trelleborg där vi hyrde hus en vecka på semestern. På den vägen är det - vi träffas fortfarande efter nästan 15 år några gånger per år för att spela canasta, och spelet har tagit oss över världen!

Det par som förlorar ett spel, lägger pengar - ett visst antal kronor per poäng - i en pott. Vi spelar inte bara familjevis, utan skiftar partner hela tiden, och faktum är att under årens lopp har summan av förlusterna varit förbluffande jämn, kanske just tack vare det.

Vi började ha ett mål med pengarna - vi skulle åka till Köpenhamn och dricka Canasta Cream. Men hur det nu blev, så svängde vi av och hamnade i Prag i stället, detta var 2005. Där mötte vi våren, bodde i en lägenhet mitt i stan, åkte båt och drack öl på flerhundraåriga anrika ölhallar.

Jag poserar tillsammans med musikerna på båtturen på Moldau

Resan gav mersmak, och vi fortsatte "spara" (=spela och förlora pengar). Två år senare firade vi återigen valborg och Första maj utomlands, nämligen i Budapest. Även nu bodde vi i en bra lägenhet mycket centralt. Vi blev ständigt påminda om den här huvudstadens i många delar dramatiska historia, bland annat genom väl synliga skotthål i fasaden mitt emot vårt hus. En mycket fascinerande stad tycker jag, dit käre maken tog mig tillbaka förra året.

Här bodde vi i Budapest, på andra våningen

Nu spände vi bågen. Redan vid spelbordet i budapestlägenheten bestämde vi oss för att nästa resmål måste bli Malaysia.

Knappt tre år senare hade vi spelat ihop tillräckligt mycket pengar för att vi alla fyra kunde tillbringa två veckor på ett riktigt fint hotell vid havet på Langkawi. Jodå, vi tog en tripp till Kuala Lumpur också. Handen på hjärtat var det väl inte bara spelförluster som finansierade resan, utan även rejält tilltagna insatser...

Lunchrestaurang på Langkawi. Här har de god Cordon Bleu!

Fantastiskt lyxiga frukostar på hotellet

Så i fjol var det dags för resa nummer 4, och nu stod Cornwall på tur. Fantastisk resa, vi bilade i 10 dagar i detta sagolika landskap. Hälsade på Kung Arthur på Tintagel och bodde i små gulliga hus i Penzance och annorstädes. Mycket minnesvärt, Cornwall kan rekommenderas!

Vid Dunster Castle

På en pub stötte vi på miss Marple vid sitt stambord!

Förra helgen var våra spelkompisar hos oss på besök, och vi spelade ihop lite till. Vi bokade också nästa resa, som äger rum första veckan i september. Den här gången ska vi till Kroatien.

Köpenhamn? Nä, dit har vi inte kommit än.

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Kärt novemberbesök

Över allhelgonahelgen var hon här igen, lilla hundfröken Zoya. Hon och hennes matte och husse brukar gästa oss en helg i november varje år, och nu var det dags.

Hon fann sig fint tillrätta den här gången, och hade uppenbarligen accepterat både mig och käre maken. Möjligen kan det delvis ha berott på att hon fick en och annan godbit av oss, men inte bara det. Riktigt kärvänlig var hon, mellan varven.

I morse när hon åkt, upptäckte vi att hon glömt sina matskålar. Vilken tur, då har vi anledning att träffa henne snart igen!