torsdag 22 oktober 2015

Nu flyttar jag bloggen!

Jag har ny bloggadress och jag hoppas du som brukar vara här har lust att följa mig dit. Jag har exporterat hela den här bloggen med samtliga inlägg dit, men jag fattar inte hur en ska göra för att peka om den här sidan så i stället uppmanar jag dig som kommer hit att i stället gå till:

www.mariabjörkman.se

Hoppas du hänger med!

söndag 18 oktober 2015

Att vara politiker är inte särskilt glassigt...


måndags var det Regionfullmäktige, och jag var med hela dagen. Själva fullmäktigesammanträdet börjar alltid efter lunch, och varar så länge det behövs (ibland är det slut kl 17, ibland kl 20, helt beroende på dagordningens längd och ärendenas tyngd). Under förmiddagen har vi partigruppsmöte där dagordningen gås igenom och vi diskuterar de olika frågorna. Jag är inte invald i fullmäktige, eftersom mitt uppdrag som socialnämndsordförande kom ett halvår efter förra årets val. Men jag bör vara där för att höra hur debatten går, och hur de olika frågorna behandlas. Jag är också ledamot i Regionstyrelsen, ett uppdrag som följde med det andra, och de ärenden som kommer på fullmäktiges bord har ofta passerat Regionstyrelsen först. Jag har dock inget arvode för att vara med på Regionfullmäktige, utan jag bjuder på den tiden själv. 

Vid fullmäktige i måndags var jag dessutom tvungen att vara med vid en punkt, eftersom jag hade fått en interpellation. Det är en sorts skriftlig fråga från en fullmäktigeledamot som får ställas till mig som nämndordförande. Frågan läggs fram vid ett möte, och ska sen besvaras vid ett kommande. Man lämnar ett skriftligt svar, men ska också finnas till hands för att kunna svara på eventuella följdfrågor under sammanträdet. Den här gången var det ett så pass otvetydigt svar, det var enkelt att besvara frågan så det fanns inte något att direkt skapa en debatt kring.

Jag skattar mig lycklig att jag har ett arbete som tillåter mig att ta ledigt när jag själv behöver och förlägga min arbetstid hur jag själv vill och behöver, annars skulle det vara helt omöjligt för mig att klara det politiska uppdraget. Priset jag betalar är dock ofta att jobbet blir gjort på kvällar och helger när inte vardagarna räcker till, med följd att mina medarbetare får se alltför lite av mig mellan varven. Det är inte optimalt, men det verkar oundvikligt att det mesta av min vakna tid fylls av väldigt mycket "måstor" och en rätt liten andel "viljor" eller "bara vara", som jag i själva verket har ett stort behov av numera. Nåväl. Så länge det politiska uppdraget är roligt och meningsfullt är det gott och väl att arbetet skuffas åt sidan till tider då jag kanske borde vara ledig i stället. Men jag jobbar på att ändå faktiskt hitta ett mer hållbart sätt att få ihop det.

Var sak har sin tid, brukar jag tänka.

Men de som tror att det är glassigt och välbetalt att vara politiker, skulle nog behöva lite mer insikt. Det är ett slitgöra, och för de flesta av oss ska det utföras vid sidan av ett "vanligt" arbete. Alla fritidspolitiker i Sveriges avlånga land är riktiga hjältar!

söndag 11 oktober 2015

Helgens vedermödor


Helgen har varit rätt full av göror... Men hur mycket jag än har omkring mig vardag som helg, så frångår jag/vi aldrig det faktum att jag måste börja dagen i sängen med en kopp gott kaffe! Jag har det otroligt lyxigt med det, där kan jag morna mig efter bästa förmåga medan jag läser tidningar, bloggar och sociala medier på paddan. En viktig stund för mig, ett bra sätt att starta dagen!


Nåväl, efter mitt mornande var det dags att skjutsa käre maken till golfbanan, där han skulle delta i en golftävling. När jag kom hem igen, tog jag fram rengöringsmedel och trasa för att ta en räd i lägenheten. Det är skönt med en modern lägenhet, den är lättstädad. Men vad hjälper det? Att städa är det absolut mest själsdödande och meningslösa jag vet! Jag dööör av leda varje gång jag måste städa.


När en är i gång, är det lika bra att köra allt samtidigt. För säkerhets skull hade jag tvättstugan också några timmar, jag brukar hänga med de här två polarna ungefär var fjortonde dag. Trogna kamrater, som gör stor nytta! Fast egentligen önskar jag att jag hade en egen tvättmaskin i lägenheten i stället, en blir så mycket friare på det sättet att kunna slänga in en maskin när en är hemma några timmar någon kväll, i stället för att boka och passa en tid i tvättstugan.


Städning kräver musik, och då är Spotify en annan av mina bästa vänner!


Den här skönheten fick komma in från balkongen nu, det börjar bli rejält kallt på nätterna! Nu får den väl som vanligt en chock, och börjar tappa blommor igen... Den här började som en blygsam bordskrukväxt, vi köpte den 2003. Det kommer jag i håg eftersom jag köpte den efter vår första resa till Malaysia, då jag var så fascinerad av hur hibiskusarna växte där i vilt tillstånd. Nu närmar sig vår tolvåring samma storlek som sina malaysiska släktingar i det vilda!


Jag hann med lite kontorsarbete också den här dagen, politik stod på agendan. 

När dagen närmade sig sitt slut, fick vi besök av Lotta och Zoya (även kallad lånehunden på den här bloggen). En jättenajs kväll med lite vin och mycket skratt. Bland annat kollade vi - halvgamla människorna - på "Hitta Nemo", allt för att få skratta åt guldfisken Doris. Vi känner liksom igen oss lite där, båda två!


När söndagen kom, fortsatte jag mitt administrationsarbete i politikens tjänst, men vi hann också med en sväng ut till vår stuga där fortsatt målning stod på agendan. I dag förvandlade jag vårt sovrum genom att stryka de äckelgröna väggarna med vit färg. Sim sala bim!

torsdag 8 oktober 2015

Starka känslor, egenvård och eftertanke

Jag började den här dagen i stark ilska. Jag känner ofta mycket, men inte så ofta ren och skär ilska. Denna morgon var jag emellertid djupt rosenrasande, så till den milda grad att jag nästan grät. Det blir lätt så för mig.

Orsaken hade vare sig med mitt privatliv eller arbetet att göra, utan med mitt politikuppdrag. Detaljerna kan göra detsamma, men det fick mig att på allvar överväga om jag är rätt person för det här. Jag skulle behöva vara mer av en gås där allt rinner av mig. Jag engagerar mig för mycket för mitt eget bästa, jag saknar förmåga att då och då rycka på axlarna. Hur skulle jag kunna göra det? Men jag skulle må betydligt bättre om jag ägde den förmågan. Ta mindre stryk, sova bättre och vara gladare.

Dock - resten av dagen blev BETYDLIGT bättre på alla vis. Det var inplanerat sedan länge, och exakt vad jag behövde efter den här morgonen.

Först en helkroppsmassage på jobbet. Bästa Ethel (som har sitt eget företag 3libra) som kommer till oss då och då och slår upp sin massagebänk i ett skrymsle i huset. Det är ovärderligt! Att hon kommer till oss gör att jag också tycker jag kan ta mig tid att få massage, och det gör så GOTT.

Strax därefter var det dags för ett frissabesök hos bästa Tina på Joy. Hög tid. Lite ny fräsch färg, samt putsning av toppar.


Fick gott om tid att äta lunch sen, vilket jag gjorde i mitt eget sällskap och passade på att ringa ett par samtal och beta av lite mejl samtidigt. Jag gillar att äta ensam!

Det sista passet för dagen var att fixa naglarna hos Monica på Moniques Lack. Det kan verka både fåfängt och ytligt, men jag har gjort det i några år nu med regelbundenhet och det är en lyx att alltid veta att en har snygga händer och naglar. Dessutom är välvårdade naglar för mig en snygg accessoar.



Det blev hösttema på både hår och naglar! Inte helt otippat, kanske...

En riktig egendag avslutades med lite arbete hemma vid köksbordet, eftersom det faktiskt inte stod inplanerat något möte i kväll i min kalender! Nu när jag skriver det här närmar sig kvällen, och ilskan från i morse har blåst över. Däremot kvarstår mina funderingar över det val jag gjort, att åta mig ett förtroendeuppdrag. Jag blev påmind i dag om varför jag i flera år har deklarerat att politiken inte är för mig. En politiker ska vara engagerad för att vara en bra politiker, men jag är FÖR engagerad för mitt eget bästa. Jag vet inte om jag har lust att följa alla spelregler. Jag vill göra skillnad, det vill jag. Jag vill göra gott. Men jag vet verkligen inte om jag kan det.

Nåväl, jag hänger kvar. Så lätt ger jag mig inte. Men jag kommer att fortsätta vara vaksam på mig själv och hur kul och meningsfullt jag tycker det är, och vilken nytta jag tycker jag gör för medborgarna och skattebetalarna på Gotland.

söndag 4 oktober 2015

Söndag, långt ifrån stan

För en gångs skull har jag haft en söndag som de flesta människor nog brukar försöka ha - en dag helt utan arbete och istället har jag ägnat mig åt privatliv. Käre maken och jag har påbörjat målning och uppfräschning av vår nyinköpta sommarstuga, väggar och snickerier inomhus behövde strykas. Lite målarfärg gör susen!

Jag ÄLSKAR min målaroutfit! Kombon av mönster och färger är oefterhärmelig...

Vi hade benäget bistånd av lånehunden Zoya, som med jämna mellanrum inspekterade arbetet och resultatet. Jag tror vi fick godkänt.

Väl tillbaka i stan unnade jag mig ett yinyogapass på yogastudion Lila shala, innan dagen avslutades med säsongens andra avsnitt av "Bron".



måndag 28 september 2015

Kamp i Fardhem



När blir något en tradition? Jo, när det har skett två gånger.

I helgen samlades nära och kära hos syster och svåger i Fardhem, där vi skapade tradition eftersom Fardhemsmästerskapen (eller Fardhemsspelen, eller möjligen Fardhemskampen, eller FardHemska spelen, allt är tillåtet och möjligt) gick av stapeln för andra gången.

Regerande mästare Joakim förlorade sin titel, och nu innehas den av Per fram till nästa kamp om ett år eller så. Vinsten är äran, samt ett vandringspris i form av en särk och ett svärd med ingravering.

Videon som är gjord av svåger Joakim (cordialpix.com), skildrar en liten del av den stora händelsen. Dock får vi inte se när vi balanserade på en stock i mörkret med en tennisboll på en planka, t.ex. Det är JAG oerhört tacksam över!

lördag 26 september 2015

Lördagsro? Nja...

Försöker njuta lugn lördagmorgon. Alla förutsättningar finns - kaffe på sängen av käre maken, en välskriven krimroman, flera lediga timmar framför mig och trevlig samvaro att se fram emot i eftermiddag och kväll.

Ändå. Rastlöshet och kokande hjärna. Det är så mycket ogjort.

Intalar mig själv: "Snälla Maria, om du ska vänta med att vila tills allt är gjort, är du helrökt!" Jag vet. Jag jobbar på att koppla av i mellanrummen, men är fortfarande - efter år av träning! - usel på det.

onsdag 23 september 2015

Utanför komfortzonen varje dag


Snart är det sju månader sedan jag hoppade från trampolinen utan att egentligen veta om det var något vatten i bassängen. Ja, bildligt, alltså. Då blev jag vald till ordförande i Socialnämnden på Gotland, oerhört hedersamt men fruktansvärt läskigt. Jag kunde i stort sett ingenting om området, och politiken hade jag varit ifrån länge. Men det kändes faktiskt rätt att säga ja när frågan kom, min magkänsla sa mig att jag skulle ångra mig till döddagar om jag inte tog chansen!

Sedan dess har jag varit utanför min komfortzon i stort sett varje dag. Det är utmanande och utvecklande att vara där utanför, att tvingas töja och tänja på sig själv, att göra saker en aldrig har gjort, att prata om saker en knappt vet ett dugg om. Att lära känna massor av nya människor, att lära sig rollen som politiker - en företrädare för skattebetalarna där jag ska manövrera mig själv mellan en förvaltning, det egna partiet, övriga partier... och hela tiden hålla i minnet vilket uppdrag jag har, på VEMS uppdrag jag sitter där jag är. Socialtjänsten spänner över ofantliga områden, stora och svåra. Lite börjar jag lära mig, men jag har kolossalt mycket kvar. Du anar inte hur många luckor jag har i min kunskapsbank!

Att vara ordförande i Socialnämnden betyder inte bara att leda möten en gång i månaden. Jag vågar påstå att det är den lilla och enkla delen av uppdraget. Nej, det är en massa andra möten också, i olika råd och kommittéer, arbetsutskott och sånt. Det ska justeras protokoll på särskilda tider, möten ska förberedas, jag behöver ha i stort sett daglig kontakt med "min" förvaltningsdirektör för att hålla mig uppdaterad på alla miljoner saker som händer inom förvaltningens ram och för att inte tala om allt som ska läsas in. 

Jag fick ett extrauppdrag också, som ordinarie ledamot i Regionstyrelsen. Det är stort! Där handlar det om att läsa in sig inte på ETT område, utan du ska ha koll på hela Region Gotlands verksamhet i någon mening. Dock har jag bestämt mig för att vara snäll mot mig själv och inte ställa för stora krav. Först och främst ska jag lära mig allt inom mitt eget fögderi - Socialnämnden - sen kan det bli tid att också bli en bra allmänpolitiker. Än så länge lutar jag mig mot övriga duktiga människor i Regionstyrelsen, och lyssnar och lär. 

För att klara uppdragen, gick jag ner på deltid som chef för ABF och dess bolag. Inte heller alldeles enkelt kan jag säga, att dra ner så mycket på den typen av jobb, men helt nödvändigt. Jag håller koll på hur mycket jag jobbar kontra hur mycket tid jag lägger på mina uppdrag, och över tid är det rätt jämnt. Men sammantaget kan jag konstatera efter de här månaderna, att jag arbetar mer än heltid med uppdrag och jobb. Det knixiga är att det går inte att säga att på torsdag är jag politiker och på fredag är det bara ABF som gäller. Nej, uppdraget och jobbet löper parallellt, och beslagtar mig. Slukar mig. Engagerar mig! 

Känner stor tacksamhet över att ha fått den här chansen, för det visade sig att det fanns vatten i bassängen. Tack!

måndag 21 september 2015

Ett rum med utsikt

Idag har det varit magiskt utanför vår balkong. Havet var tokplatt, så både moln och båtar speglade sig. Önskar alla fick se det!

söndag 20 september 2015

Skagenveckan blev fantastisk

Här möts Skagerack och Kattegatt!
För en vecka sedan kom vi hem från en semestervecka med goda vänner till Skagen. Vi hade en sagolik tur med vädret - första dagen blåste det galet, vi blev helt sandblästrade när vi var ner till stranden, men därefter bestämde sig vinden för att vila en hel vecka. Varm höstsol och helt vindstilla varenda dag, helt ljuvligt!

Vi bodde i ett högsmalt trevåningshus, på var sin våning med gemensamhetsrum och kök högst upp. Balkonger åt båda hållen, havet såg vi från båda. Det var som en slags utsiktsplats, det där rummet. Huset ligger i utkanten av samhället Skagen, med ett par kilometer ner till centrum och hamnen. Där lossades det fisk på mornarna, så hela luften var alldeles dränkt av fiskdoft när en klev ut på balkongen på morgonen.

I vårt utsiktsrum spelade vi canasta samt åt och drack gott. Dessemellan tog vi bilutflykter och promenader. En av utflykterna gick till Grenen, platsen där Skagerack och Kattegatt möts, och där haven bokstavligen kommer från olika håll och MÖTS. Häftigt att stå med fötterna i det kalla vattnet. Själv är jag en badkruka, badar ogärna om det är kallare än 25 grader i vattnet, men käre maken kastade sig i Skagerack utan större betänkligheter, liksom vännen E.

Jag skulle kunna berätta mycket, men låter bilderna berätta i stället. Skagen kan jag mycket väl tänka mig att åka tillbaka till.





















söndag 23 augusti 2015

Crimetime Gotland - vilken succé!


Bloggspåret har legat nere några veckor, och jag vet inte riktigt om det beror på det soliga vädret eller något annat. Men det får vara så!

När jag klurar på den senaste tiden dominerar i mina tankar två saker; den fantastiska deckarfestivalen Crimetime Gotland och att vi köpt sommarstuga! Båda tankarna gör mig riktigt glad; Crimetime gav mig några nya böcker (som om jag skulle behöva det!) och förnyad läslust. Den gav mig också några lediga dagar i ett solbadande Visby tillsammans med Lotta, där vi softade runt bland idel ädel deckarförfattar-adel. Vädret kunde inte varit bättre, arrangemangen så genomtänkta och lyckade, antal dagar perfekt och det var precis lagom mycket folk. Allt var alldeles - lagom!  Mycket mer än vanligt veckan efter Medeltidsveckan (som ju annars brukar vara ett veritabelt vakum), men inte trängsel-mycket. Det gick att dimpa ner var som helst på de fortfarande sommaröppna krogarna om en ville, bara en sån sak gör den här tiden i Visby till en av de allra bästa överlag. I kombination med Crimetime blev det en hit!

Det som slog mig var att arrangörerna måste besitta en god föreställningsförmåga, hur de ville ha det. Det var en snygg upp- och nedtrappning av dagarna, festivalen var smart och enhetligt igenkännande inramad, marknadsföringen innan och under alldeles föredömlig och mixen av arrangemang gav en perfekt balans. Och de var superduktiga med att hålla alla tider, organisationen kring arrangemangen var perfekt! Sen går det ju inte att bortse från att miljön - världsarvsstaden Visby - och vädret bidrog till att helhetsintrycket blev perfekt.

Kort sagt - jag är djupt imponerad och jätteglad att jag fick vara med. Är också oerhört stolt över att ABF Gotland var en samarbetspartner. Ser redan fram emot nästa år.

Sommarstuga, ja. Det berättar jag mer om en annan gång!


måndag 27 juli 2015

Trygghet och förtroende åt båda håll

För någon vecka sedan förekom en konversation på Twitter mellan mig och P4 Radio Gotland (med några andras inlägg också) som startades av att jag ogillade ett grepp de tagit. Det handlade om en intervju i studion där den intervjuade personen gjorde misstaget att efter intervjun - när en kan tro att mikrofoner är avslagna och inspelningen har upphört - ge en lite annan version av svaret på frågorna än under själva intervjun. När det sedan visade sig att inspelningen fortsatte rulla och uttalandena var fångade, valde radion att sända också delar av den ljudupptagningen. Resultatet blev att en lätt uppfattade den intervjuade som en person som antingen inte riktigt visste vad hen höll på med, eller också visade prov på att slira på sanningen.

Jag hade synpunkter på det omoraliska i att sända den delen av ljudupptagningen, när den intervjuade personen uppenbarligen trodde hen var i en trygg situation och därmed förleddes att tala mer "förtroligt" med journalisten.

Självfallet är det olyckligt att ge olika versioner, det ger ett intryck av att vilja mörka sanningen. Det smartaste är att vara så ärlig som möjligt i en intervjusituation, det handlar om förtroende. Men jag anser att det som också handlar om förtroende är radions val att sända en "smygbandning". Radion själva menar att de inte spelade in i smyg, och det tror jag inte heller var deras uppsåt. Men när en hör vad som sägs är det så uppenbart att den intervjuade inte vet om att även detta uttalande spelas in, och då blir det ju de facto en ljudupptagning i smyg. Att sedan utnyttja situationen och sända detta, ser jag som ett fult grepp.

Radio Gotland menar att det är deras skyldighet att lyfta allt som sägs, så bilden blir så fullständig som möjligt. Absolut, det håller jag med om. Men i just det här fallet hade det räckt att de refererat till uttalandet, för att den intervjuade personen skulle slippa hamna i en rätt pinsam situation.

Jag som offentlig person och stundom intervjuobjekt, vill ha en förtroendefull relation med Radio Gotland och dess journalister, såväl som med öns övriga media. Alla tjänar på det, inte minst mediakonsumenterna. Hittills har jag heller inte haft några problem med det, jag har känt en tillit till att vi - båda parter - vill spegla saker på tydligast och bästa sätt för lyssnare, läsare och allmänhet. Men efter det här gnager det lite hos mig. Förtroendet har naggats lite i kanten. Jag kan inte befria mig från en oroande känsla av att en och annan journalist vill få oss som blir intervjuade att säga fel, göra bort oss, säga mot oss själva. Hur ska en annars tolka att frågor ofta ställs om och om igen, trots att de är besvarade både en, två och kanske tre gånger?

Det är otvetydigt så att ärlighet varar längst, det är inte bara ett gammalt hederligt talesätt, det är helt sant. Därför kommer min ambition även fortsättningsvis - precis som hittills - vara att alltid köra med så öppna kort som det över huvud taget är möjligt och som jag är kapabel till. Ibland går det inte att svara på det sätt som journalisten önskar, därför att min kunskap inte räcker till. Då brukar jag säga det, det tycker jag är schystast och ärligast. Meningen "jag vet inte" borde kanske användas lite oftare, men det krävs visst mod till det.

Om både jag och journalisten går in i en intervjusituation med samma ingång och vetskap - att vi båda gör vårt allra bästa och kör med raka rör och öppna kort - så är vi båda trygga och då blir det allra bäst. Så vill jag fortsätta ha det!

fredag 10 juli 2015

Trogna följeslagare

Jag började blogga 2009, mest som ett experiment för mig själv. Fann det kul, jag gillar ju att skriva och formulera mig. Det som började som en dagbok utvecklades till att bli ett vardagsrum där jag bjöd in vänner och där jag kunde utveckla resonemang vid sidan om mina privata vardagsbetraktelser.

Jag läser fortfarande många bloggar, men genom åren har de växlat och i takt med nya intressen har jag också hittat nya bloggar. Samtidigt övergivit en del gamla, och några av dom har själva försvunnit.

Men det finns tre bloggar som jag har följt hela tiden, och fortfarande följer, jag kan inte släppa eller överge dom. Dels är det Eva Swedenmarks värld, där min vän sedan äldre tider bloggar och som jag hittade när jag precis var ny i bloggvärlden. Ewa är både underfundig, klok och välformulerad, så författare hon är!

Sen har vi Annika Estassy-Lovén, vars blogg jag hittade ungefär samtidigt och som jag så smått lärde känna under hand. Vi har aldrig träffats IRL, men vi har nästan snuddat vid varandra eftersom hon passerar "mitt" sommarland i Norrtälje på väg till sitt eget sommarställe. Det visade sig att vi hade många beröringspunkter; vi är ungefär jämngamla och vi arbetar båda med folkbildning på chefsnivå. Under åren jag följt henne har hon förverkligat en av sina drömmar, och blivit författare även hon!

Slutligen barndomsvännen Pia med sin blogg Livsglädje och själaro har hängt med. För att det är Pia, för att hon skriver bra och har en snygg blogg, för att jag känner igen mig i mycket och för att jag vill fortsätta ha lite koll på insidan av hennes huvud.

Som sagt - övriga bloggar kommer och går, men dessa tre består hos mig. Ni är mina trogna följeslagare; Ewa, Annika och Pia!

Det fanns visst gotlänningar i Almedalen!


Liksom varje år, pratas det nu i post Almedalen-tid om att det inte syntes några gotlänningar på gator och torg under den vecka då "hela" medie- och politiksverige är här. Jag håller inte med!

När någon säger att hen inte sett några gotlänningar, är det då inte egentligen så att vederbörande inte sett några bekanta? För det syns väl inte annars på något utmärkande sätt att en är gotlänning, eller?

Jag hade förmånen att stå en hel del i ABFs tält på Cramérgatan, där vi mötte massor av människor som stannade och pratade. Det var i dessa samtal vi kunde få veta vem det var vi talade med. Det var företagare, föreningsmänniskor, wanna be:s, blivande författare, nyfikna, boende i Sverige, boende utomlands, fastlänningar och gotlänningar i en salig blandning. Några av gotlänningarna kände jag igen, men de flesta faktiskt inte. Det var nya bekantskaper, men de var gotlänningar.

Så har en enbart gått på gatorna och inte mött så många bekanta ansikten, behöver det inte betyda slutsatsen att gotlänningarna inte besöker Almedalsveckan. Jag vet att många gjorde det!

onsdag 8 juli 2015

Häng hos mig på Insta!


Jag blir mer och mer förtjust i Instagram - som en miniblogg där det är enkelt att dela med sig men där du måste tänka till för det är bilden som gäller, i stället för orden. Det går att förmedla oändligt mycket med en bild, det är snabbt och inbjudande. 

I sommar blir det mer Insta än blogg för mig eftersom det är dålig uppkoppling där jag vistas. Häng gärna hos mig på Insta, jag heter Mariayogini där också!

tisdag 23 juni 2015

Midsommar



Midsommarhelgen har passerat, och den firade vi i Upplunda i Norrtälje där min barndoms sommarland finns. På Björktorp har generationer av min släkt levt sitt liv och ytterligare generationer lekt och sprungit över de generösa gräsmattorna; kastat varpa, spelat badminton, cyklat till sjön och badat... Det är en plats som rymmer många minnen!


Men att färdas med bil mellan Stockholm och Norrtälje kvällen före midsommarafton var kanske inte det allra smartaste.


Vädret tillät oss inte att vara ute särskilt mycket på själva midsommaraftonen, istället hängde vi i storstugan och pratade, fikade, åt och spelade spel. Här är jag tillsammans med "gammelmor", min mormor Märta 95 år. Denna hjälte som bor kvar hemma med endast en gnutta hemhjälp varje vecka, trots att hon nästan helt har mist synen.


Dotter Sara hade gjort den vackraste midsommartårta jag sett (god var den också)!




Vi avslutade midsommarhelgen på Muskö hos bästa Kerstin. En underskön kväll på hennes altan med lite grillat blev pricken över i!