Hotellfrukost

Bor på hotell för andra gången den här veckan, den här gången å arbetets vägnar. I helgen var det ju rent nöjesboende, när vi hade vår syskonträff. Nu är jag i Stockholm två dagar igen, på Länsbildningsförbundens möte (jag är ordförande i Gotlands Bildningsförbund).

Njuter frukost vid ett soligt bord, med utsikt mot Söderleden och Globen. Hade kunnat vara både vilsamt och njutbart om det inte vid bordet intill placerat sig två småbarnsmammor. Jag tror faktiskt att vi då och då skyller barnen för att vara störande när vi har barnfamiljer i sin närhet, men den här morgonen är det definitivt inte så. Barnen är tysta som änglar, och ler bara stort och glittrande när jag vinkar till dom. Men mammorna! Skränar, skräpar, smular, strör saker omkring sig, samtalar med en volym så man tror de sitter på var sin sida frukostmatsalen. Jag är en rätt tålmodig typ, men blir faktiskt lite störd. Hallå - ni sitter inte hemma vid köksbordet, ni är bland folk!

Men som sagt - det får mig att tänka efter. Nästa gång jag automatiskt tänker att "åh! vad barnen är stökiga och störande" ska jag studera VAD det är som egentligen låter. Kanske är det inte barnen, trots allt!

Inbjudan till Google+

Det har ju kommit något som kallas "Facebookdödaren", nämligen Google+. Namnet kommer sig av att man tror sig kunna konkurrera ut Facebook som socialt nätverk.

Jag gillar Facebook, så jag tycker inte det finns något anledning att kanske vara så drastisk att man dödar precis. Men så är jag intresserad och nyfiken på nya saker, och vill självklart prova. Google+ är ännu inne i ett betastadium, vilket innebär att man behöver en inbjudan för att ta del. Av kusin Jonas fick jag en inbjudan, och jag var inte sen att ansluta mig. Antagligen kommer Google+ snart att släppas fri, för nu har vi alla som är med möjlighet att bjuda in 150 personer vardera. Den exklusiva inbjudan tycks därmed ha spelat ut sin roll.

Ännu har jag ingen uppfattning huruvid Google+ är bra, dålig, bättre eller sämre än nånting annat, vare sig Facebook eller Twitter. Jag har alldeles för få kontakter där för att veta. Jag har läst mycket om det, och många anser att upplägget med att kunna dela upp alla sina kontakter vinner i längden, eftersom man kanske vill skriva olika saker till olika grupper (jobb, vänner, bekanta, affärskontakter etc). Men som sagt, jag har alldeles för lite erfarenhet för att säga vare sig bu eller bä.

Hur som helst - om du är intresserad, kan jag bjuda in dig till Google+. Det finns som sagt plats för 150 stycken, så skicka mig din mejladress på mariayoginibjorkman@gmail.com, så får du en inbjudan.

Våra olika behov av att uttrycka oss

Svårt att gissa hur många av dagens blogginlägg som kommer att handla om gårdagens brutala och ofattbara massaker i Oslo och på Utöya, men det är faktiskt svårt att skriva om något annat i dag. Sinnet är fullt upptaget med att försöka förstå, ta in. Det gör fysiskt ont i mig när jag försöker känna vad föräldrarna till de omkomna ungdomarna känner. Deras vånda när de tänker på vad deras kille eller tjej måste ha utstått innan hon eller han sköts till döds; ångest, skräck och total oförmåga att förstå vad som hände.

På Facebook och Twitter har man hela dagen kunnat följa människors behov av att på olika sätt uttrycka sina funderingar, sin avsky, sin solidaritet med Norge och det norska folket, sitt stöd, sin vanmakt, sin sorg, ja rentav sitt hat. Profilbilder har bytts ut så till den milda grad att hela mitt Facebook lyser blått, vitt och rött just nu.

Jag tror de sociala medierna spelar en stor roll nu, fyller en funktion. Människor kan bearbeta något stort, hemskt och ofattbart tillsammans alldeles omedelbart. Man behöver inte invänta minnesstunder och tysta minuter, man behöver inte söka sig till en katastrofplats. Man är rätt i såväl tid som rum vid sin dator. Och där har man alla sina vänner, läsare och lyssnare samlade.

Twitter var den absolut bästa och snabbaste nyhetskällan för mig i går kväll när jag ville veta vad som hände, minut för minut. Det var vare sig NRK, SVT eller TV4, utan det var Twitter. Facebook också, i någon mån, men Twitter var överlägsen.

Nu börjar det sjunka in hos mig att en massa härliga, idealistiska unga människor med övertygelse om att de kunde förändra världen har blivit brutalt mördade. Nu vidtar en process att försöka begripa mig på det monster som utfört det här. Kommer jag någonsin?

Säg "BU" till buset!!