fredag 30 juli 2010

Korsordsnostalgi blev meditation

Jag är en rätt så hängiven korsordslösare. Har alltid varit, det liksom sitter i generna. Tidsmässigt kan det gå i perioder, men intresset och lusten finns alltid där, grundmurat. Som tur är, är käre maken likadan. Vi kompletterar dessutom varandras tankesätt och kunskaper så bra, att det blir jättekul att lösa tillsammans. En för oss perfekt kväll består i något gott att äta och dricka, och sedan ett riktigt härligt korsord efteråt.

Att det sitter i generna är nästan sant. När jag var liten, och långt innan jag föddes, prenumrerade mormor på Nötknäpparen. Någon som minns den tidningen? Den fanns i ett tjugotal år tror jag, från mitten av 1950-talet till 1977 ungefär.

Förra året hjälpte Kerstin och jag mormor att rensa källarförrådet. Milde himmel. Där hittade vi både det ena och det andra, somligt skräp, somligt skrattretande men också mycket nostalgi. Min mormor är en liten ekorre, som så många i den generationen. Inget skulle förfaras, det kan vara bra att ha någon gång. Det visade sig att hon hade sparat tidningen Nötknäpparen, varenda nummer (vissa årgångar i dubletter, dessutom) sedan 1956 fram till 1977! Det hade hon gjort eftersom alla korsord inte var lösta i dom. Hon hade tänkt att hon kanske skulle få tid att göra det någon gång...

Mormor har fått väldigt dålig syn på gamla dar, och kommer aldrig mer i detta liv att kunna lösa korsord ur dessa tidningar. Hon löser korsord i dag, men det med hjälp av fotostakopior, ibland rejält uppförstorade, kombinerat med tålmodiga telefonsamtal från Kerstin. Det är en behjärtansvärd gärning, eftersom mormor älskar korsord och ordklurigheter, och är en fena på det. Minnet sviker ibland, och hon tänker stundtals långsamt. Men vad gör det - oftast kommer hon fram till lösningarna förr eller senare! Det är bra träning för en 90-åring.

Nåväl, kassarna med gamla Nötknäppartidningar insåg hon inte var något att spara på längre. Men jag blev förstås lite nyfiken, så hon har låtit tidningarna finnas kvar till mig. När vi nu hälsade på under semestern, tog jag mig an dem. Bläddrade igenom, fick flashbacks. Det fanns barn- och ungdomssidor i dem, och i slutet av 60-talet och under 70-talet löste jag för fullt. Jag vann märken kommer jag ihåg, ungefär som simmärken fast i korsord. Trekantiga historier var det, med nål så man kunde sätta upp dem.

När jag bläddrade igenom tidningarna hittade jag förutom halv- och olösta ordgåtor och korsord, också sidor med matnyttigheter för en korsordslösare. Ni vet, sånt där man kan hitta i korsordslexikon, tabeller av olika slag. Värdelöst vetande för somliga, stundtals hett efterlängtade fakta för en korsordslösare. Jag bestämde mig för att spara dessa. Det jag också hittade var kapitlet "De bästa patienserna" i varje nummer. En salig blandning av kända och okända patienser, och eftersom jag där också nosade rätt på några som jag aldrig sett förut bestämde jag mig för att spara dessa också. Förr om åren la jag mycket patiens, men det försvann i takt med att annat kom in i livet. Dator och sånt, ni vet.

Väl hemma, satte jag mig i går och sorterade bort och sparade. Plockade fram papper, plastfickor, sax och limstift. Klippte och klistrade. Satte ihop mina egna små häften; ett med uppslagsord till sköna korsordsstunder, och två med patienser.

Det var något härligt, skönt meditativt med pysselstunden som varade hela eftermiddagen. Hela grejen - både själva tillverkningen och resultatet - utgör en sån kontrast till dagens sätt att dokumentera. Så här gjorde man på 80-talet och dessförinnan. I dag skulle jag ha kunnat scanna in sidorna, förbättrat kvaliteten i Photoshop och sedan skrivit ut på en kopiator som häftar själv. Det hade definitivt blivit snyggare och mer användarvänligt.

Även om jag aldrig kommer att titta i uppslagsorden eller lägga en enda av patienserna, fick jag ändå en mysig stund. Och häftena är inte vackra, det är de inte. Men jag har gjort dem själv!

torsdag 29 juli 2010

Sommarprojekt

Nu är han igång med sågen igen, käre maken. Den här sommaren ska alla fönster bytas ut, från de lite rassliga som egentligen inte passar in på huset, till sprillans nya isolerglasfönster med spröjsar som kommer att göra huset mer rättvisa. Slut på fönsterdrag i vinter!

Men jag kan nog aldrig vänja mig vid ljudet av sågen i huset. Det gör nästan fysiskt ont när den skär genom väggarna. Dock blundar jag med öronen, fast förvissad om att resultatet är värt på oljud och byggdamm.

Visst blir huset annorlunda med spröjsade fönster!

fredag 23 juli 2010

Trädgårdsbestyr

Så var vistelsen i Lunda över för den här sommaren, vi har haft riktigt härliga dagar. Umgänge, sol och värme. När vi skulle hem hade vi i vanlig ordning glömt hur det är att åka på Gotlandsbåten mitt i sommaren, och tittade gapande på alla hysteriska turister som tutade och körde om varandra i färjekön. Denna rädsla att inte komma med, denna strävan efter att vara först på och först av.

Hemma väntade dignande hallonbuskar, där hallonen börjat ramla av. Så fort det går när det väl börjar mogna! Jag plockade det allra mognaste, runt 5 liter härliga söta bär. Gott i morgongroggen och tillsammans med vaniljglass, nu fyller vi på i frysen.

Från Lunda fick vi med oss en ledsen magnolia, som aldrig har trivts där. Fel växtzon, säger expertisen. Vi blev erbjudna att adoptera olycksbarnet, och nu har det fått sin nya hemvist i vår gräsmatta. Här kommer den att trivas, där den står som välkomstkommitté tillsammans med forsythian vi fick av mormor för två år sedan.

Lite skönt att vara hemma, faktiskt!

söndag 18 juli 2010

Vila och saknad

Vi befinner oss på fastlandet på en minisemester över några dagar. Det är semester ur två aspekter; dels komma hemifrån och slippa de dagliga sysslorna, dels faktiskt också ha ledigt från husdjuren som ju faktiskt är som att ha barn.

Så här såg det ut en morgon under min semester, när jag tillät båda kompisarna att komma upp i sängen och ta sin morgontupplur tillsammans med mig som njöt bok och kaffe på sängen. Och vad jag kan sakna de små gynnarna, särskilt när jag ser en sån här bild! De njuter båda på sitt sätt, som ni ser.

Nu har vi några dagar av umgänge med kära släkten i Lunda, och det känns både vilsamt och kul. Jag ska passa på att vila ordentligt, och bara göra det jag känner för i stunden.

Carpe diem!

tisdag 13 juli 2010

Då och nu

För två veckor sedan satte jag in en bild på min morfar som liten, och det inspirerade mig till mer. Här ser ni min mormor Märta på hennes bröllopsdag 1945. Visst är hon vacker? Hon var 25 år, lika gammal som min dotter Sara är nu.

När jag ser på henne, undrar jag vad hon tänkte. Vilka drömmar hade hon, och hur många av dom slog in? Säkert var hon stormande kär, i den mörke snygge ynglingen som blev min morfar.

Mormor finns ännu kvar på jorden, i maj fyllde hon 90.

Jag är road av släktforskning och pular sen lång tid tillbaka på egen hand. Det blir ju allt enklare eftersom det mesta snart finns på Internet, även om man behöver veta lite hur man gör. Om jag hade haft mer tid till det, hade jag kommit mycket mycket längre i dag, för det är några år sedan jag började. Jag var nyfiken på mitt flicknamn Hydling, var det kom ifrån. Visste lite som morfars far hade berättat för mig som barn, men visste egentligen inte om jag kom ihåg rätt eller om minnet spelade mig spratt. Men det visade sig att jag mindes rätt och sen var jag fast. Det grenar ut sig åt alla möjliga håll, och det är svårt att få stopp på det. I samband med allt detta är det så roligt att också samla gamla fotografier ur släktgömmorna, och i dag kan man ju digitalisera hela rasket.

När jag sitter med gamla foton, scannar in och sorterar, förbättrar och beskär, flyger tiden iväg. Jag blir så inspirerad, så glad, får sånt flow. Samma sak när jag sitter med släktforskningsprogrammet och försöker komma underfund med det, eller när jag letar i gamla digitaliserade kyrkböcker på Internet. Skulle väldigt gärna vilja göra någon sorts släktkrönika med all den kunskap och fakta jag har samlat på mig hittills, vi får väl se om det blir verklighet nån gång (inser när jag läser detta att det låter en smula dammigt!).

Vid sidan av detta, har vi i släktens ägo dagböcker från 1945. Min morfars far Kalle skrev VARJE DAG 1945-1978 då han dog. Då tog hans Elsa över, och skrev tills hon dog 1985. Därefter började min morfar skriva, och höll på tills han blev sjuk 2004. Och faktum är att jag sedan ett tiotal år tillbaka också skriver några rader varje dag... Så man kan faktiskt säga att man kan följa min familj varje dag 65 år tillbaka i tiden. Det är häftigt!

måndag 12 juli 2010

Korkade skribenter

Jag fick ett tidskriftstips av Pia, en av mina goda vänner. Vi tillbringade en del av vår glada ungdom ihop, men numer umgås vi mest den elektroniska vägen. Gott nog.

Nåväl, Pia och jag har ett gemensamt intresse, nämligen fotografering. Hon tipsade mig om tidskriften "Fotoguiden", som jag genast gick och köpte. Jag ger henne rätt, den är fullspäckad med pedagogiska tekniska tips för att ta bättre digitala foton. Men när jag slår upp sista sidan, studsar jag. Det handlar om porträttfotografering. Först tror jag tipset är ett skämt, sen börjar jag fundera hur han har tänkt som skrivit det. Håll i dig nu, och - framför allt - sätt dig ner. Så här står det:

När du tar porträtt, och kanske särskilt av kvinnor, ska du be dem att luta huvudet en aning. Det skapar en vänligare framtoning och personen ser mer avslappnad ut i bilden.

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera något så urbota dumt. Vadå "...och kanske särskilt av kvinnor"? Måste vi mjäka till dem lite, så de inte skräms? Alla som kan lite om kroppsspråk och kommunikation, eller för den delen har ett uns intuition, vet att man som kvinna INTE ska luta huvudet för det undergräver ens auktoritet. Det är så typiskt kvinnligt att luta huvudet och liksom vädja. Vi gör det nog allihop. Men som ett generellt tips till porträttfotografen för att vi kvinnor ska framstå som milda och vänliga väsen på bild, nej fy tusan.

Sånt här kan jag gå igång ordentligt på!

söndag 11 juli 2010

Ordningen återställd

Almedalsveckan över. Semestern har tagit vid, på riktigt.



Jag har haft lyckan och turen att redan ha avverkat två härliga semesterveckor den här sommaren, men de har liksom varit insprängda mellan jobb. Inte optimalt, alltså. Nu har jag några fler veckor då jag tänker vara ledig på riktigt. Jag har till och med lovat en av mina medarbetare att inte läsa mejl under tiden. Hittade funktionen på min iPhone som gör att jag inte ser när de ploppar upp, vilket är en förutsättning med mitt nyfikna kynne.

Nu under helgen har jag övat på att lata mig. Legat i hängmattan och lyssnat på "Sommar", läst bok och veckotidningar, badat och solat, grillat, löst korsord, cyklat, njutit.



Älskar den här värmen, om jag slipper göra något. Älskar den här ön, och all den blomsterprakt den bjuder på nu. Älskar sommardofterna och ljuset. Känner stor tacksamhet över att nu ha en lång lat ledighet framför mig.

måndag 5 juli 2010

Kontraster

Nu har Almedalsveckan börjat. För de flesta svenskar betyder det att det sänds lite extra inrikespolitik från Gotland på nyheterna, att morgonredaktioner har flyttat ut till ön och att den ena pittoreska bilden efter den andra visas upp.

För några tusen personer betyder det höjdpunkten på året. Man minglar, umgås, knyter kontakter, känner sig viktig och säger hej till kändisar. Kanske är man själv en.

För en tredje kategori människor - jag till exempel - betyder det att man önskar sig någon annan stans. För bara ett par dagar sedan låg jag här. I hängmattan, under äppelträden med en deckare i högsta hugg. Den här veckan trängs jag med kategori två ovan, alldeles ofrivilligt. Det ingår i jobbet, och det är bara att gilla läget och ta en dag i taget. Ni kan inte ana vilka kontraster det är!

Bit ihop. En dag i taget. Fyra dagar kvar. Sen - hängmatta igen!!

fredag 2 juli 2010

Förändringens vindar

Inom loppet av mindre än ett år, har det hänt jättemycket i mitt liv. Inte till det yttre, nej allt tuffar på som det ska. Men hos mig själv, inombords och utombords. Jag fick sluta löpträna, för kroppen började säga ifrån. Jag började svullna i kroppen. Kroppen protesterade mot allt, jag fick de mest svårförklarliga smärtor. Till och med yogan blev en kamp, och jag har hållit upp en tid. De senaste månaderna har jag gått upp i vikt förfärligt fort, vi snackar inte om den naturliga viktökningen som smyger sig på. Allt har jag skyllt på övergångsåldern, vilket tycks naturligt. Helt klart är jag mitt i en brytpunkt, där jag går över till en ny fas i livet. Men - måste det göra så ont?

Ja ja, jag är medelålders. Erkännes (motvilligt). Visst är det naturligt att få lite krämpor, och att öka några kilo i vikt. Men - måste det göra så ont?

Jag har ingen mental motståndskraft, känner mig lustlös. Trött till kropp och själ. Har fått lätt för att gråta. Homeopaten tyckte det var alldeles naturligt - jag börjar helt enkelt släppa fram min kvinnliga sida efter att ha levt med en mansdominerad sida i många år. Gråt på, tyckte hon. Låter väl vettigt, på sätt och vis kan jag ge henne rätt. Men - måste det göra så ont?

Vad vill allt detta säga mig? Vart är jag på väg? Jag har bestämt mig för att lyssna, lyssna. På mig själv framför allt, men också på det som kommer till mig. Jag har också bestämt mig för att våga vara "svag", våga ta hjälp. Våga visa alla mina sidor. Det har jag aldrig gjort förut, och det är skitläskigt. Som att hoppa ner i bassängen från 10-meterstrampolinen utan att veta om det finns vatten. Men jag tror jag måste släppa det krampaktiga greppet. Jag vet ju inte ens vad det är jag håller i!

Så - jag kastar mig utför, och litar på att landa mjukt, att bli mottagen.

Med risk för att vara grundlurad eftersom jag inte kan kinesiska, tror jag mig ändå ha förstått att tecknen i bilden betyder "kris" på kinesiska. Ordet består av två tecken som står för fara + möjlighet/chans/risk. Antagligen är det därför man ofta hör att kris och utveckling har samma kinesiska tecken.

torsdag 1 juli 2010

Allt går igen

Ni som följer min blogg, vet att jag har skrivit en hel del det här året om vår katt Seved som skänker oss stor glädje. Varav hjärtat är fullt, ni vet.

Seved är döpt efter min morfar, som gick bort för ett par år sedan. Morfar har alltid betytt mycket för mig av flera skäl; dels var han i praktiken min pappa eftersom jag är uppväxt hos honom och mormor, dels var han en person som gjorde avtryck i största allmänhet. Jag sörjer inte morfar, jag tänker på honom med ett leende.

I dag den 1 juli skulle det ha varit hans 91:a födelsedag, om han vore kvar på jorden. Det firar jag med att sätta in en bild på just honom taget runt 1924, han är ungefär 5 år. Med på bilden finns familjens katt, som är förvillande lika en annan nu levande mig närstående katt...