Jag hittade fler foton!

Siffran 41.042 stämmer inte längre. Jag kom på att jag har ett GÄNG foton i en av mina datorer också, som har legat en tid och väntat på att passas in i resten av fotomängden när allt var klart. Det var bara det, att det hade jag glömt tills i dag. Nu är det bara att ta tag i jobbet att titta igenom dessa, och rätta in dom i ledet. Det är tusentals det också, kan jag meddela... Tidsödande men både roligt och meningsfullt.

41.042

Det är antalet foton jag nu har i min digitala samling. Det verkar ju helt... galet!

Jag har skannat in nästa alla våra gemensamma foton, samt också foton som jag har tagit ända sen jag fick min första kamera vid 10 års ålder. Lite gamla släktbilder får också plats. Det som inte är inskannat är t ex såna specialalbum som dotterns "Mitt första album" och sånt, ni vet.

Givetvis är allt säkerhetskopierat på externa hårddiskar, en som jag förvarar på jobbet och en jag förvarar hemma. Det är ju hela mitt liv! Pappersfotona och negativen har jag kastat. Varför ska jag ha dom? Allt finns nu som sagt i digital form, och så mycket mer tillgängligt än när de bara satt i album eller - ännu värre - låg i kartonger. Nu är nästan allt sorterat årsvis, och är lätt att bläddra bland. Vi kan titta på dom via TVn eller datorn, vi kan använda dom i alla möjliga sammanhang.

Nöjd!

Glimtar från norra Gotland

Vi tog en biltur norrut, käre maken och jag. Bland annat besökte vi Batteri Trelge, en kanonbas från andra världskriget uppe vid Norra gattet. Lite blommor och hav också förstås, Gotland rymmer allt! 

Mötte våren i österland

Vi reste söderut och österut i dag, för att möta våren. Och det gjorde vi! Hackspett, bofink, bläcku (tofsvipa på svenska), sädesärla, rabbis, fasan, citronfjäril, blåsippa, vårlök, scilla, krokus... och faktiskt lite solvärme!

Bland annat besökte vi Gotlands enda K-märkta fiskeläge, Tomtbod. Här några bilder därifrån!

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig

Lördag morgon. Inga tider att passa på hela helgen. Lösa planer på att suga ut det sista ur sommarsolen på den närliggande stranden, om vädret tillåter. Alla förutsättningar för batteriladdning och någon sorts rekreation.

Och hur förvaltar jag denna skatt, denna tidsgåva?

Jag har, vid sidan av arbetet som kräver rätt mycket av mig just nu (när gör det inte det? Men det ÄR extra mycket just nu) massor av roliga privata projekt att arbeta med om jag vill. Sånt som skänker mig äkta avkoppling, som skingrar mina jobbtankar på ett välbehövligt och vilande vis och där jag har flyt och tycker det är jätteroligt.

Där finns min bildbehandlingskurs som jag verkligen vill slutföra. Arbetet med alla mina fotografier som är så himla roligt. Släktforskningen, där jag har tusen lösa trådar att rycka i och abonnemang betalda som borde utnyttjas. Renskrivningen av mina gamla släktingars dagböcker som väntar på åtgärd och som jag tycker är så fantastiskt intressant. Bloggen som jag skulle vilja utveckla. Mitt arbete med digitalisering av bilder som jag vill göra mer av, både för mitt privata vidkommande och som företagande. För att inte tala om bokläsningen!

Och vad gör jag av allt detta då, denna ograverade lördag?

Jag sitter och glor rakt ut i luften, helt handlingsförlamad. Alla de där jätteroliga sakerna som väntar på mig, är för många och för roliga. Jag vet nämligen med mig att om jag påbörjar något av detta, vad som helst, så grottar jag ner mig. Timmarna bara går och jag blir precis uppslukad. Jag är lite så - kan inte göra nånting lite grann. Allt jag gör, gör jag med råge. Jag är lite omåttlig, kan man nog säga. En svaghet, javisst. Men också en styrka, och det jag gör det blir bra!

Så min prestationsångest sätter stopp för kreativiteten. Jag vill vänta med att göra de här grejorna tills jag har massor av tid, gärna en hel vecka eller två, för bara foto eller släktforskning eller skrivande. Och NÄR infaller det?? Just det, aldrig.

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig. Därför att det väntar så mycket annat arbete på mig, som jag i så fall stjäl tid från. Ansvarsfullt arbete, som inte blir gjort om jag inte gör det.

Du hör ju. Finns det bot för sånt här? Jag behöver verkligen jobba med mig själv på det här området.

Vilken himla tur att man inte är perfekt...! :-)

Strömma Idé & Konsult utvecklas så smått

Så ligger den klar - min egen hemsida där jag erbjuder tjänsten att digitalisera foton och dior, bl.a. Ett meningsfullt arbete där jag faktiskt känner ömhet för varje enskild bild jag "räddar". Man kan göra så oändligt mycket mer med en digital bild än ett pappersfoto, och för att inte tala om diabilder! Titta gärna in på sidan, och testa mig ännu hellre. Nog har du några gamla diabilder du skulle vilja ha digitaliserade?!

En ruggig dag

I packningen inför vår semestervecka la jag högtalarna till datorn. Tanken var att jag skulle kunna ägna mig åt min kurs i bildbehandling i händelse av dåligt väder någon dag. I går råkade en tanke komma över mina läppar - jag sa något om att det ännu inte varit någon dag med dåligt väder så jag kunde ägna mig åt kursen.

Jag är säker på att universum lyssnade och gjorde mig till viljes. För i dag har det INTE varit skönt!

Morgonpromenaden hade jag bestämt skulle ägnas åt fotografering, så jag lämnade stavarna hemma. Men dimman låg så tät att det var svårt att få några användbara bilder alls. Några blev det dock. Det var en fantastisk morgon - jag hade sällskap av koltrast och näktergal (och en och annan snigel på stigen!), dofterna av ros och kaprifol följde mig och luften var så fukmättad att dropparna kändes mot huden. Det var alldeles fantastiskt härligt!

Senare hade jag lovat att följa med käre maken på en golfrunda (nej jag spelar inte, men promenerar med nån gång i bland). Men efter halva rundan blev det för ruggigt, de sista nio hålen fick han gå själv medan jag höll mig dels inomhus dels i bilen.

Jag ber verkligen om ursäkt att jag sa så där, jag önskar HÖGT att vår sista dag i Skillinge för den här gången ska bjuda på samma generösa sol som vi blivit vana vid den här veckan. Snälla, snälla, snälla!!

Så fint vi bor!

I morgon kommer mäklaren på hembesök för att bilda sig en uppfattning om vårt hem och hus, för att kunna lägga ut rätt fakta vid försäljningen. Säkert har han med sig sin kamera också, för att ta de traditionella bilderna. Men se det behöver han inte!

Bilderna är tagna och klara, såväl exteriört som interiört. Jag tyckte det var bäst att arrangera och ta bilderna själv, så jag vet att det blev ordentligt gjort och att vårt hem visas från sin bästa sida. Nu kommer han att få med sig ett litet USB-minne härifrån med 69 bilder på...

Kontrollbehov? Jag??

Upptäcker när jag sammanställer bilderna att vi bor väldigt fint.

Foto, foto, foto

Helgen har gått i fotots tecken på alla sätt.

För det första hade jag bestämt mig för att den här helgen skulle mäklarbilderna tas, alltså de bilder som jag vill att mäklaren ska använda när de säljer vårt hus. Det är ju ett fixande och donande för att inte få med en massa ovidkommande krafs på bilderna, när huset är fullt av ovidkommande krafs! Jag vill ju inte att spekulanter och andra ska sitta framför datorn, förstora upp bilderna bara för att glo på mina grejor! Sen är det ju viktigt detta med ljus och vinklar. Lyckades bra i vissa stycken, mindre bra i andra. Men det finns gränser för hur mycket jobb man ska lägga ner på det, och om jag tittar tillbaka på de mäklarbilder som var på huset när vi köpte det, så är jag ett under av begåvning. Jag fattar inte att vi kunde fastna för de bilderna!

För det andra jobbar jag med att digitalisera gamla diabilder. Inte åt mig själv, nej då. Åt andra. Smart, när vi själva har en hel kartong med diabilder. Jag har slagit mig på att göra lite sånt åt folk här och där, eftersom jag har bra utrustning och förutsättningarna för det. Det är kul och ett riktigt meningsfullt jobb!

Gamla bilder blir som nya

Det var en period då Bosse fotade nästan bara i diaformat. Det var ju så för några tiotal år sedan, att det var ett populärt format. Men nu, då diaprojektorerna antingen har kastats eller också står och dammar i ett bortglömt hörn i något förråd, blir det ju inte att man tittar på dessa bilder annat än med visst besvär. Så synd!

Bosse och jag gick för några månader sedan igenom alla våra diabilder, och kastade jättemycket som inte var något att ha. Kvar finns guldkornen, och dessa håller jag nu på och scannar in för att digitalisera dem. Ett jätteroligt och meningsfullt arbete. Här till exempel, dök Sara i en tidig upplaga. Jag blir alldeles glad av bilden på henne och favvonallen!

Några dagar för sent

Att tiden går fort blir extra påtagligt så här års. Man ser från dag till dag hur löven ändrar färg, form och plats.

Jag var ute i dag för att höstfotografera lite, men det gick sådär. Först fick jag med mig ett minneskort som raderade bilderna vartefter jag fotade - när jag skulle sätta mig i bilen och titta på de 20-25 bilderna jag tagit fanns där två kvar. Hem och byta kort, men redan där hade en del geist och lust försvunnit.

När jag kom ut igen hittade jag inte riktigt motiven på nytt. Men framför allt insåg jag faktiskt att jag var några dagar för sent ute för att få det där jag var ute efter. Det vackraste tycker jag nämligen är när man kan fånga lönn och ek med samtliga kulörer - både höstfärgerna och lite grönt kvar. Inte mycket av det fanns, och inte heller de röda nyanserna. Nu börjar det mesta blir brunt och gulbrunt, och skiftningarna övergår allt mer till en mer monoton färgmassa.

Oåterkalleligt.

Sommarminne...

Min kompis är på reparation

På vår minisemester i Norrköping tidigare i somras, hände något med min kamera. Ena stunden fungerade den som vanligt, nästa gång jag lyfte upp den och tittade på den hade något hänt med displayen. Det var som en svart bläckplump på den, och jag såg inte längre några inställningar. Jag har hankat mig fram med den på det viset ända till nu, det går ju trots allt att använda autoläget och det var inga andra fel på den. Men lite trist blir det ju, i synnerhet som jag fortfarande håller på och lär mig och experimenterar för fullt. Allt sånt var uteslutet, så nu tog jag mig i kragen och lämnade in den i måndags. Jag har ingen aning om hur länge jag blir utan den, och jag vet inte vad domen kommer att bli.

Tänk vad jag har vant mig vid att alltid ha kameran till hands, han (för det är det nog, som alla apparater) har blivit en trogen följeslagare som skildrar vårt liv. Det har verkligen blivit ett av mina stora intressen; fotograferingen och efterföljande sysslor med bilder. Utresning. sortering, förbättring, beskärning, lek.

Nu håller jag tummarna för att 1) felsökningen visar att det är en enkel och billig åtgärd och 2) att det går fort.

Då och nu

För två veckor sedan satte jag in en bild på min morfar som liten, och det inspirerade mig till mer. Här ser ni min mormor Märta på hennes bröllopsdag 1945. Visst är hon vacker? Hon var 25 år, lika gammal som min dotter Sara är nu.

När jag ser på henne, undrar jag vad hon tänkte. Vilka drömmar hade hon, och hur många av dom slog in? Säkert var hon stormande kär, i den mörke snygge ynglingen som blev min morfar.

Mormor finns ännu kvar på jorden, i maj fyllde hon 90.

Jag är road av släktforskning och pular sen lång tid tillbaka på egen hand. Det blir ju allt enklare eftersom det mesta snart finns på Internet, även om man behöver veta lite hur man gör. Om jag hade haft mer tid till det, hade jag kommit mycket mycket längre i dag, för det är några år sedan jag började. Jag var nyfiken på mitt flicknamn Hydling, var det kom ifrån. Visste lite som morfars far hade berättat för mig som barn, men visste egentligen inte om jag kom ihåg rätt eller om minnet spelade mig spratt. Men det visade sig att jag mindes rätt och sen var jag fast. Det grenar ut sig åt alla möjliga håll, och det är svårt att få stopp på det. I samband med allt detta är det så roligt att också samla gamla fotografier ur släktgömmorna, och i dag kan man ju digitalisera hela rasket.

När jag sitter med gamla foton, scannar in och sorterar, förbättrar och beskär, flyger tiden iväg. Jag blir så inspirerad, så glad, får sånt flow. Samma sak när jag sitter med släktforskningsprogrammet och försöker komma underfund med det, eller när jag letar i gamla digitaliserade kyrkböcker på Internet. Skulle väldigt gärna vilja göra någon sorts släktkrönika med all den kunskap och fakta jag har samlat på mig hittills, vi får väl se om det blir verklighet nån gång (inser när jag läser detta att det låter en smula dammigt!).

Vid sidan av detta, har vi i släktens ägo dagböcker från 1945. Min morfars far Kalle skrev VARJE DAG 1945-1978 då han dog. Då tog hans Elsa över, och skrev tills hon dog 1985. Därefter började min morfar skriva, och höll på tills han blev sjuk 2004. Och faktum är att jag sedan ett tiotal år tillbaka också skriver några rader varje dag... Så man kan faktiskt säga att man kan följa min familj varje dag 65 år tillbaka i tiden. Det är häftigt!

Korkade skribenter

Jag fick ett tidskriftstips av Pia, en av mina goda vänner. Vi tillbringade en del av vår glada ungdom ihop, men numer umgås vi mest den elektroniska vägen. Gott nog.

Nåväl, Pia och jag har ett gemensamt intresse, nämligen fotografering. Hon tipsade mig om tidskriften "Fotoguiden", som jag genast gick och köpte. Jag ger henne rätt, den är fullspäckad med pedagogiska tekniska tips för att ta bättre digitala foton. Men när jag slår upp sista sidan, studsar jag. Det handlar om porträttfotografering. Först tror jag tipset är ett skämt, sen börjar jag fundera hur han har tänkt som skrivit det. Håll i dig nu, och - framför allt - sätt dig ner. Så här står det:

När du tar porträtt, och kanske särskilt av kvinnor, ska du be dem att luta huvudet en aning. Det skapar en vänligare framtoning och personen ser mer avslappnad ut i bilden.

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera något så urbota dumt. Vadå "...och kanske särskilt av kvinnor"? Måste vi mjäka till dem lite, så de inte skräms? Alla som kan lite om kroppsspråk och kommunikation, eller för den delen har ett uns intuition, vet att man som kvinna INTE ska luta huvudet för det undergräver ens auktoritet. Det är så typiskt kvinnligt att luta huvudet och liksom vädja. Vi gör det nog allihop. Men som ett generellt tips till porträttfotografen för att vi kvinnor ska framstå som milda och vänliga väsen på bild, nej fy tusan.

Sånt här kan jag gå igång ordentligt på!

Vårpromenad annandag påsk

Fantasilöshet eller konstnärskap?

Min vän Petra gjorde ett inlägg tidigare i dag om en fotograf som heter Magnus Muhr, och som har en läcker hemsida: Muhr Photografy med olika fototeman. Eftersom det hon skrev om fick mig att gapskratta (läs gärna hennes inlägg), surfade jag förstås vidare.

Nästan direkt hamnade jag på en bild som jag kände igen. Trodde jag. Tyckte nämligen det var min egen.

Nu överlåter jag till läsarna att avgöra om jag delar ett stort konstnärskap med Magnus Muhr, eller om jag bara är fantasilös och väljer samma motiv som de flesta andra. Käre maken lutade åt det senare, vilket genast tog mig ur alla villfarelser.

Magnus Muhr till vänster, jag själv i samma perspektiv till höger!