Tvättnötter

Idag provar jag det här för första gången. Funkar det, är det fantastiskt. Sparar så mycket miljö och pengar!

Prestationsprinsessa

Jag jobbar åt helskotta för mycket, precis som alltid så här års. Orsakerna är ett par stycken, men det tänker jag inte älta. Det är som det är - jag lever jobb, andas jobb och tänker nästan bara på jobb. Jag är ingen trevlig person att vara med, jag är irriterad, inåtvänd och har inte tid med något. Glömmer andas ibland, inte så mycket yoga över det, precis. Arma omgivning, arma medarbetare och - inte minst - arma familj!

Varje minut är intecknad och jag bävar för att det ska komma något nytt som jag inte tänkt på som jag måste klämma in. Men ska det vara så här?? Vid 52 års ålder, när en har förvärvsarbetat hårt i närmare 35 år, borde det inte vara lite roligare då? Inte så jäkla allvarligt?

Hur sänker en ambitionsnivån, när en är högpresterande? När inget mindre än det fulländade duger? Jag brukar kalla mig gränslös, och som jag ser det kan det vara såväl en styrka som en brist. När blir det en brist, en svaghet? Jo, när jag inte klarar att balansera, när det gränslösa och högpresterande tar överhanden. Det är hårfint, när det går över från att vara lust och drivkraft till att bli ett gissel och ett fängelse, något som bryter ner.

Men alltid övergående. Vips! Så är jag en glad, balanserad person igen, älskvärd och kanske rent av rolig att umgås med. Bara jag får åka bort och ha lite semester emelllan. Och det får jag snart!

Jag - en blodgivare!

Jag är lite extra stolt över mig själv sedan i går, när jag faktiskt lämnade blod första gången. Det är en hög tröskel jag har passerat, för det här är något jag har tänkt på i säkert 25-30 år. De senaste kanske 10 åren har min dotter - kanske inte tjatat, men - diskuterat med mig att jag borde göra det. Hon gör det så klart!

Min blodgrupp hör till de ovanligare, varför det är en ännu större anledning.

Nu är tröskeln passerad, och jag känner mig duktig och stolt. Jag - en blodgivare!

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Solvarm hud, böcker och vila

Solbrännan djupnar i takt med att bokhögen minskar. Jag lever lyxliv och går nu in på den sista av våra fyra veckor. Förutom att fortsätta sola, bada, läsa, njuta av god mat och massage ska jag också ägna den åt att forma nya rutiner.

Jag har lovat mig själv, käre maken och bästa vännen att förändra mitt arbetsbeteende, och för det krävs en plan. Mindmapen börjar ta form, och även brevet till mig själv.

Inser att min outfit kommer att se galen ut hemma på snöiga Gotland i slutet av januari, men det skiter jag i!

2012 - bakåtblick

Jag är knappast ensam om att göra en "årskrönika", eller bakåtblick så här i nyårstider. Men det är ett riktigt bra sätt att få syn på allt som händer omkring en. Att stanna upp, kolla i kalendern och reflektera över det som har hänt. Har det blivit som jag trodde och förväntade mig? Hade jag över huvud taget några förväntningar, eller har jag bara låtit tiden rulla på?

2012 kan jag summera som resornas år, samt det år då jag fyllde 50 och därmed får "göra vad fan jag vill" som jag själv formulerade det i min tankebok. Vi firade även silverbröllop, käre maken och jag.

I samband med min 50-årsdag hade käre maken ordnat en resa till Budapest för oss båda. Vi har varit där tidigare, men jag önskade mig tillbaka. Bl a ville jag grundligt bevista "House of terror", det fantastiska museet över nazisternas och kommunisternas järngrepp över Ungern. Missa inte det om ni är i Budapest, lova det!

Resan var en överraskning, jag fick veta någon vecka innan att vi skulle bort, men inte förrän ett par dagar innan vi skulle resa visste jag om att jag skulle ta passet med. När vi kom tillbaka till Sverige stannade vi på hotell i Stockholm där det blev överraskningsfest med släkten. Så jag fick fira 50-årsdagen med dunder och brak, tack för det.

Och nu gör jag verkligen vad fan jag vill, för nu är jag 50!

Mars månad ägnade jag åt gröna kuren, för andra året i rad. Det är ett sätt att avvänja kroppen från allt socker, och innebär att alla jäsningsprocesser i tarmarna slutar. Resultatet är ofta viss viktminskning, men inte minst en känsla av lätthet och välmående. Det innebär att man bara äter gröna grönsaker, proteiner och bra fetter under 2-4 veckor. Konsekvent och uteslutande, utan pardon! Mars månad är en perfekt månad att ägna åt sånt, det händer inget annat då (även om käre maken hävdar att februari vore bättre, eftersom den är kortare...). Och bestämmer man sig bara, går det lätt. Det är en god investering! Läs mer om gröna kuren här eller googla så får du upp fler sidor. Häng på i mars igen, vetja!

I maj åkte vi till Cornwall tillsammans med våra canastavänner. En underbar resa på 10 dagar, vilket landskap! Den engelska landsbygden är väl värd ett besök. Ett av de bestående minnena är de smala, smala vägarna med ligusterhäckar vid sidorna.

Vägen var på sina håll så smal att det knappt gick att mötas. Charmigt och egensinnigt.

Clovelly, Cornwall, vid lågvatten.
 

Under våren fattades ett beslut som påverkade min arbetssituation väsentligt under resten av året, nämligen att jag skulle rigga en kompetensväxling. Det fick stora följder, och innebar mycket arbete för mig från juni månad och året ut. Jag arbetade hela sommaren med rekrytering, och hösten ägnades så gott som uteslutande åt omorganisation, uppsägningar och nyanställningar samt sjösättning av den nya organisationen. Hårt och slitsamt, men roligt och framåtsyftande, förstås. Arbete 24/7, som det heter numera (24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, för den som inte stött på uttrycket). Det har faktiskt varit mer eller mindre så. Trots det tog jag mig tid att umgås med dotter och måg då de besökte oss en sommarvecka. Ack så kärt, och alldeles för sällan!

Under hösten har vi också haft en inneboende hemma, min goda vän Lotta och tillika nyanställda biträdande ombudsman. I väntan på bostad har hon och hennes hund bott i vårt gästrum. Det har gått väldigt bra, men har också det slitit på oss alla och förstås bidragit till att hösten varit extrem på flera punkter, inte bara vad avser arbetsbördan. Nyttig erfarenhet, och vi har konstaterat att vare sig vår vänskap eller arbetsrelation har tagit stryk!

Under hösten kom jag och käre maken igång med vårt gymtränande, något jag är både stolt och tacksam över! Däremot har yogan fått stryka på foten, dessvärre.

I skrivande stund lever jag en bit av mitt drömliv. Jag skriver det här sittandes i en bar på Kata Beach i Thailand (på Phuket), tillsammans med käre maken. Här lever vi under fyra veckor ett riktigt lyxliv, och manifesterar något jag har drömt om länge. En av mina förhoppningar för framtiden är att det här kan bli en del av vårt liv även framöver. Ikväll - på nyårsaftons kväll - kommer vi efter en festmåltid på fin restaurang promenera ner på stranden med vår flaska mousserande vin och två glas. Där kommer vi att sitta i sanden och skåla, se på fyrverkerier och khom loys (papperslyktor) mot natthimlen, tacka livet och lyckönska oss själva. Samt önska oss något för nästa år, så klart!

Jag har lovat käre maken att ändra lite på min livsstil när vi kommer hem. Jag ska också författa ett brev till mig själv om mina förväntningar och förhoppningar på 2013, som jag ska be en god vän ta hand om och posta till mig nästa december. Då ska jag jämföra hur det blev.

Och vad jag kommer att önska i kväll tillsammans med käre maken, det får bara han veta.

Jag önskar mina läsare ett riktigt gott nytt år, gör något bra av det!

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig

Lördag morgon. Inga tider att passa på hela helgen. Lösa planer på att suga ut det sista ur sommarsolen på den närliggande stranden, om vädret tillåter. Alla förutsättningar för batteriladdning och någon sorts rekreation.

Och hur förvaltar jag denna skatt, denna tidsgåva?

Jag har, vid sidan av arbetet som kräver rätt mycket av mig just nu (när gör det inte det? Men det ÄR extra mycket just nu) massor av roliga privata projekt att arbeta med om jag vill. Sånt som skänker mig äkta avkoppling, som skingrar mina jobbtankar på ett välbehövligt och vilande vis och där jag har flyt och tycker det är jätteroligt.

Där finns min bildbehandlingskurs som jag verkligen vill slutföra. Arbetet med alla mina fotografier som är så himla roligt. Släktforskningen, där jag har tusen lösa trådar att rycka i och abonnemang betalda som borde utnyttjas. Renskrivningen av mina gamla släktingars dagböcker som väntar på åtgärd och som jag tycker är så fantastiskt intressant. Bloggen som jag skulle vilja utveckla. Mitt arbete med digitalisering av bilder som jag vill göra mer av, både för mitt privata vidkommande och som företagande. För att inte tala om bokläsningen!

Och vad gör jag av allt detta då, denna ograverade lördag?

Jag sitter och glor rakt ut i luften, helt handlingsförlamad. Alla de där jätteroliga sakerna som väntar på mig, är för många och för roliga. Jag vet nämligen med mig att om jag påbörjar något av detta, vad som helst, så grottar jag ner mig. Timmarna bara går och jag blir precis uppslukad. Jag är lite så - kan inte göra nånting lite grann. Allt jag gör, gör jag med råge. Jag är lite omåttlig, kan man nog säga. En svaghet, javisst. Men också en styrka, och det jag gör det blir bra!

Så min prestationsångest sätter stopp för kreativiteten. Jag vill vänta med att göra de här grejorna tills jag har massor av tid, gärna en hel vecka eller två, för bara foto eller släktforskning eller skrivande. Och NÄR infaller det?? Just det, aldrig.

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig. Därför att det väntar så mycket annat arbete på mig, som jag i så fall stjäl tid från. Ansvarsfullt arbete, som inte blir gjort om jag inte gör det.

Du hör ju. Finns det bot för sånt här? Jag behöver verkligen jobba med mig själv på det här området.

Vilken himla tur att man inte är perfekt...! :-)

Morgonstund har guld i mund

Här sitter jag och laddar för dagen. Konsumerar traditionella och sociala medier via paddan, och lägger några ord i wf. Läser några sidor i sommardeckaren, "När skönheten kom till Bro" av Anna Jansson. Tystnaden är öronbedövande, utsikten bländande och vädret än så länge på önskenivå.

Vi blir knotigare med åren

För cirka 1,5 år sedan började min kropp trilskas rejält med mig, det vet mina vänner och ni som har följt mig här. En av följderna blev att mina ringar som jag burit i 20-25 år inte längre passade. Hux flux en dag var de för små, och jag fick nästan inte av dom. Jag minns panikkänslan!

Jag tog av dom "ett tag", för att kunna använda dom senare. Men jag bara svällde och kroppen blev alltmer trilsk. Ringarna åkte ner i lådan i väntan på... tja vem vet.

Nu är jag sedan en tid på banan igen, inte helt men nästan. I takt med det har även fingrarna smalnat av, och nu tyckte jag det var dags att plocka upp ringarna ur lådan igen. Men se, de gick inte på ändå. Inte för att fingrarna var för tjocka, utan för - knotiga! Knogen tog emot.

Det som jag hittills sett som ett nederlag - nämligen att gå till guldsmeden för att få ringarna utknackade - blev en nödvändighet. I dag hämtade jag dem och fick berättat för mig att med åren (och här ursäktade sig gentlemannen i butiken) läggs kalkavlagringar på lederna, och de blir verkligen större. Han berättade att det är vanligt att mycket gamla kvinnor inte längre kan använda sina ringar på grund av detta - fingrarna blir allt tunnare men knogarna sätter stopp.

En märklig följd av att åldras, som jag aldrig har reflekterat över. Tänk vad man lär sig hela tiden!

Nu har jag bestämt mig för att gilla mina knotiga fingrar. De har varit med om mycket, och tjänat mig väl hittills. Nu pryds de av ringarna jag fått av käre maken igen, och i dag har de dessutom fått nya naglar. Hej fingrar, nu är vi tillsammans på banan igen!

Konsekvenser

Så har jag blivit med hårfön igen. Jag som inte har fönat håret på säkert 20 år, minst, och inte haft användning för dylika ting. Jag gillar att lufttorka håret, och tycker att det mår bäst av det också.

Men härom dagen traskade jag in på ICA Maxi och köpte den billigaste och minsta fönen jag kunde hitta, bara för att jag var tvungen.

Varför då, då?

Jo, jag cyklar ju till och från jobbet numera. Det börjar bli kallt ute. Jag tvättar håret då och då innan jag ska till jobbet. Kombon blött hår och isande fartvind är vare sig skön eller nyttig.

Så - jag har fått krypa till korset och blivit sambo med OBH Nordicas "Fly and dry". Riktigt söt, faktiskt.

Mer jul!

Sitter och arbetar, och lyssnar på julmusik på Spotify. Gillar den här tiden, när man får göra det. Dottern och jag är helt överens om att nu vill vi frossa i jul, dessa adventsveckor, för att hålla mörkret på armslängds avstånd. Hög mysfaktor är det som gäller nu. Dessutom gör det också att man hinner bli LITE trött på det när det är dags att plocka ner allt i mitten av januari. Och det är ju jättebra!

Så - mer jul! Hit med glöggen, pepparkakorna, glittret, stjärnorna, grandoften, julklapparna, O helga natt, julkorven och tomtarna!

Helkväll (och -natt...)

I går kväll var det musikfestival på Gumbalde, den golfbana med restaurang och hotell som ligger 20 minuters promenadväg hemifrån oss i Stånga (ja, Stånga är fortfarande "hemma", några dagar till!). Jill Johnsson var det stora dragplåstret, men vi gick dit för god mat och umgänge och brydde oss aldrig om den stora konserten. I stället satt vi ensamma kvar utanför restaurangen i den fantastiskt ljumma (och torra!) augustikvällen och väntade in Niklas Sojde och Vuxna män som lirade där senare under kvällen. Det blev en härlig upplevelse, jädrans bra killar. Det var sväng och gung, allt ifrån Roy Orbison till Sweet. Yeah!

När kvällen övergick till natt, fortsatte vi festen hemma hos en god vän som bor granne med golfbanan, och satt på hans altan i några timmar till. Framåt halvfyratiden vinglade vi hemåt, glada och trötta. Käre maken först i reflexväst, och jag i släptåg. I dag har jag känt att jag inte är purung längre. Att det straffar sig att vara uppe hela natten och dricka annat än vatten. Konstigt.

Vill du höra ett youtubeklipp med Niklas Sojde och Vuxna män kan du klicka här eller på bilden.

Att handla med magen

Det är många egenskaper som skiljer mig och käre maken åt, men det är nog fler som förenar oss. Dessutom tycker jag mig märka att vi blir mer och mer lika, tänker på samma saker samtidigt etc, som lär vara vanligt när man varit tillsammans i evigheter.

En av våra gemensamma nämnare är att vi ofta agerar på intuition. Vi velar sällan. Vi känner när det är rätt.

I fredags "impulsköpte" vi en säng för 17.000 kronor. Det är inte klokt, men vi gjorde det. En röd. En svensktillverkad Viking. Det var ett fynd, för den har kostat det dubbla, och det enda "felet" på den var att den har varit utställningsexemplar i en affär. Jag kan leva med det.

Vi kommer att köpa en del nytt inför flytten till lägenhet, och ordentliga sängar stod på listan. Därför har vi kollat olika madrasser på bl.a. IKEA, utan att egentligen kommit fram till något. I fredags slank vi in på Sängjätten i Visby, bara för att titta och jämföra. Gick runt ett tag tillsammans med en försäljare, fick veta en massa matnyttigt om latex och annat, provlåg och jämförde mjukhet och hårdhet, kom fram till att fast madrass nog var något bättre än mellan, fast å andra sidan var mellan bättre än fast i ett annat märke...

När vi tyckte att vi fått en hyfsad uppfattning om utbudet och var på väg därifrån, passerade vi den. Sängen. Den stod där och tronade, färdigbäddad med vackra kuddar, uppe på ett litet podium. Kaxigt stod den där och ropade på oss.

Den ska bort, förklarade säljaren. De ska skylta med andra sängar, och under sommaren ville de bli av med den. Om vi tog den, skulle vi få den för 17.000 kr, och då ingick allt; bottnar, bäddmadrasser, ben, gavel, nackkuddar. La vi till 400 kr skulle vi också få den hemkörd. Madrasserna var dessutom en av varje - en mellan och en fast.

Käre maken och jag sneglade på varandra. Överens. Jobbade hårt på att inte verka alltför angelägna, utan behålla en cool attityd. Förhandlade till oss ett par matchande röda prydnadskuddar i priset för att förstärka imagen av att vara bara lagom intresserade.

När vi åkte därifrån insåg vi att vi faktiskt impulsköpt igen. Men våra impulser brukar nästan alltid leda oss rätt, vi har bra magkänslor. Och när det stämmer för både måste det vara rätt.

I morgon bitti åker käre maken in och betalar den, och om några veckor står den i en lägenhet med vidunderlig havsutsikt.

Visst är den fin??

Allt har ett slut...

...så även vår semestervecka i Skillinge. Vi lämnade det vackra f.d. fiskeläget under soliga lördagsförmiddagen, för att i sakta mak stäva norrut genom Skåneland och Småland. Långa pauser och avstickare hade vi tidsmässigt råd med, eftersom vår båt inte gick förrän på kvällen från Oskarshamn. Såg en del spännande utmed vägen, kanske återkommer jag om det i något senare inlägg.

Det är alltid sorgligt att lämna något, men jag försöker tänka att det som ligger framför mig är ännu mer positivt än det jag har bakom mig. Därför valde jag att tycka det var kul att avsluta semestern och åka hem. I dag handlar det mesta om att packa upp, tvätta och återta kontrollen över såväl hem som arbete. Det finns ju en viss tillfredsställelse även i det, kontrollfreak som jag är!

Den månatliga lyxen

Så här ser mina naglar ut sedan några dagar tillbaka, sedan Monica fixat dem åt mig. Man får tycka vad man vill om såväl utseende som det faktum att jag varje månad lägger pengar och tid på det här - men min ståndpunkt är klar: det är så förbaskat skönt att alltid ha välvårdade och starka naglar! Jag behöver aldrig bry mig, de sitter bara där. Lika snygga varje dag jag vaknar. Behöver jag grovjobba tar jag på mig handskar, men de håller för mer än man tror.

Den lyxen är vär några hundralappar och ett par timmar i månaden!

Prioriteringar

Det har varit några intensiva dagar, då jag bland annat hunnit vara en sväng till fastlandet (hört det förut?) för både nytta och nöje. I torsdags hade vi ett kärt möte mellan tre generationer - jag och syrran, vår mor och våra båda döttrar. Riktigt kul och häftigt, händer sällan. Det blev inte så många timmar, men vi hann med att både prata och skratta i stora mått. Bland annat beblandade vi oss med andra kvinnor på en tjejträff där vi lärde oss vett och etikett (nåja, vi lyssnade i alla fall på en föreläsare i ämnet) och blanda drinken Cointreaupolitan. En riktigt fräsch höjdare, den blir perfekt i hängmattan i sommar!

Dagens fundering är varför jag läser så lite i mina kära böcker nu för tiden. Jag som är bokmal, älskar både läsning och böcker (bara att hålla i dom är tillfredsställelse) och läser gärna om litteratur i tidningar och tidskrifter. Boken är en av mina livsnödvändigheter. Men plötsligt - eller kanske är det inte så plötsligt? - finner jag mig läsa allt mindre. En bok tar allt längre tid att läsa ut. Så - vad har hänt?

Datorn. Internet. Bloggen. Facebook. Hemsidan. Släktforskningen. Bildbehandlingen. Surfandet som aldrig tycks ta slut. Där är svaret!

Men det är inte av ondo ändå, tycker jag. Allt det där som har tagit över, är positivt. Jag gillar ju att hänga på nätet. Jag gillar att skriva och läsa bloggar, att söka på Internet, att dona med min hemsida kring släktforskningen. Nu ska jag bara hitta ett sätt att återinföra de långa härliga lässtunderna OCKSÅ.

Tips, någon?

Hur ser det ut för dig, och hur ser du på det här?

Att ta saken i egna händer eller Livet är summan av dina val

- Vill du må bra?
- Javisst, självklart!
- Men svara då på frågan: vad gör du för att må bra?

Den här retoriska frågan hörde jag en gång en föreläsare ställa, och den har levt med mig sedan dess. Den illustrerar på det enklaste vis att jag själv har ansvar för mitt liv. Alla vill väl må bra, men långt ifrån alla tar sitt ansvar och gör vad de kan för att må bra. Alltför många tror att god hälsa kommer av sig själv. Och så länge man är relativt ung kan det nog vara just så.

Jag har mått rätt dåligt under ett års tid snart. Det är med största sannolikhet hormonerna som spökar och som har ställt till det. Det kan ju bli så i kvinnoliv. I samband med hormonförändringar så har jag gått upp i vikt väldigt snabbt och alldeles för mycket, och så har mitt rätt så prestationsfulla och stressiga arbetsliv gjort mig galet trött. Allt blev en ond cirkel; viktuppgång och trötthet - jobbigt att röra sig - hälsporre - mer viktuppgång och trötthet - ännu svårare att röra sig, och så vidare i all oändlighet. Ont i kroppen på de mest diffusa och svårförklarliga sätt. Tröttheten handlar alltså inte om sömnighet - det handlar om energilöshet. Olust. Skiter i allt, ungefär.

Mina utmaningar i arbetslivet, mitt prestationsinriktade sätt att arbeta, blev plötsligt för mycket. Jag orkar knappast ha mer än en boll i luften just nu, jag som haft tusen! Då och då kan det glimma till, energin kommer tillbaka och då drar jag på i hundra knyck. I två timmar. Sen är jag slut, och kan inte fatta hur jag ska kunna ta hand om det där jag drog igång.

Det blir svårt också för omgivningen att hänga med, kan jag tänka mig. Jag är ju inte sjuk, och jag ser ut som vanligt (utom något rundare förstås!), så hur kan man fatta att jag inte är samma människa? Jag kan ju knappt acceptera det själv.

Mitt främsta fokus nu är att rensa min kropp och gå ner några kilo. Viktuppgången har väldigt lite med kostvanor att göra, det vet jag. Men jag måste ändå försöka göra det jag kan, och det som går. Det måste ju också kunna bli en god cirkel; lättare i kroppen - mera energi - lättare till rörelse - lättare i kroppen, och så vidare.

Ett annat fokus är att vara snällare mot mig själv när jag inte orkar. Att tillåta det. Att faktiskt tycka det är OK att jag inte vill, kan eller orkar.

Om sju veckor åker jag till Thailand för två veckors ledighet med yoga, sol och bad. Det är precis rätt för mig just nu, och jag är så oändligt tacksam över att jag har en så inkännande och omtänksam man. Inför den resan har jag nu satt igång ett arbete med mig själv, som innebär att rensa kroppen från jästsvampar och socker för att förhoppningsvis hitta energin. Det heter "Gröna kuren", och är något jag har hämtat inspiration till från Sanna Ehdin. Egentligen är det mycket enkelt, och ligger delvis i linje med de nu för tiden så populära dieterna med ett minimum av kolhydrater.

Jag ska följa den här kuren så långt det bara är möjligt i sex veckor: bara äta proteiner, bra fett och gröna grönsaker. Kolhydrater, mejeriprodukter, frukt, grönsaker med andra färger än grönt (innehåller för mycket socker) och alkohol är aja baja under kuren. Jag förväntar mig att hitta tillbaka till mer energi med den här kuren, och går jag dessutom ner ett par kilo är det bonus. Parallellt tänker jag grunda för thailandssolen ett par gånger i veckan i solarium, något som jag också vet att jag mår bra av. Samt återuppta yogan, som hamnade vid sidan om under hösten. Men i linje med att vara snäll mot mig själv blir det bara medicinsk yoga den här terminen, det är vad min kropp klarar av och behöver.

Att skriva om det här, hjälper mig på vägen. Jag kommer att återkomma här med reflektioner kring det jag håller på med och vad som händer under tiden.

Jag MÅSTE hitta tillbaka till mig själv. Därför tar jag saken i egna händer. Därför tänker jag de närmaste sex veckorna bara göra val som hjälper mig i rätt riktning.

Dags för rensning

Tjugondag knut, och granen (ska) dansas ut. Det blir varken dans eller julgransutkastning för oss i dag, det får bli på söndag. Men den här dagen står för att rensa och byta ut, och jag har tagit bort julsaker lite grann varje kväll den här veckan. De har sakta och omärkligt förflyttat sig från fönsterbrädor och bänkar, till en plats en trappa upp. Allt i väntan på söndag och nerpackning i kartonger.

I dag städar jag också ut julen på bloggen, nu var det dags för en ny look. Lite våraningar, eller hur?

Har också börjat skapa en hörna i huset med loppisgrejor. I maj har vi en torgdag här där vi bor, traditionellt sedan urminnes tider, och i år tänker vi ha ett eget stånd där vi säljer våra grejor vi inte längre vill ha eller behöver. Ska bli kul! Högen är inte så stor än, den består bara av några böcker, DVD-filmer och ett par gardiner, men mer ska det bli!

Slutligen har jag börjat rensa lite i min tillvaro och min kropp, men det återkommer jag om.

Bästa hudvården

Så här års blir åtminstone min hud torr och trist. Det allra bästa sättet att hålla den smidig är att använda olja i stället för body lotion (som ofta i stället torkar ut huden på sikt).

Duschar du, så använd Apotekets bad- och duscholja, smörj in dig medan du är våt i stället för att torka huden med handduk. Om du inte duschar någon dag, blöt i stället händerna med ljummet vatten och ha i lite olja och smörj in dig med blandningen. Här är Oriflames Baby Oil jättebra. Vill man, kan man droppa i några droppar eterisk olja som man gillar, för att få en härligt väldoftande hud!

Från mört till gammelgädda

Tiden rusar, och jag är aldrig här. Jag som tycker det är så roligt att skriva och att skapa lite här på min blogg, vårdar den inte. Inte heller har jag i veckan hunnit läsa alla de bloggar jag vanligtvis följer med stor glädje och entusiasm. Uppenbarligen har jag inte prioriterat det.

För det handlar ju inte om att inte ha tid, vet vi alla. Det handlar om vad vi gör av den tid vi har. Hur vi prioriterar.

När jag då tänker efter, vad har jag prioriterat den senaste tiden?

Arbetet och min hälsosituation, blir nog svaret. Jag är nuförtiden oerhört egotrippad, tänker väldigt mycket på mig själv och hur jag mår. Ovant, och stundtals obekvämt och tjatigt. Dessvärre drabbar det även mina arma bloggläsare, för när jag väl är här så skriver jag det som hjärtat är fyllt av. Och det är just nu mig själv!

Status just nu är att jag har perfekta värden och är fysiskt fullt frisk. Däremot har jag kört på alltför hårt alltför länge, och MÅSTE stanna upp och börja ta hand om mig själv. Fylla på energi, och inte bara ge ut energi. Jag är ju inte särskilt förvånad, men det är konstigt att det känns bättre när man får läkarorder om en sån sak! När jag fick frågan vad som gav mig energi, kunde jag inte svara. Jag har glömt bort det. Jag vet ingenting som fyller på min energi omedelbart så jag kan säga: det där blir jag pigg av, det där ger mig energi! Vissa dagar har jag den bara, energin, andra dagar lyser den med sin frånvaro. De dagar eller stunder jag har den, drar jag på som förr; drar igång grejor, får en massa idéer som jag planterar här och där och är kreativ. När energin sedan dalar lika fort som i ett uttjänt mobilbatteri, orkar jag inte fullfölja alla briljanta initiativ jag har tagit.

Just nu övar jag på att inte göra så mycket när energin kommer, mer än att njuta av att jag har den och vara glad och pigg i stunden. Inte tänja den gränsen, utan bara vara där. Svååårt. Jag övar också på att ge efter när kroppen säger ifrån, och faktiskt våga vila. Mitt på dan!

Jag har inflammerade muskelfästen i höfterna till följd av fel belastning väldigt länge. Har någon hört något så galet!. Jag är rekommenderad att aldrig mer löpträna, min kropp är inte gjord för sånt. Just nu bör jag heller inte promenera alltför mycket, för att undvika belastning. Cykla, däremot, och simma. Hej och hå. Jag som just börjat småpromenera eftersom min hälsporre börjat ge vika. Jag har verkligen kämpat nu i två veckor med dagliga promenader, kämpat emot smärta och domningar, i den fasta tron att det bara är att träna bort. I stället har jag sannolikt fördröjt läkningen. Nu kommer käre maken att släpa fram min delvis bortglömda motionscykel, så jag kan jonna lite framför TVn.

Nästa vecka kommer jag att få ett skräddarsytt träningsprogram av min sjukgymnast, för att stärka muskler i ländryggen bland annat. Redan vid första besöket fick jag några småövningar att göra till nästa gång, för att liksom komma i gång att göra nånting varje dag. Små, fåniga övningar som knappt märks. Ligger inte för mig alls. Jag tycker att ska man träna, ska man väl träna rejält!

Och DÄR blottar jag pudelns kärna, mitt stora problem. För det är just DET tankesättet som har fört mig hit! Jag gör inget med måtta. Jag tänjer gränser hela tiden, allra helst mina egna.

Allt kom på en gång. Hormonförändringar, klimakteriet, hälsporre, viktökning, smärta i kroppen, total energilöshet och på köpet (kanske inte så konstigt) deppighet. Någon säger mig något. Jag har inte lyssnat tidigare, på några signaler alls. Därför måste jag tydligen tillrättavisas ordentligt, på alla fronter samtidigt. "Fattar hon nu då?"

Ja, jag fattar. Jag fattar att jag inte är odödlig. Jag fattar att min kropp inte kan orka alldeles av sig själv utan att jag måste hjälpa till. Jag fattar (nästan) att jag blivit äldre och att åldern i någon mening också tar ut sin rätt. Jag fattar att jag måste ta det lugnare. Jag fattar (nästan) att det här kommer att ta tid. Jag fattar (nästan) att jag måste acceptera en ny Maria ett tag. Jag fattar att jag inte kan rusa genom tillvaron och hugga på allt som rör sig, som en spattig mört. I stället ska jag - likt gammelgäddan i vassen - lura lite på det jag ser innan jag agerar.

Troligen ska jag känna tacksamhet för att jag har fått den här starka påminnelsen. Jag kan nästan omfamna den tacksamheten, jag har i alla fall närmat mig den.

Jag har skrivit om det här i tidigare blogginlägg, och jag ber mina läsare att ha fördragsamhet. Det är ett sätt för mig att se vad jag är med om. Att befästa och att på så sätt närma mig ett accepterande. En ska ska ni veta - för ett år sedan hade jag ALDRIG klarat av att berätta om hur "svag" jag är! Jag har alltid hållit masken och varit duktig och stark. Gått i täten. Funnits där för andra och vetat hur slipstenen ska dras. Jag inser att jag har kommit en bra bit på väg genom att berätta för alla som orkar lyssna att jag inte mår så bra. Att jag faktiskt är en vanlig människa som alla andra, inte någon superkvinna. Att jag till och med önskar bli lite omhändertagen mellan varven. Jag har lätt till gråten, så fort någon visar mig vänlighet. Det har jag lärt mig är OK, även om det fortfarande känns som en belastning och lite pinsamt.

Socialt sett är jag väldigt trött. Vissa dagar plågar det mig oerhört att tvingas vara bland folk, andra dagar går det bättre. Även det har jag förstått att jag måste acceptera och bejaka. Det är OK att känna så också.

Jag har verkligen kommit långt i min utveckling!