Att vara politiker är inte särskilt glassigt...

I måndags var det Regionfullmäktige, och jag var med hela dagen. Själva fullmäktigesammanträdet börjar alltid efter lunch, och varar så länge det behövs (ibland är det slut kl 17, ibland kl 20, helt beroende på dagordningens längd och ärendenas tyngd). Under förmiddagen har vi partigruppsmöte där dagordningen gås igenom och vi diskuterar de olika frågorna. Jag är inte invald i fullmäktige, eftersom mitt uppdrag som socialnämndsordförande kom ett halvår efter förra årets val. Men jag bör vara där för att höra hur debatten går, och hur de olika frågorna behandlas. Jag är också ledamot i Regionstyrelsen, ett uppdrag som följde med det andra, och de ärenden som kommer på fullmäktiges bord har ofta passerat Regionstyrelsen först. Jag har dock inget arvode för att vara med på Regionfullmäktige, utan jag bjuder på den tiden själv. 

Vid fullmäktige i måndags var jag dessutom tvungen att vara med vid en punkt, eftersom jag hade fått en interpellation. Det är en sorts skriftlig fråga från en fullmäktigeledamot som får ställas till mig som nämndordförande. Frågan läggs fram vid ett möte, och ska sen besvaras vid ett kommande. Man lämnar ett skriftligt svar, men ska också finnas till hands för att kunna svara på eventuella följdfrågor under sammanträdet. Den här gången var det ett så pass otvetydigt svar, det var enkelt att besvara frågan så det fanns inte något att direkt skapa en debatt kring.

Jag skattar mig lycklig att jag har ett arbete som tillåter mig att ta ledigt när jag själv behöver och förlägga min arbetstid hur jag själv vill och behöver, annars skulle det vara helt omöjligt för mig att klara det politiska uppdraget. Priset jag betalar är dock ofta att jobbet blir gjort på kvällar och helger när inte vardagarna räcker till, med följd att mina medarbetare får se alltför lite av mig mellan varven. Det är inte optimalt, men det verkar oundvikligt att det mesta av min vakna tid fylls av väldigt mycket "måstor" och en rätt liten andel "viljor" eller "bara vara", som jag i själva verket har ett stort behov av numera. Nåväl. Så länge det politiska uppdraget är roligt och meningsfullt är det gott och väl att arbetet skuffas åt sidan till tider då jag kanske borde vara ledig i stället. Men jag jobbar på att ändå faktiskt hitta ett mer hållbart sätt att få ihop det.

Var sak har sin tid, brukar jag tänka.

Men de som tror att det är glassigt och välbetalt att vara politiker, skulle nog behöva lite mer insikt. Det är ett slitgöra, och för de flesta av oss ska det utföras vid sidan av ett "vanligt" arbete. Alla fritidspolitiker i Sveriges avlånga land är riktiga hjältar!

Utanför komfortzonen varje dag

Snart är det sju månader sedan jag hoppade från trampolinen utan att egentligen veta om det var något vatten i bassängen. Ja, bildligt, alltså. Då blev jag vald till ordförande i Socialnämnden på Gotland, oerhört hedersamt men fruktansvärt läskigt. Jag kunde i stort sett ingenting om området, och politiken hade jag varit ifrån länge. Men det kändes faktiskt rätt att säga ja när frågan kom, min magkänsla sa mig att jag skulle ångra mig till döddagar om jag inte tog chansen!

Sedan dess har jag varit utanför min komfortzon i stort sett varje dag. Det är utmanande och utvecklande att vara där utanför, att tvingas töja och tänja på sig själv, att göra saker en aldrig har gjort, att prata om saker en knappt vet ett dugg om. Att lära känna massor av nya människor, att lära sig rollen som politiker - en företrädare för skattebetalarna där jag ska manövrera mig själv mellan en förvaltning, det egna partiet, övriga partier... och hela tiden hålla i minnet vilket uppdrag jag har, på VEMS uppdrag jag sitter där jag är. Socialtjänsten spänner över ofantliga områden, stora och svåra. Lite börjar jag lära mig, men jag har kolossalt mycket kvar. Du anar inte hur många luckor jag har i min kunskapsbank!

Att vara ordförande i Socialnämnden betyder inte bara att leda möten en gång i månaden. Jag vågar påstå att det är den lilla och enkla delen av uppdraget. Nej, det är en massa andra möten också, i olika råd och kommittéer, arbetsutskott och sånt. Det ska justeras protokoll på särskilda tider, möten ska förberedas, jag behöver ha i stort sett daglig kontakt med "min" förvaltningsdirektör för att hålla mig uppdaterad på alla miljoner saker som händer inom förvaltningens ram och för att inte tala om allt som ska läsas in. 

Jag fick ett extrauppdrag också, som ordinarie ledamot i Regionstyrelsen. Det är stort! Där handlar det om att läsa in sig inte på ETT område, utan du ska ha koll på hela Region Gotlands verksamhet i någon mening. Dock har jag bestämt mig för att vara snäll mot mig själv och inte ställa för stora krav. Först och främst ska jag lära mig allt inom mitt eget fögderi - Socialnämnden - sen kan det bli tid att också bli en bra allmänpolitiker. Än så länge lutar jag mig mot övriga duktiga människor i Regionstyrelsen, och lyssnar och lär. 

För att klara uppdragen, gick jag ner på deltid som chef för ABF och dess bolag. Inte heller alldeles enkelt kan jag säga, att dra ner så mycket på den typen av jobb, men helt nödvändigt. Jag håller koll på hur mycket jag jobbar kontra hur mycket tid jag lägger på mina uppdrag, och över tid är det rätt jämnt. Men sammantaget kan jag konstatera efter de här månaderna, att jag arbetar mer än heltid med uppdrag och jobb. Det knixiga är att det går inte att säga att på torsdag är jag politiker och på fredag är det bara ABF som gäller. Nej, uppdraget och jobbet löper parallellt, och beslagtar mig. Slukar mig. Engagerar mig! 

Känner stor tacksamhet över att ha fått den här chansen, för det visade sig att det fanns vatten i bassängen. Tack!

Crimetime Gotland - vilken succé!

Bloggspåret har legat nere några veckor, och jag vet inte riktigt om det beror på det soliga vädret eller något annat. Men det får vara så!

När jag klurar på den senaste tiden dominerar i mina tankar två saker; den fantastiska deckarfestivalen Crimetime Gotland och att vi köpt sommarstuga! Båda tankarna gör mig riktigt glad; Crimetime gav mig några nya böcker (som om jag skulle behöva det!) och förnyad läslust. Den gav mig också några lediga dagar i ett solbadande Visby tillsammans med Lotta, där vi softade runt bland idel ädel deckarförfattar-adel. Vädret kunde inte varit bättre, arrangemangen så genomtänkta och lyckade, antal dagar perfekt och det var precis lagom mycket folk. Allt var alldeles - lagom!  Mycket mer än vanligt veckan efter Medeltidsveckan (som ju annars brukar vara ett veritabelt vakum), men inte trängsel-mycket. Det gick att dimpa ner var som helst på de fortfarande sommaröppna krogarna om en ville, bara en sån sak gör den här tiden i Visby till en av de allra bästa överlag. I kombination med Crimetime blev det en hit!

Det som slog mig var att arrangörerna måste besitta en god föreställningsförmåga, hur de ville ha det. Det var en snygg upp- och nedtrappning av dagarna, festivalen var smart och enhetligt igenkännande inramad, marknadsföringen innan och under alldeles föredömlig och mixen av arrangemang gav en perfekt balans. Och de var superduktiga med att hålla alla tider, organisationen kring arrangemangen var perfekt! Sen går det ju inte att bortse från att miljön - världsarvsstaden Visby - och vädret bidrog till att helhetsintrycket blev perfekt.

Kort sagt - jag är djupt imponerad och jätteglad att jag fick vara med. Är också oerhört stolt över att ABF Gotland var en samarbetspartner. Ser redan fram emot nästa år.

Sommarstuga, ja. Det berättar jag mer om en annan gång!

Det fanns visst gotlänningar i Almedalen!

Liksom varje år, pratas det nu i post Almedalen-tid om att det inte syntes några gotlänningar på gator och torg under den vecka då "hela" medie- och politiksverige är här. Jag håller inte med!

När någon säger att hen inte sett några gotlänningar, är det då inte egentligen så att vederbörande inte sett några bekanta? För det syns väl inte annars på något utmärkande sätt att en är gotlänning, eller?

Jag hade förmånen att stå en hel del i ABFs tält på Cramérgatan, där vi mötte massor av människor som stannade och pratade. Det var i dessa samtal vi kunde få veta vem det var vi talade med. Det var företagare, föreningsmänniskor, wanna be:s, blivande författare, nyfikna, boende i Sverige, boende utomlands, fastlänningar och gotlänningar i en salig blandning. Några av gotlänningarna kände jag igen, men de flesta faktiskt inte. Det var nya bekantskaper, men de var gotlänningar.

Så har en enbart gått på gatorna och inte mött så många bekanta ansikten, behöver det inte betyda slutsatsen att gotlänningarna inte besöker Almedalsveckan. Jag vet att många gjorde det!

Det kom en bukett omtanke per bud!

Veckan har varit mer än vanligt intensiv och tuff på olika sätt. Idag på skärtorsdagen ebbade den dock sakta ut, jag fick några timmar på kontoret då jag kunde återbringa lite ordning och lugn. Vi åkte och påskhandlade käre maken och jag, innan vi landade i hemmets lugna vrå. 

Vi hade knappt mer än kommit hem förrän det ringde på dörren. Utanför stod ett blomsterbud! Jag trodde nästan han kommit fel, men det stod faktiskt mitt namn på buketten... En generös vårbukett och en strut fin choklad, med en medföljande lapp. Det var mina medarbetare som ville önska glad påsk och muntra upp mig lite!

Sååå överraskad och glad! Nästan så allt rann av mig på en gång, jag blev så glad att det nog faktiskt kom en liten tår. Eller två.

Jag ÄR rik!

Den politiska gärningen har börjat!

I måndags blev jag formellt vald av Regionfullmäktige till Socialnämndens ordförande och till att ingå i Regionstyrelsen. I går rivstartade uppdraget med ordförandeberedning samt träff med regionens revisorer, där de informerar sig om förra årets verksamhet. Där satt jag, utan en susning... Men som tur var hade jag superkompetent personal med som berättade i mitt ställe. Lätt absurd situation!

Idag har jag gjort debut på Regionstyrelsens sammanträde, inför vilket jag härom dagen erhöll ett par kilo handlingar i brevlådan. Jag överlevde det också, och har hamnat i ett sammanhang där lyssnar, lär och tar in som en svamp. Jag gillar ju att lära, och hade nästan glömt bort det!

Jag tänker försöka att inte vara lika sträng mot mig själv som jag brukar, utan faktiskt ge det här lite tid. Det är MYCKET att ta in och jag vill bli bra på det, och göra ett bra jobb. Det handlar både om att bli "expert" på mitt eget nämndområde och också att ha en allmänpolitisk orientering i Regionstyrelseuppdraget. Jag behöver också hitta rutiner och system för inläsning av handlingar, etc.

Jag är verkligen en rookie, som en av politikerkollegorna vänligt sa i morse. Men det känns bra att vara det, har massor av kompetent och erfaret folk omkring mig vilket gör det kul att vara rookie.

Vid sidan av detta har jag kvar viktiga delar av mitt ABF-jobb. Jag är rik!!

Gaaah.... Vilken utmaning!

Fredagen den trettonde... Otursdag för många, men aldrig för mig. Min älskade lillasyster föddes fredagen den 13:e för några (nåja, börjar bli ganska många) år sen. Och i dag offentliggjordes det att Socialdemokraternas valberednings förslag till att bli Socialnämndens på Gotland ordförande.

Herregud! Vad hände??

Det som hände var att det blev en plats ledig. Att någon kom att tänka på mig. Att jag har lite med mig i det 53-åriga bagaget som kan vara till nytta. Att jag var mogen. Nu får vi se vad det socialdemokratiska representantskapet säger på måndag, och sen äger det formella valet rum vid fullmäktige den 2 mars. Sen brakar sammanträdesracet loss, och inte minst en stor lärprocess för mig. Det ser jag verkligen fram emot, jag kan väldigt lite om sakområdet och längtar efter att träffa alla kompetenta tjänstemän på förvaltningen och medarbetare i verksamheten.

Jag tar 50% tjänstledigt från jobbet, men ska ha kvar ekonomi- och personalansvar. Nu kommer ett par veckors omformning av arbetsrutiner och ansvarsområden att ske, och jag har FULL förtröstan över medarbetarnas vilja och kompetens.

Uppdraget har jag fått från partiet vars värdegrund är alla människors lika och unika värde. Det kommer att vara mitt pensum och rättesnöre, och det ska samsas med ansvaret för de gotländska skattemedlen. En delikat och mycket svår balansgång, och jag lovar att jag ska göra mitt allra bästa.

Jag är lätt skräckslagen, och mycket ödmjuk. Samtidigt övertygad.

Wish me luck!

Här en artikel på helagotland.se

Här är P4 Radio Gotlands sida med nyheten (ber verkligen om ursäkt för den gamla och inte helt rättvisande bilden här... Antar att jag får vänja mig vid sånt?)

På andra sidan Sverige

I morse åkte jag tillsammans med en av medarbetarna till Göteborg, för tre dagars skrivarseminarium. Vi skissar på ett EU-projekt tillsammans med ABF Sydvästra Götaland; det är spännande och givande, och det är intressant att se vad det blir av det.

Det är ett trevligt och lite annorlunda hotell vi bor på (Arken Hotel & Art Garden Spa), egendomligt ombonat trots att det är stort och sväljer många konferenser. Det jag gillar mest är vattenkokaren och kaffepulvret på rummet, det innebär att jag får mitt morgonkaffe på sängen trots att jag inte har käre maken som förser mig med det på sängkanten. Uppskattas!

En skoputsarlåda gömde sig i garderoben, en annan liten imponerande finess.

Studiecirkel om landskap(sdrinkar)

I går kväll hade vi studiecirkelträff hemma hos oss, nästan alla mina medarbetare med respektive (ett par hade inte möjlighet den här gången) träffas för att provsmaka en av landskapsdrinkarna i studiematerialet från Bilda förlag. Landskapet vi valde var Uppland, och drinken var riktigt god! Till och med så flera önskade påfyllning...

Drinken har tre ingredienser; lite plommonkompott i botten, en skvätt konjak och sen fyll upp med rosa champagne. Medan den avsmakades hade vi lite frågesport om Uppland. Så mycket man inte vet!

Kvällen fortsatte med gotländsk julskinka och lite Janzons frestelse, goda samtal, skratt, pianospel och sång, sällskapsspel och högljudda men vänskapliga diskussioner. Möjligen fick grannarna ofrivilligt delta, jag hoppas de förlåter oss...

När vi släckte lampan på nattkröken gjorde vi det med ett stort leende!

...och så lite "post fest" dagen efter...

Nytt kontor. Igen.

Knappt hade jag hunnit vänja mig vid mitt nya kontor, så var det dags att byta igen. Det visade sig inte fungera som det skulle för en av medarbetarna, så vi bytte. Nu sitter jag avskärmad i vårt halvöppna kontor, och bara min bokhylla kommer på plats och skärmarna byts ut så alla får samma höjd (!) blir det nog riktigt bra det här.

Men att en nästan måste vara utbildad ingenjör för att montera isär ett skrivbord... Tack och lov hade jag städslat käre maken till både montage och flytthjälp, annars hade det baske mig inte blivit någon flytt över huvud taget.

Ikväll ska vi ha drinkcirkel hemmavid. Det är alla medarbetare på ABF med respektive som ingår, och vi cirklar kring landskapsdrinkar. Rapport kommer troligen här...

Prestationsprinsessa

Jag jobbar åt helskotta för mycket, precis som alltid så här års. Orsakerna är ett par stycken, men det tänker jag inte älta. Det är som det är - jag lever jobb, andas jobb och tänker nästan bara på jobb. Jag är ingen trevlig person att vara med, jag är irriterad, inåtvänd och har inte tid med något. Glömmer andas ibland, inte så mycket yoga över det, precis. Arma omgivning, arma medarbetare och - inte minst - arma familj!

Varje minut är intecknad och jag bävar för att det ska komma något nytt som jag inte tänkt på som jag måste klämma in. Men ska det vara så här?? Vid 52 års ålder, när en har förvärvsarbetat hårt i närmare 35 år, borde det inte vara lite roligare då? Inte så jäkla allvarligt?

Hur sänker en ambitionsnivån, när en är högpresterande? När inget mindre än det fulländade duger? Jag brukar kalla mig gränslös, och som jag ser det kan det vara såväl en styrka som en brist. När blir det en brist, en svaghet? Jo, när jag inte klarar att balansera, när det gränslösa och högpresterande tar överhanden. Det är hårfint, när det går över från att vara lust och drivkraft till att bli ett gissel och ett fängelse, något som bryter ner.

Men alltid övergående. Vips! Så är jag en glad, balanserad person igen, älskvärd och kanske rent av rolig att umgås med. Bara jag får åka bort och ha lite semester emelllan. Och det får jag snart!

Så gick en dag...

Funderade ett tag på vad jag hade att blogga om idag. Just ingenting, för jag hade inte gjort något speciellt. Inget särskilt hade hänt. Jag har varit uppe i varv och är rätt trött ikväll, men kunde först inte riktigt sätta fingret på varför.

Sen tänkte jag efter, och insåg att jag hade fel.

Dagen har rymt ett gott samtal med en chefskollega där vi gjorde en överenskommelse, ett styrelsemöte med några framtidsinriktade beslut, ett samtal med en medarbetare där vi diskuterade ändrad prioritering av EU-projekt, förberedelser för ett knivigt möte i morgon där det krävs att ha på fötter, även förberedelse för morgondagens cirkel i sociala medier för en av våra PRO-föreningar. Jag hann också med att korrigera och beställa visitkort till tre medarbetare samt marknadsföra en föreläsning via FB och mejl.

Lunch med käre maken, och sen några timmar ledigt tillsammans med honom på stan. Sannerligen en ovanlig lyx! Vi gör nästan aldrig sånt, vi bara springer om varandra och jag arbetar mycket. Men nu shoppade vi faktiskt lite kläder, både han och jag. 

Så - dagen har varit otroligt innehållsrik och omväxlande, vid närmare eftertanke. Tack för det!

Fairtrade - för en bättre värld!

Helgen har dominerats av Fairtrade-ambassadörsutbildningen som jag och ABF ansvarade för (och då tyckte jag samtidigt det var lika bra att jag gick den), och det har varit två fulla och intressanta dagar. Jag har varit rätt informerad tidigare om Fairtrade, men känner nu att kag har fått mycket mer kött på benen. Varför är inte allt vi köper Fairtrade-märkt??

Köper du Fairtrade-märkta produkter (det finns mer än 1 800 st på den svenska marknaden) hjälper du till att skapa en bättre värld, för du hjälper odlare och arbetare till bättre villkor och möjlighet att hjälpa sig själva ur fattigdom. Det är så enkelt för oss, och betyder så mycket för andra människor.

Så nu, mina damer och herrar, kan jag titulera mig Fairtrade-ambassadör! Jag och 16 entusiaster till.

Läs mer om Fairtrade på www.fairtrade.se

Hur hanterar en sin gränslöshet?

Den här hösten går i ett rasande tempo och är fullständigt proppfull av plikter. Dag efter dag känner jag att jag PRECIS klarar av det som krävs. Men det finns inga marginaler och inga pauser, ingen andhämtning och det är nästan bara tur att jag inte missar och glömmer något. 

Det är alltid så här i perioder. Det är inte inte klagar jag gör, jag försöker bara förstå hur jag är funtad. För det handlar om lika delar arbetsbelastning och personlighet. Jag nöjer mig inte med halvdana resultat, halvgjorda uppgifter eller halvnöjda människor. Jag nöjer mig inte med att vara färdig, utan måste då genast fylla på med fler uppgifter. Det går ju alltid att göra saker bättre och mer. Det går alltid att pröva nya vägar och metoder!

Detta är för det mesta ett framgångsrikt sätt att arbeta, min organisation rör sig framåt, är progressiv och nyskapande, och jag trivs. Men när perioder av högre krav kommer, blir det för mycket. Och med åren blir det allt tuffare, jag får allt svårare att hantera det. Jag blir tröttare allt fortare, tappar lättare sugen och lusten. Glömmer alla knep hur en håller näsan över vattenytan. Och november gör det ju inte heller lättare...

Trots mina 52 år har jag inte kommit på hur jag ska hantera mig när min gränslöshet tar över. Jag känner igen alla tecken och VET att det inte är vare sig normalt eller hälsosamt att må som jag gör såna här perioder. Jag är irriterad på min omgivning, trött, har fysiska besvär. Jag slutar träna, läsa och göra roliga saker. Tack alla som står ut med mig!

Det är alltid övergående. Men finns det någon där ute som har något fiffigt trick som biter på en medelålders workoholic, så välkommen. Jag lovar att lyssna!

Dagen har för övrigt varit fullkomligt awsome. Gotland Pride invigdes, och regnbågsfärgerna sprakade på arbetsplatsens flaggstänger, ringmuren, husfasader och klädespersedlar. Vilken folkfest! Och så har fortsättningscirkeln med Byggfackens PRO i sociala medier fortsatt, få sysslor är så meningsfulla som detta! Dagen kröntes av ett yogapass, yogan finns alltid där vid min sida.

Men som sagt - mirakelrecept mot gränslöshet mottages tacksamt!

Siffrorna dansar...

...i huvudet. Ögonen svider och jag känner mig extremt dum i huvudet. Orsaken? Jag har suttit i tolv timmar eller så och glott på en skärm och grottat - verkligen grottat! - ner mig i siffror. En gång om året är det så, och det är inget att be för. Det är inte så utvecklande och upplyftande, men alldeles nödvändigt. Jag är glad att jag fått förmånen att faktiskt sitta hemma ifred för att göra det idag, jag har fått tänka färdigt. Tror jag tänkt på allt! Nu återstår "bara" lite justeringar så tror jag att underlaget är tillräckligt bra för styrelsen att kunna föra konstruktiva diskussioner.

Lite välförtjänt yinyoga fick avsluta arbetspasset. Lite läsning i sängen nu, kanske?

Arbetssöndag

Trots söndag, har det varit en lång arbetsdag. Den här helgen håller Hotell-och Restaurangfacket kongress här i Visby, och då är givetvis ABF på plats. Vi befolkar montern under fyra dagar med hjälp av gäster från andra avdelningar som också arbetar med omställning, och vi har visat upp detta samt fackliga utbildningar och annat av ABFs utbud som kan intressera ombud och andra medlemmar. Många goda samtal, och utbyte med andra utställare, har präglat dagarna så här långt. Idag fick vi dessutom uppleva ett besök och tal av statsminister Stefan Löfven.

Efter nio timmars arbete på vackra Wisby Strand, styrde jag kosan till Visby domkyrka för att uppleva Gotlands Sinfoniettas höstkonsert. Fint! Alldeles för länge sen jag var på en klassisk konsert, jag kände det.

Dagen slutade med pizza och ett avsnitt av "Allt för Sverige" tillsammans med familjen.  

Samtalen som utvecklar mig

Höst innebär utvecklingssamtal. Den här veckan betar jag av de flesta, jag gillar att ta dem samlat. Vi är inte så många medarbetare längre, så jag klarar det på några dagar.

Att genomföra samtalen är på samma gång givande och utmattande. Det är ett pussel som ska läggas av individers behov och verklighet, det är en utmaning men samtidigt en ynnest att få ta del av medarbetarnas vardag, verklighet, tankar, bekymmer, glädjeämnen och funderingar. Och - inte minst! - det ger mig alltid massor att fundera över hur jag kan utveckla mig själv och organisationen. Jag får huvudbry av det här, varenda år!

Viktigt att komma ihåg är att när vi skiljs åt efter samtalet börjar egentligen jobbet. Det är då vi var och en tar itu med det vi fick höra, och i mitt fall handlar det om att foga ännu en bit till pusslet som medarbetargruppen och vår verksamhet utgör.

Den här hösten är det den femtonde gången jag genomför utvecklingssamtal. Det blir aldrig enahanda, jag hör alltid nya saker, och jag lär mig ständigt.

Pausar här, men finns ändå!

Allra käraste bloggläsare - jag har misskött vårt förhållande! Den senaste månaden har jag inte uppdaterat här alls, men det har verkligen inte rymts.

En av de saker jag jobbat fram i mitt jobb som marknadskommunikatör på jobbet, är en chefsblogg. Nu har den landat och börjat komma igång, och två bloggar är en för mycket för mig.

Det innebär att jag - för ett tag i alla fall - slutar med mina privata betraktelser. Jag kommer fortsätta vara personlig, med en mix av professionalitet, men inte så privat i min chefsblogg. Den är tänkt att spegla mitt liv som chef och VD, och då är det visserligen Maria fortfarande, men bara några sidor av mig. Inte hela jag, som du är van vid.

Jag lägger inte ner den här bloggen, jag lägger den bara i viloläge. Och jag hoppas varmt och innerligt att du också vill styra kosan till min nya blogg, inget skulle göra mig gladare. Snälla, säg att du gör det!

Här hittar du den.

Tack, bästa finaste du, för att du följer mig och läser mina blogginlägg. Det betyder massor!

Att lära genom att göra

I folkbildningens tjänst - med rätt att göra skillnad!

Den här helgen har jag ägnat några timmar åt att skapa ett bildspel med tillhörande musik. Jag är hyggligt bra på att formge grafiska saker, i stora stycken helt självlärd och går VÄLDIGT mycket på känsla och inspiration. Jag får liksom bilder i huvudet, sen ger jag mig inte förrän jag har åstadkommit det där jag såg innanför ögonen. Och jag vet att det bästa sättet att lära sig är att skapa från grunden utifrån ett verkligt behov vilket jag verkligen fått göra den här gången, jag har överbryggt flera tekniska hinder "the hard way". Men jag klarade det, och jag har lärt mig massor på vägen!

Studieförbunden på Gotland ska anordna ett seminarium om folkbildningens betydelse. Jag fick uppdraget att skapa ett bildspel som ska visas, och som bland annat ska berätta en del fakta om vad de samlade studieförbunden på Gotland åstadkommer på olika sätt. Seminariet heter: "I folkbildningens tjänst - med rätt att göra skillnad". Bondtema, alltså. Vi har gjort en affisch med en Bondinspirerad bild med några av studieförbundsrepresentanterna i hårdkokt version. Mig ser ni längst till höger, med iPaden i högsta hugg och med min thaifrisyr fortfarande i behåll.

Ett spretigt blogginlägg som egentligen inte handlade om något men som har två budskap; folkbildning är vansinnigt viktig, väl värd att diskutera, och man lär sig bäst genom att göra själv och göra fel några gånger!

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!