Nu flyttar jag bloggen!

Jag har ny bloggadress och jag hoppas du som brukar vara här har lust att följa mig dit. Jag har exporterat hela den här bloggen med samtliga inlägg dit, men jag fattar inte hur en ska göra för att peka om den här sidan så i stället uppmanar jag dig som kommer hit att i stället gå till:

www.mariabjörkman.se

Hoppas du hänger med!

Trogna följeslagare

Jag började blogga 2009, mest som ett experiment för mig själv. Fann det kul, jag gillar ju att skriva och formulera mig. Det som började som en dagbok utvecklades till att bli ett vardagsrum där jag bjöd in vänner och där jag kunde utveckla resonemang vid sidan om mina privata vardagsbetraktelser.

Jag läser fortfarande många bloggar, men genom åren har de växlat och i takt med nya intressen har jag också hittat nya bloggar. Samtidigt övergivit en del gamla, och några av dom har själva försvunnit.

Men det finns tre bloggar som jag har följt hela tiden, och fortfarande följer, jag kan inte släppa eller överge dom. Dels är det Eva Swedenmarks värld, där min vän sedan äldre tider bloggar och som jag hittade när jag precis var ny i bloggvärlden. Ewa är både underfundig, klok och välformulerad, så författare hon är!

Sen har vi Annika Estassy-Lovén, vars blogg jag hittade ungefär samtidigt och som jag så smått lärde känna under hand. Vi har aldrig träffats IRL, men vi har nästan snuddat vid varandra eftersom hon passerar "mitt" sommarland i Norrtälje på väg till sitt eget sommarställe. Det visade sig att vi hade många beröringspunkter; vi är ungefär jämngamla och vi arbetar båda med folkbildning på chefsnivå. Under åren jag följt henne har hon förverkligat en av sina drömmar, och blivit författare även hon!

Slutligen barndomsvännen Pia med sin blogg Livsglädje och själaro har hängt med. För att det är Pia, för att hon skriver bra och har en snygg blogg, för att jag känner igen mig i mycket och för att jag vill fortsätta ha lite koll på insidan av hennes huvud.

Som sagt - övriga bloggar kommer och går, men dessa tre består hos mig. Ni är mina trogna följeslagare; Ewa, Annika och Pia!

En ny livsstil

Jag läser gärna Eva Swedenmarks blogg, och härom dagen skrev hon om att hon upplever att bloggandet har avtagit en del, åtminstone hos sådana som hon har brukat följa. Jag har upplevt samma sak, och inte minst från det andra hållet - jag har själv haft ett lååångt uppehåll i mitt eget bloggande. Min blogg startades 2009, och då var det full rulle på mitt bloggande. Det fungerade som dagbok och kommunikation med omvärlden på samma gång. Jag som gillar att uttrycka mig i skrift fick utlopp för något jag inte visste behövde utlopp.

Sedan dess har andra saker tagit över allt mer. Facebook har jag visserligen varit med på sedan 2007, men det har ju växt och tagit ofantliga proportioner. Till det har Twitter, Instagram, Foursquare, Pinterest, LinkedIn och nu senast Swarm lagts till. Jag GILLAR ju allt sånt här, är vansinnigt nyfiken på sociala medier i allmänhet och en early adopter i många fall. Jag vill testa, testa. Och vilken tid det tar!

Bloggen är ett relativt sett långsamt och trögt medium, i jämförelse. Jag slänger gärna iväg en bild på Instagram när jag är på Coop och handlar, eller reflekterar lite snabbt via Twitter på något i min vardag. Sen har jag ju liksom avhandlat min dag, och inget finns kvar att skriva om på bloggen...

Men jag saknar ändå det längre och långsammare skrivandet samtidigt. För att inte tala om läsandet av andras boggar! Interaktionen. Resonerandet, precis som Eva också skriver om. Därför är jag tillbaka här. Därför ska jag - inte minst för min egen skull - försöka återerövra bloggandet som min huvudsakliga kanal.

Fast ni hittar mig också på Facebook, Twitter, LinkedIn, Instagram, Swarm, Google+... Leta efter Mariayogini bara, så finns jag där!

Wordpress eller inte Wordpress - det är frågan

Grunnar på om jag ska flytta min blogg till Wordpress istället. Har grunnat på det länge nu, och inte händer det nåt...

Ett plus är att jag gör (nästan) allt annat i Wordpress, och börjar sakta bli kompis med systemet. Å andra sidan är kag kompis med Blogger också, sedan länge. Ett minus är att jag inte hittar något passande WP-tema att applicera på bloggen. Dessutom har jag ju etablerat mina äldre släktingars dagboksbloggar på just Blogger.

Hm........

Så här håller jag på! Och så liksom i väntan på att jag ska bestämma mig, så blir det inte heller något bloggande. Oerhört kontraproduktivt.

Från att ha varit övertygad om att en flytt till Wordpress är det enda rätta, är jag nu (nästan) övertygad om motsatsen!

Hm.........

I´m back!

Nu är jag tillbaka! Jag gjorde ett test, men tyckte inte det föll tillräckligt väl ut. Därför har jag nu bestämt mig för att återuppta mitt bloggande här, och fortsätta mixa personligt och arbetsrelaterat med ett kryddmått privatliv. Tror det är framgångskonceptet!

Arbetet med att åter"erövra" er läsare återstår. Jag vet själv hur jag har ledsnat på en del bloggar och hur otrogen jag har varit mot vissa bloggar trots att jag har gillat dom. Bloggläsarna är i regel rastlösa individer, som vandrar från blomma till blomma och suger ut det gottaste!

Jag tar gärna emot kommentarer från dig som läser det här; har du varit här förut, och har du i så fall saknat bloggen? Vad gillar du att jag skriver om? Spridning är jag också glad och tacksam över, förstås.

Kul att ses igen från den här utsiktsplatsen!

Pausar här, men finns ändå!

Allra käraste bloggläsare - jag har misskött vårt förhållande! Den senaste månaden har jag inte uppdaterat här alls, men det har verkligen inte rymts.

En av de saker jag jobbat fram i mitt jobb som marknadskommunikatör på jobbet, är en chefsblogg. Nu har den landat och börjat komma igång, och två bloggar är en för mycket för mig.

Det innebär att jag - för ett tag i alla fall - slutar med mina privata betraktelser. Jag kommer fortsätta vara personlig, med en mix av professionalitet, men inte så privat i min chefsblogg. Den är tänkt att spegla mitt liv som chef och VD, och då är det visserligen Maria fortfarande, men bara några sidor av mig. Inte hela jag, som du är van vid.

Jag lägger inte ner den här bloggen, jag lägger den bara i viloläge. Och jag hoppas varmt och innerligt att du också vill styra kosan till min nya blogg, inget skulle göra mig gladare. Snälla, säg att du gör det!

Här hittar du den.

Tack, bästa finaste du, för att du följer mig och läser mina blogginlägg. Det betyder massor!

Börjar tankepacka så smått

Joråmensåatte....

Om mindre än en månad ligger jag här. Sannolikt sippandes på en drink, med en pocketdeckare i andra näven.

Joråmensåatte.

Och vi snackar inte om en vecka eller två. Inte ens tre. Vi snackar om - en månad! Käre maken och jag har bestämt oss för att belöna oss rejält, fly jul och nyår och åka till en annan del av Moder Jord som är generös med sol, värme och ljus.

Vi tänker packa lätt, bara ett gäng pocketböcker, badkläder och sandaler i princip. Resten finns på plats. Jag har en galen höst (låter bekant på något vis) och har ännu inte hunnit tänka så mycket på planering och packning. Men högen pocketböcker på sovrumsgolvet växer för varje dag, och jag kommer på mig själv med att göra små noteringar i minnet om att köpa ditten och lägga fram datten.

Möjligen är det så att bloggandet kommer igång nu igen då, om inte annat så när vi har kommit iväg! För rapporter ska ni ju ha, kära vänner.

Joråmensåatte.

Ny bloggare - min gammelfarfar!

Jag har fått en glimrande idé, jag ska låta det gamla möta det nya!

Ni som känner mig mer eller mindre, vet att jag är road av släktforskning. Men jag har också släktingars gamla dagböcker som jag har tagit hand om för att renskriva. Min gammelfarfar Kalle började skriva dagbok 1945 och slutade 1975. I princip varenda dag skrev han, små vardagsbetraktelser från sin horisont på Björktorp. Största delen av hela hans skörd skrev jag in redan för 15 år sedan, men jag blev inte helt klar. De sista fem åren ligger och väntar på att skrivas in, och resten måste jag delvis scanna in (som tur är skrev jag ut det en gång i tiden) för det ligger lagrat på disketter, och alla filer gick inte att föra över!

När gammelfarfar blev sjuk och inte längre kunde skriva tog gammelfarmor Elsa över. I 10 år höll hon på. När hon försvann, tog min morfar Seved över dagboksskrivandet. Allt ska renskrivas, och det var nu jag fick idén.

Parallellt med att jag skriver rent, skapar jag också en blogg åt var och en av dem. På så sätt blir det inte bara dokument liggande i ett skåp eller på en hårddisk, det blir tillgängligt för alla som vill. Kanske är det inte mycket att läsa för den som inte kände Kalle, Elsa och Seved, men vi är å andra sidan många som gjorde det. Och inte minst tycker jag det är en häftig kulturkrock, som jag tror i synnerhet gammelfarmor Elsa skulle ha gillat. Hon skulle ha varit en jättebra bloggare!

Nu har dessutom bästa K lovat hjälpa till med dagboksbloggandet och -renskrivandet, så nu jädrar ska det inte beöva ta så många år innan allt är inskrivet!

Det ena ger det andra

"Nej", sa jag resolut och reste mig ur stolen, "nu måste jag skriva ett blogginlägg". Insikten att det var EVIGHETER sedan, från att ha bloggat ivrigt med lite svackor upp och ner, har jag blivit en latoxe. Varför vet jag inte riktigt, men det är inte viktigt. Jag gillar ju min blogg, jag gillar ju att skriva och jag gillar att reflektera.

Sagt och gjort.

Väl vid datorn, får jag beskedet att nu är jag TVUNGEN att använda den "nya" designen på Blogger, för den gamla är på väg ut. Huvaligen. Jag har verkligen aldrig kommit överens med den, och nu måste jag. Nu blev det ju ett hinder till.

Sen vet jag faktiskt ett skäl till att jag drar mig för att blogga. Jag vill gärna ha en egenhändigt plåtad aktuell bild med i mina blogginlägg. Något som knyter an på riktigt till det jag skriver. Det har blivit krångligare sen jag började med Mac, tycker jag. Det jag fotar med mobilen får jag inte in i Macen, och jag fattar inte riktigt om det ska gå och vad jag gör för fel.

Hinder, hinder.

Men nu är jag här!

Almedalsveckan pågår för fullt, och det är härligt full fart på stan. Det är svårt att förklara för den som inte varit med nån gång, men det är faktiskt en fantastisk vecka. Och vilken reklam för Gotland och Visby! Går knappt att mäta i pengar.

När den här veckan är över, tänker jag ta lite semester. Fast bara lite. Det blir inte så mycket sammanhängande ledighet för mig i år, å andra sidan har jag fått mycket ledighet redan. Vi var i Cornwall i maj, på Åland i juni och i Norrtälje i midsommar. Framför mig har jag många och digra arbetsuppgifter som inte låter sig väntas på att göras, därför är det bara att göra. Men det leder till något bra, så det gör jag gärna.

På sommarledigheten väntar några kära besök - av syster med man och av dotter med man. Jag ser också fram emot att få träffa allra äldsta barndomsvännen som kommer hit från Göteborg några dagar.

Se där - ett livstecken från mig! Nu återstår att se om jag håller i det här.

Ombytlig

Ja, nu har jag ändrat design igen. Precis när jag i dagarna fick beröm från min bloggvän Pia för min moderna outfit på bloggen...

Men orsaken är helt enkelt att jag var FÖR modern. Alla webbläsare klarade inte av den, det var många som inte kunde öppna bloggen längre. Sen visade jag ju heller inte längre upp vilka bloggar jag följer etc, något som jag tycker både ger extra läsvärde och är artigt mot dem jag följer.

Så nu går jag tillbaka till gamla designen, om än med lite andra färger än tidigare.

Hoppas du hänger med!

Waves of life

Jag FÖRSTÅR inte varför jag aldrig bloggar. När min IRL- tillika bloggkompis Pia pausade i sitt bloggande i somras, tyckte jag det var trist. Jag gillade ju att läsa hennes betraktelser, och tyckte det var lite konstigt att hon inte kände samma lust att skriva dem som jag att läsa dem.

Men det handlar ju inte om lustbrist, fattar jag nu. Det handlar om något annat. Att något annat tar över för en stund, och då blir det paus i bloggandet. Och - det får vara så.

Ibland kan jag känna ett styng av något som liknar dåligt samvete. Snabbt tillrättavisar jag mig själv. Hallå! Är jag så korkad att jag ger mig själv dåligt samvete? Åh, nej. Det finns tillräckligt med dåliga samveten utan att jag ska spä på bördan.

Nej, jag nöjer mig med att konstatera att i livets vågsvall så är just bloggandet långt nere just nu, men i vågors natur ligger att det som är nere kommer upp igen. Bloggandet kanske redan är på väg upp, vad vet jag. Ska försöka tänka blogg igen, som jag gjorde flera gånger om dagen tidigare. För det är ju himla kul att skriva här, och framför allt veta att det är någon som läser!

Bröllopsyra

O, ni trogna läsare! Jag försummar er, jag vet. Bloggen ligger just nu rätt långt ner på prioriteringslistan för mig, men det vet vi ju alla att det går lite upp och ner. Den har haft svår konkurrens av bröllopsbestyr (även om jag inte behövt bestyra särskilt mycket själv. Men det kostar på att vara mentalt delaktig, också!)

I lördags gifte sig vår Sara med sin Alfred, och det var ett fantastiskt vackert bröllop (så klart!). Brud och brudgum strålade i kapp med solen, och hade ordnat en så fin dag för oss alla. En enkel ceremoni i kyrkan med brudens egen komposition som ingångsmusik, och flygelmusik och sång av begåvade musikerkamrater. Allt var genomtänkt in i minsta detalj, se bara brudens skor!

Efter vigseln tog brudparet en välbehövlig andningspaus genom en limousinfärd genom Stockholm, medan vi gäster färdades med buss där vi blev serverade frågesport av vår drivne värd, tillika toastmaster, brudgummens bror.

Temat genom dagen blev gotländskt, mest av en slump men med mycket lyckligt resultat. Gotländska råvaror i en kalkstensklädd festlokal under en gotländsk restaurang med bland annat murgröna som dekoration. Vi var drygt 60 personer från båda deras liv, unga och gamla i en salig blandning och alla trivdes som fiskar i vattnet. Brudparet var starkt närvarande i varje minut och la sig vinn om att umgås med alla gäster efter bästa förmåga. Kvällen kröntes av ett sagolikt röj på dansgolvet till Rajtan Tajtan Allstars, ett suveränt gäng.

Jag dansade i mina dagen till ära högklackade skor att jag fortfarande saknar känsel i två tår. Det ska kännas att det varit fest!

Tack finaste Sara och Affe för en fantastisk dag och ett minne för livet!

Tiden går, och jag med den!

Jisses, vad tiden går fort!!

Jag hinner inte med, tycker jag alldeles nyss var här och skrev men det är över en vecka sen!

Nåväl, de senaste dagarna kan jag skylla på att jag blev oförklarligt utslagen av en makt större än jag. Vaknade i fredags morse och var ett vrak. Illamående och helt slut. Hur man nu kan vara det efter en natts sömn. Jag tog mig med näppe ur sängen, hela kroppen skrek NEJ!

Jag lyssnade på kroppen, och tro mig när jag säger att jag inte hade något val. Möten på jobbet hjälpte inte, det hade aldrig gått. Ett bankmöte genomförde jag, men det berodde enbart på att jag kunde förhålla mig passiv, man behövde bara min underskrift och det var viktigt. Käre maken skjutsade dig mig och hämtade mig. Sen var det sängen igen. Jag minns nästan ingenting av fredagen!

Lördagen vaknade jag upp ur dimman, men ägnade ändå största delen av dagen i vågrätt läge med sömnen som bästa vän. Orkade vara uppe korta stunder. I dag är det söndag, och jag har varit uppe hela dagen, med undantag för ett par lutningar på soffan...

Men visst är det konstigt. Eller också inte alls. Men jag har så himla svårt att acceptera att bli slagen till marken så där. Det heter ju ingenting, det går inte att ta på. Bara - slut.

Nu vet jag. Batterislut var det!

Det tar sig

Alltså - egentligen har jag inte mycket att skriva om. Mina dagar är oändligt lika varandra - packa, packa upp. Packa, packa upp. Den här bilden lägger jag mest in för Hanneles skull, eftersom hon var lite orolig över att hon inte såg några böcker på de tidigare bilderna. Nu är såväl böcker som skivor på plats, och det mesta annat. Nu återstår mina sommarkläder, det sista av köksinventarierna, lite möbler och Bosses papper och böcker. Pianot får vi hjälp med i morgon.

På bilden saknas dock TVn fortfarande. Hm. Kanske struntar vi i den... (skulle inte tro det!).

Akta er för Internet Explorer 9

I dagarna två har jag och en medarbetare dragit oss undan offentligheten och tillsammans med våra datorer, anteckningsböcker, lite mat och dryck hyrt en stuga strax utanför Visby. Vi behövde sammanhängande tid att bland annat arbeta med vår hemsida, men också samtala kring kommunikationsstrategin inför höstens verksamhet.

Som alltid välgörande att få tänka tankar till slut, att få spåna, fnittra, lära sig nya saker, få aha-upplevelser, svära över trilskande uppkopplingar och känna nöjdheten när man lyckats fixa till något på hemsidan man inte visste man kunde.

En viktig sak jag har lärt mig dessa dagar vill jag gärna dela med mig av: uppdatera INTE din webbläsare till Internet Explorer 9!! Jag har gjort det, men avinstallerade den igen i dag. Den bidrog bara till en större seghet, och ställde till en hel del både när jag bloggade och skulle redigera hemsida. Nu har jag 8:an igen, och datorn går som smort.

Dags för något nytt!

Käre maken sitter klistrad vid radion och lyssnar på någon - för mig - fullständigt ointressant fotbollsmatch. Radion därför att det inte finns någon TV här i det fina huset vi hyr. Med de smattrande referenterna som ljudkuliss, satte jag mig ner vid datorn för att pimpa bloggen lite.

Det är ju pimpningens tid för mig just nu - härom dagen pimpade vi huset, nu var det pimpdags även på bloggen. Kände för något helt annat, och trots att jag tycker Bloggers mallar är rätt begränsade så fiffade jag ändå till det lite. I väntan på något annat är det detta ni får leva med ett tag, kära läsare!

Jag vet - den är oerhört skrikig. Men den stämmer rätt väl överens med hur jag känner mig just nu. Gillar´n, faktiskt!