Fotbollskväll

Nej, jag ser inte på fotboll i kväll. Det får vara hur mycket VM-kval det vill men jag är otroligt ointresserad. Det enda skälet att snegla är chansen att få en glimt av Zlatans leende, som kan smälta is. Men han ler sällan när han spelar.

Jag sitter dock solidariskt med vid TVn, för jag tycker vi umgås ändå liksom, käre maken och jag. Får jag bara ha min dator i knät och chabba lite på sociala medier (det goda tramset, ni vet) och kanske småjobba lite, så är jag nöjd ändå.

Fotboll är så seeegt och lååångsamt, och så blir det ju inga mål. Det händer ingenting! Nej, tacka vet jag lite rapp hockey.

Den digitala klyftan

Idag har jag ögnat en rapport som heter "Svenskarna och Internet 2011", och som jag egentligen skulle vilja läsa ordentligt. Somligt är både väntat och tippat, men annat rent häpnadsväckande.

Här är några blandade fakta att begrunda:

- 12 % av befolkningen över 12 år har inte tillgång till Internet

- 12 % av Internetanvändarna saknar egen dator

- 66 % surfar på Internet via sin mobiltelefon

- 7 % twittrar

- 1995 hade 2 % tillgång till Internet, motsvarande siffra 2011 är som sagt 88 %

- hälften av Sveriges treåringar använder Internet bland

- 2009 använde 21 % av befolkningen sociala nätverk, motsvarande siffra 2011 var 52 %

- en tredjedel av tjejer 12-15 år bloggar, medan killarna spelar spel

Jag skulle kunna hålla på i oändlighet, jag gillar statistik och jag gillar Internet. Men lär gärna mer själv i rapporten, här.

Just nu pågå en nationell kampanj som heter Digidel 2013 och som syftar till att ge 500 000 svenskar tillgång till Internet under kampanjperioden. Kampanjen delar ut pengar till lokala och regionala aktörer som vill bekämpa den digitala klyftan och hjälpa till att ge fler tillgång till Internet och datorer. ABF Gotland, Gotlands Länsbibliotek och Almedalsbiblioteket har ett lokalt Digidelprojekt, och vi ser nu fram emot att starta verksamhet tillsammans!

Inbjudan till Google+

Det har ju kommit något som kallas "Facebookdödaren", nämligen Google+. Namnet kommer sig av att man tror sig kunna konkurrera ut Facebook som socialt nätverk.

Jag gillar Facebook, så jag tycker inte det finns något anledning att kanske vara så drastisk att man dödar precis. Men så är jag intresserad och nyfiken på nya saker, och vill självklart prova. Google+ är ännu inne i ett betastadium, vilket innebär att man behöver en inbjudan för att ta del. Av kusin Jonas fick jag en inbjudan, och jag var inte sen att ansluta mig. Antagligen kommer Google+ snart att släppas fri, för nu har vi alla som är med möjlighet att bjuda in 150 personer vardera. Den exklusiva inbjudan tycks därmed ha spelat ut sin roll.

Ännu har jag ingen uppfattning huruvid Google+ är bra, dålig, bättre eller sämre än nånting annat, vare sig Facebook eller Twitter. Jag har alldeles för få kontakter där för att veta. Jag har läst mycket om det, och många anser att upplägget med att kunna dela upp alla sina kontakter vinner i längden, eftersom man kanske vill skriva olika saker till olika grupper (jobb, vänner, bekanta, affärskontakter etc). Men som sagt, jag har alldeles för lite erfarenhet för att säga vare sig bu eller bä.

Hur som helst - om du är intresserad, kan jag bjuda in dig till Google+. Det finns som sagt plats för 150 stycken, så skicka mig din mejladress på mariayoginibjorkman@gmail.com, så får du en inbjudan.

Våra olika behov av att uttrycka oss

Svårt att gissa hur många av dagens blogginlägg som kommer att handla om gårdagens brutala och ofattbara massaker i Oslo och på Utöya, men det är faktiskt svårt att skriva om något annat i dag. Sinnet är fullt upptaget med att försöka förstå, ta in. Det gör fysiskt ont i mig när jag försöker känna vad föräldrarna till de omkomna ungdomarna känner. Deras vånda när de tänker på vad deras kille eller tjej måste ha utstått innan hon eller han sköts till döds; ångest, skräck och total oförmåga att förstå vad som hände.

På Facebook och Twitter har man hela dagen kunnat följa människors behov av att på olika sätt uttrycka sina funderingar, sin avsky, sin solidaritet med Norge och det norska folket, sitt stöd, sin vanmakt, sin sorg, ja rentav sitt hat. Profilbilder har bytts ut så till den milda grad att hela mitt Facebook lyser blått, vitt och rött just nu.

Jag tror de sociala medierna spelar en stor roll nu, fyller en funktion. Människor kan bearbeta något stort, hemskt och ofattbart tillsammans alldeles omedelbart. Man behöver inte invänta minnesstunder och tysta minuter, man behöver inte söka sig till en katastrofplats. Man är rätt i såväl tid som rum vid sin dator. Och där har man alla sina vänner, läsare och lyssnare samlade.

Twitter var den absolut bästa och snabbaste nyhetskällan för mig i går kväll när jag ville veta vad som hände, minut för minut. Det var vare sig NRK, SVT eller TV4, utan det var Twitter. Facebook också, i någon mån, men Twitter var överlägsen.

Nu börjar det sjunka in hos mig att en massa härliga, idealistiska unga människor med övertygelse om att de kunde förändra världen har blivit brutalt mördade. Nu vidtar en process att försöka begripa mig på det monster som utfört det här. Kommer jag någonsin?

Nu startar jag bokcirkeln

Strax före jul fick jag en härlig bok av Sara i julklapp, se mitt blogginlägg om det här. Då skrev jag att jag måste starta en bokcirkel, och nu äntligen är det på gång.

Det som gör att det nu blir av är nog att jag fick kunskap om och inspiration av bokcirkel.se på den verksamhetskonferens jag var på i veckan. Att kunna bokcirkla på distans är tilltalande när man lever ett liv som jag och många andra gör, jag gjorde ett upprop på Facebook och nu är vi 15 stycken lässugna. Bara tjejer, hittills!

Vi väljer just nu mellan Janesh Vidyas "I det sista regnet" och Caroline Engvalls "14 år till salu". Båda blir nog lästa, nu är frågan vilken vi börjar med. Jag har skickat efter båda på Bokus i dag, så mig spelar det ingen roll.

Att bokcirkla på distans är så kravlöst. Du läser när du hinner och kommenterar när du hinner. Vill du, så kan du bara läsa andras kommentarer, tills du själv är mogen. Det är perfekt.

Det ska bli så kul!

Prioriteringar

Det har varit några intensiva dagar, då jag bland annat hunnit vara en sväng till fastlandet (hört det förut?) för både nytta och nöje. I torsdags hade vi ett kärt möte mellan tre generationer - jag och syrran, vår mor och våra båda döttrar. Riktigt kul och häftigt, händer sällan. Det blev inte så många timmar, men vi hann med att både prata och skratta i stora mått. Bland annat beblandade vi oss med andra kvinnor på en tjejträff där vi lärde oss vett och etikett (nåja, vi lyssnade i alla fall på en föreläsare i ämnet) och blanda drinken Cointreaupolitan. En riktigt fräsch höjdare, den blir perfekt i hängmattan i sommar!

Dagens fundering är varför jag läser så lite i mina kära böcker nu för tiden. Jag som är bokmal, älskar både läsning och böcker (bara att hålla i dom är tillfredsställelse) och läser gärna om litteratur i tidningar och tidskrifter. Boken är en av mina livsnödvändigheter. Men plötsligt - eller kanske är det inte så plötsligt? - finner jag mig läsa allt mindre. En bok tar allt längre tid att läsa ut. Så - vad har hänt?

Datorn. Internet. Bloggen. Facebook. Hemsidan. Släktforskningen. Bildbehandlingen. Surfandet som aldrig tycks ta slut. Där är svaret!

Men det är inte av ondo ändå, tycker jag. Allt det där som har tagit över, är positivt. Jag gillar ju att hänga på nätet. Jag gillar att skriva och läsa bloggar, att söka på Internet, att dona med min hemsida kring släktforskningen. Nu ska jag bara hitta ett sätt att återinföra de långa härliga lässtunderna OCKSÅ.

Tips, någon?

Hur ser det ut för dig, och hur ser du på det här?

Världar och pseudovärldar

Källa: Berglins, SvD

Uppskattning som värmer

Ännu en gång har jag fått ett pris för min blogg, och det värmer och gör lika gott varje gång. Tack snälla rara Ulrika, för den! Att Ulrika alldeles nyss har hittat mig gör inte saken sämre. Stolt, känner jag mig nu!

Uppgifterna man ska ta sig an när man fått den här är två: dels ska man berätta sju saker om sig själv som man tror är okända för läsarna, dels ska man skicka vidare utmärkelsen till sju andra bloggare. Men jag tänker fuska med den saken, eller rättare sagt göra det annorlunda. För jag tänker så här:

Nästan varje gång jag öppnar datorn och skriver ett inlägg här på min blogg, yppar jag något ni inte kände till förut. Varje gång gläntar jag på en ny dörr, eller öppnar en lite mer än tidigare. Jag bjuder hellre på mig själv på det sättet, för då tror jag också bilden blir mer rättvis. Så den som vill veta mer om mig; följ bloggen så följer det automatiskt!

Samma sorts resonemang för jag när det gäller att skicka vidare - det var inte så länge sedan jag gjorde det, skickade vidare en utmärkelse till sju bloggar jag tycker är utmärka på olika sätt. Det är fantasilöst att skicka den här vidare till samma, utan jag vill gärna uppmärksamma fler. Men jag tar samtidigt tid på mig att lära känna nya bloggare, och det tycker jag man ska får göra. Dessutom tvingas jag begränsa mitt bloggföljande, annars tenderar det att ta över mitt liv för det är så roligt, så jag närmar mig nya bloggar långsamt. Hittar jag någon jag gillar extra mycket, ja då blir jag följare och kan så småningom också rekommendera den. Men jag vill inte bara rekommendera eller ge utmärkelser av slentrian. Kontentan blir alltså även här: följ min blogg, och du kommer på sikt att få tips om nya läsvärda bloggar.

Hoppas du Ulrika som gav mig den här fina gåvan accepterar detta mitt resonemang!

Den här helgen har jag varit ovanligt mycket ute på nätet och kunnat följa alla mina vänner på Facebook, själv varit aktiv där, läst ikapp bloggar, bloggat själv och dessutom förändrat utseendet på min blogg. Tyckte det var dags efter ett år, hoppas ni gillar min nya outfit!

Orsaken är att jag har haft en helg helt för mig själv (och hunden och katten förstås), eftersom käre maken är bortrest hela helgen. Det betyder inte att han brukar hindra mig, men då fylls tiden av andra saker man gärna vill göra. Nu har jag rått mig själv hela helgen, och då har jag jämte det arbete jag känt mig tvingad att göra också prioriterat att surfa en hel del. Det är kul, bildande och uppslukande. Det ena ger det andra, man hittar en sida som länkar vidare till en annan och så vidare. Jag har jättesvårt att sluta!

Annars har jag den sista tiden inte känt att jag har hunnit med den här delen så mycket som jag velat, förutom den jobbrelaterade delen (ABF Gotland finns bl.a. på Facebook, och sånt måste skötas). Jag har mycket att göra med arbetet helt enkelt, det tar hemskt mycket tid av mig. Sen är det trots allt hem, kär make och husdjur som måste gälla den största delen av resterande tid. Så den här platsen i universum får stryka lite på foten mellan varven, men det är tryggt att veta att den alltid finns att komma tillbaka till.

Namaste!

En dag i pengarnas tecken

Det har inte varit annat än plus och minus i dag, från morgon till kväll.

Till att börja med såg jag över familjens ekonomi den här månaden, och förberedde betalning av räkningar etc. Kommer att ha ont om tid till såna trivialiteter i veckan, eftersom det är dags för några dagars ledighet i canastans tecken igen (=förlora pengar) och vi åker redan på onsdag morgon.

När jag väl konstaterat att vi nog går runt en månad till, var det dags för momsredovisning i firman. Ja, vi har en firma käre maken och jag, om än i mycket blygsam skala. Men företag är det, och företag måste betala in förvärvade momspengar. Deklaration och inbetalning, ordning och reda.

Slutligen har det blivit några timmar med budget 2010 för jobbets räkning. Ingen lätt ekvation att få ihop, men nu när kvällen nalkas känns det ändå rätt bra. Bättre än så här går inte att få under rådande omständigheter (även om jag skulle önska lite bättre förutsättningar) och det är någon slags nöjdhet i den vetskapen.

Kväll, ja. Den kom rätt tvärt i dag, någon som håller med om det? Lika överraskad blir man varje år. Egendomligt. Jag skrev på Facebook att pannlampans tid är inne, och det är sanning. Att gå ut med hunden på de kolsvarta leråkrarna utanför vårt hus måste upplevas för att förstås.

Om två månader och 21 dagar lyfter vårt plan mot Malaysia.

Umgänge i en ny tid

Jag önskar jag kunde presentera en bild, men det går inte. Läs det här, så kanske du ändå får en inre bild:

Köksbordet i Tidlösa (det heter så, vårt hem). Ett stabilt furubord, vid fönstret med vidunderlig utsikt. Just nu är det dock kolsvart utanför fönstret eftersom klockan är 19 en oktoberkväll. Det enda ljus man kan skönja är en förbipasserande bil i fjärran, om man anstränger ögonen. Annars - becksvart.

På de båda platserna närmast fönstret, mitt emot varandra, två personer. Man och hustru sedan 22 år. Utfluget barn, bara hunden kvar hemma. De tittar inte på varandra, utan på var sin datorskärm framför sig på bordet. Det knattrar då och då diskret från någotdera tangentbord. De båda ögonparen fladdrar över respektive skärm. Ibland plingar det till från någon av datorerna.

Kanske är båda ute på Facebook. Kanske läser någon av dom kvällstidningen medan den andra bloggar. Vem vet? Det enda jag vet är att de alldeles nyss chattade med varandra via Facebook, liksom bara för att kolla om det funkade...

Hur gör man för att sluta?

Datorn är ett nödvändigt och frekvent använt redskap i mitt dagliga arbete, som i så många andras. Sällan eller aldrig gör jag allt det här roliga som man kan göra med en dator med Internetuppkoppling - blogga, surfa, chatta, jobba med bildbehandling, Facebooka etc.

Nu är jag semesterledig, och unnar mig en luststund framför datorn varje dag. Förutom att åtgärda jobbmail (jaja, jag vet!) så bloggar jag och gör allt det där andra. Och ni som brukar surfa ni vet - det ena ger hela tiden det andra. Man hittar en kul hemsida, klickar vidare, blir nyfiken, hittar mer... i all oändlighet.

Jag läser bloggar, hittar nya bloggare, kommenterar, svarar på andras kommentarer... det tar aldrig slut.

Börjar upptäcka att jag har svårt att slita mig. Luststunden framför datorn blir längre och längre. I dag när regnet har parkerat så spelar det ju ingen roll, men andra dagar... Hur gör man för att å ena sidan skriva av sig och följa sina vänner, men å andra sidan ha ett liv IRL också?

Hur gör ni?

Kärlekens gåva

I morse fick jag kaffe på sängen, som jag ofta får när jag är ledig. Jag delade med mig av denna lycka på Facebook, och fick en så samtidigt kärleksfull som uppriktig och sann kommentar från min cybervän Annika: "Bortskämd är vad du är!".

Så rätt hon har.

Senare i dag satt jag på altanen när Bosse kom hem från lite arbete på golfbanan (jodå, han gör lite nytta där också, inte bara spelar golf). Jag var lite sömnig av suset i träden och solen, och genast hämtade han hängmattan och satte upp den. Såg till att jag la mig skönt, och gungade mig lite. Strax försvann han, bara för att komma tillbaka med en vidunderligt vacker ros som han knipsat av från vår buske Ilse Krohn. "Så du kan ligga och sniffa lite", som han sa.

Kärlek förtjänar vi alla. Om man får den gäller det att ta vara på den, känna tacksamhet över den och inte minst återgälda den. Jag är nog lite dålig på det sistnämnda, ska jobba på det!

Äkta vänskap är oförstörbart

I går åkte hon hem, Petra. En kär vän som jag lärde känna för 18 år sedan (!) på vår dåvarande arbetsplats. Att det skulle vara 18 år sedan är helt obegripligt i min lilla värld. Det kan jag bara inte förstå.

Vi arbetade tillsammans i bara drygt tre år, sen skildes våra vägar rent arbetsmässigt. Även om våra vägar korsades under ännu några år, så blev det allt glesare, så där som det blir. När jag sen tog steget och flyttade till Gotland, så upphörde umgänget.

Men så finns ju Internet med Facebook, mail och annat. Utan det, hade nog Petra och jag helt förlorat kontakten. Men med dessa hjälpmedel har vi alltid funnits där i varandras periferi. Och där äkta vänskap en gång har uppstått, fortsätter den faktiskt att leva. För att växa kanske det krävs lite vård och ans, men kvarstår gör den utan att man gör nånting uppenbarligen.

För de år vi umgicks som mest präglades av samförstånd, glädje, fniss, käftslängande, skämtande (rått och hjärtligt) och värme. Ni vet - så där när man bara behöver ge varandra en blick och man därmed har samma tanke... Dessa saker var bara att plocka upp härom dagen när jag hämtade henne på flyget. Hon var samma gamla Petra, och jag var uppenbarligen samma gamla Maria. Vi bara fortsatte där vi slutade, ni vet.

Det är en gåva att få ha en sådan vänskap. Vi har nu lovat varandra att det nödvändigtvis inte behöver dröja 10 år innan vi ses igen. Fast även om det skulle göra det, är jag trygg i att det blir precis lika kul nästa gång!

En dag har gått - i framtiden

I dag har jag befunnit mig halva dagen i april 2011. ABF har ombudsmanna- och ordförandekonferens på Runö, och vi har blivit serverade ett skräckframtidsscenario. Hur vill vi nu tackla detta? Vi delar in oss i grupper och spelar spel. Lite småkul, lite intressant. Kanske vill man förbereda oss så vi inte står handfallna när det här händer.

För visst är det högst sannolikt att något liknande kan hända, som förbundsledningen har målat upp. Delar av det händer redan. Och hur tacklar vi det i dag?

Jag törs påstå att vi är lite handfallna. Lite tagna på sängen, yrvakna. Blundar hårt, och hoppas att det otäcka har försvunnit när vi öppnar ögonen. Men icke. Det finns där, mitt framför oss. Nödvändigheten att delvis ändra kurs. Tuffa till oss. Peka med hela handen, trots att vi är en demokratisk organisation. Kanske våga ge folkbildningen ett delvis nytt ansikte.

Det är svårt, jättesvårt. Vad är folkbildning i dag? Och hur ska vi klara av att fortsätta ge förutsättningar för att delta för dom som bäst behöver?

Vi har också pratat om de nya sociala medierna, med andra ord den sociala världen på "nätet". Vi snackar Facebook, bloggar, Twitter, Youtube etc. Vi bör finnas där, konstaterar vi. För bara en vecka sedan lanserade jag den tanken i personalgruppen, och det skruvades lite på stolarna. Det kräver ju att vi vet själva vad det är, och dit har vi ett stycke än. Men vi måste börja, vi måste hitta våra tilltänkta deltagare där de finns.

Åh, vad vi har mycket att jobba med. Jag vet någons pappa som skulle ha sagt: "Det är mycket ogjort!".

Garda skola har brunnit ner!

Jag tror jag vaknar till en vanlig söndag utan dramatik. Men hör på riksnyheterna att Garda skola har brunnit ner, och blir rätt alert. Garda ligger bara 6 km från vårt boställe, och genast känner jag mig inblandad.

Efter en löprunda (Stånga runt, halvdöd när jag kom hem!) och lite korsordslösande, bestämmer vi oss för att svänga bort och kolla läget. Jag blir lite fotosugen.

Det är skönt att veta att ingen har blivit skadad, men samtidigt blir jag förbannad när jag hör att branden troligen är anlagd. Det härjar rastlösa och vilsegångna ungdomar i våra trakter, som brukar roa sig med diverse ofog; slå sönder postlådor, busköra med moppar etc. Är det här ett utslag av deras frustration och förstörelselusta? I så fall, hade de tänkt sig att det skulle gå så här långt? Om det är dom, är de nog rätt skärrade nu.

Jag tog några bilder, vi strosade runt bland förödelsen och konstaterade att det är en stor tragedi på alla plan. Barn och vuxna har mist en arbetsplats, en bygd har mist sin fina, rätt nya, skola.

Resten av bilderna ligger i min logg på Facebook, för den som vill se.

Jag yogar på riktigt igen!

Hurra, min yogalärare är tillbaka på ön! Ordningen återställd, så även min arma kropp. Visserligen har jag varit DUKTIG de här tre veckorna och faktiskt kämpat på själv två gånger i veckan, men det är som sagt inte riktigt samma sak.

Morgonens pass (vi börjar klockan 07:00 på tisdagar, jag åker 06:10 hemifrån) var härligt tufft. Jag blev riktigt svettig, vilket inte är så vanligt! Varm, men sällan svettig. Nu vet jag inte om det beror på att det verkligen var extra fysiskt ansträngande eller om det berodde på mina numera rätt vanliga vallningar... Fast jag tror faktiskt på det första. Jag tog i så väldans, i glädje över att vara på banan igen.

Nästa gång är på torsdag, men då prioriterar jag annat. Då ska vi hämta Sara och Affe vid flyget, de ska tillbringa påskhelgen hos oss. Vilken lycka! Så - det blir ett yogapass hemma på kammaren på torsdag morgon i stället.

I morgon bitti ska Bosse och jag upp i spåret och lufsa lite. Jo, vi har börjat med det så smått. Jag vet inte vem som stöttar vem egentligen - jag inbillar mig att jag är ett moraliskt stöd för Bosse som säger sig vill börja, men möjligen är jag grundlurad. Det kanske är så att han låtsas vilja börja för att stötta mig att komma igång på riktigt igen. Egentligen spelar det ingen roll, bara vi GÖR. Vi har bara varit ute en gång, men vi ska försöka två gånger i veckan framöver.

Mina mål i år är att genomföra Vårruset och Tjejmilen. Dessförinnan ska jag gå Let´s walk med Kerstin och Sara, ska bli kul.

- - -

Jag är med på Facebook, för det ska man vara. Finns man inte på Facebook så finns man inte, som någon ur den yngre generationen informerade mig om. Där skaffar man sig vänner av olika slag, gamla och nya, nära och fjärran. Men det är rätt trevlig att räkna in alla vänner, jag hade ingen aning om att jag hade så många!

En av de saker som jag gillar med Facebook är att det är rätt opretentiöst, du kan lägga in små kommentarer då och då och ibland får du reaktioner från dina vänner. Man får en lätt inblick i vad ens vänner pysslar med om dagarna. Småtrevligt, tycker jag.

Flera av mina cybervänner är från arbetarrörelsen, såna som jag känner sen min mer aktiva tid i centrala sammanhang. Och hos dessa vänner ser jag ett mönster, tydligt och också lite skrämmande. Medan jag och andra kan vara extatiska över att ha hört koltrasten eller att solen skiner, så kan en arbetarrörelsecybervän till mig vara lika lycklig över att bevista en partikongress årets första soliga helg. Eller uttrycker jubel över en ledarartikel eller kanske ett rådslagsmaterial man just ska kasta sig över.

Jag fördömer inte, absolut inte. Jag har nog varit precis likadan själv. Men i skenet av andra reflektioner från andra vänner, ter det här sig lite... inskränkt? Trångt? Tråkigt...? Ja, tråkigt! Jag är så glad att jag har kravlat mig ur det träsket, faktiskt. Jag tillhör fortfarande arbetarrörelsen, jag tror på alla människors lika och unika värde och framför allt på människors inneboende kraft. Rättvisa är ett vackert och nödvändigt begrepp.

Trots det blir jag mer lycklig över att se småfåglarna bygga bo i våra holkar, över att skåda en knallblå scillamatta i vårt gräs, eller att känna den ljumma vinden på bara ben den första varma vårlördagen. Jag blir mer lycklig av såna saker än att fundera över hur vi ska vända opinionssiffrorna.

Visst är det tur att det finns alla sorter av människor!!

Platsen är inte viktig

Kollade förstås på Let´s dance-finalen i går kväll och såg en av de vackraste danser jag någonsin sett, tror jag. Det var förstås den fria dansen som Laila Bagge med partner bjöd på. Till en av mina favoritlåtar uttryckte dom en sån intensitet att håren stod rätt upp på mina armar. Herregud, så fint!

Men sen vann de inte, och det är ju inte så konstigt. För det första var dom FÖR bra, för det andra var det naturligtvis uppgjort av produktionen på förhand. Jag är alldeles övertygad om att Let´s dance från första början har varit väl regisserat och på förhand bestämt hur det ska gå. Men det gör inget, jag njuter bara av att se dom dansa. De flesta. Slaktarbettan hade jag lite svårt för dock...

Härom dagen fick jag en kommentar på Facebook från en vän som uttryckte sin avundsjuka över att jag får bo på Gotland. Fler hakade på, och menade att det förmodligen andas mer livskvalitet här än på andra platser.

På ett sätt håller jag med. Gotland är en fantastisk plats på jorden, och jag ångrar aldrig att jag kom hit. Sen vår egen boplats på denna ö, huset på prärien eller rättare sagt åkern, förstärker förstås känslan av att ha kommit helt rätt. Men å andra sidan är min uppfattning att du faktiskt kan ha ditt paradis var du än befinner dig rent fysiskt. Trivseln och tillfredsställelsen, nöjdheten och lyckan, den finner du faktiskt på den enklaste och mest lättillgängliga av platser - inuti dig själv.

Vi människor har en förmåga som samtidigt är en förbannelse - att knyta an till fysiska platser. Vi romantiserar och idylliserar. Vi vågar inte flytta, för vi vet vad vi har. Vi känner våra omgivningar och är följdaktligen rädda för nya. Vi minns till exempel våra barndomshem med nostalgi, och önskar de fanns kvar.

Men - inget varar beständigt. Har du ditt barndomshem kvar (om vi nu tar det som exempel), har du säkert gjort om det rätt ordentligt. Det har förändrats i takt med tiden och med att du själv har utvecklats. Kommer du i stället tillbaka till ditt gamla barndomshem efter många år, blir du besviken, såvida ingen har gjort det till ett museum. Du kommer inte att känna igen dig, för så här såg det ju inte ut.

Då undrar jag - varför kan inte den platsen som du vårdar så ömt i minnet, få förbli just i minnet? Där mår den bäst, där kan du alltid plocka fram den när du själv vill, där ser den ut som du vill. Där finns dofterna, smakerna, luften, sinnesintrycken. De går aldrig att återskapa i verkliga livet, men inuti dig själv finns de ograverade.

Ett annat exempel är våra nära och kära som inte längre vandrar på jorden. Även om de har lämnat jordelivet, finns de kvar inuti oss. Vi hör deras röster, ser deras ansiktsuttryck, minns situationer, känner kramar. Allt oftare avstår vi fasta gravplatser dessutom. Vi säger att vi kan minnas honom eller henne var som helst, man behöver inte ha en gravsten att gå till. Det är precis samma sak! Vi behöver inte fysiska platser, det räcker med vårt sinne.

Vårt inre är en magisk skatt att vara rädd om. Där kan du bevara allt du är rädd om, på ditt eget sätt. Där kan du också plantera och odla förhållningssätt till din omvärld, för att du ska känna lycka och tillfredsställelse. För det vet du väl att ingen annan kan göra åt dig?

Min clou är - platsen är inte viktig. Det är dina minnen och ditt förhållningssätt som räknas. Tänk på det.

"Wherever I lay my hat, that´s my home".

Cybervänner

Jag sitter i arbetsrummet, en trappa upp i huset. Skrivbord med dator står mot fönstret, ut mot trädgården. Just nu är det kolsvart utanför, och vinden dundrar runt knut och i skorsten. I går bjöd moder jord på det vackraste och mest löftesrika av vårväder, i dag kom en som vi på Gotland kallar starur. Den tredje, om jag har räknat rätt. Möjligen fjärde. Efter den sjunde är våren här på riktigt, det är alldeles sant.

När jag skrev dagbok för en stund sedan, noterade jag att detta datum för ett år sedan hittade vi vitsippor! Verkar ju helt sjukt, vitsippor hör maj månad till.

Regnet i dag förde i alla fall med sig att de sista smutsiga små snöhögarna försvann, och bilen blev ren.

Jag är med på Facebook, det måste man vara. Någon sa - jag tror det var min kusin - att om man inte finns på Facebook, så finns man inte. Vem vågar chansa?

Det är ett rätt kul forum, man skaffar sina "vänner" som man sen har lite koll på, under förutsättning att de uppdaterar vad de håller på med. Sen finns det en massa annat som jag inte riktigt vare sig begriper eller har tid med, applikationer av allehanda slag. Jag tafflar mest runt lite på skoj mellan varven, slänger käft med en och annan cybervän och har lite koll som sagt.

Men i dag gjorde jag en reflektion. Många av mina vänner på Facebook är gamla bekantskaper från den tiden jag var aktiv inom arbetarrörelsen centralt. Lite för många, tror jag. För när jag är inne och kollar vad de har för sig, så är det mycket sånt här: "Sitter och filar på mitt tal på föreningens årsmöte i kväll", "Har blivit ombedd av Aftonbladet att rescensera den här debatten", "Har just kommit hem från arbetarkommunmöte", "Jobbar med att läsa rådslagsmaterial" etc i all oändlighet. Och just som jag i dag satt och längtade till att jag skulle få se finalen i SVTs "Mästarnas mästare" i kväll (det var skrivet i stjärnorna om Erika Johansson, Malin Moström eller Per Elofsson skulle vinna), så kommenterar en av mina cybervänner att "Ska se debatten mellan Sahlin och Reinfeldt på kl 20:00. Äntligen ett riktigt TV-program".

!!!

Jag har uppenbarligen vuxit upp, jag tycker inte längre att en partiledardebatt är det häftigaste man kan ägna sig åt en timme en tisdagskväll. Även om det är intressant, självklart. Men det är också förutsägbart. Jag har börjat ledsna.

Förresten, Per Elofsson vann. Malin Moström mycket stark tvåa, och Erika Johansson grät.