Midsommar

Midsommarhelgen har passerat, och den firade vi i Upplunda i Norrtälje där min barndoms sommarland finns. På Björktorp har generationer av min släkt levt sitt liv och ytterligare generationer lekt och sprungit över de generösa gräsmattorna; kastat varpa, spelat badminton, cyklat till sjön och badat... Det är en plats som rymmer många minnen!

Men att färdas med bil mellan Stockholm och Norrtälje kvällen före midsommarafton var kanske inte det allra smartaste.

Vädret tillät oss inte att vara ute särskilt mycket på själva midsommaraftonen, istället hängde vi i storstugan och pratade, fikade, åt och spelade spel. Här är jag tillsammans med "gammelmor", min mormor Märta 95 år. Denna hjälte som bor kvar hemma med endast en gnutta hemhjälp varje vecka, trots att hon nästan helt har mist synen.

Dotter Sara hade gjort den vackraste midsommartårta jag sett (god var den också)!

Vi avslutade midsommarhelgen på Muskö hos bästa Kerstin. En underskön kväll på hennes altan med lite grillat blev pricken över i!

Leker häxa

Min morfars mormor föddes 1875 och hette Anna Lund. Hon var en så kallad "klok gumma", som anlitades i bygden för att bota såväl människor som djur med hjälp av dekokter på örter och slikt. Enligt min morfar ska hon ha varit ett barskt och bestämt fruntimmer, men jag tror nog hon hade ett gott hjärta. Hon blev gammal, 90 år, och dog när jag var tre. Dessvärre har jag inga minnen alls av henne.

Min morfar hade nog snappat upp ett och annat av hennes klokskaper, för när jag var nånstans i tonåren och drabbades av urinvägsinfektion, visste han plötsligt på råd. Döm om min förvåning när han drog ut i skogen och plockade "rävrumpa" som vi kallar det för (har ingen aning om vad det heter egentligen) och kokade starkt te på åt mig. Det hjälpte!

Nu har jag försökt mig på att leka klok gumma, för jag har samlat och torkat älgört för att göra te på i vinter när huvudvärken slår till. Det finns nämligen salicylsyreföreningar i älgörten som liknar dem man framställer på syntetisk väg och stoppar i värktabletter. Värt att prova, tänker jag!

Ny bloggare - min gammelfarfar!

Jag har fått en glimrande idé, jag ska låta det gamla möta det nya!

Ni som känner mig mer eller mindre, vet att jag är road av släktforskning. Men jag har också släktingars gamla dagböcker som jag har tagit hand om för att renskriva. Min gammelfarfar Kalle började skriva dagbok 1945 och slutade 1975. I princip varenda dag skrev han, små vardagsbetraktelser från sin horisont på Björktorp. Största delen av hela hans skörd skrev jag in redan för 15 år sedan, men jag blev inte helt klar. De sista fem åren ligger och väntar på att skrivas in, och resten måste jag delvis scanna in (som tur är skrev jag ut det en gång i tiden) för det ligger lagrat på disketter, och alla filer gick inte att föra över!

När gammelfarfar blev sjuk och inte längre kunde skriva tog gammelfarmor Elsa över. I 10 år höll hon på. När hon försvann, tog min morfar Seved över dagboksskrivandet. Allt ska renskrivas, och det var nu jag fick idén.

Parallellt med att jag skriver rent, skapar jag också en blogg åt var och en av dem. På så sätt blir det inte bara dokument liggande i ett skåp eller på en hårddisk, det blir tillgängligt för alla som vill. Kanske är det inte mycket att läsa för den som inte kände Kalle, Elsa och Seved, men vi är å andra sidan många som gjorde det. Och inte minst tycker jag det är en häftig kulturkrock, som jag tror i synnerhet gammelfarmor Elsa skulle ha gillat. Hon skulle ha varit en jättebra bloggare!

Nu har dessutom bästa K lovat hjälpa till med dagboksbloggandet och -renskrivandet, så nu jädrar ska det inte beöva ta så många år innan allt är inskrivet!

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig

Lördag morgon. Inga tider att passa på hela helgen. Lösa planer på att suga ut det sista ur sommarsolen på den närliggande stranden, om vädret tillåter. Alla förutsättningar för batteriladdning och någon sorts rekreation.

Och hur förvaltar jag denna skatt, denna tidsgåva?

Jag har, vid sidan av arbetet som kräver rätt mycket av mig just nu (när gör det inte det? Men det ÄR extra mycket just nu) massor av roliga privata projekt att arbeta med om jag vill. Sånt som skänker mig äkta avkoppling, som skingrar mina jobbtankar på ett välbehövligt och vilande vis och där jag har flyt och tycker det är jätteroligt.

Där finns min bildbehandlingskurs som jag verkligen vill slutföra. Arbetet med alla mina fotografier som är så himla roligt. Släktforskningen, där jag har tusen lösa trådar att rycka i och abonnemang betalda som borde utnyttjas. Renskrivningen av mina gamla släktingars dagböcker som väntar på åtgärd och som jag tycker är så fantastiskt intressant. Bloggen som jag skulle vilja utveckla. Mitt arbete med digitalisering av bilder som jag vill göra mer av, både för mitt privata vidkommande och som företagande. För att inte tala om bokläsningen!

Och vad gör jag av allt detta då, denna ograverade lördag?

Jag sitter och glor rakt ut i luften, helt handlingsförlamad. Alla de där jätteroliga sakerna som väntar på mig, är för många och för roliga. Jag vet nämligen med mig att om jag påbörjar något av detta, vad som helst, så grottar jag ner mig. Timmarna bara går och jag blir precis uppslukad. Jag är lite så - kan inte göra nånting lite grann. Allt jag gör, gör jag med råge. Jag är lite omåttlig, kan man nog säga. En svaghet, javisst. Men också en styrka, och det jag gör det blir bra!

Så min prestationsångest sätter stopp för kreativiteten. Jag vill vänta med att göra de här grejorna tills jag har massor av tid, gärna en hel vecka eller två, för bara foto eller släktforskning eller skrivande. Och NÄR infaller det?? Just det, aldrig.

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig. Därför att det väntar så mycket annat arbete på mig, som jag i så fall stjäl tid från. Ansvarsfullt arbete, som inte blir gjort om jag inte gör det.

Du hör ju. Finns det bot för sånt här? Jag behöver verkligen jobba med mig själv på det här området.

Vilken himla tur att man inte är perfekt...! :-)

En lördag utan bröllop

En av mina släktingar (min kusinhustru, närmare bestämt. Kan det verkligen heta så?) skrev på Facebook i morse ungefär: "En lördag utan bröllop, så vad ska man hitta på i dag då?"

Och lite så känns det. Efter två på varandra bröllopslördagar inträdde den tredje med lite tomhet. Även om det faktiskt också är en skön känsla att vakna hemma i egen säng med bara egen tid framför sig. Men attans, så trevliga de förra två lördagarna var!

För två veckor sedan såg vi på när vår älskade Sara fick sin Alfred, och för en vecka sedan när min allrakäraste syster Tua fick sin Joakim som hon väntat så länge på. Två helt olika bröllop, men båda sagolikt vackra. September bjöd på generös sol båda lördagarna, och allt klaffade perfekt. Givetvis var de två brudparen det vackraste världen skådat, var och en på sitt vis.

Jag känner mig rik som fått vara med om dessa två kärleksfester. Tack Sara, Alfred, Tua och Joakim för att ni har förgyllt min tillvaro!

Mitt allra första alster

När jag var liten, var jag mycket hos min morfarsmor och morfarsfar. Jag kallade dom farmor och farfar, och det är en helt annan historia. Där ute på landet i deras stuga, Björktorp, fanns ron och friden, där hade tiden i någon mening stannat. De gamla hade alltid tid med mig, och det är nog det som har satt djupast spår. Vi gjorde alltid saker tillsammans, farmor och jag. Farfar också, men med åren blev han allt tröttare. Men farmor var oförtrutet lekfull och humoristisk.

Vi spelade Fia eller Kämpas till stan (en enkel lek som jag tror farmor hade hittat på själv, där det bara behövdes penna, papper och en liten grej vad som helst som rymdes i en hand. Vi använde en vacker knapp) och ibland loppspel. Vi lekte med alla fina knappar som hon förvarade i en plåtask, eller var ute i skogsbacken och tittade på naturen. Ibland gick vi bara på tomten och pysslade. När jag var 8 år satte farmor ett björkskott borta vid jordkällaren och sa att det var min björk, och att den skulle växa upp och bli ett vackert träd. Jag döpte den genast till Edvard (!), och i dag 41 år senare är det verkligen ett mycket vackert träd.

Det är mycket jag är tacksam mot farmor Elsa för, men mest kanske att hon lärde mig virka. Hon var själv en mycket skicklig virkerska, som tillverkade de mest utsökta spetsdukar i fint fint garn, eller bruksvaror som överkast, handdukar och mattor av lite grövre garn. Det var antagligen helt naturligt för henne att inviga mig i virkandets mysterier, åtminstone minns jag det så. Det var ingen big deal, utan eftersom hon ändå satt och virkade så kunde väl jag göra det också. Ungefär så. Det var likadant med allt hon gjorde, jag fick vara med som den mest naturliga sak i världen. Jag var inte till besvär alls, hon verkade faktiskt tycka det var kul. Att det tog lite extra tid spelade kanske ingen roll för henne.

Jag minns det också som att det var enkelt redan från början att virka. Helt säkert berodde det på farmors enastående pedagogiska förmåga. Hon förutsatte att jag kunde, och då trodde jag ju det själv också. Möjligen hade jag också handlaget men framför allt var det självkänslan som hjälpte till, det är jag säker på. Och den var hennes förtjänst.

På bilden syns det allra första jag virkade, med farmors vägledning. Imponerande, kan jag tycka i dag. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, kanske 9-10 år. Visst är det lite ojämnt, men det är banne mig en duk i två färger, bestående av fem stjärnor som är hopvirkade. Ingen vanlig grytlapp, inte!

Jag har en del av farmors gamla mönster i tryggt förvar. När jag kommer i ordning i vårt nya hem, har jag för avsikt att virka upp lite av dessa, bara för att det är kul. Jag återkommer om detta!

Jag vet inte...

...vad som händer i mitt liv. Inte hinner jag blogga. Inte hinner jag läsa böcker. Inte hinner jag jobba med bildbehandling. Inte hinner jag släktforska. Jag hinner bara arbeta och förbereda flytten. Samtidigt finns där en längtan. Efter det andra.

Nog är jag rospigg, alltid!

Jag brukar kalla mig rospigg i förskingringen. Skämtsamt brukar man säga att rospigg blir man först efter sju generationers i Roslagen. Jag kan med fog kalla mig rospigg, kan jag säga!

Den här lilla busungen uppflugen på en mjölkpall, är min mormor. I dag när jag har unnat mig att vara totalt uppslukad av mitt släktforskningsprojekt (händer ungefär två gånger om året att jag tar mig den tiden) har jag av en släktforskarkollega fått uppgifter som visar 16 (!) generationer bakåt från henne räknat! 16!! Längst bak hittades Björn, som var nämndeman i Vantunge runt år 1480. För den som inte vet; Vantunge ligger mitt i Roslagen.

Så om jag nånsin har haft några tvivel om mitt ursprung, är de borta nu. Förutom lätta, utspädda stänk från Skottland, är min släkt djupt rotad i roslagsmyllan. Puh.

En annorlunda fredag

Solen sken, den här dagen. Det var längesen, snön hade vräkt ner länge nu, ofta ihop med blåst. Det var kallt, och det knarrade under fötterna när vi gick till bilen. Vi huttrade, det berodde både på kylan och spänningen.

Vi kom tidigt till kyrkan, för att hinna vänja oss vid miljön och för att dekorera kistan. Medan Joakim och Leyla repeterade "Stilla ro och nära", "Om du nånsin kommer fram till Samarkand" och "Why worry" på flygel och sång, såg vi på medan alla fantastiska blommor lades ut runt kistan. Med en oerhörd omsorg placerade Ingrid från Fonus alla buketter på ett sätt så var och en skulle komma till sin rätt. Under tiden lade vi golfklubban och målarpenseln på kistan tillsammans med en fantastisk skapelse av rödlila kallor som liksom "rann" över locket. Bredvid kistan ställdes porträttet av en brett leende Roffe, på det sätt som vi alla är vana att se honom.

Ett femtiotal släktingar och kära vänner kom till kyrkan, och akten blev så fin, så fin. Lugn, ljus och faktiskt lite glad. Jag ömsom grät, ömsom log. Särskilt när prästen Katarina berättade om Roffe på det sätt hon i sin tur fått sig berättat. Då var det inte svårt att le.

Efteråt traskade vi till det närliggande Skärgårdshotellet där Marcus och hans personal hade dukat i ordning så fint med småbord, i en miljö så det kändes som om vi satt på en brygga nånstans ute i skärgården. Ett bildspel med över hundra bilder på Roffe rullade på väggen, medan vi alla åt paj, drack kaffe och samtalade. Det var en skön avslutning på begravningen.

Väl hemma i lägenheten var de allra närmaste med. Vi betraktade läget tillsammans några timmar, innan vi skildes åt. Solen gick röd ner i Nickstaviken, den hade hållit ut hela dagen. Till slut var bara Kerstin och jag kvar, och vi satt i många många timmar vid köksbordet. Pratade, skrattade, grät och mindes. Trivdes tillsammans.

Det var en fin fredag, den dagen vi sa adjö till Roffe. Jag ser honom vinka till oss alla, han är också väldigt nöjd med dagen. Det är jag säker på.

Till var och en efter behov - av var och en efter förmåga

Ibland förfasar jag mig över att bo i ett land som är så mörkt och kallt, så stor del av året. Jag önskar mig ljus och värme som gör livet lättare att leva. Men stundtals blir jag påmind om, att jag bor i världens bästa land.

En mycket nära och kär vän har hastigt blivit svårt sjuk.

Tänk att man kan åka till ett sjukhus, vilket som helst - det som ligger närmast eller det man helst vill ha - och blir omhändertagen på bästa sätt. Utan ifrågasättande om vem man är, vad man tjänar, var man kommer ifrån. Man får bästa tänkbara vård och inga resurser sparas, därför att människoliv är det dyrbaraste vi vet. Oavsett människa.

Min vän blir just det - varsamt och proffsigt omhändertagen. En varm säng, tillsyn dygnet runt, all upptänklig apparatur som krävs, undersökningar, obegränsade personella resurser, mediciner, mat. Allt detta för ungefär samma summa per dag som en dagens rätt på restaurang. Är det inte fantastiskt!?

Om min vän skulle vara tvungen att betala vad det kostar att blir botad, skulle han aldrig ha råd. Det är mycket få personer som skulle det.

Det är vårt unika och solidariska skattesystem som gör detta möjligt. Vi ger alla vad vi klarar av till vårt gemensamma, och vi får därmed vad vi behöver när vi behöver det. Men systemet är inte självklart, det måste vi värna och vara rädda om. Solidaritet kan låta gammaldags, men det blir aldrig omodernt.

Jag är just nu oerhört tacksam över att solidariteten fortfarande lever i Sverige, så min vän har en chans.

Då och nu

För två veckor sedan satte jag in en bild på min morfar som liten, och det inspirerade mig till mer. Här ser ni min mormor Märta på hennes bröllopsdag 1945. Visst är hon vacker? Hon var 25 år, lika gammal som min dotter Sara är nu.

När jag ser på henne, undrar jag vad hon tänkte. Vilka drömmar hade hon, och hur många av dom slog in? Säkert var hon stormande kär, i den mörke snygge ynglingen som blev min morfar.

Mormor finns ännu kvar på jorden, i maj fyllde hon 90.

Jag är road av släktforskning och pular sen lång tid tillbaka på egen hand. Det blir ju allt enklare eftersom det mesta snart finns på Internet, även om man behöver veta lite hur man gör. Om jag hade haft mer tid till det, hade jag kommit mycket mycket längre i dag, för det är några år sedan jag började. Jag var nyfiken på mitt flicknamn Hydling, var det kom ifrån. Visste lite som morfars far hade berättat för mig som barn, men visste egentligen inte om jag kom ihåg rätt eller om minnet spelade mig spratt. Men det visade sig att jag mindes rätt och sen var jag fast. Det grenar ut sig åt alla möjliga håll, och det är svårt att få stopp på det. I samband med allt detta är det så roligt att också samla gamla fotografier ur släktgömmorna, och i dag kan man ju digitalisera hela rasket.

När jag sitter med gamla foton, scannar in och sorterar, förbättrar och beskär, flyger tiden iväg. Jag blir så inspirerad, så glad, får sånt flow. Samma sak när jag sitter med släktforskningsprogrammet och försöker komma underfund med det, eller när jag letar i gamla digitaliserade kyrkböcker på Internet. Skulle väldigt gärna vilja göra någon sorts släktkrönika med all den kunskap och fakta jag har samlat på mig hittills, vi får väl se om det blir verklighet nån gång (inser när jag läser detta att det låter en smula dammigt!).

Vid sidan av detta, har vi i släktens ägo dagböcker från 1945. Min morfars far Kalle skrev VARJE DAG 1945-1978 då han dog. Då tog hans Elsa över, och skrev tills hon dog 1985. Därefter började min morfar skriva, och höll på tills han blev sjuk 2004. Och faktum är att jag sedan ett tiotal år tillbaka också skriver några rader varje dag... Så man kan faktiskt säga att man kan följa min familj varje dag 65 år tillbaka i tiden. Det är häftigt!