söndag 30 maj 2010

Semestern är räddad

Det är en känsla av - om inte lycka, så i alla fall - tillfredsställelse och förväntan som fyller mig när det samma dag dimper ner två tjocka, härliga korsordstidningar i brevlådan.

Om några dagar tar vi en semestervecka i Skillinge, helt traditionsenligt vid det här laget, och med oss har vi förstås dessa två kamrater. Tillsammans med Kerstin och Roffe blir det nog långa ljumma korsordskvällar vid utebordet!

lördag 29 maj 2010

Tidlöst paradis

Ni får ursäkta bildkvaliteten, men detta är faktum; ni ser en aprikos i vardande! Den blivande aprikosen sitter tillsammans med en handfull bröder och systrar på en trädplanta käre maken inköpte i höstas och planterade vid vedbodväggen. Han har vårdat den ömt; i vinter har den stått under en trasmatta och när solen kom fram fick denn ett skräddarsytt litet växthus. Nu lever den i frihet, och belönade oss raskt med frukt. Jag tycker det är helt otroligt!

En av aprikosens kamrater i den lilla nyuppförda pergolan, är en vindruvsplanta. Ser ni det framför er; jag och käre maken sitter omgivna av grönska, lojt plockande och mumsande på aprikoser och vindruvor? Jag är visserligen allergisk mot aprikoser, men...

Nu tycker jag bara att det fattas ett olivträd och valnötsträd. Sen är det paradiset på riktigt!

måndag 24 maj 2010

Konferensdags

ABF har stor verksamhetskonferens på Runö kursgård i Åkersberga. I dagarna tre ska vi vandra mellan seminarier om allt mellan himmel och jord, eller rättare sagt mellan STIM-redovisningar och kulturupplevelser.

I kväll har jag avnjutit ett författarsamtal med Susanna Alakoski och Anneli Jordahl om arbetarförfattarskap. Proffsigt på alla sätt, och det gav faktiskt mig en känsla av att arbetarförfattandet är på frammarsch.

Några förlag har också en minibokmässa här, och det finns rika tillfällen till samtal kollegor emellan.

På det hela taget en välorganiserad och ambitiös konferens, av det jag har upplevt hittills. Vad är det då som gnager?

söndag 23 maj 2010

Personlighetsklyvning

Jo, det är jag. Eller inte. Eller både och. Min man kände inte igen mig, trodde det var vår dotter. Det slog nog slint i huvudet, eftersom kroppen inte hörde ihop med ansiktet riktigt. Nu för tiden.
Ack ja, den tekniken!

Jag - Maria af Hälsporre

Det känns som om den här bloggen borde döpas om till "Krasslighetsbloggen", eller nåt sånt. Jag kvalar snart in i sällskap där det första och största samtalsämnet är ens krämpor! Men jag ska bara berätta om det senaste i mitt liv.

Jag har fått hälsporre.

Det kan man få om man har belastat de stackars fossingarna under lång tid i alltför dåliga skor, och om man är predestinerad att få det, d.v.s. har extra högt eller lågt fotvalv. Och ni ska veta - det gör ONT! Det går inte att sätta ner hälen, och värst är det när man vilat, så att kliva ur sängen eller bilen är rent helvetiskt. Nu har jag tvingats iväg för att skaffa både hålfotsinlägg, hälkuddar och ergonomiskt fotriktiga sandaler (men jösses, så präktigt det låter!) och det var riktigt skönt. I övrigt kan man bara låta tiden gå och låta foten vila så mycket som möjligt för att få bort eländet. Det kan ta upp till ett år innan man är återställd...

Det värsta är att jag inte längre kan - min vana trogen - skutta runt i tempo. Jag kan inte, när jag kommer på något, bara resa mig upp och rusa dit där det var jag skulle göra. Jag måste resa mig sakta, känna efter om det går att stödja på foten, och när jag väl kommit iväg gå mycket långsamt. Oerhört frustrerande för en sån som jag, som faktiskt är van att rusa genom tillvaron.

Men ser ni - jag har genomskådat hela den här grejen. Jag har fått hälsporre bara FÖR ATT jag ska sakta ner. Bara för att jag ska få chansen att njuta den här underbara årstiden. Bara för att jag ska hinna se allt och känna alla dofter. Hinna höra fåglarna. Precis bara just DÄRFÖR har jag fått hälsporre.

Mina galghumoristiska medarbetare har numera adlat mig, och jag gillar faktiskt angreppssättet att göra något kul av något mindre kul...

lördag 22 maj 2010

Vips! - vinter blir vår blir... sommar!!

Härom morgonen delgav jag käre maken en reflektion, när jag stod i begrepp att ta på mig ytterkläderna på väg till arbetet; jag har aldrig varit med om en så kort period med skinnjackan. Alltså tiden då jag umgås med ytterplagget mellan dunjackan och jeansjackan. Det gick alltså rätt fort i år, från bister vinter till nästan högsommar!

Nu blommar forsytian, rapsen, häggen, maskrosen, hundkexen, körsbärsträden, päronträden, vildtulpanerna...

Varför kommer allt på en gång?? Snälla, jag vill hinna med, jag vill njuta länge! Det kommer över en i nånting som nästan liknar raseri. Våren och försommaren kastar sig över oss. Det vill till att vi förmår släppa allt vi har för händer, och bara njuta.

Kan du det?

fredag 21 maj 2010

Bot och bättring?

I går kom dom. Pillren.
I ett vanligt vitt C6-kuvert med vacker handskriven adress på utsidan, och utan avsändare. Jag tog fram brevkniven och sprättade, drog ur pappren som låg i och - trill, trill, trill!!! Tusen (eller i alla fall ett tiotal) pyttesmå vita piller trillade ut, ner på bordet, ner på golvet. NEJ!!! Det låg visserligen flera kvar i kuvertet, men ändå. Jag försökte rädda det som räddas kunde, men inse - de är klotrunda och pyttesmå. = Rullar iväg jättelångt. Dessutom har jag hund. Och katt.
Det följde med ett papper som till förvillelse liknade ett recept. Där stod vad det var jag fick, men det gjorde mig inte ett dugg klokare. Sen stod det hur jag skulle ta det. 5 piller ska smälta på tungan på morgonen, på fastande mage, 7 dagar i sträck. Sedan 2 gånger till, med en veckas mellanrum. Det blir 9 kurer, gånger 5 piller. Jag räknade mina piller och kom till - 39. Helsike, det fattades 6 piller!
Jag la mig att krypa på golvet och fann faktiskt 2 till. Nu hade jag 41 piller. Trots fortsatt letande, stod inga fler att finna. 4 piller borta, väck. Nåja, jag får väl portionera ut förlusten så den inte märks. Men tänk att hon skickade med så exakt antal piller!
I morse tog jag första dosen. Jag vet inte vad som ska hända, mer än att första lökskalet kanske ska lossna. Vilket det nu är. Jag är öppen för allt!

onsdag 19 maj 2010

...och plötsligt var det sommar

I dag har jag kurerat en svår huvudvärk som jag är säker på hade med "takhöjden" i dag att göra. När jag vaknade beslutade jag mig för att släppa alla måsten och stanna hemma och ta det lugnt. Det innebär att jag har vandrat mellan lättja på altanen och arbete vid köksbordet. Vid altanbesöken är det här den vy jag har haft.

I går kväll på väg hem tog jag en liten omväg för att besöka Tjaukle, detta miniparadis mitt på Gotland. Som så många andra platser är den som allra grannast just precis nu - när grönskan inte är riktigt fulländad och därmed så gränslöst färgstark att det gör ont i ögonen. Lägg till koltrastens sång, lärkans drillande bäckars porlande...

Det känns som om det var härom dagen vi frös och beklagade oss över den sega vintern och sena våren. Plötsligt är det full sommar. Jag vill uppmana alla att njuta så mycket ni orkar, det försöker jag verkligen göra!

fredag 14 maj 2010

En helg i lättjans och umgängets tecken

Kristi Himmelfärdshelgen är en härlig långhelg, som alltid. Den här gången med varmt och disigt, fuktigt väder, och solen lyser ännu med sin frånvaro. Kanske hinner den komma fram innan helgen är över.

Vi har också kärt besök den här helgen, Kerstin och Roffe har kommit för första gången på länge. De bor i Nynäs, så de har faktiskt gått till Gotland!

Några dagar tillsammans med dom innebär golf i kvadrat för boysen, vi ser knappast röken av dom. De kommer hem och äter middag, och somnar framför TVn. Kerstin och jag tar det lugnt, pratar, löser korsord, promenerar (dåligt av den varan för mig den här gången, ont i foten!), sippar vin och gosar med djuren. Kort sagt har jag just nu fyra dagar rekreation. Välbehövligt och jätteskönt. En tyst stund vid bordet med var sitt korsord, är ett oerhört avkopplande sätt att umgås!

tisdag 11 maj 2010

Morgongrogg

Det är väl lika bra att fortsätta, när jag nu är inne på hälsospåret. Jag tänkte dela med mig av min morgongrogg.

Jag tycker det är lite småjobbigt att äta på morgonen. Inte om morgonen infaller sådär vid 9-10-tiden, då har man ju nästan blivit hungrig, men om morgonen infaller då vardagsmornar brukar om man har ett arbete att gå till. Då kan det kännas både trist och jobbigt för mig att tugga i mig saker.

Därför blev jag så glad när jag fick ett perfekt recept på en smoothie att göra till frukost. Den innehåller allt man behöver för dagens första timmar; proppfullt med proteiner och nyttigt fett. Dessutom har jag efter en inte alls lång tids användning upptäckt ett par förändringar i min kropp - magen funkar bättre, och huden har blivit mindre torr!
  • 0,5 paket djupfrysta bär (gärna tinade eller färska om du inte vill ha en kall morgongrogg. Den är godast lite rumsvarm)
  • 2 dl havre- eller sojamjölk
  • 3 msk linfröolja
  • 3 msk proteinpulver
  • 1 msk lecitingranulat
  • 1 tsk kanel
  • 1-2 tsk ingefära (eller färsk)
  • 1 banan
Mixa ihop alltsammans, och drick. Ursmaskigt!!

måndag 10 maj 2010

Blev jag klokare? Ja, och ännu mer förvirrad!

I dag har jag varit hos en homeopat, eller rättare sagt en homiatriker. Homiatrik är något mer omfattande än homeopati, och homeopatin är en del av homiatriken.

Hon intervjuade mig länge, om stort och smått. Vi började med de kroppsliga besvären och min känsla av energilöshet och olust. Gled sakteliga över till allt från uppväxt till vilken mat jag gillar. Hon skrev och skrev, så pennan glödde. Hon var en skicklig utfrågare - jag blev ibland förvånad över svaren jag gav, det kom fram grejor och minnen jag hade glömt.

Sen tittade hon på mina födelsedata och utläste tarot ur dom, på nåt sätt. Där hängde jag inte riktigt med. Tarot är ju en samlig kort med olika symboliska betydelser. Men hon använde inte korten, utan fick bara fram siffror ur mina data som i sin tur symboliserade saker såsom personlighet och var jag befinner mig i livet just nu.

Slutligen gjorde hon en irisdiagnostik, det vill säga lyste med en lampa in i mina ögon och tittade på mina irisar.

Av allt detta ska hon sedan sätta ihop ett naturmedel skräddarsytt bara för mig och min personlighetstyp och mina besvär, där jag får pyttesmå piller hemskickade med posten. Jag ska vara observant på hur jag och min kropp svarar på detta och på de griller hon har satt i huvudet på mig, jag har lovat mig själv nu att lyssna extra noga på både kropp och knopp. Om några veckor ska jag tillbaka, för att se om något har hänt. Hon beskrev homeopatibehandlingen som att skala en lök - man tar ett lager i taget. Efter det här första lagret, kanske det är dags för nästa. Vi får väl se.

Nåväl, vad fick jag med mig hem då? Pillren kommer med posten nästa vecka, så dom fick jag inte. Men en massa tankeställare.

Den vänstra sidan av kroppen symboliserar den kvinnliga sidan av jaget. Jag har troligen under alla år undertryckt den och inte låtit mina kvinnliga sidor komma till tals. Jag är en görare, och inte en varare (som jag själv brukar säga, jag är nog mer en human doing än en human being!) och det var ju bekant. Det är det manliga sättet att förhålla sig, och det resonemanget känns ju inte heller främmande. En orsak i mitt fall kan t.ex. vara att jag har saknat min mamma under min uppväxt, och det är inte så konstigt i så fall eftersom vi inte levde tillsammans när jag växte upp. Men det är ju inte precis något jag går och tänker på eller har funderat särskilt mycket över. Än mindre har jag tänkt att det kunde påverka hur jag mår i dag. Orsakerna kan vara många och är egentligen inte så viktiga - hon poängterade ett par gånger att det är inte alltid bra att vända ut och in på allt gammalt, utan kanske kika lite på det, acceptera det och sedan lägga det åt sidan. Låter vettigt och tilltalande, tycker jag.

Den vänstra sidan symboliserar alltså den del av mig själv jag har tryckt undan, oavsett orsak. Det är mitt vänstra ben som krånglar när jag går och springer. Om det beror på framskjutet bäcken som naprapaten sa eller undertryckt kvinnlighet som homiatrikern sa, står nog i stjärnorna. Men det är ju faktiskt också den vänstra delen av min rygg som alltid har krånglat...

Jag är en eremitnatur som behöver mycket egen tid och ensamhet. Jojo. Det utläste hon av mina födelsedata/tarot. Där såg hon också att det var bestämt att jag i år skulle gå igenom en omvälvande och ifrågasättande period i mitt liv, och att jag nästa år kommer att kunna kasta loss. Över huvud taget pratade hon mycket om att släppa taget om skräpet i mitt liv. (Låter som nånting som kanske fler borde göra.)

I mina ögon såg hon tendens till lite problem med luftrören. Hon såg min lunginflammation jag hade för två år sedan, men också att jag har problem lite då och då. Det stämmer faktiskt, jag har rethosta helt utan anledning ibland. Och förkylningarna sätter sig alltid på luftrören. Hm. Hon såg också att mina njurar är lite ansträngda, och att jag därför kanske ska hålla uppe med mitt algätande några månader, och minska på kaffet och i stället dricka te och vatten. Hm igen. Vidare såg hon i mina ögon att mina tarmar inte fungerar optimalt utan att jag väl mer eller mindre är förstoppad. Hon såg att jag borde ha känningar ända uppåt hjärttrakten av det. Och det stämmer ju jättebra, så mycket hjärtklappning och elände jag har haft trots att jag har ett friskt och starkt hjärta. Det är alltså min förstoppade mage det kommer från. Häpp.

Fast hon såg också att jag är en mycket frisk person, och det stämmer. Jag har varit frisk i hela mitt liv, och aldrig behövt äta mediciner annat än antibiotika eller gå till doktorn annat än på ordinarie hälsokontroller!

Hennes budskap den här gången var att jag skulle börja öva på att "bara vara", släppa taget om gammalt skräp som sagt och lära mig att jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv om jag bara tillåter mig det. Hon rådde mig också att börja fundera över om jag är rätt i livet. Det behövde hon inte be mig om, jag tänker mycket på det just nu. Att vilja något annat än det jag gör.

Mitt onda är alltså kroppens sätt att säga: "Stopp och belägg!" Den tvingar mig att göra något, att komma iväg och prata med någon om min livssituation. Jag tror ju också att allt har en mening, och att jag kom iväg just nu till just henne var också meningen. Tidigare hade jag inte varit mogen. Och som grädde på moset får jag nästa vecka ett vadderat kuvert i brevlådan med magiska piller som ska hjälpa till att skala bort det yttersta lagret på löken!

söndag 9 maj 2010

Hälsa och balans

I går var det lördag, och ledig dag. För mig var det verkligen det också, till skillnad mot de flesta helger som jag oftast proppar fulla med diverse göromål, såväl förvärvs- som hemarbete av olika grad. I går morse bestämde jag mig för att ta en dag i total lättja. Inte en dammtuss skulle plockas upp, inte en enda maskin skulle tvättas, inte ett enda måste tänkte jag underkasta mig. Utom möjligen kisspromenader med hunden förstås, det är ett måste man inte kan välja bort!

Och kan ni tänka er - jag klarade det! Det underlättas också av att käre maken förser mig med mat när han tycker jag behöver det. Jag behöver inte ens tänka på så världsliga ting. Vi löste korsord och myste, ända till det var dags att åka till När.

Socknen När på Gotland är nog mest känt för att medlemmarna i Ainbusk kommer därifrån ursprungligen. Socknen ligger inte långt från vår egen, det är ungefär en kvarts bilresa. Vid närmare granskning finner man förstås att ingenting ligger särskilt långt bort på Gotland...

I När gamla skolu (jo, så säger en del!) har man fixat till det så fint med gym och bastu, och min favoritmassös Marita har sin verksamhet där. Imponerande gjort av Virudden Utveckling AB! Vi hade bokat varsin timmes massage, och medan den ena masserades hade den andra tillgång till bastun. Vilken lyxstund! Därefter hem till god middag, ett glas rött och lite TV-tittande.

* * *

I morgon är det måndag, och jag ska besöka en homeopat. Min kropp är inte snäll mot mig, vi är inte längre såta vänner och jag känner mig inte hemma i den alls. Den gör ont, än här och än där, den hänger inte med mig i det jag vill, och jag går upp i vikt. Sannolikt är det hormonerna som spökar, det är i alla fall min teori. Jag är, som det så vackert heter, "mitt i livet" och då kan man väl som kvinna drabbas av allsköns skit. Uppenbarligen. Till och med yogapassen är en kamp, och då ska man veta att yogan i flera år varit ett av mina livselixir och bot på det mesta. Att promenera är kämpigt. Att komma ur sängen är kämpigt. Men hallå - jag är bara 48 år och kärnfrisk!

Vår dotter brukar säga till mig att det inte är OK att ha ont, och att det inte är OK att vänja sig vid det. Det har jag ringande i öronen, och har länge tänkt att jag måste få hjälp att göra nånting åt det här. Bosse tycker jag ska gå till läkare. Men jag har dragit mig för det. Jag vet inte vad jag ska säga till den här läkaren i så fall! "Ont lite här och där". "Ont lite då och då". "Energilös". "Går upp i vikt". Jag - fördomsfulla människa - tror redan att jag vet vad jag får för respons. Efter lite allmänna frågor om min livsstil, får jag rådet att äta vettigare, sova bättre och så kanske jag blir rekommenderad lite östrogen.

Jag vill verkligen inte äta östrogen!! Onaturligt, onaturligt. I mina ögon lika onaturligt som influensavaccin så länge man är fullt frisk.

Jag äter rätt vettigt, och är ytterst medveten om mina matval. Jag sover hyfsat, det är inte sömnbrist som gör mig dödligt trött. Det är något annat som är generalfel, jag känner det. Och jag tror inte - återigen min fördomsfulla sida som talar - att en allmänläkare kan hjälpa mig. Jag blev också lite inspirerad av min vän Åsa, som själv varit hos en homeopat. Samtalet med henne gav mig också en spark i baken, det är många faktorer som spelat in att jag nu äntligen kommer iväg.

En homeopat ser till hela mig, inte bara min kropp. Denne lägger pussel med kropp och själ, och ser samband. Denne försöker hitta och rätta till felet med hjälp av naturmedel, och inte bara sudda ut symptomen med hjälp av syntetiska medel. DET gillar jag. Det tror jag på.

Jag återkommer med rapport, för den som vill veta fortsättningen.

torsdag 6 maj 2010

En mors bekännelse

Hon är min stora stolthet.

När bekanta vi inte träffat på ett tag frågar hur Sara har det nu för tiden, berättar jag med stolthet att hon pluggar till musiklärare på Musikhögskolan (Ackis) i Stockholm. Att hon är utbildad musikalartist, men att det är problem att få jobb. Att hon nu får glädje och nytta av både sin scenrutin och pedagogiska ådra.

Jag är så förbaskat mallig, när jag berättar det.

Hon är min stora kärlek.

Hon är min dotter!

tisdag 4 maj 2010

Är alla bönder rödhåriga?

Jag har aldrig sett "Bonde söker fru", ändå har jag sågat programmet. För att råda bot på det, och för att verkligen veta vad jag snackar om, bestämde jag mig för att jag skulle försöka titta på den här säsongens program.

Okunnig som jag är, trodde jag det började i går. Jag blev strax varse att det jag bänkade mig framför var en första presentation av alla årets kandidater. Nu var det upp till mig att skriva brev till den som jag ville lägga an på. Guskelov behöver jag inte göra det, är så nöjd med Bosse här hemma och tror inte jag skulle göra mig särskilt bra vare sig bland grisar eller kossor. Uppenbarligen fortsätter programmet i höst, efter sommarens kärlekshistorier som ska filmas. Jodå, jag ska titta då. Bara för att kunna såga programmet på riktigt sen.

Men jag måste fråga om någon förstår - varför i fridens dagar var i stort sett alla åtta bönderna rödhåriga??

måndag 3 maj 2010

En händelserik helg

Jag hade planerat att i både text och bilder illustrera de senaste dagarna i mitt liv, men jag har problem med att ladda ner mina egna bilder här på bloggen, jag vet inte varför. De verkar vara för stora plötsligt, ändå går det att ladda ner andra bilder som är nästan lika stora. Skumt. Därför får det bli en lånad illustration, vilket inte är ens hälften så kul...

(Någon annan som har liknande problem?)

På valborgsmässoafton reste vi över till fastlandet för att fira en hel massa saker. För det första firade vi valborgsmässoafton tillsammans med Kerstin och Roffe på Björktorp. Kerstin hade påbörjat en försvarlig rishög, som raskt fylldes på med gamla energilösa vedpinnar. På kuppen blev vedboden rensad! Vi hade en mysig kväll, med påhälsning av grannpojke med kompis. Kvällen avslutades med några partier kortspel.

Dagen därpå var det första maj, och Bosse och jag tog med oss min mormor ut på demonstration! Mormor fyller 90 år den 4 maj, hon har demonstrerat på första maj i hela sitt vuxna liv såvitt jag vet men nu inte sedan 2003 eller 2004. Morfar blev sjuk, och därmed krympte också hennes rörelsefrihet.

Hon blev glad när vi frågade, och hon trotsade trött rygg och snålblåst. Bland vajande fanor och isande vindar stod hon över en timme och lyssnade till tal. När det blev dags att marschera, skulle hon med. Utan sin rullator. Hon skulle dessutom tåga i takt med musikkårens toner, vilket gick ganska länge. Sen blev hon lite andfådd, tog min arm och så saktade vi ner tempot en smula. Vi lät tåget gå om oss, och så fuskade vi och genade över ån. På så sätt var vi så listiga så vi hann före hela tåget till Folkets Hus, försåg oss med kaffe och kanelbulle och satt sedan och såg på genom fönstret när resten av demonstranterna kom!

I Folkets Hus delades kulturpriset ut, och vi sjöng såväl "Internationalen" som "Arbetets söner". Hon hängde med!

Dagen efter, samlades största delen av barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive till ett 90-årskalas lite i förskott. Vi samlades på Björktorp, helt enligt hennes egna önskemål. Egentligen hade hon sagt till oss att hon inte ville fira dagen, samtidigt vet vi att hon uppskattar när vi samlas. Jag förstår varför hon på ett sätt inte ville. I dag i telefon sa hon att något håller tillbaka henne, det fattas Någon att dela glädjen med. Någon är förstås morfar, som gick bort för två år sedan. De hade varit ihop i nästan 70 år. Är det konstigt att Någon fattas efter så lång tid tillsammans?

Jag förstår henne.

Men icke förty, så gladdes hon åt alla sina ättelägg med bihang när vi nu ändå envisats med att samlas! Där var båda hennes barn med respektive. Nästan alla hennes barnbarn, lilleman Caj fattades så vi var tre stycken med respektive. Sen fanns där ju också hennes fem barnbarnsbarn (ett par stycken med respektive även där!) , och tillsammans utgjorde vi en skara på 18 personer i ett åldersspann på två till 90 år!

När alla åkt hem i går kväll och det var bara Kerstin, Roffe, Bosse och jag kvar, var vi lite möra. Trötta men glada. Allt hade gått bra, och jag kände genuin glädje över att ha träffat mina härliga släktingar, plus ett par nya bekantskaper som jag hoppas känner sig välkomna i familjen.

Nu ska det bli skönt att vila upp sig på jobbet några dagar!