En vårens och skönhetens dag

Idag tog jag en dag out of office. Efter ett gympass tog jag min läspacke, så åkte käre maken och jag till vårt reservställe på ön som vi just nu håller ett extra öga på när ägarna (min syster och svåger) är bortresta. Vi njöt vårluft, och medan jag parkerade mig i sol och lä så krafsade käre maken i rabatterna och pratade med hönsen. Underbart skönt om vi lyckades komma undan blåsten. 

Ikväll har jag umgåtts några timmar med min vackra, kloka och roliga dotter. En guldstund för mig, hon är min största glädje i livet. Vi har rört oss mellan stort och smått, högt och lågt, roligt och sorgligt. Men mest har vi bara haft supertrevligt.

Jag - en blodgivare!

Jag är lite extra stolt över mig själv sedan i går, när jag faktiskt lämnade blod första gången. Det är en hög tröskel jag har passerat, för det här är något jag har tänkt på i säkert 25-30 år. De senaste kanske 10 åren har min dotter - kanske inte tjatat, men - diskuterat med mig att jag borde göra det. Hon gör det så klart!

Min blodgrupp hör till de ovanligare, varför det är en ännu större anledning.

Nu är tröskeln passerad, och jag känner mig duktig och stolt. Jag - en blodgivare!

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Början på en skön vecka

Ikväll är starten på min favoritvecka på året, Affe och Sara är här! Gotland bjuder ikväll på sin allra vackraste sida, så ikväll får de se solen gå ned i havet.

Tack snälla fina grannen Björn, som lånade ut sin bil så jag kunde hämta dem vid båten!

Bara vara

Vi talade i telefon i dag, dottern och jag, om våra tillkortakommanden. Bland annat talade vi om detta att alltid ta sig före något. Att proppa tillvaron full av göror. Så fort en liten lucka hotar att dyka upp, måste somliga (jag t.ex.) fylla den. Och den ska fyllas av PERFEKT utförda göror, helst.

Nu under rekordlång jul- och nyårsledighet har jag övat på att lata mig, och lyckas hyfsat bra. Men inombords sitter ändå en liten gnagare och längtar efter att få springa i sitt ekorrhjul. Helt närvarande i boken är jag inte långa stunder i taget, strax skuttar jag upp ur fåtöljen för att göra ditten eller utföra datten. Ska bara. Tänk om man kunde vara lite mer som katten Nasse som gästade oss i julas! När sömnigheten sätter in, sluta spela kattspel på iPaden och rulla över på rygg och bara vara en stund.

Jag har i hela mitt liv trott att jag "ska bara" först, innan jag kan slå mig till ro med sånt jag gillar att göra. Hur gammal ska jag bli innan jag inte bara förstår utan också kan känna förtrogenhet med och bli bra på att slå mig till ro då och då? På riktigt alltså, med hela kroppen och huvudet? Hur gammal ska jag bli innan jag inser att görorna aldrig tar slut om jag själv hela tiden fyller på?

50 år, tror jag att jag måste bli först. Det tror jag bestämt.

Glögg och strapatser

I går kom dottern med make för att bo hos oss en vecka. Känns extremt lyxigt, att få rå om dom i lugn och ro, och dessutom flera dagar före jul. Hysterin blir mindre då, de blir delaktiga i förberedelserna för julhelgen. I dag har de julklappshandlat lite medan jag var hemma och gjorde knäck, vi har också checkat julgransbelysningen så vi slipper obehagliga överraskningar, gjort ischoklad och kryddnejlikdekorerat apelsiner. Bland annat. Under dagen har glöggkannan stått på, och vi har sippat och njutit såväl doft som smak av jul.

Så har vi promenerat i det fantastiska vädret, då vi vandrade genom skogen till Muramaris och såg djupfrysta rosenknoppar på buske. På hemväg ville vi gå utmed havet, nedanför klinten. Det blev lerigt och strapatsrikt, men vi kom hem välbehållna om än lite våta om fötterna.

Jag har knappt ägnat jobbet en tanke i dag, och i kväll är jag så trött som man bara kan vara när insikten har nått kroppen och knoppen att en lång ledighet väntar. På riktigt.

En lördag utan bröllop

En av mina släktingar (min kusinhustru, närmare bestämt. Kan det verkligen heta så?) skrev på Facebook i morse ungefär: "En lördag utan bröllop, så vad ska man hitta på i dag då?"

Och lite så känns det. Efter två på varandra bröllopslördagar inträdde den tredje med lite tomhet. Även om det faktiskt också är en skön känsla att vakna hemma i egen säng med bara egen tid framför sig. Men attans, så trevliga de förra två lördagarna var!

För två veckor sedan såg vi på när vår älskade Sara fick sin Alfred, och för en vecka sedan när min allrakäraste syster Tua fick sin Joakim som hon väntat så länge på. Två helt olika bröllop, men båda sagolikt vackra. September bjöd på generös sol båda lördagarna, och allt klaffade perfekt. Givetvis var de två brudparen det vackraste världen skådat, var och en på sitt vis.

Jag känner mig rik som fått vara med om dessa två kärleksfester. Tack Sara, Alfred, Tua och Joakim för att ni har förgyllt min tillvaro!

Bröllopsyra

O, ni trogna läsare! Jag försummar er, jag vet. Bloggen ligger just nu rätt långt ner på prioriteringslistan för mig, men det vet vi ju alla att det går lite upp och ner. Den har haft svår konkurrens av bröllopsbestyr (även om jag inte behövt bestyra särskilt mycket själv. Men det kostar på att vara mentalt delaktig, också!)

I lördags gifte sig vår Sara med sin Alfred, och det var ett fantastiskt vackert bröllop (så klart!). Brud och brudgum strålade i kapp med solen, och hade ordnat en så fin dag för oss alla. En enkel ceremoni i kyrkan med brudens egen komposition som ingångsmusik, och flygelmusik och sång av begåvade musikerkamrater. Allt var genomtänkt in i minsta detalj, se bara brudens skor!

Efter vigseln tog brudparet en välbehövlig andningspaus genom en limousinfärd genom Stockholm, medan vi gäster färdades med buss där vi blev serverade frågesport av vår drivne värd, tillika toastmaster, brudgummens bror.

Temat genom dagen blev gotländskt, mest av en slump men med mycket lyckligt resultat. Gotländska råvaror i en kalkstensklädd festlokal under en gotländsk restaurang med bland annat murgröna som dekoration. Vi var drygt 60 personer från båda deras liv, unga och gamla i en salig blandning och alla trivdes som fiskar i vattnet. Brudparet var starkt närvarande i varje minut och la sig vinn om att umgås med alla gäster efter bästa förmåga. Kvällen kröntes av ett sagolikt röj på dansgolvet till Rajtan Tajtan Allstars, ett suveränt gäng.

Jag dansade i mina dagen till ära högklackade skor att jag fortfarande saknar känsel i två tår. Det ska kännas att det varit fest!

Tack finaste Sara och Affe för en fantastisk dag och ett minne för livet!

Timing

Så är de här, våra fina ungdomar. Äntligen fick de möjlighet att komma hit och se musikalen "Allt eller inget" efter mycket om och men. De har klämt in ett besök på två dygn, precis de två dygnen som jag måste jobba med styrelse- och personalkonferens. Vi hinner umgås en stund i eftermiddag och kväll samt äta middag tillsammans i morgon kväll. That´s it. Och de har inte varit här sedan i somras.

Nu måste jag starta en bokcirkel!

Se på den här bilden. Titta riktigt ordentligt. Det är en alldeles ljuvlig, underbar, fantastisk bok som jag fått i förtida julklapp av dottern, hon som få andra känner mitt innersta.

Hon såg en recension av den i DN en lördag, jagade med hjälp av mejlkontakt med artikelförfattaren rätt på boken och köpte den till mig. Hon visste att hon hittat den perfekta julklappen.

Det är en "journalbok" för bokcirklar. Tjocka härliga pärmar, fylld av fina bilder, fack att stoppa små anteckningar, klipp och annat i, massor av flikar att skriva saker från bokcirklarna på, boktips etc i all oändlighet. Hela boken är en skatt att upptäcka, och jag fylls av lycka bara av att hålla i den.

Jag har länge velat starta en bokcirkel, och nu har jag ingen ursäkt längre. Nu har jag det perfekta redskapet. Nu ska jag vaska fram tiden samt några bokhungriga vänner, sen kör vi igång. Jag har redan några på lut...

Tack, Sara, för att du hittar mina innersta rum!

Ålder och klokskap måste inte hänga ihop

Jag förundras ofta över vår dotters stora klokskap. Hon är många gånger mycket klokare än jag, vilket bevisar att klokskapen inte alltid måste gå hand i hand med ålder och erfarenhet.

När jag var i hennes ålder var jag inte i närheten av att vara lika klok som hon är. Jag reflekterade inte så mycket, men det vet jag att hon gör. Reflektion är en förutsättning för att kunna dra slutsatser förstås, och därmed föds klokskap.


Saras klokskap får jag ofta del av. Hon berättar för mig hur jag kan tänka för att saker ska gå lättare. Hon har en förmåga att använda tankens kraft för att förändra, så ung hon är. Jag blir ofta inspirerad av henne och hennes klokskap.

Visdom däremot, kommer med ålder. Visdomen är ofta knuten till känsla och intuition, och vad är intuition annat än förmåga och mod att använda samlade erfarenheter? Att känna in vad som är rätt utifrån egna upplevelser. Intuition eller visdom kan i bland gå stick i stäv med förnuft, men då tror jag mer på visdomen. Det är din inre röst som talar! Jag vill gärna tro att jag är lite vis, ibland.

På bilden samsas visdom med klokskap; min 90-åriga mormor och 25-åriga dotter!

Äntligen får man åka hem!

Ja, så tycks katten Nasse resonera.

En vecka går så fort när man har trevligt. Sara och Affe har nu varit på sitt sedvanliga sommarbesök, och det har som vanligt varit en härlig vecka. Blandat väder, och blandade göror. Kravlöst och skönt.

Det är svårt att veta vilka som har haft trevligast; människor eller djur. Katterna Seved och Nasse har stortrivts i varandras sällskap, i synnerhet efter att de vunnit mark meddelst att hunden Shiva fick inhysas på pensionat. Plötsligt stod hela ägan till de två kattdjurens förfogande, och de har ägnat sig åt att jaga sork, klättra i träd, utforska förrådsutrymmen, krypa under altanen, busat på gräsmattan och vältrat sig i människornas sängar.

Shiva misstyckte inte alls, tvärt om. Hon älskar att åka bil, och hon älskar att bo på pensionat. Hon älskar visserligen att bli hämtad också... Det var lugnast för alla parter att hon försvann några dagar, inte minst för henne själv. Hon höll på att stressa sönder sig med att försöka hålla reda på båda katterna, varav en bara spottade och fräste så fort hon visade sig.

Ungdomarnas avfärd är som alltid förenad med lite vemod, men massor av tacksamhet. Nu kommer de nog inte förrän nästa år, hösten kommer att gå fort och den här julen står en annan familj i tur att få rå om dem. De är lika välkomna närhelst de kommer tillbaka!

Möten

I dag kom våra ungdomar hem, för att vara hos oss en hel vecka. Det känns härligt och kul.

Med i bagaget var deras tredje familjemedlem, katten Nasse. I vår familj finns redan katten Seved och hunden Shiva, och vi visste inte hur det hela skulle avlöpa. Djur styr man inte över.

Katterna möttes och bestämde sig för dagordningen på sitt eget speciella sätt som vi människor inte kan förstå. Det såg både mjukt och respektingivande ut på samma gång. Men nu är de överens. Den ena katten är äldst, men den andra katten är å andra sidan på hemmaplan. Vi har ännu inte förstått hierarkin, men det spelar ju ingen roll.

Det enda vi vet är att hunden hamnade längst ner.

En mors bekännelse

Hon är min stora stolthet.

När bekanta vi inte träffat på ett tag frågar hur Sara har det nu för tiden, berättar jag med stolthet att hon pluggar till musiklärare på Musikhögskolan (Ackis) i Stockholm. Att hon är utbildad musikalartist, men att det är problem att få jobb. Att hon nu får glädje och nytta av både sin scenrutin och pedagogiska ådra.

Jag är så förbaskat mallig, när jag berättar det.

Hon är min stora kärlek.

Hon är min dotter!

SMASK!

Vår dotter är min stora stolthet. Hon pluggar till musiklärare på Ackis (Kungliga Musikhögskolan) där man har ett årligt evenemang som heter SMASK (Sveriges MusikAkademikers Sång Kåntest). Delfinaler äger rum på samtliga landets musikhögskolor, och sedan går vinnande bidrag till final på den ort som vann föregående år.

SMASK uppstod - kan man läsa på hemsidan - när elever på Ackis aldrig fick sina bidrag antagna till Melodifestivalen. De startade helt enkelt en egen Melodifestival. Nu är den etablerad och innehåller alla nödvändiga attribut, inklusive tonartshöjningar.

Regionfinalen i Stockholm äger rum den 13 april, och vi ska förstås åka dit. Sara är musikansvarig för SMASK Stockholm, som också har en fin hemsida, kolla gärna in den.

Du som bor i Stockholm har inte så många ursäkter att inte gå och se regionfinalen i SMASK!

Året som gick

Jag hade ambitioner för det här blogginlägget först, men taggade så småningom ner dom (tänk om jag kunde göra det på andra områden i livet också!). I stället för massor av reflekterande text över mitt 2009, väljer jag att lägga ut några bilder som speglar en liten del. Allt annat finns också, men det får vara kvar i mitt hjärta!

Året har präglats av mycket arbete, samt en intensifiering av yogan. Det senare känns riktigt gott, och inför 2010 har jag nu bokat in nya pass under våren; 3 st i veckan. Längtar redan! I övrigt önskar jag mig av 2010 hälsa; för både mig själv och mina nära och kära.

Tack för i år, och tack alla som har varit med mig under 2009!


Vintern började sent, men var kort och snörik.

Under tidig vår hade vi besök av våra älskade ungdomar. Kärt!

Det börjar bli tradition att vara en vecka i Skåne, de senaste åren i Skillinge. I år hade vi sällskap av Roffe och Kerstin, här vid Ales stenar.

Midsommaren firades med de flesta nära och kära i Lunda. En underbar midsommarafton med sol, mat, skratt och musik. Den som var uppe längst var min 89-åriga mormor, hon gav inte upp förrän frampå morgontimmarna!

Sommaren hemma i Tidlösa bjöd på både arbete... (här sågar Bosse upp väggen mellan glasveranda och TV-rum)

...och lättja. Bosse arbetade mest, och jag latade mig mest på vår härliga altan!

Jag tränade mycket, sprang Vårruset med sikte på Tjejmilen. Kroppen sa dock ifrån, så nu är det slutlöpt för mig.

Canastan var som vanligt en viktig beståndsdel under året, och nu har vi sparat ihop till vår efterlängtade malaysiaresa!

I juli hälsade min kära gamla vän Petra på några dagar, det var oerhört minnesvärda och härliga dagar!

Sensommaren bjöd på flyttbestyr, Sara och Affe skaffade sig egen lägenhet. Jättefin!

Under hösten fick inte bara vi besök, utan även Shiva hade en gäst.

I slutet av året utökades familjen med kattpojken Seved. Blandade känslor i familjen, jag är inte säker på att hunden uppskattar det lika mycket som vi gör.

I år var det vår tur att rå om ungdomarna under julen, dom var här en hel vecka och vi hade så kul, avslappnat och härligt.

Bye bye, love you!

Efter en veckas härlig samvaro, har nu dottern med sambo rest hem till Bagis. Som synes tyckte vare sig hunden eller katten att de skulle åka, och gjorde sitt bästa att smita ner i packningen.

Det kändes inte sorgligt, men ändå konstigt. Var tar tiden vägen? Det var ju alldeles nyss jag pratade med Sara i telefon och vi båda såg fram emot vår vecka tillsammans; hon längtade efter lugn, ro och vila efter en ansträngande termin, jag längtade efter att få rå om dom. Så kommer dom, det känns som en lång lyxevighet som de ska vara här. Och så - vips - så ska dom hem igen. Jag fattar inte.

Vi har inte gjort mycket, mer än ätit, druckit, umgåtts, spelat kort, kelat med husdjuren. Men ändå. Det har varit kvalitetstid, tid tillsammans, värdefull tid. Sällsynt tid!

Nu kommer det sannolikt att dröja innan de har möjlighet att vara här några dagar igen, men det får vi acceptera. Desto roligare blir det när de kommer. Nästa gång vi ses dröjer inte så länge, då ska vi leverera vår kattpojke som ska bo i Bagis medan vi är bortresta.

En upplevelse och dess pris

I tisdags var jag på konsert, och inte vilken konsert som helst. KMHs (Kungliga Musikhögskolan) kammarkör och brassensemble hade sin julkonsert, och jag satt på första raden. Stolt mor. Dottern sjöng altstämman.

Sara går på KMH sedan en termin tillbaka, hon ska bli musiklärare. Jag tar del av hennes vedermödor via telefonsamtal några gånger i veckan, men delar ju inte hennes liv särskilt påtagligt längre. Precis så som det ska vara när barn har växt upp. De ska ha sina egna liv, sina egna vardagar, sina egna sorge- och glädjeämnen.

Men det är klart att jag tyckte det skulle vara roligt att få en inblick i hennes dagliga tillvaro, och samtidigt få höra en vacker konsert. Bosse tyckte också jag skulle åka, han lovade hålla ställningarna med hus, hund och katt. En båtbiljett fram och tillbaka kostar heller inte särskilt mycket, det som var svårast var väl att skuffa undan åtaganden på jobbet i två dagar, men det lyckades jag också med. Sagt och gjort.

Det visade sig att Destination Gotland har ställt in morgonturerna på just - tisdagar. Jaha. Luttrad gotlänning bokar flygbiljett i stället, genast åtskilliga hundralappar dyrare, men vad fasen. Nu hade jag ju bestämt mig.

När tisdagen kom, visade det sig att vintern bestämde sig för att komma exakt samma dag. Jag körde ut till flyget, där avgången var en dryg timme försenad på grund av snökaos på Bromma. Sedan tidigare hade Sara och jag bestämt att jag skulle komma ut till skolan direkt när jag landat för hon var ledig och kunde visa mig runt. Vid lunchtid hade hon lektion, och då skulle jag träffa bästa vännen Kerstin i city för julklappshandling och äventyr, så var det uträknat. Nu blev allt så fördröjt, att vi fick en halvtimme tillsammans på skolan. Hon stod och väntade på mig i entrén, ett kärt återseende. Min älskade unge; hon är vuxen, vacker och oerhört kompetent på det hon gör. Modershjärtat sväller.

Eftermiddagens exkursion på stan hade något blött och kallt över sig. Det snöade i sidled, och som alltid i Stockholms innerstad var snön blötare än någon annan stans. Det som kunde ha varit en härlig eftermiddag strosandes på stan småpratandes, blev en något mer manisk transport mellan affärer där vi ändå inte hittade det vi hade tänkt (med något undantag). Det planerade besöket på Moderna Museet brann också inne, då vi efter att ha strävat oss genom Kungsan i motvind insåg att vidare promenad ut till Skeppsholmen skulle bli sju resor värre. Vi ångrade oss.

Kvällens konsert var jättefin förstås, kören och brasset bjöd på klassisk julmusik i sanslöst vacker förpackning. Det var för detta jag hade kommit. Spelade in ett av styckena på min mobil för att ta hem till Bosse, så han också kunde få vara med på ett hörn. (Ni som bor i Stockholm - ni vet väl om att KMH har flera konserter i veckan på skolan, helt gratis! Tunnelbanestation Stadion, uppgång Musikhögskolan, tre minuters promenad till konsertsalen. Finns inget att skylla på.)

Efter en natt på Muskö hos Kerstin och Roffe tog vi oss på diverse sätt (promenad, bil, pendeltåg) till Nynäshamn varifrån båten hem gick på förmiddagen. Det var ett herrans oväder, och båtresan var verkligen inte rolig. Det gungade inte, det SLOG. Brickorna for omkring på borden, kulorna ramlade ner ur julgranen och folk låg överallt och mådde dåligt. Konstigt nog inte jag, som ändå har visst anlag för sjösjuka. Men jag var nästan lite rädd, det var obehagligt.

Slutligen klev jag i hamn i Visby; lätt omruskad, mycket trött efter för lite sömn och jätteglad över att jag hade fått vara med på en så fin konsert i juletid!!

Att se någon komma i hamn

I helgen har vi hjälpt Sara och Affe igång i sin nya, ägandes, lägenhet. En snygg, rätt stor etta i Bagarmossen, gavellägenhet på nedre botten med ljusinsläpp från tre håll och balkong att sitta på och för katten att klättra in genom. Perfekt!

Eftersom de inte ägde en möbel, var också resan till Ikea nödvändig. Vi tillbringade åtskilliga timmar med att skruva ihop Storå, Leksvik, Kullen, Malm och andra. Puh.

Men nu är de på plats, i dag börjar de jobba efter semestern och jag vågar tro att de mår riktigt, riktigt bra! (Vilket även mamma och pappa gör!)

Flyttbestyr

Under den nästan 1,5 veckan som dottern Sara med fästman Affe har tillbringat hos oss på Gotland, så har hon gått igenom sina gamla grejor som vi samlat och flyttat med oss från bostad till bostad. Det har av av naturliga skäl blivit mer och mer kassar, kartonger och säckar.

I helgen flyttar ungdomarna till sitt första egenägda boende, en stor sak. I detta boende ingår förråd, till lycka för oss. Äntligen blir vi av med massor av magasinerat gods. Att en hel del av det vi har flyttat runt och nu hyser är Saras visste vi, men att det var SÅ mycket! Det hade varken hon eller vi någon aning om.

Hon har varit superstrong, och kastat massor. Lite grejor tar vi med oss nu när vi åker, men merparten blir kvar för att vi sen kan ta ett par kartonger med oss varje gång vi åker. Det vill säga - det byter bara förråd. Skönt för oss!

Helgen för oss kommer att innebära flyttbestyr med hyrd lastbil, samt ekonomisk ruin på Ikea. Men den ruinen är planerad och det känns bra att hjälpa dom igång till ett eget liv!