I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.
Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.
Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.
En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.
Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.
Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.
Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.
Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.
Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.
Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.
I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.
Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.
51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.
Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?
Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.
Tack Lotta, Bosse och Sara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar