Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

En lördag utan bröllop

En av mina släktingar (min kusinhustru, närmare bestämt. Kan det verkligen heta så?) skrev på Facebook i morse ungefär: "En lördag utan bröllop, så vad ska man hitta på i dag då?"

Och lite så känns det. Efter två på varandra bröllopslördagar inträdde den tredje med lite tomhet. Även om det faktiskt också är en skön känsla att vakna hemma i egen säng med bara egen tid framför sig. Men attans, så trevliga de förra två lördagarna var!

För två veckor sedan såg vi på när vår älskade Sara fick sin Alfred, och för en vecka sedan när min allrakäraste syster Tua fick sin Joakim som hon väntat så länge på. Två helt olika bröllop, men båda sagolikt vackra. September bjöd på generös sol båda lördagarna, och allt klaffade perfekt. Givetvis var de två brudparen det vackraste världen skådat, var och en på sitt vis.

Jag känner mig rik som fått vara med om dessa två kärleksfester. Tack Sara, Alfred, Tua och Joakim för att ni har förgyllt min tillvaro!

Bröllopsyra

O, ni trogna läsare! Jag försummar er, jag vet. Bloggen ligger just nu rätt långt ner på prioriteringslistan för mig, men det vet vi ju alla att det går lite upp och ner. Den har haft svår konkurrens av bröllopsbestyr (även om jag inte behövt bestyra särskilt mycket själv. Men det kostar på att vara mentalt delaktig, också!)

I lördags gifte sig vår Sara med sin Alfred, och det var ett fantastiskt vackert bröllop (så klart!). Brud och brudgum strålade i kapp med solen, och hade ordnat en så fin dag för oss alla. En enkel ceremoni i kyrkan med brudens egen komposition som ingångsmusik, och flygelmusik och sång av begåvade musikerkamrater. Allt var genomtänkt in i minsta detalj, se bara brudens skor!

Efter vigseln tog brudparet en välbehövlig andningspaus genom en limousinfärd genom Stockholm, medan vi gäster färdades med buss där vi blev serverade frågesport av vår drivne värd, tillika toastmaster, brudgummens bror.

Temat genom dagen blev gotländskt, mest av en slump men med mycket lyckligt resultat. Gotländska råvaror i en kalkstensklädd festlokal under en gotländsk restaurang med bland annat murgröna som dekoration. Vi var drygt 60 personer från båda deras liv, unga och gamla i en salig blandning och alla trivdes som fiskar i vattnet. Brudparet var starkt närvarande i varje minut och la sig vinn om att umgås med alla gäster efter bästa förmåga. Kvällen kröntes av ett sagolikt röj på dansgolvet till Rajtan Tajtan Allstars, ett suveränt gäng.

Jag dansade i mina dagen till ära högklackade skor att jag fortfarande saknar känsel i två tår. Det ska kännas att det varit fest!

Tack finaste Sara och Affe för en fantastisk dag och ett minne för livet!

Vänskap

För en hel massa år sedan - närmare bestämt 20 (!) - började jag på en ny arbetsplats. Där fanns Petra, en tjej i ungefär samma ålder som jag. Vi arbetade på samma avdelning och fick en del med varandra att göra. Sanningen att säga hade vi nog delvis också en rätt stor frihet att styra våra arbeten själva också, och vi styrde nog båda så vi fick jobba en del ihop.

Det grodde en vänskap där, mellan oss. Jag har skrivit om den en gång tidigare här på bloggen, för två år sedan, här.

Petra och jag delade ljuvt och lett (konstigt uttryck), och hon vet saker om mig som nästan ingen annan vet. Hon vet sorgliga saker, glada saker, kärleksfulla saker, galna saker. Hon har tillgång till en vrå i mitt hjärta som är enbart hennes. Det kan vare sig tid eller rumsligt avstånd rå på.

Hörde en låt i dag som direkt förde mig alla år tillbaka i tiden och som fick mig att se och känna Petra framför mig. Jag kom på att hon är mig kär.

Var rädd om dina riktigt sanna vänner. De är en skatt!

(Vill du läsa Petras blogg hittar du den här.)

"Vi har sån tur..."

...sa jag till käre maken i dag, när vi släntrade runt på Göteborgs gator i strålande och värmande aprilsol. Vi har nästan alltid bra väder när vi gör saker. Vi hamnar alltid på bra ställen. Vi träffar alltid trevliga människor. Vi får alltid goda minnen.

Men kanske är det inte bara tur, kanske är det också förhållningssätt. Inte med vädret då förstås, men allt det andra.

Se bara så vi bor i tre nätter! 19 våningar upp, men härlig utsikt över Liseberg. I kväll är det show på Rondo, Robert Gustafssons 25-årsföreställning. I morgon på påskafton öppnar Liseberg för säsongen, då ska vi vara med. Vi ska flanera, kanske åka något, äta gott, smaka glass, njuta av vårsolen.

I dag har vi gått massor, i Hagakvarteren och på Avenyn. Åkt Paddan. Tagit en Kilkenny på Dubliners på Järntorget. Njutit. Nu ligger vi på var sin säng och läser var sin bok. Om en stund ska jag ta ett bad, sen kanske vi unnar oss en GT (och det står den här gången INTE för Göteborgstidningen) innan vi går ut och äter en god middag.

Vi har en glad påsk!

Nu drar jag!

"Stanna kvar så länge du behöver, så känns det bättre sen" säger käre maken när jag vid 18.30-tiden på fredagskvällen, sista arbetsdagen före min efterlängtade Thailandssemester, ringer hem och ynkar över att jag ännu inte är klar med det jag måste göra innan jag kan gå på semester.

Det är signifikativt, han är alldeles oerhört stöttande och förstående när jag nu mitt i bokslutstider sticker från allt i två veckor, inklusive honom. Det innebär extra mycket jobb sista veckorna innan, och jag behöver aldrig känna att jag försummar vare sig honom eller hemmet. Han sköter ALLT. Det är nästan så han sköter mig också.

I dag strök han alla mina kläder jag skulle ha med mig. Han lagar mat. Han pysslar om mig. Han tycker jag ska ta ett bad, eller gå och lägga mig tidigt om jag känner mig trött.

Han är kort sagt helt fantastisk. Hur kan jag återgälda?

I morgon bitti sätter jag mig på båten över till Sverige, för att ansluta till reskompisen Kerstin. Vid pass midnatt lyfter vi mot varmare breddgrader. Jag längtar, njuter vid tanken, och ryser av välbehag. Två veckor bara min egen tid, det är så ofattbart lyxigt.

Kanske blir det någon rapport här, kanske inte. Man vet aldrig. Men en sak vet jag - jag tänker inte så mycket som snegla på mejlen under hela tiden. Duktig, jag!

Jag blev påmind av Pia på My Green Blog, att man ska komma ihåg sig själv också i dag på Alla hjärtans dag. Jättebra påminnelse tycker jag. Prova nu att berömma dig själv lite grann. Säg det högt. Se dig gärna i spegeln också, och le samtidigt.

En skön hjärtedag önskar jag mig själv och mina bloggläsare!

Jag ska till Thailand!

I går kom jag hem och kände mig förväntansfull över en fredagkväll på tu man hand med käre maken, trött efter en arbetsvecka. Han hade förberett maten, fixat lite hemma och dammsugit. När jag pustat ut och satt mig, deklarerade han att jag hade en arbetsuppgift under kvällen. Att boka min resa till Thailand i mars.

!!!

Jag ska göra Kerstin sällskap till Koh Lanta för två veckor med sol, värme och yoga tillsammans med hennes "yogafröken" Elisabeth (www.thaiyogamassage.se). Det var inte förhandlingsbart skyndade käre maken sig att säga när han såg att jag drog efter andan, fulladdad av invändningar. Jag satte mig alltså och bokade in något jag knappt visste vad det var. Nu - ett dygn senare - har det sjunkit in. Jag ska till Thailand! Mitt i denna mörka, kalla, isiga, långa, tröttsamma, mördande vinter, får jag åka till sol och värme.

För pengar som är hans, får jag åka bort för att få välbehövlig vila. Det är kärlek, mina vänner!