söndag 27 mars 2011

En musikupplevelse

I går hade vi förmånen att få lyssna till Visby storband och LaGaylia Frazier på Wisby Strand. Jösses, vilket drag! Den tjejen har banne mig allt. En röst fullt jämförbar med de största sångerskorna, Aretha Franklin och Whitney Houston inräknade. En energi som skulle kunna försörja Gotland med el i flera dygn. En musikalitet som gör att det låter så lätt och också gör allt så lekfullt, njutbart, sprudlande. Jag hade svårt att sitta still, jag ville stå upp och rocka loss. Det passade sig dock inte riktigt, men jag stod upp lite grann. En liten stund. Resten av tiden rockade jag för mig själv i stolen. Jag tror faktiskt att LaGaylia Frazier är en av de få som jag bara vill ha mer av. Man ska se henne på scenen, den saken är solklar.

fredag 25 mars 2011

Skenet bedrar!

Hej, jag är tillbaka! Från flödande sol, palmrassel, yoga i soluppgången, Chang-öl, delikata kryddstarka rätter, sand, bambuhyddor, daglig massage...

Har varit hemma några dagar, men ni vet hur det är. Mycket att stå i. Nu börjar jag komma in i gängorna på allvar, även tidsförskjutningen börjar ge sig. Sex timmar åt fel håll känns, nämligen.

När den här bilden togs, hade vi bestämt oss för att vandra på stranden för att hitta ett ställe att ta en klassisk paraplydrink på. Vid vårt hotell fanns inget sånt, däremot flödade vår strand Klong Khong över av laid back bambuhyddor att beställa både mat och dryck i. Sagt och gjort.

Dock - det här stället visade sig vara muslimskt, och serverade därmed ingen alkohol. Vi artiga svenskar gjorde inte det vi tänkte och helst önskade - reste oss och gick till ett annat ställe. Nej, vi satt artigt kvar och beställde in varsin... kaffedrink. Nåja. Den var väl god. Möjligen kan det vara kaffedrinken som gör att jag ser lite betänksam ut på bilden, men skenet bedrar. Jag njuter, det är sant! Av havet, bruset, utsikten, den ljumma vinden, sanden mellan tårna och vetskapen om att när vi sätter oss på nästa ställe så är det för att beställa in en efterlängtad piña colada.

För det gjorde vi sen.

Om ni kunde ana så skönt jag har haft det. Och nu är jag snyggt brunbränd, precis lagom. Tänk om det kunde få hålla i sig - både min känsla och min solbränna!

lördag 5 mars 2011

Nu drar jag!

"Stanna kvar så länge du behöver, så känns det bättre sen" säger käre maken när jag vid 18.30-tiden på fredagskvällen, sista arbetsdagen före min efterlängtade Thailandssemester, ringer hem och ynkar över att jag ännu inte är klar med det jag måste göra innan jag kan gå på semester.

Det är signifikativt, han är alldeles oerhört stöttande och förstående när jag nu mitt i bokslutstider sticker från allt i två veckor, inklusive honom. Det innebär extra mycket jobb sista veckorna innan, och jag behöver aldrig känna att jag försummar vare sig honom eller hemmet. Han sköter ALLT. Det är nästan så han sköter mig också.

I dag strök han alla mina kläder jag skulle ha med mig. Han lagar mat. Han pysslar om mig. Han tycker jag ska ta ett bad, eller gå och lägga mig tidigt om jag känner mig trött.

Han är kort sagt helt fantastisk. Hur kan jag återgälda?

I morgon bitti sätter jag mig på båten över till Sverige, för att ansluta till reskompisen Kerstin. Vid pass midnatt lyfter vi mot varmare breddgrader. Jag längtar, njuter vid tanken, och ryser av välbehag. Två veckor bara min egen tid, det är så ofattbart lyxigt.

Kanske blir det någon rapport här, kanske inte. Man vet aldrig. Men en sak vet jag - jag tänker inte så mycket som snegla på mejlen under hela tiden. Duktig, jag!