lördag 28 februari 2009

Premiär för spikmattan!

Så - nu är man ett steg närmare fakirskapet. Jag har blivit med spikmatta, och nu har jag premiärlegat. I 12 minuter. Ryggen är blossande knallröd, och jag intalar mig att det är jättebra.

Spikmattan är inget nytt påfund, utan flertusenårigt påstås det. Fakirerna använde riktiga spikar i en träplatta, min spikmatta är humanare. Över 6.000 plastpiggar på ett vackert orange tyg. Enligt dom som vet, löser man upp spänningar genom att ligga på en sån här tingest en stund varje dag, och jag tror på det - efter att ha sett min rygg efteråt inser jag att blodgenomströmningen tog helt nya proportioner. Vilken energi jag kommer att få, akta er!

Käre maken skulle också prova, men han stod ut ungefär 30 sekunder. Så typiskt honom, en orolig själ, men nu har han i alla fall provat.

I dag är sista vinterdagen enligt min tideräkning, och jag har suttit ute en stund i solen. Bosse sa att jag såg ut som en gammal gumma, eftersom jag var påbyltad och hade filt över benen. Inser att liknelsen var relevant. Men vad gör man inte för att få en gnutta varm vårvintersol på näsan, fast det blåser lite snålt?

I morgon börjar våren, och jag ska byta gardiner. Hurra!

fredag 27 februari 2009

Körig vecka...

Tillbaka efter flera dagars tystnad. Tror i och för sig inte att det är så många som saknar mig här - har nog inte lyckats bredda läsarskaran särskilt framgångsrikt - men ändå.

Veckan har varit fylld av inte bara arbete utan också kvällsmöten. Därför har tiden inte riktigt medgivit häng framför datorn de få vakna timmar jag tillbringat hemma. I går var det extra körigt, hör bara här:

Frissan, massage, solning och yoga. Allt på samma dag!

Jag är oerhört lyckligt lottad som har ett arbete som tillåter mig att styra min tid nästan helt hur jag själv vill och behöver. Jag kan ta några timmar på en vanlig torsdag för egen tid, i gengäld måste jag naturligtvis använda annan tid för att få saker som måste bli gjorda bli just det. Gjorda. Men det är ändå en frihet att få göra det när man vill. Arbetet innebär nästan dygnetrunt-engagemang, det är nästan oundvikligt att alltid bära det med sig. Men det är inte tungt.

Fast - just nu är det lite tungt, handen på hjärtat. Vi har besparingsbeting på oss, och jag måste hitta lösningar på personalsidan inför 2010 antagligen. Alltid svårt. Det kommer att bli en bra lösning, det är jag helt övertygad om, men ändå. Vägen dit är krokig, sorglig och svår. Och det är jag som måste gå först. Ledarskapets baksida.

Men - på det hela taget är jag glad och nöjd med min lott. Det goda överväger, så att säga.

I dag till exempel, sitter jag hemma för att försöka författa verksamhetsberättelse. När jag behöver tänka, lyfter jag bara blicken några centimeter, och fångas då av hackspettens ihärdiga knackande i ett gammalt äppelträd, och småfåglarnas kalasande på talgbollar och frön. Samtidigt flödar fin pianomusik "live" från nedervåningen, eftersom Bosse är hemma. Vilken inspiration, jag har det verkligen bra!

måndag 23 februari 2009

Kommunfullmäktige

Hemkommen från en seg dag i kommunfullmäktige. Är med där sedan senaste valet, tills nyss som ersättare men från och med i dag som ordinarie. Sättet det gick till på är sorgligt, den person vars plats jag fick avled hastigt i "brustet hjärta" som någon sa vid parentationen i morse. 49 år gammal, massor kvar att göra. En sympatisk kompis. Huvaligen.

Så nu är jag ordinarie i Gotlands kommunfullmäktige (för socialdemokraterna så klart) och flera gratulerade mig till det i dag. I ärlighetens namn är jag inte särskilt upphetsad, för jag har ju just bestämt mig för att sluta med det politiska engagemanget efter nästa val. Och i och med det så förstår var och en att mentalt har jag nästa slutat. Det är ju så när man väl har bestämt sig!

Men nu har jag ett ansvar och ska ändå göra så gott jag kan den tid som är kvar (nästan två år). Det ska nog gå bra.

Dagens möte var BOOOORING. Gäsp. Energikrävande. Mycket sövande prat. Få är de ledamöter som har något att säga som väcker intresse, eller - ännu viktigare nästan - som har ett sätt att säga saker som gör att man hör upp. Väldigt få, jag kan räkna dom på ena handens fingrar.

Dessutom är debatterna aningen för förutsägbara för att jag ska känna mig särskilt taggad. Man vet ungefär vem som kommer att säga vad, och man vet EXAKT hur resultatet av voteringarna blir. Vi är 71 ledamöter, och den borgerliga majoriteten har ett mandat mer än vänsterblocket. Så det blir så gott som alltid 36-35, om alla är med och alla röstar som de ska.

I morgon är en vanlig skön tisdag, och tack vare att vår bondgranne var på gott humör i dag och plogade vår kviar (förlåt mitt tidigare gnäll) så kan jag fara iväg tidigt på min yoga som brukligt.

Namaste!

söndag 22 februari 2009

Starur

I dag är jag glad att jag inte måste vara utomhus. Det snöar vågrätt, och vi bor så öppet att det driver igen fullständigt. Vår lilla kviar är igensnöad, och Bosse har redan räddad morgondagens nödvändiga färd till stan genom att placera bilen uppe hos bonden vid stora vägen för att pulsa tillbaka de 200 metrarna hem. Annars kommer vi inte i väg i morgon, den saken är klar!

I morse på hundpromenaden, kändes det som värsta polarexpeditionen. Barnen från Frostmofjället, släng er i väggen! Shiva skuttade glatt, men försvann rätt var det var i drivorna. Jag pulsade till knäna stundom, och blev riktigt svettig. Ett rejält jympapass på köpet! När jag vände tillbaka hem, hade mina spår redan sopats igen!!

Sen dess har det gått några timmar, och det har blivit VÄRRE. Mycket värre.

Det här kallas starur på Gotland. Uttalas ungefär "staräur". Det ska vara sju starurar innan våren är här på riktigt och staren kommer. "Ur" betyder ju ungefär oväder. Det här är den första staruren, så än är det långt till vår...

lördag 21 februari 2009

Böcker

Ett av mina stora intressen är böcker och läsning. Att läsa är en njutning, och att hålla i en bok likaså. Att lyssna på en bok är inte alls samma sak för mig, jag vill hålla i en bok, känna doften och se skriften. Sen är jag överlycklig över ljudböckernas (eller heter det talböckerna, jag lär mig aldrig det där) existens, eftersom min gamla mormor har tappat synen och dessa är hennes enda chans att läsa. En helt ny värld har öppnat sig för henne, det är fantastiskt!

Jag kan också tänka mig att lyssna på en bok om jag är ute och går, men hellre lyssnar jag då på bra musik. Böcker ska kännas i handen, liksom.

Under flera års samlande blev det en del böcker för mig, och i det första hus vi hade här på Gotland hade jag ett bibliotek, ett helt rum vars väggar var klädda med böcker. När vi sen flyttade fick de inte plats, och jag fick ompröva mina bokvärderingar riktigt ordentligt. Tidigare har jag ansett att jag vill ÄGA varenda bok jag har läst, och gärna också såna jag inte har läst. Jag har inte kunnat tänka mig att kasta böcker eller ens ge bort. Riktig sniken har jag varit.

Men när vi kom hit till Tidlösa räckte väggar och rum inte till, och jag började rensa i mina bokkartonger. Hundratals, kanske tusentals böcker förpassades till dottern/andra vänner/tippen. Några på väg till tippen står fortfarande kvar i vår vedbod i kartonger. Nu har vi två bokhyllor; en där jag samlar böcker fortfarande, såna jag inte vill göra mig av med. Men det är inte längre så många. Där är principen att när den hyllan börjar bli full, måste jag rensa. Allt läst ska rymmas där.

Den andra hyllan innehåller olästa, härliga böcker, varur jag plockar vartefter lusten faller på.

Numera försöker jag mest köpa pocket, eftersom det mesta kommer ut i pocketformat rätt snabbt. Jag behåller bara böcker i undantagsfall, om det är någon jag kan tänka mig att läsa om, eller en faktabok jag vill behålla, eller möjligen en bok i en serie (jag samlar till exempel flera decarkförfattares alla titlar). Om jag inte ska behålla den utlästa boken, bookcrossar jag.

För den som inte vet vad det är, kommer jag att berätta det vid ett annat tillfälle. Det är en fantastisk uppfinning!

Nu nalkas bokrean, förr om åren min bästa stund. Men jag ska inte köpa något på rean i år heller, precis som i fjol och året innan. Känner mig duktig och ståndaktig. Fast - det är inte så svårt att låta bli. Böcker är rätt billiga året runt, och med tanke på just pocketutgivningen är de mycket mer tillgängliga i dag än förr.

Jag hade en annan mani när jag var yngre. Då ansåg jag att den bok man påbörjade var man tvungen att läsa ut, oavsett läsvärdet. I dag tänker jag helt annorlunda... Livet är alldeles för kort - för att inte tala om den tid man har att läsa i livet! - för att man ska öda tid på en dålig bok. Jag ger en bok 100 sidor, tycker jag fortfarande inte om den så går den vidare. Så gör även jag, till nästa läsobjekt.

Jag prenumererar på en tidskrift som heter Svensk Bokhandel, för att se lite vad som rör sig i branschen. Med förra numret bifogades en bok som heter "Svinhugg" av Marianne Cederwall. Den utspelar sig på Gotland, därför har jag läst rätt mycket om den i lokalpressen. Kritiken har väl inte varit så lysande, och det var berättigat. Inget litterärt mästerverk precis, och en rätt fånig historia. Men jag läste av någon anledning ändå ut den, fattar inte riktigt varför.

Men det jag ville ha sagt med det var att på bokens framsida och på varenda sida i boken stod tryckt "Läseexemplar". Det var väl för att visa att det var en särskild utgåva, endast för bokhandlare och recensenter, kan jag tänka mig. Men - är inte varje bok ett läseexemplar? Vad ska man göra med boken om inte läsa den? Jag fattar ingenting, det var bland det löjligaste jag har sett.

En bok som är ett "läseexemplar" - å fan!

torsdag 19 februari 2009

Ännu en arbetsdag är över

En arbetsdag är över, och nu väntar ett yogapass innan jag far hem. Jag ska dessutom komma ihåg att hämta hunden på dagis (!) på väg hem, ovant och därför hög glömskerisk!

På den tiden då Sara var liten var den en annan sak, då var det dagis eller dagmamma varje dag. Men det var Bosse som för det mesta skötte hämtning, så en gång när jag skulle hämta glömde jag det faktiskt. Fast det lär inte vara unikt...

Snön har vräkt ner ymnigt i dag, och vi har värsta vinterlandskapet. Personligen tycker jag det räcker nu. Hemma på gårdsplanen får man pulsa ut till bilen (det är konstigt, ingen skottar snö hemma hos oss!) och slira i egenhändigt tillverkade hjulspår upp till stora vägen. Bonden plogar bara om vi ber snällt, han kör inte ens med traktorn förbi för att underlätta för oss utan att vi måste be om det. Men hittills har det gått, även om det slirar betänkligt ibland. Tänk så förargligt det vore att köra i diket på vår kviar* strax utanför tomten! Diket är rätt djupt.

I morgon är det guskelovdag och jag ska arbeta hemifrån för att hålla vovven sällskap. Det blir fridfullt och produktivt skulle jag tro, som alltid. Det blir säkert en rapport även efter den arbetsdagen!

*kviar = sidoväg, genväg, en väg som går tvärs över. I vårt fall en väg som går tvärs över åkern förbi vårt hus!

tisdag 17 februari 2009

Generationsfunderingar på nytt

I ett tidigare inlägg reflekterade jag över detta med generationer; att nya tankar kommer och gamla fenomen försvinner. Jag hittade en ny sån härom dagen, en riktig aha-upplevelse.

Nån mer än jag som minns LP:n "Varning för barn" med Magnus och Brasse? Från den skivan kommer några riktiga klassiker, bland annat sketchen då de är piloter och inte vet var de är. Svordomsvisan är en annan. Men just pilotsketchen lever kvar hos mig, och jag har ända tills härom dagen inbillat mig att den lever hos alla. Men då glömde jag att några är yngre än jag.

När de förvirrade piloterna inte vet var de är, konsulterar de en fickalmanacka med världsatlas. De försöker läsa var de är, och läser "vlärden". Till slut inser dom att det står "världen" och en av dom utbrister: "Har dom flygplats?"

Det säger jag ofta, när världen kommer på tal; "har dom flygplats?". För det mesta hittills har jag fått medgarv, mina samtalspartners har fattat galoppen precis. Men härom dagen fick jag ingen som helst respons från personen framför mig. Nada, tomt, ingenting. Hon tittade på mig med en blick som innehöll en blandning av undran och medlidande. Det tog en tiondels sekund för mig att gå från ett brett förväntansfullt leende, till en pinsam insikt om att hon var 15-20 år yngre än jag, och förmodligen aldrig hade hört pilotsketchen. Och i skenet av den insikten, ekade min kommentar "har dom flygplats?" rätt fånigt.

Tur man har självdistans.

I dag har jag suttit hemma på kammaren och arbetat hela dagen, nonstop. Det är så skönt, jag får så mycket gjort. Kruxet är att jag inte kan sluta. Jag reser mig aldrig upp, går inte ens på toaletten. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Till slut känner jag möjligen hur kaffesugen jag är, eller kissnödig, eller hur ont i ryggen jag har fått. Men jag kan liksom inte sluta ändå. Hur begåvat är det?

Dock - trots hemmadag - så körde jag faktiskt in till Visby för min tisdagsyoga i morse. Min högtidsstund i veckan, tillsammans med yogapasset på torsdagar. Käre maken undrade klentroget om det verkligen var värt att köra nästan 10 mil för en timmes yoga, och mitt alldeles uppriktiga svar var: JA. Det är så bra för min kropp, och den tackar mig. Nu när jag faktiskt har lyckats att hålla dessa två gånger i veckan så märker jag dessutom att det händer saker i kroppen, sakta men säkert. Det vill jag inte släppa om jag inte är absolut tvungen. Tidigare terminer har jag haft svårt att gå två gånger, det har varit mycket resor och möten. Men än så länge den här terminen funkar det, och det är så SKÖNT!

måndag 16 februari 2009

Priset för att umgås

Är en liten smula upprörd över Destination Gotlands nya prissättning. Har lite halvt om halvt förstrött följt debatten i tidningarna och tyckt att det väl inte är så farligt. Rör inte mig, liksom. Men plötsligt rör det mig, och nu blev jag lite upprörd.

Dotter Sara ringde i dag och började planera sitt och Affes besök på Gotland i påsk. Jättekul, jag gläder mig stort över att de kommer över för att bo och umgås med oss några dagar och för att gå på Musikalkompaniets uppsättning "Curtains". Men sen visade det sig att det nya biljett- och prissystemet har sett till att det har blivit nästan dubbelt så dyrt för dessa två ungdomar att åka över till oss. Nästan en tusenlapp måste dom punga ut med totalt för att få två av den allra enklaste personbiljett tur och retur. Är det vettigt??

Hade hon och Affe varit skrivna här på Gotland hade det varit ungefär halva priset. Men hur ska de kunna vara det när de lever i Stockholm...

Grymt, tycker jag. Hur går det för alla gotlänningar i förskingringen som skaffat familj och som med flera barn och bil ska komma över i sommar då det är högsta prisnivå för att hälsa på nära och kära? Jag tror många kommer att avstå.

Det är fint. Vi ska isolera oss. Vi är "oss selv nokk", och behöver inga fastlänningar komma hitrännandes. Lysande, Destination Gotland!

söndag 15 februari 2009

Helgrapport

Visby-Roma förlorade mot Väsby i hockeyn i fredags, trots en sjujädrans insats. Kul match faktiskt, och förlusten skedde efter straffar. Det var mer fart på den här hockeyn än vi är vana vid när vi går och ser Sudrets HC (förlåt, Sudret).

Alla hjärtans dag förlöpte om inte lugnt så i alla fall enligt planerna. Vi har inte för vana att fira den speciellt, så själva bemärkelsen passerade rätt spårlöst. Men en del av dagen tillbringade vi på Wisby Strand, kongresshallen i Visby, för att avnjuta en av konserterna i Gotlandsmusikens konsertserie. Det var Visby storband som bjöd upp tillsammans med trumpetaren Peter Asplund och sångerskan Margareta Bengtsson. Han var gudabenådad och bjöd på många rysningar, men hon var helt ointressant. Pengarna som hennes gage och resor uppgick till, hade Gotlandsmusiken kunnat spara in på.

Jag är förresten vice ordförande i Gotlandsmusiken, vilket jag är stolt över. Ännu stoltare var jag förra mandatperioden då jag var riktig ordförande!

Ska sluta med politiken efter valet. Jag har helt enkelt ledsnat, det är inte roligt längre. Och det måste vara kul, det man gör i det här livet. Annars tycker jag man gör grova felprioriteringar. Inte en dag ska egentligen bortslösas på sånt som inte sker av lust och glädje.

Lättare sagt än gjort, jag vet. Men man kan i alla fall välja bort uppdrag och andra stora saker som man KAN välja bort. Att jag väntar till efter valet är bara ren pliktkänsla. Man slutför det man har tagit på sig, är min enkla filosofi. Jag försöker göra det så bra jag kan trots att lusten saknas, men visst skiner sånt igenom! Glöden liksom inte finns där.

Efter konserten i går väntade nästa musikaliska höjdpunkt. Åtminstone är det högt underhållningsvärde och - precis som jag skrev förra veckan - något jag är MYCKET road av. Vi bänkade oss alltså framför TVn och Melodifestivalen, och kunde konstatera att startfältet var betydligt starkare än förra lördagen. Måns gick förstås vidare, surprise surprise! Hans refräng sitter faktiskt lite lätt kvar i huvudet på mig, ett gott betyg. Men jag saknar fortfarande vettiga intervjuer med artisterna!

I skrivande stund är det sen söndagseftermiddag, på gränsen till kväll. Ljuset dröjer sig faktiskt kvar och verkar motvilligt lämna oss för mörkret. Härligt! Har just varit ute på en skuttig promenad med hunden, och nu börjar matdoften sprida sig från köket. Jag har det bra jag, som har nån som lagar mat åt mig varje ledig dag. Tack för det, Bosse!

Nu väntar en ny arbetsvecka, och det känns bra. Har koll på veckan framför mig, jättemycket att göra och lite problem att lösa. Återstår att se om kontrollen håller i sig, eller om jag tappar den under veckans lopp!

fredag 13 februari 2009

Värdskap och bemötande

Jag börjar dagens inlägg med att lägga in en bild på det käraste jag har, eftersom det är Alla hjärtans dag i morgon. Lite i förskott, men ändå.

Ibland längtar jag väldigt efter Sara, men hon har sitt eget liv nu. Dock hörs vi på telefon nästan varje dag, ibland flera gånger om dan. Jag är så glad att hon ringer och ringer och ringer...

Käre maken får jag njuta av dagligen, som tur är. Älskar er båda!

*****************************************************
Det är mycket om värdskap i mitt liv just nu. Värdskap och bemötande. På jobbet försöker vi få till ett samarbete med Värdskapet AB i Stockholm, för att sätta ihop ett utbildningspaket kring just detta - värdskap och bemötande.

Egentligen är det elementära saker, detta hur man bemöter varandra. Handlar kort sagt om sunt bondförnuft, kan man tycka. Men tyvärr verkar det vara något som måste påminnas om, för jag är nog inte ensam om att inte alltid ha känt mig välkommen. Eller? Det är precis det det handlar om, att få folk att känna sig välkomna.

Inom turismen är detta viktigt, och på Gotland väldigt aktuellt. Vi har just fått ett nytt varumärke som väl borde kompletteras med ett beteende som gör att alla som besöker vår ö känner sig välkomna och vill komma tillbaka. Kanske till och med flytta hit! Detta vill vi på ABF bidra med, genom att skapa Värdskapsakademi Gotland tillsammans med Värdskapet AB. Ett spännande samarbete med många goda idéer som jag tror mycket på. Håll alla tummar!

Min egen riksorganisation har mycket att lära sig om detta. Det har hänt något där, det är svårt att få kontakt. Svårt att få svar på mail, svårt att få kontakt via telefon. Inga svarsmeddelanden eller frånvaromeddelanden. Som ett svart hål, på sina håll och kanter. Mycket egendomligt. Gäller inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara kännbart för oss ute i landet. Är varken välkomnande eller särskilt förnuftigt, tycker jag.

Alla är värda ett leende när man möter dom. Ett intresse. Ett lyssnande. Ett svar. Alla är värda att känna sig välkomna. Det är vanligt sunt bondförnuft och väldigt, väldigt enkelt att praktisera. Le, och se den du möter. Sen ger det sig självt, och du får samma tillbaka.

*****************************************************

I kväll ska vi på hockey, Visby-Roma möter Väsby. Sen väntar en helg med lite blandat; tvätta ett par maskiner, läsa lite bok, lösa lite korsord, förhoppningsvis få promenera om vädret tillåter och det inte kommer mer snö. Antagligen blir det lite arbete också, och vem vet - något inlägg i bloggen kanske!

onsdag 11 februari 2009

Tar det inte emot, får man inga muskler!

Blev inget bloggande i går, eftersom dagen var fylld av annat från morgon till kväll. Som alltid på tisdagar går jag upp i svinottan, rör mig som i trans mot den framlagda klädhögen, borstar tänderna och kör in till Visby för att gå på veckans bästa pass; poweryogan. Just morgonpasset är så skönt, hela dagen blir skön.

Arbetsdag på kontoret (och då kan man ju inte sitta och roa sig med bloggen...) och sen bjöd kvällen på en föreläsning om privatiseringar. Så - när jag väl klev över tröskeln hemma kände jag kort och gott inte för något annat än att stirra lite på ett korsord och sen gå och lägga mig.

I dag har jag varit på ett frukostmöte som handlade om kompetensutveckling som tillväxtfaktor. Låter väl inte alltför upphetsande, jag inser det, men det var faktiskt riktigt intressant. Det handlade om glappet mellan vad vi som individer kan, och vad samhället kräver i dag. Individkunnandet blir alltmer ointressant, det som krävs istället är vetskap om var man kan hitta information, samt samverkan. Kunskapen måste adderas.

Det jag fastnade mest för var det här; 10 % av alla branscher och näringar försvinner varje år i Sverige, men i gengäld kommer 10 % nya till varje år. När det gäller kompetens är siffran 2 % som försvinner ut, och 2 % som kommer till. Jag är inget mattesnille, men jag inser att kvar är 8 % överbliven kompetens på områden som inte längre finns, samtidigt som det fattas 8 % kompetens på de nya områdena. Vi hänger kort sagt inte med! Troligen blir vi beroende av arbetskraftsinvandring/kompetens från utlandet - på samma sätt som vi fick från Grekland, Jugoslavien och Finland under 1960- och 1970-talen (för att inte tala om vallonerna på 1600-talet!) i framtiden för att klara oss i Sverige.

Eller begrunda det här; på 1920-talet sattes pensionsåldern till 67 år, samtidigt som medellivslängden var 67 år...! Titta hur det är i dag. Vi går i pension allt tidigare, och lever allt längre. Medellivslängden för kvinnor tror jag är runt 82 år. Jag bara undrar vem som ska se till att jag har det bra på ålderns höst. Börjar bli lite nervös.

Rubriken i dag spelar lite på detta med kompetens och att lära sig nytt. Det är jobbigt att lära sig nytt, att tänja sina gränser. Men å andra sidan måste det få ta emot lite, annars blir det inget resultat. Samma sak som på Friskis och Svettis - är det inte jobbigt ger det ingen effekt.

Men det ska vara skönt jobbigt!

måndag 9 februari 2009

Teknikens under, eller...?

Jag har blivit med iPhone!!!

Är inte så mycket för prylar annars, men telefoner har jag en viss svaghet för. Och i synnerhet nya mobiltelefoner. När Apple släppte sin iPhone för något år sen sörjde jag att jag inte kunde köpa den, för den var operatörsbunden till Telia. Våra jobbabonnemang är Tele2. Synd och skam.

Men nu har de låst upp iPhonarna, så nu kan vem som helst som har råd köpa en. Gissa om jag gjorde det direkt!

Men tekniken som ska spara tid åt oss, har tagit väldigt mycket tid för mig att bemästra de senaste dagarna. Tror käre maken börjar ruttna på mitt stirrande på skärmen och mitt muttrande om att det inte funkar. Jag är alldeles uppfylld, och kan inte tänka på annat just nu.

Jag är SLAV!

Men det börjar ordna sig, har bara lite fix med mailen kvar. Annars börjar vi nog bli vänner, iPhone och jag.

Nu är det sängdags, i morgon ringer klockan tidigt för jag ska på yoga.

söndag 8 februari 2009

Melodifestival, centerpartiet och kräftor

I går kväll var det en av höjdpunkterna på året, enligt mitt förmenande. Jag älskar fenomenet Melodifestival, av olika skäl. Tänk bara så här:

Kul musik, mycket lever kvar senare. Trallvänlig, glad och skuttig. Glitter och glamour, lite av livets nödtorft för oss knegare. Jag får frossa i paljetter, glitter, snygga dansmoves och puls. Gillar det! Men när jag hade gått och lagt mig i går kväll kände jag mig lite snuvad på konfekten. Förstod inte omedelbart varför, men funderade mig fram till följande:

Mycket klent med artistintervjuer. Jag fick aldrig en uppfattning om vad dom själva tyckte om sitt framträdande och spektaklet i övrigt. Massor av telefonröstningar, vi hade svårt att hänga med käre maken och jag. Inte för att vi röstar - nej då - men ändå. Man vill ju ändå hänga med och förstå. Duell - jaha. Internationell jury - jaha. Jag har inga direkta synpunkter, men jag vill nog ändå försöka leva med så gott det går. Slutligen kan jag konstatera att låtarna var mediokra, generellt sett. Alltså - jag gillar Alcazar. Dom var bäst, men med en medioker låt. Övriga låtar minns jag inte alls, bortsett från af Ugglas.

När hon började, tittade käre maken och jag på varandra och började diskutera hur urvalet av låter egentligen går till. Men när vi lyssnat ett tag, tystnade vi. I takt med varandra insåg vi båda att här var en bra låt. En med budskap och smärta. Och tungt gung. Bra, Caroline af Ugglas, vi gillade dig! Det var den enda låt som satt lite grann kvar i huvudet morgonen efter.

Men i övrigt? Mediokert. Trist. Långsamt. Fattigt.

Nåja, det kommer fler lördagskvällar och delfinaler. Det jag måste prisa ändå i sammanhanget är faktiskt Petra Mede. Inte för hennes insats i sig, jag har egentligen ingen uppfattning om den. Utan det jag har synpunkter på är hennes tonläge.

Till skillnad från de flesta av hennes kvinnliga kollegor, hade hon en behaglig nivå på sin röst. Hon skrek inte, hon ylade inte, och den frekvens där hon befann sig stämde väl överens med mina öron. Vi är inte bortskämda med sånt i dag, det vimlar av - i rädsla att inte märkas - hojtande och skrikande kvinnliga programledare. Tack, Petra Mede!

Igår blev käre maken ordentligt orolig. Flygen från Gotland var inställda på grund av dimma. Ett rätt ovanligt fenomen, flygen går nästan alltid. Orsaken till oron: inte att han själv skulle ut och flyga. Nej, han var orolig att centerpartiets ledning inte skulle komma från ön utan bli kvar här. Centerpartiet hade sina kommundagar här över helgen...

Jag tror de har kommit hem nu. Guskelov.

Söndag den 8 februari. Inget särskilt att fira. Ingen dag i almanackan, inget solstånd, ingen högtid. Jag har en mycket god gammal vän var äldsta son fyller år i dag, men det är nog det högsta som jag vet.

Men min man, han vet att fira. Han har ätit ett kilo erkenkräftor i kväll. Inte för något särskilt alls. Bara för att det är söndag. Februari. Nära våren. Och för att kräftorna fanns i frysen.

lördag 7 februari 2009

En morkulla mindre i Stånga

Födelsedag!

Uppvaktning på sängen av kärleksfull make och yster hund. I övrigt en lugn göra-vad-jag-vill-dag, med många grattis-sms och telefonsamtal. Såna här dagar märks det att man ingår i ett sammanhang, om inte annars. Jag är tacksam för det. Det är grått och dimmigt utanför fönstret, riktig allhelgonastämning. Så vad passar bättre än att kura inomhus med DVD, korsord och lite Dooleys i glaset?

Jag måste verkligen börja promenera mycket mer. Åtminstone i förhållande till hur mycket jag kör bil. I morse när jag var ute med hunden i dimman, så blev jag varse att den mesta tiden jag rör mig framåt, sker i bilen. Det MÅSTE vara så, eftersom jag fick en snabb tanke i huvudet när jag gick där och stirrade in i det vitvåta framför mig. Jag tänkte nämligen: "det är nog bäst att jag slår på dimljusen, för om jag får möte här så ser ingen mig...".

Inga diagnoser, tack!

Apropå hundpromenader så gjorde Shiva ett fynd härom dagen. Ett krossat fågelägg, som jag efter att ha konsulterat en fågelbok identifierade som ett morkulleägg. Någon större fågel eller annat djur hade antagligen haft kalasfrukost. En morkulla mindre i Stånga i vår, med andra ord. Men samtidigt en påminnelse om livskraft, för äggen är alltså redan lagda och ruvas på för fullt. Förtröstansfullt!



Så här ser en morkulla ut:





Eller så här...:

fredag 6 februari 2009

Regelbrott och telefonbestyr

Bloggen är ung men redan bryter jag mot två regler.

För det första skrev jag inget i går, min regel är nog att försöka skriva någon rad varje dag. Fast jag inser det svåra i det, i går kväll var jag hemma sent eftersom jag hade möte med ABFs (=min arbetsgivare) styrelse. Då måste man ju ägna den korta stund som återstår innan man måste gå och lägga sig åt familjen, i det här fallet förkyld make och lycklig hund.

För det andra bloggar jag nu på ARBETSTID! Jag kan försvara det, inga problem. Jag arbetar nämligen precis jämt, så jag har arbetstid nästan all min vakna tid. Men i normalfallet tror jag man kan kalla det arbetstid extra mycket när klockan är eftermiddag, det är vardag och man sitter på kontoret. Eller vad tror ni?

Skälet är jätteenkelt. Det är fredageftermiddag, och hemma väntar en visserligen förkyld men välkomnande make med nystädat hus och lagad mat. Ingen kan väl då inbilla sig att det jag tänker ägna kvällen åt är datorn. Nix. Därför sitter jag nu här, med relativt städat skrivbord, nöjt sinne och helgstämning.

I dag har en av ledarsidorna i Gotlands Tidningar tagit in mitt blogginlägg om kärnkraften som artikel. Kul tycker jag, även om den inte är så skarp utan mer av krönikakaraktär. Men OK, har den läsvärde så bjuder jag mer än gärna på det.

Käre maken fick en telefon i gåva av sin mobiloperatör, som tack för att han förlängde sitt abonnemang. I vår oändliga välvilja tänkte vi att den kunde dottern få, som just nu dras med en gammal "häck" som knappt går att använda som telefon längre. Som många andra unga människor har hon inget fast abonnemang, varför mobilen blir ännu viktigare. Vi meddelade henne den glada nyheten, kostade på 48 kronor i porto och skickade iväg den. Hon meddelade glädjestrålande att hon fått hem den. Men sen gick det inte längre. Hon hade fel operatör, telefonen var programmerad för makens operatör förstås. Det fattade inte vi, men hon hade misstänkt det hela tiden.

Ack, flyktiga glädje!

Det slutade med att vi tyckte så synd om henne att vi förde över pengar till hennes konto för att köpa en egen sprillans ny i stället.

Så blev det med den gåvan från teleoperatören, den blev dyr för oss fårskallar!

onsdag 4 februari 2009

Snart är det melodifestivalfest!

Alltså - klockan på den här bloggsidan går fel!!! Det ser ut som om jag gör varenda inlägg på förmiddagarna, vilket kan få folk och fä att tro att jag inte har något att göra på jobbet utan bara sitter och roar mig. När jag i själva verket sitter här varje kväll efter väl förättat värv... Klockan går alltså ungefär 9 timmar efter, och det är retsamt.

Men det är oviktigt. Viktigt är däremot att på lördag - som dessutom är min födelsedag - sätter årets stora TV-fest i gång. Jag är SÅLD på Melodifestivalen! Sedan de gjorde om den med deltävlingar och andra chansen och grejor så tycker jag det är så KUL! Högsta lycka är att krypa upp i soffan med något gott att mumsa på, käre maken vid sidan och gärna ett glas av något slag. Och sen förfasa sig, njuta, tralla och svära åt resultatet. Dessutom är ni många därute som måste erkänna att det är glad musik! Jo, det ÄR det. Mycket är skräp, men mycket är bra också. Jympamusik!

Jag ser fram emot lördagen, då sitter jag där med förväntansfullt tindrande ögon!

tisdag 3 februari 2009

Kärnkraft och generationsväxling

I går hörde jag på radio miljöpartiets Maria Wetterstrand och kristdemokraternas Göran Hägglund debattera kärnkraftens vara eller inte vara. Och jag förundras. Inte mycket har hänt på snart 30 år!

1980 var det folkomröstning om kärnkraften. Jag tycker inte det känns särskilt längesen... väl medveten om att det är ett ålderssymtom att säga så! Att jag minns det rätt tydligt och som i närtid beror möjligen på att det var första gången jag fick rösta. Jag var 18 år fyllda det året, och det var naturligtvis stort. Jag var övertygad om att Linje 3 var det enda rätta alternativet, lika tvärsäkert som att jag bar näbbstövlar. Det är sant, jag gjorde det!! Vi finns, vi som har burit näbbstövlar, även om det i dag låter som ett skämtsamt epitet för en vänstervriden person... Men jag är stolt över att ha burit näbbstövlar i slutet 1970-talet!

Linje 2 vann förstås, ett mesigt kompromissförslag enligt mitt förmenande på den tiden. I dag hade jag kanske gått på den mesiga linjen, väl medveten om att man inte förändrar allt i en handvändning.

Men att det skulle bli så mesigt att det fortfarande efter 30 år inte har hänt särskilt mycket, kunde man väl inte tro!

Men det jag ville komma till var en kommentar som Maria Wetterstrand sa, och som fick mig att börja fundera. Reportern försökte få henne att tycka det var lika bedrövligt som jag tycker att ingenting har hänt. Men hon kontrade med att säga ungefär att "när folkomröstningen var 1980 var jag bara 7 år, så jag har inga bindningar till det. Det är historia, och jag vill se framåt i stället". Ungefär så, jag gör inte anspråk på att ha citerat exakt rätt.

Och det är intressant!!

Å ena sidan kan man välja att bli trött när man hör det (om man som jag var med 1980), och tänka att om det är på det här sättet att varje generation ska erövras och att allting glöms bort så fort det kommer en ny generation, så är det ingen idé att göra nåt över huvud taget. Det var min första, spontana tanke.

Å andra sidan kan man tänka som jag tänkte sen; men det är ju härligt att det hela tiden kommer en ny generation som omprövar, diskuterar och har nya (nåja...) idéer! Det MÅSTE bara bejakas, annars blir man en sån där som sitter och säger att "det har vi gjort förut och det gick inte då heller". Jag vill verkligen inte bli en sån...

Men tänk om vi 2040 sitter med nästa generation och för samma diskussioner om just kärnkraften... det har vi inte råd med. Jag är fortfarande övertygad om att kärnkraften är livsfarlig för kommande människosläkte och att det måste gå att ta fram andra alternativ. Där sitter fortfarande näbbstövlarna stadigt fast!

Min favorithistoria på temat generationsfunderingar är den här som jag fick för några år sedan av en person som jobbade på ett fritids i göteborgstrakten. Den illustrerar så otroligt tydligt generationers olika perspektiv. Och den fick mig att för första gången betrakta mig som något äldre än jag hade reflekterat över att jag var! En generation över, liksom.

Den här personen överhörde ett samtal mellan ett par killar i tioårsåldern. Plötsligt säger den ena killen till den andra: "Du förresten, visste du att Gunde Svan har åkt skidor???"

http://intressant.se/intressant

måndag 2 februari 2009

Rörelsens kraft

Nyduschad, nyäten och nöjd. Efter en arbetsdag med lätt huvudvärk, tog jag mig till detta fenomoen som heter FRISKIS & SVETTIS! Två gånger i veckan försöker jag komma dit, och två gånger i veckan är det poweryoga som gäller. Veckan avslutas med några hundra meters simning om allt går som jag vill. Jag mår bra av att röra på mig, men makterna ska veta att det krävs sin kvinna för att komma iväg på dessa pass!

Klockan 17 på måndagar erbjuds ett medelpass i Sävehallen i Visby. Det är KNÖKfullt än så länge, nyårseffekten sitter i. Tjugo minuter i fem stänger man dörrarna, då är vi fulltaliga. Om vi ska kunna vifta och skutta obehindrat, går det inte att ta in hur många som helst. Jag känner viss tveksamhet till att ta mig dig så tidigt, och under lång tid trängas i enbart väntan på det magiska klockslaget. Men det är värt det!

I kväll var det en vikarierande ledare från fastlandet, närmare bestämt Huddinge. Ett jättebra pass, jag var fullständigt slut och svetten rann efteråt. Det ska något visst till för att få mig så kämpaglad att svetten rinner. Det hemliga receptet heter bra musik, rörelser som är roliga och inte för svåra, och en ledare som hela tiden generöst berömmer. Jag suger åt mig och tar i lite till!

Det roligaste av allt var att jag fick en riktig backlash under passet. Han använde rörelser som jag lärde mig i tidernas begynnelse, i Friskis & Svettis i Norrtälje på 80-talet. Kanske till och med sent 70-tal, om jag anstränger minnet. Gamla hederliga Friskis-moves, så det stod härliga till.

Och huvudvärken släppte, som genom ett under. Jag VET ju att det alltid blir så.

Nu är jag vederkvickt och oerhört nöjd med mig själv. Längtade hit till bloggen för att riktigt få dela med mig av underverket som heter motion. Nu ska jag hårdkoka två ägg att ta med i morgon bitti, för då måste frukosten tas med till jobbet. 06:15 tar jag bilen till Visby för att börja dagen med ett härligt yogapass. Återkommer om detta!

söndag 1 februari 2009

Helgerna behöver bli längre!

Söndag och solen skiner generöst. Blåser lite snålt dock när man kommer ut på vidderna (vi bor ju på prärien!), så skenet bedrar en smula.

Jag sitter och förundrar mig över att jag är bloggare, har ännu inte vant mig vid tanken. Leker lite med layouten, och kommer nog så småningom att piffa till sidan lite. Men jag tar det piano, ska vänja in mig först!

Kan konstatera att jag har en skön och bra helg - käre maken är bortrest så jag är ensam med hunden. Jag eldar i kaminen och gör saker i min egen takt. Äter sånt jag känner för. Dammsuger, tvättar lite, byter lakan, vattnar blommor, torkar bänkar. Och arbetar... Har mycket jobb som inte hinner göras på vardagarna och ofta tar jag till helgerna. Men den här helgen har det liksom varit... jobb hela tiden nästan. Jag planerade det när jag visste jag skulle vara ensam - att jag skulle arbeta hela helgen. Men hur friskt är det egentligen? Jag är liksom aldrig lagom, bara matar på nytt jobb hela tiden. Och ingen annan stoppar mig ju, sånt måste man göra själv. Jag är dålig på det. Å andra sidan har jag ett ansvar för att mycket blir gjort, och inte bara det - blir BRA gjort.

Huvaligen.

Min clou med det här inlägget var att jag kommer att hinna med det arbete jag hade tänkt mig i helgen. Men sen är tiden slut, och det är dags för en arbetsvecka igen. Var tog min återhämtning vägen? Lite av den har jag fått smaka på, men det räcker inte! Jag skulle behöva åtminstone en dag till i helgen för att känna mig ordentligt fit for fight på måndagen.

Hur gör alla andra?


Lägger in en bild på Shiva, vår lurviga cockertjej. Tycker hon pryder sin plats på den här sidan! Just nu ligger och och snarkar högljutt vid mina fötter. Mysfaktorn är hög!