torsdag 26 januari 2012

Dubba bör man...



Just som jag börjat orera om hur beroende jag har blivit av de dagliga cykelturerna och den friska luften, så bröt helv... jag menar vintern lös. Me don´t like. Inte nånstans, inte alls. Har det nu varit barmark så här länge, kan det lika gärna fortsätta.

Det är den livsfarliga sorten av vinter, med temperatur strax under nollan, och gammal slask som frusit på under den ständigt dalande nysnön. Ja, ni fattar. I går när jag "cyklade" till och från yogan, kände jag mig som Bambi. Både på och bredvid cykeln, faktiskt. Fast jag tvivlar på att Bambi någonsin försökte sig på att cykla...

Däck med dubbar känns alltmer lockande. Ska nog be käre maken undersöka den saken i helgen.

lördag 21 januari 2012

Yoga- och meditationshelg



Befinner mig i Nynäshamn den här helgen, och gör två flugor på smällen - hälsar på bästa vännen K och deltar tillsammans med henne i en yoga- och meditationskurs hos fina Bettan på Nynäsgården.

Vi är tolv kvinnor (varför nästan alltid bara kvinnor?) som i 1,5 timme på vardera fredag-lördag-söndag befinner oss i den mysiga och stämningsfulla yogalokalen där man nästan förflyttar sig till Thailand för en stund. Bettan (Elisabeth Nilsson) guidar oss varsamt genom såväl yoga som olika meditationstekniker och är en mycket bra vägledare.

Det är ljuvligt på alla sätt för mig det här; jag får miljöombyte, får umgås och skratta, och får också en dos lugn på kuppen.

Jag vill gärna rekommendera yoga i allmänhet (det passar alla) och Thaiyogamassage i Nynäshamn i synnerhet. Yoga är en gåva alla borde ge sig själv!

(Länkningen funkar inte just nu, men du kan själv gå in på www.thaiyogamassage.se för att läsa mer!)

tisdag 17 januari 2012

Den sömnlöses bästa vänner




Härom sennatten, nästan mot morgonen, vaknade jag med ett ryck. Det kändes som om någon hade knackat hårt och uppfordrande på en ruta eller dörr, jag hörde tydligt ekot. Snudd på ångestframkallande. Men jag kände mig pigg, och hjärnan gick omedelbart igång. Inte så där surrigt som den kan funka mitt i natten, utan konstruktivt och tydligt. Jag fick bra idéer, liksom.

Då är jag glad att jag har min kompis Herr iPhone. Han ligger på nattduksbordet, och jag kan bara ta upp honom och göra anteckningar utan att behöva tända lampan och väcka käre maken. Jag antecknade en stund, blev lugnare, och så småningom kom tröttheten tillbaka och därmed sömnen.

Ibland när jag vaknar svintidigt på morgnarna och verkligen inte kan somna om, och det knappast heller är någon idé eftersom man ska upp om någon timme (och när hjärnan verkligen surrar runt), då har jag min kompis Fru iPad att ta till. På den kan jag läsa böcker, också utan att tända lampan. Jag lånar e-böcker från bibblan, så himla smidigt! Det är ett suveränt komplement till mina riktiga böcker, när jag inte vill störa min omgivning.

Man får tycka vad man vill om att ha tekniken på nattduksbordet, men för mig är det såväl hjälp som tröst. Vill betona att jag aldrig - ALDRIG! - arbetar i sovrummet dock. Bara roar mig (läser böcker, bloggar och spelar wordfeud t.ex.). Undantaget är dessa små nödvändigt anteckningar i mörkret!

Så Herr iPhone och Fru iPad är två av mina bästa vänner i nattens mörker!

lördag 14 januari 2012

I dag är det dags




Granen har SLOKAT i flera dagar. Inte barrat. Bara intagit en grådaskig färg, och slokat ledset. Resolut ägnade käre maken fredagseftermiddagen åt att slakta den och packa ner den i papperskassar. I dag åker den till återvinningen. Den som var så fin, jämför gärna med bilden i ett tidigare blogginlägg när nedan.

I komposthinken trängs nötskal med julostrester och skrumpna nejlikprydda apelsiner som slutat dofta.

Var sak har verkligen sin tid, och nu är det tid för något annat än jul. Men vad? Det är ju ett tomrum nu, mellan julen och våren. Ljuset har inte riktigt kommit, men vi rensar bort allt som lyser upp omkring oss. Vad fyller ni det tomrummet med?

måndag 9 januari 2012

Vad är verklighet och var går gränsen?



För några år sedan fick jag en bild av käre maken, av en blå häst. Till bilden fanns en text som lydde ungefär som så: Det är synd om alla som är så fyrkantiga och rationella att de inte ens kan tro på en liten, blå häst. Inte ordagrant, men betydelsen var så.

Om man har svårt att tro på blå hästar, kanske man har svårt att uppskatta den bok jag just läst ut, men har man det minsta lilla uns av tro eller tvivel, vilket som, ska man absolut läsa den. Boken heter "Sista dansen" av Bernt Bison Nilsson.

Den är både galen och rolig, allvarlig och sorglig, nödvändig och tänkvärd. Det är omöjligt att knöka in den i en särskild genre. Den är kanske en roman, men inte nödvändigtvis. Den kastar läsaren mellan förnuftstankar och starka tvivel. Man bläddrar tillbaka några sidor för att läsa om, för man tror att man möjligen har läst fel. Ju längre boken lider, desto mer förvirrad blir man. Positivt förvirrad.

Berättelsen visar hur tunna gränserna är, om de ens finns, mellan nu och då (för att inte tala om sedan), mellan det vi kallar verklighet och det andra, mellan liv och död, mellan s.k. normalitet och galenskap. Är inte såväl tiden som verkligheten och livet något vi människor har hittat på för att ha ordning och reda omkring oss? Den här boken ställer i så fall till det. Jag gillar det, jag gillar det skarpt. Kanske är jag inte galen, trots allt?

Jag är glad att jag fick boken i julklapp, och vill tacka Bison för att han skrev den. För jag tror att det är han som har skrivit den, det står i alla fall så på boken...

fredag 6 januari 2012

Än ska vi kompa ihop ett tag till...



...min gran och jag!

Läser med förundran om alla som städar ut julen nu, i ett huj. Ånej, har jag jobbat och släpat för att få in ljus i mitt hus, ska det allt få finnas kvar ett tag till. Det krävs, mörkret råder fortfarande även om det märks lite skillnad varje dag.

Jag smyger ut julen lite försiktigt. En tomte här, en nötskål där. Men granen, stjärnorna och ljusen får allt tjäna mig någon vecka till. Eller två.

torsdag 5 januari 2012

Ombytlig

Ja, nu har jag ändrat design igen. Precis när jag i dagarna fick beröm från min bloggvän Pia för min moderna outfit på bloggen...

Men orsaken är helt enkelt att jag var FÖR modern. Alla webbläsare klarade inte av den, det var många som inte kunde öppna bloggen längre. Sen visade jag ju heller inte längre upp vilka bloggar jag följer etc, något som jag tycker både ger extra läsvärde och är artigt mot dem jag följer.

Så nu går jag tillbaka till gamla designen, om än med lite andra färger än tidigare.

Hoppas du hänger med!

onsdag 4 januari 2012

Bara vara



Vi talade i telefon i dag, dottern och jag, om våra tillkortakommanden. Bland annat talade vi om detta att alltid ta sig före något. Att proppa tillvaron full av göror. Så fort en liten lucka hotar att dyka upp, måste somliga (jag t.ex.) fylla den. Och den ska fyllas av PERFEKT utförda göror, helst.

Nu under rekordlång jul- och nyårsledighet har jag övat på att lata mig, och lyckas hyfsat bra. Men inombords sitter ändå en liten gnagare och längtar efter att få springa i sitt ekorrhjul. Helt närvarande i boken är jag inte långa stunder i taget, strax skuttar jag upp ur fåtöljen för att göra ditten eller utföra datten. Ska bara. Tänk om man kunde vara lite mer som katten Nasse som gästade oss i julas! När sömnigheten sätter in, sluta spela kattspel på iPaden och rulla över på rygg och bara vara en stund.

Jag har i hela mitt liv trott att jag "ska bara" först, innan jag kan slå mig till ro med sånt jag gillar att göra. Hur gammal ska jag bli innan jag inte bara förstår utan också kan känna förtrogenhet med och bli bra på att slå mig till ro då och då? På riktigt alltså, med hela kroppen och huvudet? Hur gammal ska jag bli innan jag inser att görorna aldrig tar slut om jag själv hela tiden fyller på?

50 år, tror jag att jag måste bli först. Det tror jag bestämt.

tisdag 3 januari 2012

En vandring i historien



Under nyårshelgen hade vi goda vänner på besök, och vi promenerade en del. Bland annat har vi ett promenadmål alldeles i närheten av vår bostad som heter Muramaris, en egensinnig oas med en fascinerande historia.

Muramaris byggdes av Ellen och Johnny Roosval 1915, och deras liv är en fantastisk kärlekshistoria. Han var 12 år yngre än hon och hennes sons informatör då de blev kära i varandra. Ellen lämnade sin man för att leva med Johnny, något mycket ovanligt på den tiden. Hela Muramaris andas deras kärlek och varenda liten detalj verkar genomtänkt. Det finns också en informativ och intressant bok om Muramaris som jag har och som vi har passat på att bläddra i och lära oss mer genom under helgen.

Ellen Roosval var en mycket skicklig skulptris, och det finns massor av prov på hennes konstnärskap i såväl trädgård som hus och ateljé. Mitt foto ovan föreställer en av de få skulpturer i trädgården som hon inte gjort själv, dock.

Muramaris är öppet för allmänheten på sommaren, och är du på Gotland får du inte missa ett besök!