tisdag 28 september 2010

Bästa hudvården

Så här års blir åtminstone min hud torr och trist. Det allra bästa sättet att hålla den smidig är att använda olja i stället för body lotion (som ofta i stället torkar ut huden på sikt).

Duschar du, så använd Apotekets bad- och duscholja, smörj in dig medan du är våt i stället för att torka huden med handduk. Om du inte duschar någon dag, blöt i stället händerna med ljummet vatten och ha i lite olja och smörj in dig med blandningen. Här är Oriflames Baby Oil jättebra. Vill man, kan man droppa i några droppar eterisk olja som man gillar, för att få en härligt väldoftande hud!

måndag 27 september 2010

Väckning

Nästan exakt klockan 06:00 varje morgon dunsar det till i våra sängar. Det är katten Seved som anser att det är hög tid för oss att vakna, och helst också gå upp och göra det viktigaste i världen - ge honom mat.

Det är toppen, eftersom det är en bra tid att vakna på. Att vakna till en mjuk päls som stryker sig mot en slår alla väckarklockor i världen, till och med min gryningslampa. Bortsett från att Seved inte skiljer på vardag och helg. Men det får man ta. Vi är rätt morgonpigga ändå.

Den där morgonstunden försöker jag ta vara på. Det är den enda stunden på hela dygnet som han vill kela. Han spinner högljutt, och trampar omkring i sängen. Han buffar och gosar, vältrar sig vällustigt och förväntar sig att bli kliad. Det är så mysigt!

Fast ibland får man nästan hjärtsnörp. Som när han omärkligt först hoppar upp på fönsterbrädan och sitter där och klurar en stund. Sen tar han sats och kastar sig ner på min kropp medan jag ännu sover. Just den detaljen i väckningen är jag kanske inte helt förtjust i...

söndag 26 september 2010

Bingolotto

Vi vann på Bingolotto en gång. I september 2002, dagen före valdagen (det sändes på lördagkvällar då) kom Bosse fram på telefon till Lasse Kronér och vann 50.000 kr resor. 10.000 kr el och 10.000 kr på Guldfynd.

Elpengarna var välkomna och slukades snabbt upp i GEABs kassakista. Presentkorten på Guldfynd räckte hur länge som helst, trots att Bosse började med att gå och köpa mig ett halsband för 4.500 kr den token. Sen använde vi resten till presenter och lyx åt oss själva. De 50.000 kr i respengar använde vi till att rätt snabbt boka den första resan till Malaysia, åt oss två och Sara. Vi åkte i januari året därpå.

Efter detta blev det lite vakuum i Bingolottospelandet, ska erkännas. Det kändes avslaget och lite meningslöst, för inte kan man vinna så mycket igen. Men nu har vi börjat så smått ibland, och jag tycker det är riktigt roligt. Förrförra söndagen vann jag 100 kr, och blev barnsligt glad. Var supernära att vinna en Volvo...

Ikväll blir det nog ingen Bingolotto, för ingen av oss har kommit ihåg att köpa brickor. Jag har varit på kontoret och jobbat hela dagen, och Bosse har lagat matlådor åt mig, tvättat och spelat golf. Nu väntar en god middag som han naturligtvis också står för, sen en vanlig skön söndagkväll. Kanske med en god bok.

lördag 25 september 2010

Från mört till gammelgädda

Tiden rusar, och jag är aldrig här. Jag som tycker det är så roligt att skriva och att skapa lite här på min blogg, vårdar den inte. Inte heller har jag i veckan hunnit läsa alla de bloggar jag vanligtvis följer med stor glädje och entusiasm. Uppenbarligen har jag inte prioriterat det.

För det handlar ju inte om att inte ha tid, vet vi alla. Det handlar om vad vi gör av den tid vi har. Hur vi prioriterar.

När jag då tänker efter, vad har jag prioriterat den senaste tiden?

Arbetet och min hälsosituation, blir nog svaret. Jag är nuförtiden oerhört egotrippad, tänker väldigt mycket på mig själv och hur jag mår. Ovant, och stundtals obekvämt och tjatigt. Dessvärre drabbar det även mina arma bloggläsare, för när jag väl är här så skriver jag det som hjärtat är fyllt av. Och det är just nu mig själv!

Status just nu är att jag har perfekta värden och är fysiskt fullt frisk. Däremot har jag kört på alltför hårt alltför länge, och MÅSTE stanna upp och börja ta hand om mig själv. Fylla på energi, och inte bara ge ut energi. Jag är ju inte särskilt förvånad, men det är konstigt att det känns bättre när man får läkarorder om en sån sak! När jag fick frågan vad som gav mig energi, kunde jag inte svara. Jag har glömt bort det. Jag vet ingenting som fyller på min energi omedelbart så jag kan säga: det där blir jag pigg av, det där ger mig energi! Vissa dagar har jag den bara, energin, andra dagar lyser den med sin frånvaro. De dagar eller stunder jag har den, drar jag på som förr; drar igång grejor, får en massa idéer som jag planterar här och där och är kreativ. När energin sedan dalar lika fort som i ett uttjänt mobilbatteri, orkar jag inte fullfölja alla briljanta initiativ jag har tagit.

Just nu övar jag på att inte göra så mycket när energin kommer, mer än att njuta av att jag har den och vara glad och pigg i stunden. Inte tänja den gränsen, utan bara vara där. Svååårt. Jag övar också på att ge efter när kroppen säger ifrån, och faktiskt våga vila. Mitt på dan!

Jag har inflammerade muskelfästen i höfterna till följd av fel belastning väldigt länge. Har någon hört något så galet!. Jag är rekommenderad att aldrig mer löpträna, min kropp är inte gjord för sånt. Just nu bör jag heller inte promenera alltför mycket, för att undvika belastning. Cykla, däremot, och simma. Hej och hå. Jag som just börjat småpromenera eftersom min hälsporre börjat ge vika. Jag har verkligen kämpat nu i två veckor med dagliga promenader, kämpat emot smärta och domningar, i den fasta tron att det bara är att träna bort. I stället har jag sannolikt fördröjt läkningen. Nu kommer käre maken att släpa fram min delvis bortglömda motionscykel, så jag kan jonna lite framför TVn.

Nästa vecka kommer jag att få ett skräddarsytt träningsprogram av min sjukgymnast, för att stärka muskler i ländryggen bland annat. Redan vid första besöket fick jag några småövningar att göra till nästa gång, för att liksom komma i gång att göra nånting varje dag. Små, fåniga övningar som knappt märks. Ligger inte för mig alls. Jag tycker att ska man träna, ska man väl träna rejält!

Och DÄR blottar jag pudelns kärna, mitt stora problem. För det är just DET tankesättet som har fört mig hit! Jag gör inget med måtta. Jag tänjer gränser hela tiden, allra helst mina egna.

Allt kom på en gång. Hormonförändringar, klimakteriet, hälsporre, viktökning, smärta i kroppen, total energilöshet och på köpet (kanske inte så konstigt) deppighet. Någon säger mig något. Jag har inte lyssnat tidigare, på några signaler alls. Därför måste jag tydligen tillrättavisas ordentligt, på alla fronter samtidigt. "Fattar hon nu då?"

Ja, jag fattar. Jag fattar att jag inte är odödlig. Jag fattar att min kropp inte kan orka alldeles av sig själv utan att jag måste hjälpa till. Jag fattar (nästan) att jag blivit äldre och att åldern i någon mening också tar ut sin rätt. Jag fattar att jag måste ta det lugnare. Jag fattar (nästan) att det här kommer att ta tid. Jag fattar (nästan) att jag måste acceptera en ny Maria ett tag. Jag fattar att jag inte kan rusa genom tillvaron och hugga på allt som rör sig, som en spattig mört. I stället ska jag - likt gammelgäddan i vassen - lura lite på det jag ser innan jag agerar.

Troligen ska jag känna tacksamhet för att jag har fått den här starka påminnelsen. Jag kan nästan omfamna den tacksamheten, jag har i alla fall närmat mig den.

Jag har skrivit om det här i tidigare blogginlägg, och jag ber mina läsare att ha fördragsamhet. Det är ett sätt för mig att se vad jag är med om. Att befästa och att på så sätt närma mig ett accepterande. En ska ska ni veta - för ett år sedan hade jag ALDRIG klarat av att berätta om hur "svag" jag är! Jag har alltid hållit masken och varit duktig och stark. Gått i täten. Funnits där för andra och vetat hur slipstenen ska dras. Jag inser att jag har kommit en bra bit på väg genom att berätta för alla som orkar lyssna att jag inte mår så bra. Att jag faktiskt är en vanlig människa som alla andra, inte någon superkvinna. Att jag till och med önskar bli lite omhändertagen mellan varven. Jag har lätt till gråten, så fort någon visar mig vänlighet. Det har jag lärt mig är OK, även om det fortfarande känns som en belastning och lite pinsamt.

Socialt sett är jag väldigt trött. Vissa dagar plågar det mig oerhört att tvingas vara bland folk, andra dagar går det bättre. Även det har jag förstått att jag måste acceptera och bejaka. Det är OK att känna så också.

Jag har verkligen kommit långt i min utveckling!

lördag 18 september 2010

Gammalt nytt

I dag har jag äntligen sytt upp gardinkappor av tyget jag köpte på sensommaren, hos Barbro Sandell. Tyget är av härlig kvalitet, nytryck av ett 230 år gammalt gotländskt mönster, och det är klart att man ska ha gotländskt när man bor på Gotland! Bortsett från det, är mönstret och färgen både stilrent och tidlöst. Nu ser det ut som om det alltid har hängt här, och passar så väldigt bra i vårt kök!

Samma mönster på en kappa i sovrummet, fast i blått.

Nöjd.

fredag 17 september 2010

Såld igen

Så är den igång - Idolsäsongen. Och jag sitter där. Kväll efter kväll. Ratar politiska debatter, nekar käre maken att se fotboll han älskar. Vad ÄR det med detta program? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag blir varmt underhållen, och det är så jäkla skönt!

lördag 11 september 2010

onsdag 8 september 2010

En gäspning är inte vad du tror!

Gäspningar är och har alltid varit symbolen för uttråkning eller trötthet. För att mildra det lite har vi också fått höra att det kanske inte är trötthet nödvändigtvis, utan bara ett kippande efter syre. Men du kan överge alla såna föreställningar nu.

Om någon i din närhet börjar gäspa ska du bli djupt smickrad, för det betyder att den personen känner sig avslappnad och trygg. Gäspningen kommer när musklerna och sinnet slappnar av, vilket vi gör i miljöer eller situationer där vi känner oss trygga.

Och tänk efter, ska du se att det stämmer!

Jag vet i alla fall två typiska situationer när jag garanterat börjar gäspa. Den ena är om jag sitter på jobbet försjunken i något, och käre maken ringer. Jag lutar mig tillbaka i stolen och börjar ofelbart att gäspa. Blev jag trött? Nä. Blev jag uttråkad? Absolut inte. Jag hamnade i trygghet. Hans röst, det vi pratar om, allt signalerar plötsligt trygghet.

Den andra situationen är när jag slår mig ner vid fikabordet på jobbet bland mina medarbetare. Då sätter jag också igång att gäspa. Inte av vare sig uttråkning eller äkta trötthet, utan av avslappning som kommer av en sorts trygghet i situationen.

Och säger vi inte att gäspningar smittar? Inte är det trötthet som smittar, inte heller uttråkning. Det är tryggheten som sprider sig; du gäspar för att du är trygg med mig, då känner jag mig också trygg och avslappnad med dig. Klockrent!

söndag 5 september 2010

Ålder och klokskap måste inte hänga ihop

Jag förundras ofta över vår dotters stora klokskap. Hon är många gånger mycket klokare än jag, vilket bevisar att klokskapen inte alltid måste gå hand i hand med ålder och erfarenhet.

När jag var i hennes ålder var jag inte i närheten av att vara lika klok som hon är. Jag reflekterade inte så mycket, men det vet jag att hon gör. Reflektion är en förutsättning för att kunna dra slutsatser förstås, och därmed föds klokskap.


Saras klokskap får jag ofta del av. Hon berättar för mig hur jag kan tänka för att saker ska gå lättare. Hon har en förmåga att använda tankens kraft för att förändra, så ung hon är. Jag blir ofta inspirerad av henne och hennes klokskap.

Visdom däremot, kommer med ålder. Visdomen är ofta knuten till känsla och intuition, och vad är intuition annat än förmåga och mod att använda samlade erfarenheter? Att känna in vad som är rätt utifrån egna upplevelser. Intuition eller visdom kan i bland gå stick i stäv med förnuft, men då tror jag mer på visdomen. Det är din inre röst som talar! Jag vill gärna tro att jag är lite vis, ibland.

På bilden samsas visdom med klokskap; min 90-åriga mormor och 25-åriga dotter!