Att fylla år är kul!

Igår var det dags för min födelsedag igen (eller årsdag som det heter här på Gotland). Eftersom den 7 februari i år inföll på en lördag fick den min och käre makens fulla uppmärksamhet, vilket var trevligt. Jag gillar att fylla år av någon anledning, jag tycker om att liksom ha en egen dag. Och när människor ibland klagar över att de blir äldre, brukar jag faktiskt be dem betänka alternativet... När en tänker så är det jätte-ok att bli äldre!

Fick kaffe på sängen så klart (det får jag ju för sjutton varje dag, är löjligt bortskämd med det) tillsammans med ljus och paket från familjen. Eftersom käre maken är hjärtligt trött på hur min gamla mixer har låtit på mornarna när jag fixar min morgonsmoothie, hade han och inneboende dottern hittat en ny blender som vid morgonens test visade sig vara både tyst, smidig och effektiv. Den gamla trotjänaren åkte ut i ett huj. Boken jag härom dagen pratade med dottern om att den vore trevlig att läsa hade hon förstås köpt, den lyhörda människan. Det som kanske överraskade mest var en urläcker tavla som jag fick syn på redan i somras i en butik när vi var ute och åkte på ön, och som käre maken åkt tillbaka och köpt, lyckats hålla gömd i ett halvår och dessutom lyckats hålla tyst om den. Respekt för det! Jag tror nu kanske att vi äntligen har hittat det som ska sitta ovanför vår soffa, vi får se.

Solen sken större delen av dagen, och på morgonen när jag tittade ut insåg jag att jag knappt varit utomhus sen vi kom hem från Thailand. En stark längtan att komma ut kom över mig och vi tog bilen ner på stan för att handla och fika, och också knalla lite genom världsarvet. Mötte några vänner och bekanta som alla passade på att gratulera, i dessa Facebooktider har alla koll på varandra. Och jag gillar't! Att bli översvämmad av grattishälsningar på FB är jättekul och en riktig energikick. Det finns de som tycker det inte är värt så mycket, "det är väl ingen konst att komma ihåg en födelsedag när Facebook påminner om den!" Jag tycker inte det är prestationen att minnas födelsedagen som räknas, det är väl ändå att alla dessa vänner och kontakter väljer att ägna några sekunder av sitt liv och formulera en hälsning till mig? Det kan de ju lika gärna strunta i, om jag inte betyder något för dem. Själv försöker jag alltid gratulera dem jag har någon form av relation med och bryr mig om när FB påminner om deras dag. Och i går fick jag bevis på att jag betyder något - mycket eller lite - för väldigt många personer, och det gör mig varm i hela kroppen att tänka på. Tack till alla er!

Väl hemma blev det lite bubbel medan vi rensade köksskåp och recept och telefonen pinglade in både sms och samtal under dagen, och sen blev det några avsnitt av Homeland på eftermiddagen. Dagen kröntes av ett av mina favoritprogram, det för många onämnbara som börjar på M och som alltid går av stapeln några lördagar i februari och mars. Jag är barnsligt förtjust i spektaklet, och käre maken har inget annat val än att hänga med om han vill umgås med mig på lördagskvällen. Möjligen skulle han kanske välja annorlunda om han fick...

Jag hade en superdag. 7 februari är en av mina favoritdagar på året, det enda jag skulle vilja är att den låg på sommaren i stället! ;-)

Redan kvällen innan tjuvstartade förresten firandet lite grann, då syster och svåger oväntat trillade in en stund på väg hem med fräscha tulpaner och lite smått och gott. Sånt uppskattas!

2012 - bakåtblick

Jag är knappast ensam om att göra en "årskrönika", eller bakåtblick så här i nyårstider. Men det är ett riktigt bra sätt att få syn på allt som händer omkring en. Att stanna upp, kolla i kalendern och reflektera över det som har hänt. Har det blivit som jag trodde och förväntade mig? Hade jag över huvud taget några förväntningar, eller har jag bara låtit tiden rulla på?

2012 kan jag summera som resornas år, samt det år då jag fyllde 50 och därmed får "göra vad fan jag vill" som jag själv formulerade det i min tankebok. Vi firade även silverbröllop, käre maken och jag.

I samband med min 50-årsdag hade käre maken ordnat en resa till Budapest för oss båda. Vi har varit där tidigare, men jag önskade mig tillbaka. Bl a ville jag grundligt bevista "House of terror", det fantastiska museet över nazisternas och kommunisternas järngrepp över Ungern. Missa inte det om ni är i Budapest, lova det!

Resan var en överraskning, jag fick veta någon vecka innan att vi skulle bort, men inte förrän ett par dagar innan vi skulle resa visste jag om att jag skulle ta passet med. När vi kom tillbaka till Sverige stannade vi på hotell i Stockholm där det blev överraskningsfest med släkten. Så jag fick fira 50-årsdagen med dunder och brak, tack för det.

Och nu gör jag verkligen vad fan jag vill, för nu är jag 50!

Mars månad ägnade jag åt gröna kuren, för andra året i rad. Det är ett sätt att avvänja kroppen från allt socker, och innebär att alla jäsningsprocesser i tarmarna slutar. Resultatet är ofta viss viktminskning, men inte minst en känsla av lätthet och välmående. Det innebär att man bara äter gröna grönsaker, proteiner och bra fetter under 2-4 veckor. Konsekvent och uteslutande, utan pardon! Mars månad är en perfekt månad att ägna åt sånt, det händer inget annat då (även om käre maken hävdar att februari vore bättre, eftersom den är kortare...). Och bestämmer man sig bara, går det lätt. Det är en god investering! Läs mer om gröna kuren här eller googla så får du upp fler sidor. Häng på i mars igen, vetja!

I maj åkte vi till Cornwall tillsammans med våra canastavänner. En underbar resa på 10 dagar, vilket landskap! Den engelska landsbygden är väl värd ett besök. Ett av de bestående minnena är de smala, smala vägarna med ligusterhäckar vid sidorna.

Vägen var på sina håll så smal att det knappt gick att mötas. Charmigt och egensinnigt.

Clovelly, Cornwall, vid lågvatten.
 

Under våren fattades ett beslut som påverkade min arbetssituation väsentligt under resten av året, nämligen att jag skulle rigga en kompetensväxling. Det fick stora följder, och innebar mycket arbete för mig från juni månad och året ut. Jag arbetade hela sommaren med rekrytering, och hösten ägnades så gott som uteslutande åt omorganisation, uppsägningar och nyanställningar samt sjösättning av den nya organisationen. Hårt och slitsamt, men roligt och framåtsyftande, förstås. Arbete 24/7, som det heter numera (24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, för den som inte stött på uttrycket). Det har faktiskt varit mer eller mindre så. Trots det tog jag mig tid att umgås med dotter och måg då de besökte oss en sommarvecka. Ack så kärt, och alldeles för sällan!

Under hösten har vi också haft en inneboende hemma, min goda vän Lotta och tillika nyanställda biträdande ombudsman. I väntan på bostad har hon och hennes hund bott i vårt gästrum. Det har gått väldigt bra, men har också det slitit på oss alla och förstås bidragit till att hösten varit extrem på flera punkter, inte bara vad avser arbetsbördan. Nyttig erfarenhet, och vi har konstaterat att vare sig vår vänskap eller arbetsrelation har tagit stryk!

Under hösten kom jag och käre maken igång med vårt gymtränande, något jag är både stolt och tacksam över! Däremot har yogan fått stryka på foten, dessvärre.

I skrivande stund lever jag en bit av mitt drömliv. Jag skriver det här sittandes i en bar på Kata Beach i Thailand (på Phuket), tillsammans med käre maken. Här lever vi under fyra veckor ett riktigt lyxliv, och manifesterar något jag har drömt om länge. En av mina förhoppningar för framtiden är att det här kan bli en del av vårt liv även framöver. Ikväll - på nyårsaftons kväll - kommer vi efter en festmåltid på fin restaurang promenera ner på stranden med vår flaska mousserande vin och två glas. Där kommer vi att sitta i sanden och skåla, se på fyrverkerier och khom loys (papperslyktor) mot natthimlen, tacka livet och lyckönska oss själva. Samt önska oss något för nästa år, så klart!

Jag har lovat käre maken att ändra lite på min livsstil när vi kommer hem. Jag ska också författa ett brev till mig själv om mina förväntningar och förhoppningar på 2013, som jag ska be en god vän ta hand om och posta till mig nästa december. Då ska jag jämföra hur det blev.

Och vad jag kommer att önska i kväll tillsammans med käre maken, det får bara han veta.

Jag önskar mina läsare ett riktigt gott nytt år, gör något bra av det!

Kidnappning och Calle Schewens vals

Några dagar innan jag skulle fylla 50, avslöjade käre maken att vi skulle åka bort. "På fredag", deklarerade han. Han hade vidtalat medarbetarna och kollat min kalender hos dom. Kruxet var bara att den elektroniska överföringen från min mobil till Outlook inte fungerat på några dagar, så de hade egentligen ingen koll... Sån tur att han sa till i tid, så jag hann avboka det som var inbokat!

Kvällen innan vi skulle åka, talade han också om att jag skulle ha passet med mig. Tur igen, att det fortfarande gällde!

I svinottan reste vi hemifrån med taxi, flög till Arlanda där vi tog en Irish Coffee innan vi äntrade planet till Budapest.

Vi har varit där en gång förut, käre maken och jag, och han ytterligare en gång efter det. Men jag var inte riktigt färdig med stan, ville bland annat se House of Terror och uppleva mer av staden och maten. Han hade tagit fasta på det, sparat och planerat. Maten är en av höjdpunkterna, var man än kommer så får man god mat.

På den här restaurangen - Müvész Étterem - åt vi en utsökt måltid medan vi var i stort sett de enda gästerna. Vårt enda sällskap var den här ihärdige pianisten som - när han fått en vink från servitören att vi var från Sverige - hamrade i gång "Calle Schewens vals" i ett rasande tempo. Det blev en lite surrealistisk upplevelse... Men vi applåderade givetvis artigt!

Jag kommer att berätta mer om House of Terror i ett senare inlägg.

Ädla drycker

Här har jag inte varit på mycket länge, och sedan sist har mycket hänt. Inte minst har jag fyllt 50. Jag blev "kidnappad" av käre maken. I månader hade han planerat att ta mig till Budapest, och några dagar innan det var dags avslöjade han att vi skulle resa bort. Kvällen innan fick jag veta att passet skulle med. Liksom baddräkten. Jag kommer att berätta mer om det.

När jag kom tillbaka till jobbet i går, blev jag storligen och härligen uppvaktad. Ovanstående flytande gods förärades mig av vänner och kollegor från vänorganisationer på min arbetsplats. Två av vinerna är lokala, gotländska. De betingar ett pris som gör att man kanske inte precis går och köper en flaska åt sig själv till fredagschipsen, om jag säger så. Jag har inte smakat just dessa, och vet att det råder delade meningar om Gutevins produktion. Därför ska det bli jättekul att prova!

Amaronen är dock ett säkert kort. Inte billig den heller, inte heller något man köper till chipsen. Möjligen till en god köttbit en festlig lördagkväll.

Jag är ingen vinexpert, långt därifrån, men jag kommer att rapportera mina rön när flaskorna öppnats och dess innehåll avsmakats. Fortsättning följer, således!