söndag 28 februari 2010

Jag har en bit av Medelhavet på min fönsterbräda!


I dag har vi planterat om våra krukväxter hemma, däribland våra tre citronplantor. Dessa är sprungna ur kärnor från citroner plockade ur träd i den trädgård vi bodde i när vi var på Sicilien förrförra sommaren, Sara och jag.
Min bloggvän Kim beskrev i ett inlägg häromdagen hur hennes citronträd i skrivarlyan frodas, och då insåg jag att så kan jag också få det om några år.
Det är något sant trösterikt och fascinerande i, att i vårt köksfönster på en ö i Sverige står avkomman av ett saftigt och välmående citronträd på en ö i Medelhavet!

fredag 26 februari 2010

SMASK!

Vår dotter är min stora stolthet. Hon pluggar till musiklärare på Ackis (Kungliga Musikhögskolan) där man har ett årligt evenemang som heter SMASK (Sveriges MusikAkademikers Sång Kåntest). Delfinaler äger rum på samtliga landets musikhögskolor, och sedan går vinnande bidrag till final på den ort som vann föregående år.

SMASK uppstod - kan man läsa på hemsidan - när elever på Ackis aldrig fick sina bidrag antagna till Melodifestivalen. De startade helt enkelt en egen Melodifestival. Nu är den etablerad och innehåller alla nödvändiga attribut, inklusive tonartshöjningar.

Regionfinalen i Stockholm äger rum den 13 april, och vi ska förstås åka dit. Sara är musikansvarig för SMASK Stockholm, som också har en fin hemsida, kolla gärna in den.

Du som bor i Stockholm har inte så många ursäkter att inte gå och se regionfinalen i SMASK!

torsdag 25 februari 2010

Det är jag som är Sisyfos - överhopad av arbete!

Jag deltar inte i den riktiga världen just nu, känns det som. Ännu en gång är jag inne i en period av oändligt mycket att göra, på det sätt att jag inte ser något slut. Två steg fram gör ett steg bakåt hela tiden, det är ett sisyfosarbete.

Först som sist; jag har ett kanonarbete. Jag är min egen chef, det är fritt, jag kan styra min tid nästan som jag själv vill, jag är också lika flexibel i var jag sitter och arbetar. Jag kan skapa nya verksamheter helt efter eget huvud, Jag har några medarbetare jag ansvarar för, och det är fantastiskt att ha makten (för det anser jag att jag har) att ge dessa personer förutsättningar att växa, både som personer och arbetskraft.

Men - och här kommer gnällavdelningen - det fria och fantastiska arbetet gör det också oändligt. Särskilt i händerna på en perfektionist, som till exempel jag. Ibland önskar jag faktiskt att jag också hade en chef som hade bestämt vad mina arbetsuppgifter bestod i. När jag gjort dom så hade jag gjort det jag skulle, så att säga. Min situation är sprungen ur flera faktorer - det handlar också om att vi har blivit färre på arbetsplatsen, men att jag fortfarande vill att vi ska växa, expandera, utvecklas och bli ÄNNU bättre. Jag sätter stundom en omänsklig press på mig själv, men vet inte hur jag ska komma ur det. Om jag sänker nivån, känner jag inte att jag gör mitt bästa. Och att göra något halvdant är inte jag.

För det allra allra mesta fungerar det. Under åtminstone 75% av tiden har jag mer än näsan - kanske hela huvudet eller till och med överkroppen - över vattenytan. Jag är då i kontakt med mig själv och fixar att vara lite bakåtlutat mellan varven. Men då och då uppstår stress, som nu. Antalet arbetsuppgifter som ska göras är för många, på alldeles för kort tid. Jag är ständigt steget efter både mig själv, andra och alla deadlines. När jag tar itu med en arbetsuppgift sköljer tre nya helt oväntade uppgifter över mig, som plötsligt är minst lika brådskande.

Uppgifterna är av så fantastiskt varierande art. Det är stort och smått i en alltigenom salig blandning. Det är allt ifrån att bestämma bakgrundsfärg på en annons eller huruvida det ska köpas bananer eller clementiner till fruktskålen, till att göra förvaltningsberättelser, bilda bolag och allmänt nätverka. För att inte tala om framtidsvisioner, som jag förväntas ha för min organisation.

Jag är så trött, så trött. Så fort jag stannar upp, avstannar hela min organism. Jag orkar inte möta människor på riktigt, att kallprata är inte att tänka på. Det blir tomt i huvudet när det inte handlar om jobbet. Jag gör det jag måste, men det går inte fort. Jag glömmer och är tankspridd. Jag sover dåligt och har hjärtklappning. Jag uppvisar alla tänkbara symptom på stress och jag är så ofantligt medveten om det. Men jag saknar verktygen att göra något åt det. Jag skulle behöva en chef som såg mig nu, och som med mild stämma, varm blick och fast hand sa: "Maria, du ser trött ut. Du har gjort ett kanonjobb, och kan behöva vila ett tag. Åk nu hem och ta ledigt några dagar, jag tar hand om det här".

Fast - jag vet ju. Att snart är jag ute på andra sidan, och då leker livet igen!

tisdag 23 februari 2010

Fantasilöshet eller konstnärskap?

Min vän Petra gjorde ett inlägg tidigare i dag om en fotograf som heter Magnus Muhr, och som har en läcker hemsida: Muhr Photografy med olika fototeman. Eftersom det hon skrev om fick mig att gapskratta (läs gärna hennes inlägg), surfade jag förstås vidare.

Nästan direkt hamnade jag på en bild som jag kände igen. Trodde jag. Tyckte nämligen det var min egen.

Nu överlåter jag till läsarna att avgöra om jag delar ett stort konstnärskap med Magnus Muhr, eller om jag bara är fantasilös och väljer samma motiv som de flesta andra. Käre maken lutade åt det senare, vilket genast tog mig ur alla villfarelser.

Magnus Muhr till vänster, jag själv i samma perspektiv till höger!


söndag 21 februari 2010

Uppskattning som värmer

Ännu en gång har jag fått ett pris för min blogg, och det värmer och gör lika gott varje gång. Tack snälla rara Ulrika, för den! Att Ulrika alldeles nyss har hittat mig gör inte saken sämre. Stolt, känner jag mig nu!

Uppgifterna man ska ta sig an när man fått den här är två: dels ska man berätta sju saker om sig själv som man tror är okända för läsarna, dels ska man skicka vidare utmärkelsen till sju andra bloggare. Men jag tänker fuska med den saken, eller rättare sagt göra det annorlunda. För jag tänker så här:

Nästan varje gång jag öppnar datorn och skriver ett inlägg här på min blogg, yppar jag något ni inte kände till förut. Varje gång gläntar jag på en ny dörr, eller öppnar en lite mer än tidigare. Jag bjuder hellre på mig själv på det sättet, för då tror jag också bilden blir mer rättvis. Så den som vill veta mer om mig; följ bloggen så följer det automatiskt!

Samma sorts resonemang för jag när det gäller att skicka vidare - det var inte så länge sedan jag gjorde det, skickade vidare en utmärkelse till sju bloggar jag tycker är utmärka på olika sätt. Det är fantasilöst att skicka den här vidare till samma, utan jag vill gärna uppmärksamma fler. Men jag tar samtidigt tid på mig att lära känna nya bloggare, och det tycker jag man ska får göra. Dessutom tvingas jag begränsa mitt bloggföljande, annars tenderar det att ta över mitt liv för det är så roligt, så jag närmar mig nya bloggar långsamt. Hittar jag någon jag gillar extra mycket, ja då blir jag följare och kan så småningom också rekommendera den. Men jag vill inte bara rekommendera eller ge utmärkelser av slentrian. Kontentan blir alltså även här: följ min blogg, och du kommer på sikt att få tips om nya läsvärda bloggar.

Hoppas du Ulrika som gav mig den här fina gåvan accepterar detta mitt resonemang!

Den här helgen har jag varit ovanligt mycket ute på nätet och kunnat följa alla mina vänner på Facebook, själv varit aktiv där, läst ikapp bloggar, bloggat själv och dessutom förändrat utseendet på min blogg. Tyckte det var dags efter ett år, hoppas ni gillar min nya outfit!

Orsaken är att jag har haft en helg helt för mig själv (och hunden och katten förstås), eftersom käre maken är bortrest hela helgen. Det betyder inte att han brukar hindra mig, men då fylls tiden av andra saker man gärna vill göra. Nu har jag rått mig själv hela helgen, och då har jag jämte det arbete jag känt mig tvingad att göra också prioriterat att surfa en hel del. Det är kul, bildande och uppslukande. Det ena ger det andra, man hittar en sida som länkar vidare till en annan och så vidare. Jag har jättesvårt att sluta!

Annars har jag den sista tiden inte känt att jag har hunnit med den här delen så mycket som jag velat, förutom den jobbrelaterade delen (ABF Gotland finns bl.a. på Facebook, och sånt måste skötas). Jag har mycket att göra med arbetet helt enkelt, det tar hemskt mycket tid av mig. Sen är det trots allt hem, kär make och husdjur som måste gälla den största delen av resterande tid. Så den här platsen i universum får stryka lite på foten mellan varven, men det är tryggt att veta att den alltid finns att komma tillbaka till.

Namaste!

lördag 20 februari 2010

En mjuk kompis

Ute yr snön, det är rena frostmofjällvandringen bara att ta sig 15 meter till vedboden. Käre maken är bortrest över helgen, och jag är alltså gräsänka.

Inne sprakar det i braskaminen, det doftar kaffe från köket. Jag ömsom surfar, arbetar, läser, löser korsord och kollar på TV. I sällskap har jag det varmaste och mjukaste man kan tänka sig.

fredag 19 februari 2010

Att ingå i nätverk och sprida sin blogg

När jag började blogga för ett år sedan, var jag inte riktigt klar över syftet. Nyfikenheten drev mig att testa, och eftersom jag gillar att skriva blev jag snart fast. I början skrev jag för mig själv, så småningom blev det mina följare som jag blev bekant med eller som stod mig nära från början som var föremålet för mina rader.

Men nu, efter ett år, vet jag att jag ingår i ett oöverblickbart nätverk. Och mina mottagare kan vara vilka som helst, med alla sorters bakgrunder, förväntningar, åsikter med mera. Det är kul!

Nu har jag anmält mig till bloggen "Presentera din blogg" just för att försöka utöka mitt nätverk ännu mer. Man kan också bli fan till denna på Facebook, för att ytterligare sprida gracerna. Det är hisnande att tänka sig att man ligger ute i rymden, till allmän beskådan för alla!

tisdag 16 februari 2010

Ljusparty!

Ni vet alla dom där home-partyerna (vad tusan heter party i svensk plural?); skönhetsprodukter, plastsaker till köket, sexleksaker, BH:ar, you name it. Springer inte så mycket på den här typen av tillställningar, oftast på grund av att jag inte prioriterar det i mitt liv. Dock erkänner jag att jag har köpt en och annan plastsak till köket som står och skräpar i något skåp. Men en och annan använder jag också!

Den 4 mars ska jag vara värdinna för ett ljusparty, minsann! De har vansinnigt snygga (och ja, dyra!) grejor, ha-begäret firar stora triumfer när jag konfronteras med ljusen, färgerna, dofterna och - inte minst - alla snygga ljusstakar och ljushållare! Titta bara på dom här vinglasen med doftgelé som man sänker ner ett värmeljus i. Snygg på middagsbordet, eller hur?

Vi håller till på jobbet för enkelhetens skull. Jag gör lite mysigt i någon av lokalerna, bjuder in alla som vill komma, bjuder på lite soppa och smörgås inledningsvis och sedan blir det demonstration. Och känner jag mig och andra rätt, så avslutas det hela med beställningsfrosseri till kaffet!

(Är du på Gotland är du hjärtans välkommen, start klockan 17:00 med soppa från 16:30. Hör av dig till mig att du tänker komma!)

Jag återkommer med redovisning av mina fynd så småningom!

lördag 13 februari 2010

Magasinet för hållbar livsstil

Jag vill gärna slå ett slag för magasinet Camino! En tidning härlig att läsa, som luktar gott (sånt är viktigt för mig, jag vill gärna sniffa på det jag läser) och vars enda fokus är en hållbar livsstil. Underrubriken är "Ekologiskt, klimatsmart, energisnålt". Till och med annonserna är kul att läsa.

Köp ett ex och gör två flugor på smällen; stötta en bra tidskrift, och lär dig massor om hållbar livsstil!

fredag 12 februari 2010

Ljus i Marias hus!

I alla år sen jag skaffade eget boende - och det handlar väl om sisådär 30 år - har jag i januari månad klagat och förfasat mig över hur kalt, trist och mörkt det blir när man tar bort de elektriska adventsljusstakarna och stjärnorna ur fönstren. De sprider ett så mysigt sken, alldeles lagom stämningshöjande. Det tillsammans med tomtar och den röda färgen skapar en atmosfär som det är rent chockartat att bli av med över en dag vid tjugondag knut.

Varje år - alltså sisådär 30 gånger - har jag knotat och sagt att "man borde ha något annat liknande ljus" när ljusstakarna tas bort. Något som ger samma sken, men ändå inte signalerar jul. Som man faktiskt kan använda redan i slutet av oktober när mörkret smyger sig på, och ha kvar till vårkvällarna gör sig påminda.

I år jag har skaffat det där "andra liknande ljuset", och det var ju så jäkla enkelt att jag retar mig på att det skulle behöva ta 30 år. Jag köpte helt enkelt jättebilliga ljusslingor på rean efter jul (tror jag betalade 25 kr/styck) och la en på varje fönsterbräda! Det blev jättemysigt, samma ljus som under julen men utan jultouche.

Jag tycker det var genialiskt i sin enkelhet. Ta inte ifrån mig det, låt mig få tro att jag har kommit på något revolutionerande!

torsdag 11 februari 2010

Det är INTE charmigt med olika årstider!

Det har nån bara hittat på för att stå ut. Det ska vara sol,
värme, ljus, dofter och lätt att leva. Inte meterhöga snödrivor i
trädgården, sliriga vägar och dunjackor.

Jag gillar verkligen inte det här!

tisdag 9 februari 2010

Vilken kille!

I lördags var vi på konsert på Wisby Strand, vår kongresshall i Almedalen. Visby Storband hade besök av artisten Magnus Bäcklund, och jag ska erkänna att jag gick dit med rätt ljumma förväntningar.

Jodå, jag visste att jag gillar hans röst. Däremot hade jag ju mest hört honom i schlagersammanhang, och det blir ju rätt trist i längden. Nej, mina förväntningar handlade nog mest om Visby Storband, som är ett superproffsigt gäng (Gotlandsmusiken, så klart!).

Tala om att jag fick revidera min fördomsfulla uppfattning. Vilken kille, vilken röst! Scennärvaro, härlig plastik, humor, chosefrihet, tonsäkerhet och en röst - en röst! - som kan välta vad som helst. Han sjöng mest gamla s.k. slagdängor från bland andra Tom Jones repertoar. Såna man inte hör så ofta numera, men som fick kongresshallen att gunga. Han lät till och med som Tom Jones ibland, men jag måste ju erkänna att jag mycket hellre ser på Magnus Bäcklund än Tom Jones. Mellan låtarna berättade han om musiken och artisterna han gestaltade på ett lättsamt sätt med glimten i ögat.

Jag var lite förälskad när jag åkte hem. Vill gärna ha mer.

måndag 8 februari 2010

Jag har problem...

...med min blogg. Då och då när man laddar hem den, dirigerar den till andra sidor, helt obegripliga sådana.

Jag ber er ha tålamod, jag håller på och försöker undersöka problemet. Google tror att det är någon av mina side bar gadgets som krånglar, men för att kunna ringa in problemet måste jag radera dom en och en för att testa. Det tar tid, och kanske förlorar jag något på vägen.

Bara jag inte förlorar er, kära läsare. Häng kvar!!

lördag 6 februari 2010

Jag har fått pris igen!

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag kom hem från drömsemestern, och jag har hunnit igenom alla (tror jag) blogginlägg från de bloggare jag försöker följa. Det är lite kämpigt att hinna med, det finns ju så många läsvärda bloggar!

Av Annika (Kära blogg) , Eva (Eva Swedenmarks värld) och Pia (Livsglädje och själaro) har jag fått en fin award, "Kreativ blogger". Det gör mig stolt, och det förpliktigar! Det hör till att man ska skicka utmärkelsen vidare till sju andra bloggare, och det är ju inga problem alls att hitta. Det är många fler som borde ha priset. Men nu har jag bestämt mig för följande sju:

  • Carpe Diem - bjuder på sköna vardagsskildringar och kreativitet
  • Feng Shui - Harmoni i hemmet - ger mig massor av tips, inspiration och idéer
  • Jakten på den fulländade hälsan - en helt fascinerande blogg om att leva enligt Are Waerlands filosofi
  • LisaMatilda - fina bilder och en inbjudande hörna i cyberspace
  • Livet på Stenstugu - en mycket snygg och välskött blogg där man får följa vardagen på en gård på Gotland (tidigare fint prisbelönad!). Dessutom bor även jag i ett "Stenstugu", så det känns extra besläktat!
  • Petras funderingar - att följa Petras klurigheter och vardag i Månstad är trivsamt. Hon har ett fint språk!
  • Åsa mitt i världen - ännu en gotlänning som gör sin stämma hörd med humor och insikt. Hon har dessutom väldigt snygg bloggdesign... ;-)

Dessutom förväntas att man ska berätta sju saker om sig själv som man tror är okända, men det har jag redan gjort en gång förut, det kan ni se här!

onsdag 3 februari 2010

...under ytan lurade döden

I flera tidningar, bland annat Aftonbladet, finns att läsa att en 45-årig kvinna avled den 21 januari efter att ha bränts av en kubmanet vid ett kvällsdopp på Pantai Cenang på Langkawi, Malaysia. Det var deras sista kväll, dagen därpå skulle de åka hem till Sverige.

Pantai Cenang är "vår" strand. Ofta vid våra morgonpromenader när vattnet har gått ut, ligger maneter utmed stranden, stora sådana. I år var det ovanligt få, för tre år sedan var det betydligt flera. Det här var en av de få vi såg, men också en av de största.

Vi känner oss lite skakade i dag efter att ha läst hennes mans berättelse, för även om vi vet att det finns maneter där hade vi ingen aning om att de var så dödligt farliga. Det finns inga varningsskyltar för detta! Och vi som pratade om att ta ett avskedsdopp i mörkret sista kvällen, det blev dock inte av.

Åh, så förgängligt livet är. I den största lycka kan den största katastrof gömma sig.

tisdag 2 februari 2010

Att komma i gängorna

Jag är en hängiven yogini, alltså utövare av yoga. Men av olika anledningar har jag nu inte gjort ett yogapass sedan början av december. Jag är dessutom beskaffad så, att jag är mycket disciplinerad och - som sagt - hängiven det jag har bestämt mig för, men om det av någon orsak brister eller håller upp, då kapitulerar jag lika lätt. Trots att jag vet att min onda kropp beror på yogabrist. Trots att jag vet att inget får mig att må så bra som att yoga. Trots att jag vet att det räcker att bara göra några solhälsningar för sig själv på kammaren. Plättlätt. Trots allt detta lägger jag bara av.

Nej nej, jag har inte slutat, har bara ett gigantiskt långt uppehåll. Nu har jag dessutom varit på semester. Som om det vore en ursäkt.

Jag och yoga hör ihop. Är som yin och yang. Som sol och måne, Knoll och Tott, Bill och Bull. Som skruv och mutter. Men ändå kommer jag liksom inte i gängorna. Startsträckan är gigantisk.

Läste vännen Evas blogg i morse, där hon resonerar kring aktiva val. Jag gör ju ett synnerligen aktivt val att låta bli att yoga. Hur smart är det?

I morgon onsdag ska jag gå på första yogapasset på länge. Nu väljer jag att betrakta det som en start på att komma i gängorna igen. Yogagängorna!