En fullspäckad lördag

Jag tycker det är tråkigt att städa, men i dag var det ändå dags. Det finns ju gränser, och vårsolen är mer än avslöjande. Så i förmiddags gick jag, såpaflaskan och trasan en vända. Efter kom käre maken med dammsugaren och tre timmar senare var luften lättare att andas.

På eftermiddagen passade vi på att besöka Gotlands mediahus där båda våra lokaltidningar produceras. Det var intressant, och smockfullt med folk. Läs här.

Därefter tog vi oss till den lokala bokmässan på Almedalsbiblioteket. Galet så många författare och förläggare vi har på den här ön, jag är imponerad. Jag köpte Anna Janssons senaste bok och fick den också påpassligt signerad.

 

Slutligen var det dags för konsert, GotlandsMusikens Blåsorkester hade besök av musikalstudenter från Artisten i Göteborg, och vi fick en riktig musikalboost.

 

 

 

En fullspäckad dag som jag nu avslutar med att småjobba lite framför TVn. Nytta och nöje i skön förening, toppat med att få umgås med käre maken en hel dag.

 

Och nu är det mörkt omkring mig, för nu har Earth Hour börjat!

Toblerone och mediedrev - kvinnliga och manliga villkor

Jag läser just nu "Tobleroneaffären - varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister" av Mikael Romero.

Egentligen är det helt absurt att boken ens har behövt skrivas, men det har verkligen behövts. Det är bra att Micke gjorde det, och fantastiskt imponerande att han minns så mycket detaljer. Det är en nödvändig bok, för den ger en annan och mer nyanserad bild av vad som hände Mona Sahlin under den galna så kallade Tobleroneaffären i mitten av 1990-talet.

Många av företeelserna i boken är jag bekant med, många personer är jag antingen bekant eller vän med, några är före detta arbetskamrater till mig. Därför kanske jag läser med särskild behållning, men jag skulle vilja att alla som på något sätt minns det här och känner sig berörda åt ena eller andra hållet, eller alla som är det minsta intresserade av hur media fungerar, borde läsa boken. Även du som okritiskt läser kvällstidningar, borde verkligen läsa den!

Allra sist i bokens efterord (jag läste det först) har Micke skrivit något jag vill citera här. Det är så bra, så framkallande av eftertänksamhet, så sant, så obegripligt. Läs detta pärlband av frågor och försök förstå:

"Hade detta hänt om Mona varit man? Vad tror du själv? 

Varför benämns kvinnor med förnamn, och män med efternamn? Vad får det för betydelse om du är Mona med någon och Reinfeldt med en annan? 

Har du någonsin sett en bild där en manlig vice statsminister mitt under en mediekris intervjuas med två matkassar i händerna? 

Varför fick bara Mona Sahlin som mamma, och exempelvis inte Göran Persson som pappa, löpa gatlopp på grund av förslaget om införandet av en karensdag för vård av sjukt barn? 

Kan en kvinna säga att hon vill söka makt, eller är det en dödssynd? 

Varför recenseras kvinnors kläder, men inte männens? 

Varför recenseras handväskor, inte portföljer? 

Varför får en kvinnlig vice statsminister frågor om barnhem inför ett statsbesök när männen får frågor om statsskick och mänskliga rättigheter? 

Varför använder tidningarna fler bilder på kvinnor? 

Frågorna man kan ställa sig är många, många fler än dessa. 

Har allt detta någon betydelse för den stora frågan: Varför har vi sedan år 1876, då statsministerämbetet inrättades, aldrig haft en kvinna som statsminister? Föreställ dig en kvinna som statsminister i Sverige. Det är inte så lätt. Det finns ingen tidigare att jämföra med.  

En enda kvinna har försökt under alla dessa år. 

I dag känns tanken oerhört avlägsen."

Ur "Tobleroneaffären - ..." av Mikael Romero

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig

Lördag morgon. Inga tider att passa på hela helgen. Lösa planer på att suga ut det sista ur sommarsolen på den närliggande stranden, om vädret tillåter. Alla förutsättningar för batteriladdning och någon sorts rekreation.

Och hur förvaltar jag denna skatt, denna tidsgåva?

Jag har, vid sidan av arbetet som kräver rätt mycket av mig just nu (när gör det inte det? Men det ÄR extra mycket just nu) massor av roliga privata projekt att arbeta med om jag vill. Sånt som skänker mig äkta avkoppling, som skingrar mina jobbtankar på ett välbehövligt och vilande vis och där jag har flyt och tycker det är jätteroligt.

Där finns min bildbehandlingskurs som jag verkligen vill slutföra. Arbetet med alla mina fotografier som är så himla roligt. Släktforskningen, där jag har tusen lösa trådar att rycka i och abonnemang betalda som borde utnyttjas. Renskrivningen av mina gamla släktingars dagböcker som väntar på åtgärd och som jag tycker är så fantastiskt intressant. Bloggen som jag skulle vilja utveckla. Mitt arbete med digitalisering av bilder som jag vill göra mer av, både för mitt privata vidkommande och som företagande. För att inte tala om bokläsningen!

Och vad gör jag av allt detta då, denna ograverade lördag?

Jag sitter och glor rakt ut i luften, helt handlingsförlamad. Alla de där jätteroliga sakerna som väntar på mig, är för många och för roliga. Jag vet nämligen med mig att om jag påbörjar något av detta, vad som helst, så grottar jag ner mig. Timmarna bara går och jag blir precis uppslukad. Jag är lite så - kan inte göra nånting lite grann. Allt jag gör, gör jag med råge. Jag är lite omåttlig, kan man nog säga. En svaghet, javisst. Men också en styrka, och det jag gör det blir bra!

Så min prestationsångest sätter stopp för kreativiteten. Jag vill vänta med att göra de här grejorna tills jag har massor av tid, gärna en hel vecka eller två, för bara foto eller släktforskning eller skrivande. Och NÄR infaller det?? Just det, aldrig.

Jag tillåter mig inte att grotta ner mig. Därför att det väntar så mycket annat arbete på mig, som jag i så fall stjäl tid från. Ansvarsfullt arbete, som inte blir gjort om jag inte gör det.

Du hör ju. Finns det bot för sånt här? Jag behöver verkligen jobba med mig själv på det här området.

Vilken himla tur att man inte är perfekt...! :-)

Rashets i Mississippi

Har just läst ut "Mississippi" av Hillary Jordan. En bok jag inte hade just några förväntningar alls på, hade aldrig hört talas om den. Men jag fick den av min gode vän Bokhandlaren som sommarläsning, och då fick den bli det.

Och den var bra! Kanske inget mästerverk, men en bra historia om ett fenomen som inte får glömmas bort, och som finns fortfarande trots att vi tror vi lever i ett civiliserat samhälle. Ett lite överraskande slut också, sånt gillar jag.

Läs den gärna och ägna några timmar tillsammans med desillusionerade Laura, trasiga Jamie, rediga Henry, sköna Florence med flera. Det är värt det!

Jag har läst "Jakten på den fulländade hälsan"

Min bloggvän Pia, har kommit ut med sin bok som delvis baseras på hennes blogg men ännu mer på hennes liv. Jag har följt hennes blogg ett par år, och har fascinerats över den målmedvetenhet hon besitter i sin jakt på den fulländade hälsan.

För det första måste jag ge förlaget en eloge för att det här är en bok där berättelsen börjar på sidan 1, och inte sidan 7 eller 9. Inte för att det vare sig är viktigt eller påverkar hur bokens kvalitet är i övrigt, men jag gillar det!

Pia beskriver med sin berättelse en stark vilsenhet som många av oss säkert kan känna igen. Det är inte bara vilsenhet när det gäller hälsa, utan när det gäller livet självt. Ibland tycker jag boken handlar mer om ensamhet - såväl fysisk som mental - än om hälsa. Men det hänger väl ihop, i någon mening. Läser man boken, får man många metoder testade åt sig. Pia har använt sin kropp som ett laboratorium, driven av en nyfikenhet jag på ett sätt beundrar. Tålamod, är också ett ord som far genom huvudet när jag tänker på hennes arbete. Hon är noggrann, lämnar inget åt slumpen. Hälsospanandet gränsar nästan till fanatism ibland, men samtidigt resonerar hon så klokt kring det hon gör.

Pia skriver på ett väldigt självklart och lättläst språk. Jag rycks med, och känner att jag går sida vid sida med henne. Jag känner igen mycket av hennes beskrivningar, och vill man lära sig mer om sin kropp, mat och hälsa har man stort utbyte berättelsen. Inte minst är hon en förebild på många sätt, och man kan ju välja själv hur mycket man vill ta till sig.

Boken är som sagt en källa till mycket kunskap, så bejaka din nyfikenhet och låna den på bibblan eller köp den. Du lär dig mycket om dig själv!

Så - har hon hittat den fulländade hälsan, då? Jag tror nog hon är en god bit på väg, om den alls finns. Men är det någon som hittar den, så är det Pia!

(Slutligen måste jag ju undra: vad hände med Scott? Hörde hon nånsin något mer av honom?)

Vad är verklighet och var går gränsen?

För några år sedan fick jag en bild av käre maken, av en blå häst. Till bilden fanns en text som lydde ungefär som så: Det är synd om alla som är så fyrkantiga och rationella att de inte ens kan tro på en liten, blå häst. Inte ordagrant, men betydelsen var så.

Om man har svårt att tro på blå hästar, kanske man har svårt att uppskatta den bok jag just läst ut, men har man det minsta lilla uns av tro eller tvivel, vilket som, ska man absolut läsa den. Boken heter "Sista dansen" av Bernt Bison Nilsson.

Den är både galen och rolig, allvarlig och sorglig, nödvändig och tänkvärd. Det är omöjligt att knöka in den i en särskild genre. Den är kanske en roman, men inte nödvändigtvis. Den kastar läsaren mellan förnuftstankar och starka tvivel. Man bläddrar tillbaka några sidor för att läsa om, för man tror att man möjligen har läst fel. Ju längre boken lider, desto mer förvirrad blir man. Positivt förvirrad.

Berättelsen visar hur tunna gränserna är, om de ens finns, mellan nu och då (för att inte tala om sedan), mellan det vi kallar verklighet och det andra, mellan liv och död, mellan s.k. normalitet och galenskap. Är inte såväl tiden som verkligheten och livet något vi människor har hittat på för att ha ordning och reda omkring oss? Den här boken ställer i så fall till det. Jag gillar det, jag gillar det skarpt. Kanske är jag inte galen, trots allt?

Jag är glad att jag fick boken i julklapp, och vill tacka Bison för att han skrev den. För jag tror att det är han som har skrivit den, det står i alla fall så på boken...

Läsuppdrag

Den 12 oktober är det femårsjubileum för evenemanget Bokens dag i Visby, som vi (ABF Gotland) är med och arrangerar. Jag skrev om Bokens dag för två år sedan.

Nu är det alltså dags igen, och jag är en av dem som ska presentera ett block av tre författare. Visserligen på bara några sekunder, men jag vill ju ändå vara påläst. Därför är det dessa tre som jag nu "måste" läsa före den 12 oktober.

Första känslan var "yes - äntligen får jag läsa på arbetstid!". Men rätt snabbt insåg jag att jag fick inte mer arbetstid för det, och jag har precis lika svårt att pressa in det här som jag skulle haft utan själva uppdraget. Men jag kämpar på och det är ju härligt att läsa, även om det bara blir tre rader varje kväll innan jag somnar...

Det tar sig

Alltså - egentligen har jag inte mycket att skriva om. Mina dagar är oändligt lika varandra - packa, packa upp. Packa, packa upp. Den här bilden lägger jag mest in för Hanneles skull, eftersom hon var lite orolig över att hon inte såg några böcker på de tidigare bilderna. Nu är såväl böcker som skivor på plats, och det mesta annat. Nu återstår mina sommarkläder, det sista av köksinventarierna, lite möbler och Bosses papper och böcker. Pianot får vi hjälp med i morgon.

På bilden saknas dock TVn fortfarande. Hm. Kanske struntar vi i den... (skulle inte tro det!).

BOK

Nu introduceras Bio-optiskt Organiserad Kunskap - BOK!

BOK är ett revolutionerande teknologiskt genombrott: inga sladdar, inga elkretsar, inga batterier, inget som ska kopplas eller knappar att slå på. Den är så enkel att använda att till och med ett barn kan göra det. Kompakt och mobil, så att den kan användas överallt - även sittandes i en fåtölj framför en öppen brasa - och så kraftfull att den kan innehålla lika mycket information som en CD-ROM-skiva.

Så här fungerar den:
BOK är uppbyggd av sekvensiellt numrerade sidor av papper (återvinningsbara), där varje sida har en kapacitet på tusentals bits av information. Pappren sitter ihop med hjälp av en specialbyggd enhet som kallas bindning vilken ser till att sidorna ligger i korrekt sekvens.

Tack vare Antitransparent PappersTeknologi (APT) kan tillverkaren använda båda sidor av pappret, och därigenom fördubbla informationsdensiteten och halvera kostnaden. Experterna debatterar om huruvida man kan öka informationsdensiteten ytterligare, för tillfället har detta lösts i BOK genom att helt enkelt använda fler sidor. Varje sida scannas optiskt, vilket gör att informationen registreras direkt i hjärnan. Ett enkelt drag med fingret för dig direkt till nästa sida.

BOK kan användas när som helst genom att man helt enkelt öppnar den. BOK kraschar aldrig och behöver aldrig startas om, fast som med alla saker kan den skadas om kaffe spills på den, och den kan bli obrukbar om den tappas för många gånger på ett hårt underlag.

Bläddringsfunktionen gör att du på ett ögonblick kan hoppa till vilken sida som helst, framåt eller bakåt. BOK har även en indexfunktion som visar exakt position för eftersökt information.

BOK-märke är ett extra tillbehör som gör att du kan öppna BOK på exakt samma ställe som du lämnade den förra gången - trots att BOK har varit stängd. BOK-märken är anpassat efter den allmänna standarden och kan således användas i valfri BOK av olika tillverkare. Dessutom kan flera BOK-märken användas i samma BOK om användaren vill spara flera vyer på en gång. Antalet begränsas endast av antalet sidor i BOK.

Man kan också göra personliga noteringar intill texten i BOK med hjälp av ett programmeringstillbehör, Portabel Enhands Nytto Noterings Accessoar (PENNA).

Portabel, hållbar och prisvärd är egenskaper som gör BOK till ledstjärna för de nya kraven på underhållning. BOKs dragningskraft är så stor att tusentals innehållskreatörer helt har övergått till plattformen, och investerare flockas för att få vara med. Håll utkik efter en flod av nya titlar inom kort.

Källa: okänd

Så går en dag...

Vi lever våra semesterdagar i högönsklig välmåga, käre maken och jag. I dag tänkte vi besöka de små butikerna i byn, men av detta blev inget. Jag glömde att vi är här innan säsongen har startat, och att vi faktiskt har valt det...

Våra dagar fylls av promenader, korsordslösning, läsning, bevakning av hamntrafiken (en uppgift käre maken tar på största allvar) och samtal. Sååå välgörande.

Vi har en liten remsa mellan huset och gatan där vi sitter om dagarna i solen. Solbrännan djupnar i takt med tankevecken i pannan då vi funderar på våra korsord. När andan faller på knallar vi bort till affären och köper en glass, eller bara strövar bland fiskebåtarna i hamnen. När solen försvinner bakom huset kryper vi in och sätter på lite soft jazz på stereon. Deckare står på bokmenyn, det hör liksom ihop med sommarledighet. Just nu är det Håkan Östlundhs senaste.

(Gillar du svenska deckare i allmänhet och såna som utspelar sig på Gotland i synnerhet, hoppas jag att du har läst Håkan Östlundh. Annars har du missat något, han står sig BRA i den hårda konkurrensen med Anna Jansson och Mari Jungstedt.)

Varje morgon promenerar jag ungefär 8 km utmed havet. Det är alldeles, alldeles fantastiskt lyxigt.

Jag vill verkligen inte att den här ledigheten ska ta slut.

Nu startar jag bokcirkeln

Strax före jul fick jag en härlig bok av Sara i julklapp, se mitt blogginlägg om det här. Då skrev jag att jag måste starta en bokcirkel, och nu äntligen är det på gång.

Det som gör att det nu blir av är nog att jag fick kunskap om och inspiration av bokcirkel.se på den verksamhetskonferens jag var på i veckan. Att kunna bokcirkla på distans är tilltalande när man lever ett liv som jag och många andra gör, jag gjorde ett upprop på Facebook och nu är vi 15 stycken lässugna. Bara tjejer, hittills!

Vi väljer just nu mellan Janesh Vidyas "I det sista regnet" och Caroline Engvalls "14 år till salu". Båda blir nog lästa, nu är frågan vilken vi börjar med. Jag har skickat efter båda på Bokus i dag, så mig spelar det ingen roll.

Att bokcirkla på distans är så kravlöst. Du läser när du hinner och kommenterar när du hinner. Vill du, så kan du bara läsa andras kommentarer, tills du själv är mogen. Det är perfekt.

Det ska bli så kul!

Balans

I morse läste jag ut Alex Schulmans "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Jag gillar Alex Schulman, de kontraster han rymmer och framför allt det sätt han skriver på. Han har självdistans, killen.

I boken - som är en fantastisk kärleksförklaring till hans Amanda, utan att för den skull bli det minsta slipprig - beskriver han bland annat de två sidorna hos henne han har så svårt att få ihop. Dels är hon mycket yta och fasad, älskar att gå på NK och shoppa handväskor och smink och har stora kontaktytor där hon uppfattas som tuff, dels är hon superkänslig och kan gråta för ingenting. När han har pratat med henne om det, förklarar hon det med att det är för balansens skull hon har de här ytterligheterna.

Då inser jag plötsligt att det antagligen är för balansens skull jag just nu känner stark stress över alla arbetsuppgifter jag MÅSTE ha klara innan jag kan åka bort och koppla av fullständigt och göra det jag är bäst på - ingenting!

Prioriteringar

Det har varit några intensiva dagar, då jag bland annat hunnit vara en sväng till fastlandet (hört det förut?) för både nytta och nöje. I torsdags hade vi ett kärt möte mellan tre generationer - jag och syrran, vår mor och våra båda döttrar. Riktigt kul och häftigt, händer sällan. Det blev inte så många timmar, men vi hann med att både prata och skratta i stora mått. Bland annat beblandade vi oss med andra kvinnor på en tjejträff där vi lärde oss vett och etikett (nåja, vi lyssnade i alla fall på en föreläsare i ämnet) och blanda drinken Cointreaupolitan. En riktigt fräsch höjdare, den blir perfekt i hängmattan i sommar!

Dagens fundering är varför jag läser så lite i mina kära böcker nu för tiden. Jag som är bokmal, älskar både läsning och böcker (bara att hålla i dom är tillfredsställelse) och läser gärna om litteratur i tidningar och tidskrifter. Boken är en av mina livsnödvändigheter. Men plötsligt - eller kanske är det inte så plötsligt? - finner jag mig läsa allt mindre. En bok tar allt längre tid att läsa ut. Så - vad har hänt?

Datorn. Internet. Bloggen. Facebook. Hemsidan. Släktforskningen. Bildbehandlingen. Surfandet som aldrig tycks ta slut. Där är svaret!

Men det är inte av ondo ändå, tycker jag. Allt det där som har tagit över, är positivt. Jag gillar ju att hänga på nätet. Jag gillar att skriva och läsa bloggar, att söka på Internet, att dona med min hemsida kring släktforskningen. Nu ska jag bara hitta ett sätt att återinföra de långa härliga lässtunderna OCKSÅ.

Tips, någon?

Hur ser det ut för dig, och hur ser du på det här?

Coelho är överskattad

Paulo Coelho är författaren som alltid höjs till skyarna. Lättlästa berättelser om livets mysterier. Många i världen tar till sig hans budskap.

Jag har läst en del Coelho-böcker, senast i raden var denna. Jag läste inte ut den, för jag ledsnade på att han fortfarande i sitt rätt banala historieberättande staplar livsvisdomar och livsrecept på varandra för att liksom pracka på mig en massa. Ingen finess alls. Mycket av det han har att säga är nog bra, men kan han inte hitta andra sätt att säga det på, så jag som läsare får tro att jag har kommit på det själv?

Ett undantag i hans bokflod är "Veronica bestämmer sig för att dö". Den tyckte jag - åtminstone då när jag läste den - var både sorglig och överraskande.

Vad tycker du om Coelho? Kan du hjälpa mig att se något annat?

Nu måste jag starta en bokcirkel!

Se på den här bilden. Titta riktigt ordentligt. Det är en alldeles ljuvlig, underbar, fantastisk bok som jag fått i förtida julklapp av dottern, hon som få andra känner mitt innersta.

Hon såg en recension av den i DN en lördag, jagade med hjälp av mejlkontakt med artikelförfattaren rätt på boken och köpte den till mig. Hon visste att hon hittat den perfekta julklappen.

Det är en "journalbok" för bokcirklar. Tjocka härliga pärmar, fylld av fina bilder, fack att stoppa små anteckningar, klipp och annat i, massor av flikar att skriva saker från bokcirklarna på, boktips etc i all oändlighet. Hela boken är en skatt att upptäcka, och jag fylls av lycka bara av att hålla i den.

Jag har länge velat starta en bokcirkel, och nu har jag ingen ursäkt längre. Nu har jag det perfekta redskapet. Nu ska jag vaska fram tiden samt några bokhungriga vänner, sen kör vi igång. Jag har redan några på lut...

Tack, Sara, för att du hittar mina innersta rum!

"Du lindar av olvon..."

Den här veckan mjukstartar jag med arbetet, lite rädd för att alltför snabbt hamna i det berömda ekorrhjulet. Självkännedom, kallas det för! Jag vill gärna behålla känslan av lugn, kontroll och harmoni så länge det går. I dag har jag suttit hemma och fått massor gjort, betat av min att göra-lista och ändå hunnit med att njuta kaffe och bok i solen. Magiskt!

Under dagen dök det upp två trevliga gossar för att installera en luftvärmepump hos oss. Det känns riktigt rätt och bra att ha gjort det, efter mycket funderande. Vi har direktverkande el, och sanslösa elräkningar på vintern. Det här borde betala sig på sikt, och inte alltför lång sådan. Dessutom tycker jag vi har varit listiga med placeringen av boxen; insprängd i vår bokhylla som löper utmed taklisten runt hela rummet. Funderar nästan på att klistra på en fototapet eller liknande som föreställer bokryggar, så försvinner den fullständigt. Vi får se!

Under hundpromenaden i eftermiddag plockade käre maken en fantastisk bukett åt mig, som jag fick där jag satt vid datorn. Olvon, cikoria och luktärt. Sensommarprakt given med stor kärlek.

På det hela taget en förbaskat bra dag!

Den boken ser jag fram emot att läsa!

På Svenska Dagbladets kultursida går att läsa om författaren Johan Theorins nya bok "Blodläge".

Efter att ha läst både "Skumtimmen" och "Nattfåk", ser jag med förväntan fram emot ännu en härlig läsupplevelse. Hans mystiska beskrivningar av såväl människor som öländsk natur är en fröjd. Tycker jag!

Boktips

Påskhelg = mycket ledighet = tagit mig i läskragen lite grann. Jag gnölar ofta över att jag "aldrig" hinner läsa böcker, som är mitt största intresse och min bästa avkoppling. Tycker synd om mig samtidigt som jag omöjliggör för mig själv genom att ständigt fylla på med andra göror och måstor som ska vara färdiga först, innan jag kan slå mig ner med en bok. Så otroligt dumt offertänkande!

Nåväl, nu har jag lånat en bok av en medarbetare, "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson. Jag kan inte sluta läsa, det är en av de mest annorlunda, roliga och - faktiskt! - lärorika böcker jag läst. Den är skriven med ett underfundigt språk med humorn som ständigt underliggande faktor, den är lättläst och utgör en helt galen och osannolik berättelse. Boken är skriven med två parallella handlingar, i den del som handlar om huvudpersonens liv får man lära sig lite smått och gott om världshistorien de senaste hundra åren.

Jag skulle vilja säga att berättelsen är en smula besläktad med "Forrest Gump", där han - helt ovetande - påverkade historiens gång. Lite så är det även för den förtjusande farbrorn Allan Karlsson.

En episod i påsktider: Allan minns tillbaka hur hans far på 1910-talet från Ryssland underlät att skicka hem pengar till den fattiga familjen, i stället skickade han bara ett pråligt påskägg som någon som hette Fabbe hade gjort. Och hur kunde Fabbe heta Carl i förnamn, det lät ju inte särskilt ryskt. Ägget såldes senare till en lokal grosshandlare som nog insåg dess värde, och gjorde ett rejält kap.

Jag har kommit lite mer än halvvägs i boken, och kommer att läsa ut den i påsk. Sen ska jag sätta den i händerna på käre maken, som MÅSTE läsa den. Och jag vill faktiskt rekommendera den å det varmaste även till mina läsare här... God läsning!

Vem avgör vad som är bra eller dåligt, högt eller lågt?

I det senaste numret av den utmärkta tidskriften "Vi Läser", finns en artikel om s.k. kvinnolitteratur. Som exempel nämns författare som Nora Roberts, som aldrig omnämns på kultursidorna, men som läses av miljoner runt om i världen. Man intervjuar några personer i bokbranschen om detta, och bokklubben Svalans chef Maria Capor säger: "Bokutbudet ska vara lättillgängligt, men den nedre gränsen går vid Agneta Sjödin".

"Nedre" gränsen? Vad menar hon? Att Agneta Sjödins böcker ligger på gränsen för vad som är läsbart/bra/kulturellt/fint? Jag vet inte, men jag anser att jag själv ska få avgöra vad som är bra för MIG. Det är förmätet att tycka åt andra människor, och även om man som bokklubbschef har ett ansvar för att ta in böcker man tror ska sälja, ska man passa sig för, och vara smartare än att, uttala sig nedlåtande om viss litteratur.

Eller missförstår jag? Betyder inte en "nedre gräns" att allt under är sämre eller svårare att acceptera?

Bokens dag i Visby

Två dagar "Bokens dag" är avverkade, på Wisby Hotel i dess vackra spegelsal. Första dagen fick gymnasieelever lyssna till författarna Kishti Tomita, Fredrik Strage, Tommy Deogan och Katarina von Bredow. Häftiga allihop, var och en på sitt sätt. Kishti är en riktigt fräsig brutta, som jag lärde mig tycka mycket om den där korta dagen. Fick hennes bok, "Fina flickor är inte högljudda" som jag ska läsa. Hon lyckades trollbinda inte bara tjejerna, utan även killarna, med sitt budskap: håll inte käften med den du är!

Dag 2 - igår - innehöll sex författare som var och en kommer ut med minst en bok i höst, och mest stolta var vi över att ha fått hit Klas Östergren. Hans bok kommer ut först i morgon fredag, så det kändes riktigt PÅ, om man säger så. Han flyger inte, så han tog båten över samma dag han skulle framträda. På grund av den kraftiga höststormen var båten försenad, så han anlände Wisby Hotel typ en kvart innan han skulle stå på podiet. Men har var cool, den som tyckte att det var en gungig överfart ansåg han var en fjolla.

Bortsett från att han därmed visade riktigt manliga takter (OBS ironi) så framträdde han med briljanta lässtycken ur sin nya bok "Den sista cigaretten".

Övriga författare var Carina Burman (tråkig), Johan Hakelius (överraskande underhållande), Carin Hjulström (proffsig och trevlig), Göran Greider (egen men kul) och Kajsa Ingemarsson (vältalig och lättlyssnad).

Publiken var stor, och totalt på de två dagarna nådde vi nog 900-1000 personer. Kvinnor i övre medelåldern dominerade. Förvånad, någon?