Balans

I morse läste jag ut Alex Schulmans "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Jag gillar Alex Schulman, de kontraster han rymmer och framför allt det sätt han skriver på. Han har självdistans, killen.

I boken - som är en fantastisk kärleksförklaring till hans Amanda, utan att för den skull bli det minsta slipprig - beskriver han bland annat de två sidorna hos henne han har så svårt att få ihop. Dels är hon mycket yta och fasad, älskar att gå på NK och shoppa handväskor och smink och har stora kontaktytor där hon uppfattas som tuff, dels är hon superkänslig och kan gråta för ingenting. När han har pratat med henne om det, förklarar hon det med att det är för balansens skull hon har de här ytterligheterna.

Då inser jag plötsligt att det antagligen är för balansens skull jag just nu känner stark stress över alla arbetsuppgifter jag MÅSTE ha klara innan jag kan åka bort och koppla av fullständigt och göra det jag är bäst på - ingenting!