torsdag 30 juli 2009

Flyttbestyr

Under den nästan 1,5 veckan som dottern Sara med fästman Affe har tillbringat hos oss på Gotland, så har hon gått igenom sina gamla grejor som vi samlat och flyttat med oss från bostad till bostad. Det har av av naturliga skäl blivit mer och mer kassar, kartonger och säckar.

I helgen flyttar ungdomarna till sitt första egenägda boende, en stor sak. I detta boende ingår förråd, till lycka för oss. Äntligen blir vi av med massor av magasinerat gods. Att en hel del av det vi har flyttat runt och nu hyser är Saras visste vi, men att det var SÅ mycket! Det hade varken hon eller vi någon aning om.

Hon har varit superstrong, och kastat massor. Lite grejor tar vi med oss nu när vi åker, men merparten blir kvar för att vi sen kan ta ett par kartonger med oss varje gång vi åker. Det vill säga - det byter bara förråd. Skönt för oss!

Helgen för oss kommer att innebära flyttbestyr med hyrd lastbil, samt ekonomisk ruin på Ikea. Men den ruinen är planerad och det känns bra att hjälpa dom igång till ett eget liv!

onsdag 29 juli 2009

En landshövdings vedermödor

I dag och i kväll är vår (Gotlands) landshövding på allas läppar, eller åtminstone i alla nyhetssändningar. Man kan anse både det ena och det andra om själva sakfrågan, den tål att diskuteras.

Men att ingen har ifrågasatt det anmärkningsvärda att en av hennes medarbetare i smyg har spelat in ett internt arbetsmöte, förvånar mig storligen. Vilken erbarmlig stämning det måtte vara på den arbetsplatsen. Arma människa, så förtjänar ingen att bli behandlad!

måndag 27 juli 2009

Ronja Rövardotter på Gotlands vackraste spelplats

Roma klosterruin med Shakespeare i all ära, men jag vill ändå påstå att Närsaker med sin friluftsscen är Gotlands vackraste teater. Vilken fond, vilken scenografi, vilka oändliga möjligheter! Att ha Närkån och havsviken rakt framför sig bakom strandängen, ger ett helt unikt djup till upplevelsen.

I går kväll var jag och familjen och såg "Ronja Rövardotter", producerad av Nicklas Brito, regisserad av Sofia Ahlin Schwanbom och arrangerad av Närsakarscen och ABF Gotland. Bortsett från den fantastiska miljön, bjöds vi på humoristisk och allvarlig underhållning av duktiga unga och äldre skådespelare. Sång, musik och drama i en välkänd men inte desto mindre angelägen historia om tillit, vänskap och kärlek. Se rescensionerna ur Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda.

Till er som är på ön och som ännu inte sett den; avsätt några timmar i slutet av nästa vecka, ni har ännu fyra chanser att se föreställningen. Jag kan lova att ni inte kommer att ångra er! (Ber om ursäkt för en rätt dålig och inte rättvisande bild, tagen med mobilen!)

fredag 24 juli 2009

"Hypnotisören" utläst

Jag kunde inte låta bli att "hänga på låset" och få hem boken Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler så fort den kom ut, efter alla förhandsskriverier. Risken är i såna lägen att förväntan blir alltför stor, och även min förväntan var stor.

Boken släpptes förra veckan, och jag läste ut den i går kväll. 572 sidor rätt bra läsning. Ruggig, blodig, med flera parallella handlingar som sen visade sig höra ihop på olika sätt. En sorts polisroman (med den mycket okonventionella kriminalaren Joona Linna i fokus), men ingen deckare. En sorts thriller med sociala perspektiv. En driven författare (?) med mycket att berätta, tror jag.

Boken sägs vara den första i en planerad serie. Jag kommer nog att läsa nästa också, även om jag då kommer att kunna vänta till den kommer ut i pocket.

tisdag 21 juli 2009

Även elskåp vill stå vackert

Av förklarliga skäl (besök av dotter med fästman) lågprioriterar jag bloggen dessa dagar, och någon vecka till. Men jag kan inte undanhålla er den blomsterprakt som omgärdar vårt elskåp i trädgården.

Placeringen av elskåpet är helt vansinnig, ingen begriper hur det har hamnat där. Mitt på gräsmattan, snett framför entré och altan, och på exakt den plats där jag skulle vilja ha vår framtida damm (eller "vattenspegel" som det heter i feng shui-böckerna).

Men håll med om att han (elskåpet) har en rätt trevlig miljö i alla fall!

söndag 19 juli 2009

Kärt besök

Nu är huset befolkat av fler än oss igen, Sara och Affe kom med båten på eftermiddagen. Jättekul, över en vecka ska de stanna! Njuta av ledighet och lugn, förhoppningsvis lite sol och vackert väder, besöka någon teater, flanera i Visby, köpa presenter etc. Ta dagen som den kommer.

Väl hemma igen ska de flytta, och vi ska också komma dit och hjälpa till att köra deras pinaler från den ena lägenheten till den andra. Samt att handla lite nödvändiga möbler på Ikea. Kärt, kärt besvär. Jag är så glad att de har sin egen lägenhet, den bästa av investeringar!

lördag 18 juli 2009

Fotboll och åska

I kväll var det dags för det årliga fotbollsderbyt mellan socknarna Lye och Etelhem.

Min man är fotbollsälskare alla kategorier och tittar på allt där 22 personer jagar en boll, oavsett kvalitet. Själv är jag mycket ointresserad av fotboll (trist och långsamt spel). Men i kväll gick jag med på att titta på matchen, eftersom vi kunde cykla dit! Det är bara någon kvarts cykeltur till grannsocknen, och eftersom vi tagit oss varsitt glas semesterdricka så stod ju bilen där den stod. Bosse hade inget val, och jag hakade snabbt på. Det finns viss charm i det här derbyt, dom spelar nämligen aldrig annars. De är massor av spelare för att kunna byta av varandra stup i ett, de orkar inte mer än ett par minuter och måste sen bli avbytta. Det är alla typer; långa, korta, tjocka, smala, vältränade, mindre vältränade...

Efter en korv och 20 minuters spel tornade mörka moln upp sig, och Bosse tyckte det var bäst att vi cyklade hemåt. Det var tur, för vi hann inte mer än hem, tända grillen och duka, så kom åskan och så småningom regnet. Huvaligen. Jag gillar verkligen inte åska, jag blir liten och rädd.

Jag satt kvar på altanen så länge jag vågade, och tyckte jag var smart som vände ryggen till ovädret. Det jag inte tänkte på var att jag i stället såg blixtarna spegla sig i altanfönstren!

Så småningom fick vi båda kapitulera, och strax smattrade ett häftigt regn mot plåttaket. Det blev grillspett inomhus!

Lästips!

Läste ut Hanne Vibeke Holsts "Drottningoffret" i dag. Tredje delen i trilogin om den danska politikern Charlotte Damgaard, första delen "Kronprinsessan" och andra delen "Kungamordet" har också dramatiserats och visats i Sveriges Television.

Den här gjorde mig inte besviken, ett fenomenalt personporträtt, en skakande samtidsskildring i en sammantaget välskriven roman.

Har du ännu inte läst den, har du en upplevelse kvar. Grattis!

fredag 17 juli 2009

Stockholmsveckan på Gotland

Vecka 29 kallas "stockholmsveckan" här på Gotland. Det är då Stureplan flyttar hit, efter att ha varit i Båstad vecka 28. Dom som fortfarande har några pengar kvar, reser vidare till S:t Tropez vecka 30.

Alla bofasta med självbevarelsedrift undviker Visby innerstad i allmänhet, och hamnområdet i synnerhet den här veckan. För att inte tala om Tofta strand. Där tillbringar folket förmiddagarna. Fram på eftermiddagen åker man till Visby och går på Kallis (Kallbadhuset). Ett urhäftigt ställe nedanför Almedalen precis vid vattnet med palmer, loungemöbler, barer - allt under bar himmel. Där sprutar folket champagne på varandra för tusentals kronor hela eftermiddagarna, innan man drar vidare ut på krogen på natten. Och krogen framför alla andra är Burmeister. Där lär borden vara fullbokade ett helt år i förväg.

"Folket" i det här fallet är företrädesvis mycket unga människor med mycket pengar. Eller med föräldrar med mycket pengar, vad vet jag. Mycket fylla, slagsmål och våldtäkter följer i spåren av den här veckan. Polisen har extraresurser från huvudstaden.

Här glorifieras nästan livsstilen, vilket gör mig gramse och fundersam. Tidningarna smäller upp med stora bilder på förstasidan på en kille med värstingbåt, flankerad av två uppumpade bikinibrudar med glas i händerna. Killen deklarerar i en intervju att han har köpt båten bara för att festa på, och att han bara kommer att lämna den för att ta sig in i Visby för att "hämta tjejer".

!!!

Hela företeelsen är smaklös, och inte minst oerhört hånfull mot så många som jobbar för att få vardagen att gå ihop. Guskelov är veckan snart över.

torsdag 16 juli 2009

Vad är tiden?


I morse var det medelhavskänsla hemma i Stånga. Lite soldis, 20 grader varmt och hög luftfuktighet vid 8-tiden på morgonen. Vi tog ut dynorna och parkerade oss med frukosten på altanen, och konstaterade att vi lika gärna kunde befunnit oss på semesterresa nånstans, med frukost utanför hotellrummet med stor förväntan på en ny dag i solen!

Själv filosoferade jag kring tiden. Jag har nu varit ledig i två veckor, och tycker att det är eoner sedan jag var på jobbet. Hade det gått två vanliga arbetsveckor, hade de flugit iväg. Nu har jag hunnit reflektera, må gott, läsa, umgås, varit hemma. Visserligen arbetat lite, men bara pyttelite och bara på mina egna villkor. Då är det rena avkopplingen.

Vad är det som gör att tiden ibland går fort, fort, och ibland rymmer så mycket så man tycker man är alldeles rik på den? Just nu känner jag mig stormrik på tid, och det gör mig lycklig!

tisdag 14 juli 2009

Yogans rörelser - asanas

Då och då försöker jag påminna mig om yogans många dimensioner. Här har jag tidigare skrivit om yama - respekten för omvärlden (och främst då ahimsa, ickevåld) och niyama - att upptäcka sig själv.

Den tredje vägen inom yogan är asana, vilket är själva yogarörelserna, övningarna, ställningarna. Kanske tror man felaktigt att yoga bara är rörelser, men det är bara en del. För många av oss börjar det säkert med att man börjar i en yogaklass och upptäcker att det är en utmärkt form att hålla kroppen igång. I mitt fall är det ett mycket bra komplement till annan träning och motion. Men när man har hållit på ett tag blir man automatiskt intresserad av fler dimensioner inom yogan, man blir bättre på andningen till exempel (pranayama) eller man kanske börjar meditera (dharana).

För den som ännu inte har provat yoga vill jag rekommendera att testa. Och testa inte bara en sort, det finns så många olika sätt att praktisera yoga. Passar inte den ena varianten, prova den andra. Själv går jag på poweryoga, en variant av ashtangayoga. Kompletterar gärna med kundaliniyoga, även kallad livsyoga.

Jag återkommer för att berätta om det fjärde steget inom yogan: pranayama. Andningen!!

måndag 13 juli 2009

Den spännande tidskriften Filter!

Min goda vän Petra - som ju besökte mig under Almedalsveckan - tipsade om en relativt ny tidskrift hon hittat och börjat prenumerera på, och som hon i princip slukar från pärm till pärm när den kommer. Eftersom jag litar på hennes omdöme, var jag ju tvungen att prova magasinet Filter.


Hittade den på pressbyrån, efter lite letande. Den är i ett litet, behändigt format och är härligt tjock med blankt omslag. Luktar gott, gör den också (sånt är avgörande för mig). Och det bästa med den är att den har lååååånga härliga artiklar. Går på djupet i värsta romanstil. Långt ifrån dagens snuttifiering, jag hälsar den med glädje och rekommenderar den varmt till alla läslystna!

söndag 12 juli 2009

Motstånd

Jag tränar inför Tjejmilen i slutet av augusti. Egentligen har jag aldrig trott att jag är gjord för att springa, men för två år sedan hände något. Det var meningen att jag skulle gå Vårruset med ett lag från jobbet, men en god vän tog tag i mig och påstod att jag kunde springa. Om jag bara ville!

Det gick väl sådär, men jag sprang mer än gick. Och jag var mer död än levande när jag kom i mål. Men - jag insåg att det faktiskt gick, även för mig, att springa. Det var faktiskt en aha-upplevelse.

Jag började träna och anmälde mig till Tjejmilen. Otroligt nog klarade jag av att springa hela milen, en oerhörd prestation tycker jag själv. För att vara jag, liksom.

I fjol kom träningen av sig i samband med lunginflammation på våren. Eftersom jag är en i grunden lat person som helst följer minsta motståndets lag, måste jag ha disciplin hela tiden för att lyckas. Det passade mitt lata innersta alldeles ypperligt att ha vårens lunginflammation att skylla på resten av sommaren.

I år tänkte jag klara av det igen. Men varför saknar jag förmågan att göra saker lagom och av lust? Varför måste jag prestera, prestera, prestera? Varför kan jag inte vara lite mer avslappnad i min attityd till det jag företar mig? Vad jag än gör, så ska det presteras. Tävlas. Bli bättre. Följa en utstakad väg. Och nåde mig om jag halkar i diket, då är det lika bra att lägga av med allt!

Jag förnekar mig inte, i april drog jag ut ett träningsschema från nätet som var skräddarsytt för den som ville klara Tjejmilen under 60 minuter. Kan någon förklara varför jag valde det schemat? Så här månader efteråt funderar jag faktiskt över det. Varför kunde jag inte bara vara trygg i ATT jag skulle ta mig runt i Tjejmilen? Varför måste jag springa den, och varför under en timme?

Jag fortsatte på mitt inslagna spår och tränade slaviskt efter schemat. Prestation, prestation. Ibland gick det rätt hyfsat, till och med ganska lätt, vissa gånger fungerade det inte alls. Jag har stått ut med det, i väntan på att endorfinerna (eller vad det är) ska uppenbara sig och tala om för min kropp hur njutbart detta är.

Men de lyser sannerligen med sin frånvaro, de har ännu inte visat sig. Jag kämpar fortfarande, varenda gång jag ska ut. För det mesta är det inte så farligt, bara jag är igång går det skapligt. Men sträckan blir längre och längre, och nu är det meningen att jag ska klara att ta mig runt en mil. Jag tycker dessutom att jag borde klara av att springa merparten av den milen.

Tycker dock att det är hemskt motigt. Märker inte att det går framåt. Beklagar mig för Bosse som är ett under av tålamod och coaching.

I morse var det dags att ge mig ut på 9-10 km cirka (sträckan är ungefärligt uppmätt). Jag led, det kändes otroligt svårt och jag var nästan ledsen. Kroppen skrek: NEJ! Men jag hade ju mitt schema att följa, och ingenting att skylla på. Fullt frisk, utsövd. Det var bara latmasken som skrek, tänkte jag. Så jag gav mig av. Sprang 20 minuter, gick någon minut och sprang 5 minuter igen. Sen fick jag svårt att andas kändes det som, och kroppen blev blytung. Jag blev faktiskt lite rädd. Promenerade tills jag hämtat andan, satte mig på en bänk och ringde ynkligt hem till Bosse så han fick hämta mig. Vilket nederlag!

Det var väl helt enkelt så att min kropp inte pallade detta i dag, och jag lyssnade inte på den. Jag hade ju mitt schema...

Det fick mig att fundera på en sak, som har sysselsatt min hjärna en del under dagen. När man känner motstånd, hur vet man då vilken sort det är? Ofta är ju motstånd något man kan (och kanske bör) sätta sig över för att gå vidare. Många gånger är det lättjan eller minsta motståndets lag som talar, åtminstone när det gäller mig. Då vet jag att jag kan stå över det med lite karaktär, sen är jag så nöjd med mig själv och jag har tagit ännu ett steg framåt.

Men ibland kan ju motståndet man känner också komma djupare ifrån, vilket det tydligen gjorde för mig i morse. Det var ett budskap från min kropp att jag skulle ta det lugnt. Jag är rätt duktig på att ta hand om mig tycker jag själv (är inte övertygad om att alla i min omgivning håller med). Åtminstone är jag rätt bra på att känna till mina behov. Men här kände jag inte igen motståndet, jag trodde det bara var det gamla vanliga.

Hur känner man skillnad på motstånd och motstånd? När är jag lat, och när behöver jag vila?

lördag 11 juli 2009

Ett besök på Fårö

Idag har jag och käre maken (och hunden!) varit på långutflykt, ända till Fårö. Gotland är litet kan tyckas, och visst. Men vi har 8-9 mil enkel resa till Fårö, så det är banne mig så man nästan måste packa matsäck...
Orsaken var ett besök på minnesplatsen för Olof Palme, som har upprättats vid Sudersand. Jättefin glänta, där den lokala S-föreningen för tredje året i rad anordnade en liten lördagsfest. I dag talade Jan Eliasson, en av "Palmes pojkar", tillika en erkänd och respekterad medlare i krigshärdar runt om i världen. Många andra kända politiker och f.d. politiker återfanns bland åhörarna, vi har ju många av dom som sommargotlänningar.

Jan Eliasson


Och så ett par Gotlandsvyer...


fredag 10 juli 2009

Ett mellanrum i tillvaron

I går var en dag då jag tyckte att jag inte gjorde nånting. Jag var helt ensam hela dagen, Bosse spelade golf från tidig morgon till sen kväll. Såna dagar och stunder är inte så vanliga - antingen är det jobbet eller så är vi två hemma. Nån stund i bland kan det bli, men inte timtals. Därför är det en sorts lyx för mig, då jag tycker att jag ska göra det där jag inte gör annars. Som... tja. Ähum. Ja, ni vet... eeeh.

Faktum är att jag ju gör allt jag vill annars också. Skillnaden är möjligen att jag såna här dagar gör det i min takt och när jag själv vill.

Men i går rann tiden iväg. Jag satt några timmar framför datorn. Hundpromenerade. Gjorde några solhälsningar. Läste en stund. Städade lite lagom. Vattnade blommor. Lyssnade på "Sommar". Kollade en film på kvällen. Sen var liksom dagen slut, och det var dags att hämta en festande make.

Det dåliga samvetet slog till några gånger under dagen, liksom ett hugg, en insikt. Vad gör jag med min tid?!

Men faktum är att jag hann tänka tankar till slut. Jag tog också fatt på halvtänkta tankar, och tänkte färdigt dom. Jag hittade nya! Jag skrev upp, noterade, gjorde listor. Pratade lite för mig själv. Kom till insikt på några områden.

Det var alldeles fantastiskt, och gav en aning om hur det skulle vara att vara mera ledig än man är. Jag kan riktigt längta efter lång, lång ledighet - ett sabbatsår eller så. Tänk att få tänka tankar färdigt ett helt år!

Av någon anledning så har ett par av mina cybervänner haft samma funderingar det senaste dygnet. Är det något med månen, månne?

torsdag 9 juli 2009

Tävlingsdjävulen har drabbat mig!

Som om det inte vore nog med Facebook, Twitter, bloggkommentarer, spännande hemsidor... Nu har jag upptäckt bloggtävlingarna! Jag blev så exalterad att jag var tvungen att lägga till lite tävlingstips i min högerspalt, eftersom det hör till reglerna att länka till dessa tävlingar om man vill ha extra vinstchans!

Kolla in den här mattan! Den vill jag bara HA, därför är jag med och tävlar om den. Här är länken till tävlingen, ta chansen du också, vetja! http://grannemedselma.blogspot.com/2009/07/antligen-utlottning.html

Möjligen är det bara semestern som ger mig tid till sånt här extravagant, men det må väl vara hänt!

Hur gör man för att sluta?

Datorn är ett nödvändigt och frekvent använt redskap i mitt dagliga arbete, som i så många andras. Sällan eller aldrig gör jag allt det här roliga som man kan göra med en dator med Internetuppkoppling - blogga, surfa, chatta, jobba med bildbehandling, Facebooka etc.

Nu är jag semesterledig, och unnar mig en luststund framför datorn varje dag. Förutom att åtgärda jobbmail (jaja, jag vet!) så bloggar jag och gör allt det där andra. Och ni som brukar surfa ni vet - det ena ger hela tiden det andra. Man hittar en kul hemsida, klickar vidare, blir nyfiken, hittar mer... i all oändlighet.

Jag läser bloggar, hittar nya bloggare, kommenterar, svarar på andras kommentarer... det tar aldrig slut.

Börjar upptäcka att jag har svårt att slita mig. Luststunden framför datorn blir längre och längre. I dag när regnet har parkerat så spelar det ju ingen roll, men andra dagar... Hur gör man för att å ena sidan skriva av sig och följa sina vänner, men å andra sidan ha ett liv IRL också?

Hur gör ni?

onsdag 8 juli 2009

Hitler och jag

Provocerande rubrik möjligen, men precis så är det. Min kära vän Petra försökte nog förstå mitt intresse för andra världskriget och fenometen Adolf Hitler, men... Jag vet också att min vän Eva har förundrats över de många männens fascination av krig.

Jag är inte fascinerad av krig, däremot kan jag inte låta bli att fascineras av vad som hände där på 1930-talet. Andra världskriget - såväl som alla krig - var vedervärdigt, men det var såna mekanismer som både satte igång det och höll det igång, som jag inte kan sluta fundera över.

I kvällstidningarnas desperata kamp för att få sälja lösnummer, så kör nu Expressen med en DVD-serie om andra världskriget. Vem gick på det? Jag förstås.

Ikväll hotar SMHI med skyfall, åska och nordliga vindar. Vi har laddat med vitlöksdoftande lasagne, en stor skål jordnötter, ett par glas vin och - en DVD om Hitler och andra världskriget!

tisdag 7 juli 2009

Kärlekens gåva

I morse fick jag kaffe på sängen, som jag ofta får när jag är ledig. Jag delade med mig av denna lycka på Facebook, och fick en så samtidigt kärleksfull som uppriktig och sann kommentar från min cybervän Annika: "Bortskämd är vad du är!".

Så rätt hon har.

Senare i dag satt jag på altanen när Bosse kom hem från lite arbete på golfbanan (jodå, han gör lite nytta där också, inte bara spelar golf). Jag var lite sömnig av suset i träden och solen, och genast hämtade han hängmattan och satte upp den. Såg till att jag la mig skönt, och gungade mig lite. Strax försvann han, bara för att komma tillbaka med en vidunderligt vacker ros som han knipsat av från vår buske Ilse Krohn. "Så du kan ligga och sniffa lite", som han sa.

Kärlek förtjänar vi alla. Om man får den gäller det att ta vara på den, känna tacksamhet över den och inte minst återgälda den. Jag är nog lite dålig på det sistnämnda, ska jobba på det!

måndag 6 juli 2009

Jag - en bookcrosser

Jag är en bookcrossare.

Under hela mitt liv, ända fram till för sisådär fyra år sedan, har jag samlat på böcker. Köpt nya, begagnade, lästa, olästa, gått i och ur bokklubbar, tagit vara på bokstackare som ingen annan velat ha, köpt boklådor på auktion, etc. Det tog aldrig slut, jag bara fyllde på lagret. När vi flyttade till Gotland hade vi i det första hus vi bodde ett BIBLIOTEK! Hur jag alltid har önskat mig att kunna säga: "jag tror jag går och sätter mig en stund i biblioteket". Vi hade vår matplats där, och det var en ljuvlig miljö. Fyra väggar klädda med böcker.

Så köpte vi det här lilla gulliga huset på prärien. Påbyggt i omgångar, utan synbar logik. Knappt en hel vägg nånstans, mycket snedtak. Hopplöst. Det gick sakta och skräckfyllt upp för mig att jag inte kunde ha mina böcker uppe. Ännu långsammare och än mer ångestladdat kom insikten att jag kanske inte bara kunde nöja mig med att låta bli att ställa upp böckerna. Jag kanske rent av var tvungen att göra mig av med de flesta.

!!

Faktum är, att det gjorde jag. Jag har nu en pyttliten (med mina mått mätt) bokhyllevägg. Den samlar jag böcker i, såna jag absolut anser att jag måste spara. I alla fall just nu. Deckarserier och sånt, som jag är lite svag för. Den där romanen jag inte vill släppa och som jag kanske läser om nån gång. Och alla livsstilsböckerna, mycket yoga, meditation och sånt. Men - och här är jag rätt hård mot mig själv - så fort det börjar bli fullt, måste jag gallra!

Sen har jag en ynklig liten Jyskhylla där jag ställer in nya böcker som hamnar i vårt hem. Försöker numera mest köpa pocket, utom dom jag vet att jag ska spara.

Ur den hyllan - min skattkammare! - plockar jag alltid nästa läsprojekt. När jag läst boken, gör jag mig i regel av med den om den inte hamnar under den där första kategorin, vilket få gör numera. Som sagt - jag är hård mot mig själv!

När jag gör mig av med en bok, går det till på följande sätt:

Jag surfar in på www.bookcrossing.com, och registrerar boken, den får ett unikt nummer. Jag talar också om hur och ungefär var jag tänker lämna den. På boken sätter jag en etikett som säger ungefär "Hej, jag är inte vilse, du får gärna ta mig och läsa mig". Inuti boken finns en etikett med det unika numret, samt instruktioner till den nya ägaren att surfa in och berätta vad som händer med boken härnäst. Han/hon uppmanas samtidigt att lämna boken vidare när den är läst, gärna med en recension.

Jag har varit mer eller mindre bookcrosser i ett par år nu, släppt kanske ett tjugotal böcker. Men bara ett par, tre av titlarna har jag fått respons på, och ingen av dom har sedan gått vidare som jag har sett. Lite klent resultat kanske, men det struntar jag i. Jag tycker det är så kul att släppa böckerna fria; på en parkbänk, "bortglömd" på ett cafébord, instoppad i brödhyllan på ICA eller nonchalant slängd på handfatet på en toalett. Jag njuter av att tro att någon annan får glädje av boken, och skulle gärna vilja se deras min när de hittar den!

söndag 5 juli 2009

Äkta vänskap är oförstörbart

I går åkte hon hem, Petra. En kär vän som jag lärde känna för 18 år sedan (!) på vår dåvarande arbetsplats. Att det skulle vara 18 år sedan är helt obegripligt i min lilla värld. Det kan jag bara inte förstå.

Vi arbetade tillsammans i bara drygt tre år, sen skildes våra vägar rent arbetsmässigt. Även om våra vägar korsades under ännu några år, så blev det allt glesare, så där som det blir. När jag sen tog steget och flyttade till Gotland, så upphörde umgänget.

Men så finns ju Internet med Facebook, mail och annat. Utan det, hade nog Petra och jag helt förlorat kontakten. Men med dessa hjälpmedel har vi alltid funnits där i varandras periferi. Och där äkta vänskap en gång har uppstått, fortsätter den faktiskt att leva. För att växa kanske det krävs lite vård och ans, men kvarstår gör den utan att man gör nånting uppenbarligen.

För de år vi umgicks som mest präglades av samförstånd, glädje, fniss, käftslängande, skämtande (rått och hjärtligt) och värme. Ni vet - så där när man bara behöver ge varandra en blick och man därmed har samma tanke... Dessa saker var bara att plocka upp härom dagen när jag hämtade henne på flyget. Hon var samma gamla Petra, och jag var uppenbarligen samma gamla Maria. Vi bara fortsatte där vi slutade, ni vet.

Det är en gåva att få ha en sådan vänskap. Vi har nu lovat varandra att det nödvändigtvis inte behöver dröja 10 år innan vi ses igen. Fast även om det skulle göra det, är jag trygg i att det blir precis lika kul nästa gång!

fredag 3 juli 2009

Var ska sleven vara... om inte i grytan?

Almedalsveckan närmar sig sitt slut, och även så min goda vän Petras besök hos mig på Gotland.

I går torsdag var vi inbjudna till rödgrönt mingel; det vill säga Miljöpartiets, Vänsterpartiets och Socialdemokraternas egen tummelplats med partivänner, kollegor, journalister och andra. Petra och jag stegade glatt dit, förstås.

På bilden ses representanter för de tre partierna hälsa välkommen. I bakgrunden ses... ja... Petra och Maria...

Vi var där. Vi kom, vi kommenterade, vi minglade. Veni, vidi, glutti. Engagemang? Jodå. På vårt sätt.

torsdag 2 juli 2009

Alla vill vara i Visby!

Om någon - händelsevis - har missat det, pågår Almedalsveckan just nu. Större än någonsin, över 1.000 seminarier på sex dagar. Den nedre delen av innerstan ner mot hamnen, svämmar över, kryllar, vimlar av folk. Journalister, politiker, lobbyister, turister, kända och okända gotlänningar och fastlänningar i en salig blandning. Vädret gör naturligtvis sitt till, stan blir en formidabel tummelplats, som en kokande samhällsgryta.

Kändisfaktorn är hög, mycket hög. Minglet är tröttande, mycket tröttande.

Härom dagen stod Bosse och jag i hamnen och tittade på de fantastiska skapelserna som folk seglar hit med. (Jisses, är det verkligen ekonomisk kris i landet?) In stävar en jättestor segelbåt som har spanat in sig på ett minimalt utrymme mellan två andra i gästhamnen. Precis där vi står. Vi var överens om att det aldrig skulle gå för den båten att komma in, men - med god vilja och hjälp från medkaptener så gick det bra ändå. Se bilden!

Alla vill vara i Visby, och man TRÄNGER sig in för att få plats!

I kväll ska Petra och jag mingla rödgrönt, med Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly. Antagligen några till, också...