Virkning är varken en trend eller något nytt

Jag är ingen fena på att handarbeta och "pyssla" och sånt. En skulle nog kunna säga att jag är rent dålig på det, faktiskt. Under årens lopp har jag försökt mig på att både sy och sticka, men det har aldrig blivit bra (om det ens har blivit färdigt). Pysslig har jag aldrig varit, har lite för dåligt tålamod, tror jag. Men det finns ett undantag, något jag faktiskt är bra på - att virka.

När jag var liten, hade jag lyckan att tillbringa rätt mycket tid med min morfars mor, "farmor Elsa". Henne går det att berätta mycket om - hon kanske får ett eget blogginlägg framöver förresten, det förtjänar hon - och en sak är att hon lärde mig virka. Jag har bloggat om det tidigare, där jag visade upp mitt första alster. Så stolt jag var!

Farmor Elsa samlade virkbeskrivningar som hon klippt ur tidningar; Ica-kuriren, Morgonbris och Kvällsstunden. Hon virkade de mest bedårande små dukar i tunt, fint garn, med den minsta av virknålar. Det var sånt hon lärde mig - att virka dukar, gardiner och lampskärmar efter beskrivningar. Vi talar sent 1960-tal och tidigt 1970-tal, här.

Idag har virkningen fått en renässans, och är otroligt hett. Facebooksidor, bloggar, sajter, communities, papperstidningar  - det finns hur mycket som helst för den som är intresserad. Fast nu heter det inte att man har en virkning på gång, nu har man ett projekt. Det heter sällan virknål heller, utan krok. Beskrivningarna är ofta i diagramform i stället för i löptext. Det har varit en tid då amigurumi var på tapeten, sen verkar intressena ha svängt över till kläder och inredning, men allt i rätt grova garner. För att inte tala om alla varianter av mormorsrutor som finns! Jag försöker själv följa med så gott det går, det finns massor av inspiration.

Nu har jag märkt att uppmärksamheten börjar riktas mot lite finare garner och spetsdukar, och en annan typ av beskrivningar. Och alla fantastiska entusiaster beskriver det som något nytt som kommit. Och för dom är det ju nytt, så självklart gör de det! Men jag ler lite, och konstaterar att det där gamla hantverket, DET kan jag. 

Det är väl ett tecken på att en har levt ett tag, när trender kommer tillbaka. Inte sant?

Hur som helst är jag så glad att farmor Elsa lärde mig virka och att jag har kvar hennes gamla urklipp och häften. Och jag tror nog hon sitter nånstans med sin virkning och fnissar lite åt projekt, krokar och diagram!

Här är fler äldre blogginlägg om virkat, som jag skrivit tidigare.

Min just nu pågående virkning, ska bli en gardin.

Min virkavdelning i bokhyllan...

Mitt allra första alster

När jag var liten, var jag mycket hos min morfarsmor och morfarsfar. Jag kallade dom farmor och farfar, och det är en helt annan historia. Där ute på landet i deras stuga, Björktorp, fanns ron och friden, där hade tiden i någon mening stannat. De gamla hade alltid tid med mig, och det är nog det som har satt djupast spår. Vi gjorde alltid saker tillsammans, farmor och jag. Farfar också, men med åren blev han allt tröttare. Men farmor var oförtrutet lekfull och humoristisk.

Vi spelade Fia eller Kämpas till stan (en enkel lek som jag tror farmor hade hittat på själv, där det bara behövdes penna, papper och en liten grej vad som helst som rymdes i en hand. Vi använde en vacker knapp) och ibland loppspel. Vi lekte med alla fina knappar som hon förvarade i en plåtask, eller var ute i skogsbacken och tittade på naturen. Ibland gick vi bara på tomten och pysslade. När jag var 8 år satte farmor ett björkskott borta vid jordkällaren och sa att det var min björk, och att den skulle växa upp och bli ett vackert träd. Jag döpte den genast till Edvard (!), och i dag 41 år senare är det verkligen ett mycket vackert träd.

Det är mycket jag är tacksam mot farmor Elsa för, men mest kanske att hon lärde mig virka. Hon var själv en mycket skicklig virkerska, som tillverkade de mest utsökta spetsdukar i fint fint garn, eller bruksvaror som överkast, handdukar och mattor av lite grövre garn. Det var antagligen helt naturligt för henne att inviga mig i virkandets mysterier, åtminstone minns jag det så. Det var ingen big deal, utan eftersom hon ändå satt och virkade så kunde väl jag göra det också. Ungefär så. Det var likadant med allt hon gjorde, jag fick vara med som den mest naturliga sak i världen. Jag var inte till besvär alls, hon verkade faktiskt tycka det var kul. Att det tog lite extra tid spelade kanske ingen roll för henne.

Jag minns det också som att det var enkelt redan från början att virka. Helt säkert berodde det på farmors enastående pedagogiska förmåga. Hon förutsatte att jag kunde, och då trodde jag ju det själv också. Möjligen hade jag också handlaget men framför allt var det självkänslan som hjälpte till, det är jag säker på. Och den var hennes förtjänst.

På bilden syns det allra första jag virkade, med farmors vägledning. Imponerande, kan jag tycka i dag. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, kanske 9-10 år. Visst är det lite ojämnt, men det är banne mig en duk i två färger, bestående av fem stjärnor som är hopvirkade. Ingen vanlig grytlapp, inte!

Jag har en del av farmors gamla mönster i tryggt förvar. När jag kommer i ordning i vårt nya hem, har jag för avsikt att virka upp lite av dessa, bara för att det är kul. Jag återkommer om detta!

Gammalt nytt

I dag har jag äntligen sytt upp gardinkappor av tyget jag köpte på sensommaren, hos Barbro Sandell. Tyget är av härlig kvalitet, nytryck av ett 230 år gammalt gotländskt mönster, och det är klart att man ska ha gotländskt när man bor på Gotland! Bortsett från det, är mönstret och färgen både stilrent och tidlöst. Nu ser det ut som om det alltid har hängt här, och passar så väldigt bra i vårt kök!

Samma mönster på en kappa i sovrummet, fast i blått.

Nöjd.

Tyginköp

Käre maken har ju bytt fönster runt om i huset i sommar, nu är det bara ett kvar. Fönstren ger en helt ny karaktär åt huset utvändigt, och åt rummen invändigt.

Det fick mig att äntligen göra slag i saken och åka till Norrlanda, till Barbro Sandell, och köpa lite av hennes vackra tyger. Hon designar tyger, servetter, lampskärmar, brickor, you name it, efter mönster av den gotländska kattuntryckaren Tobias Lang. Mönstren är från 1700-talet, och är otroligt stilrena och vackra. Hon har sobra och enkla färgställningar, och de är enkla att matcha mot varandra. Jag har tänkt i flera år att jag ska inreda med lite av dessa tyger, och nu är jag alltså ett steg närmare.

Jag är ingen fena på att sy, men att tota ihop gardinkappor klarar jag. Så nu blir detta små kappor till köksfönstren (det räcker nog till hallfönstret också), och så har jag köpt det "negativa" tyget (vitt mönster på gul botten) till löpare och duk i köket. En liten kappa i sovrumsfönstret blir det också, men då i motsvarande blått som detta på bilden.

Det kommer att bli jättefint i våra nya, spröjsade fönster!

Korsordsnostalgi blev meditation

Jag är en rätt så hängiven korsordslösare. Har alltid varit, det liksom sitter i generna. Tidsmässigt kan det gå i perioder, men intresset och lusten finns alltid där, grundmurat. Som tur är, är käre maken likadan. Vi kompletterar dessutom varandras tankesätt och kunskaper så bra, att det blir jättekul att lösa tillsammans. En för oss perfekt kväll består i något gott att äta och dricka, och sedan ett riktigt härligt korsord efteråt.

Att det sitter i generna är nästan sant. När jag var liten, och långt innan jag föddes, prenumrerade mormor på Nötknäpparen. Någon som minns den tidningen? Den fanns i ett tjugotal år tror jag, från mitten av 1950-talet till 1977 ungefär.

Förra året hjälpte Kerstin och jag mormor att rensa källarförrådet. Milde himmel. Där hittade vi både det ena och det andra, somligt skräp, somligt skrattretande men också mycket nostalgi. Min mormor är en liten ekorre, som så många i den generationen. Inget skulle förfaras, det kan vara bra att ha någon gång. Det visade sig att hon hade sparat tidningen Nötknäpparen, varenda nummer (vissa årgångar i dubletter, dessutom) sedan 1956 fram till 1977! Det hade hon gjort eftersom alla korsord inte var lösta i dom. Hon hade tänkt att hon kanske skulle få tid att göra det någon gång...

Mormor har fått väldigt dålig syn på gamla dar, och kommer aldrig mer i detta liv att kunna lösa korsord ur dessa tidningar. Hon löser korsord i dag, men det med hjälp av fotostakopior, ibland rejält uppförstorade, kombinerat med tålmodiga telefonsamtal från Kerstin. Det är en behjärtansvärd gärning, eftersom mormor älskar korsord och ordklurigheter, och är en fena på det. Minnet sviker ibland, och hon tänker stundtals långsamt. Men vad gör det - oftast kommer hon fram till lösningarna förr eller senare! Det är bra träning för en 90-åring.

Nåväl, kassarna med gamla Nötknäppartidningar insåg hon inte var något att spara på längre. Men jag blev förstås lite nyfiken, så hon har låtit tidningarna finnas kvar till mig. När vi nu hälsade på under semestern, tog jag mig an dem. Bläddrade igenom, fick flashbacks. Det fanns barn- och ungdomssidor i dem, och i slutet av 60-talet och under 70-talet löste jag för fullt. Jag vann märken kommer jag ihåg, ungefär som simmärken fast i korsord. Trekantiga historier var det, med nål så man kunde sätta upp dem.

När jag bläddrade igenom tidningarna hittade jag förutom halv- och olösta ordgåtor och korsord, också sidor med matnyttigheter för en korsordslösare. Ni vet, sånt där man kan hitta i korsordslexikon, tabeller av olika slag. Värdelöst vetande för somliga, stundtals hett efterlängtade fakta för en korsordslösare. Jag bestämde mig för att spara dessa. Det jag också hittade var kapitlet "De bästa patienserna" i varje nummer. En salig blandning av kända och okända patienser, och eftersom jag där också nosade rätt på några som jag aldrig sett förut bestämde jag mig för att spara dessa också. Förr om åren la jag mycket patiens, men det försvann i takt med att annat kom in i livet. Dator och sånt, ni vet.

Väl hemma, satte jag mig i går och sorterade bort och sparade. Plockade fram papper, plastfickor, sax och limstift. Klippte och klistrade. Satte ihop mina egna små häften; ett med uppslagsord till sköna korsordsstunder, och två med patienser.

Det var något härligt, skönt meditativt med pysselstunden som varade hela eftermiddagen. Hela grejen - både själva tillverkningen och resultatet - utgör en sån kontrast till dagens sätt att dokumentera. Så här gjorde man på 80-talet och dessförinnan. I dag skulle jag ha kunnat scanna in sidorna, förbättrat kvaliteten i Photoshop och sedan skrivit ut på en kopiator som häftar själv. Det hade definitivt blivit snyggare och mer användarvänligt.

Även om jag aldrig kommer att titta i uppslagsorden eller lägga en enda av patienserna, fick jag ändå en mysig stund. Och häftena är inte vackra, det är de inte. Men jag har gjort dem själv!

Amigurumi!

Jag är inte den pyssliga typen, långt därifrån. Beundrar dom som kan ägna timmar åt att knåpa, pyssla, tillverka små saker. Jag är inte särskilt begåvad när det gäller sömnad och sånt, det bidrar säkert. Sytt har jag gjort lite när jag var yngre, men det blev aldrig särskilt bra. Stickat har jag också gjort rätt mycket; massor av bakstycken, framstycken och ärmar. Sen har jag ledsnat, och aldrig sytt ihop tröjorna. Eller i alla fall sällan, några tröjor har det nog blivit under åren trots allt. Men aldrig med särskilt bra resultat. Det meditativa i att sticka går an, men när man sen ska pyssla ihop det blir det tråkigare...

Virka däremot, är jag bra på. Min gammelfarmor Elsa lärde mig när jag var liten, sen har det suttit där. Jag har virkat rätt mycket genom åren, i perioder.

I dag har jag varit på en workshop om amigurumivirkning. Och plötsligt fastnade jag i pysselträsket!

Det handlar om att virka figurer, djur, saker. Man virkar och stoppar upp. Variationen är oändlig. Och jag tycker det verkar jättekul! På bilden syns några av vår lärares alster, visst är det helt fantastiskt!

Nu måste jag prova och göra en egen figur, medan jag kommer ihåg hur man räknade och medan jag har lusten. I dag blev det bara en röd boll, men jag ska hitta något annat som verkligen blir något. Jag återkommer med rapport!

Ljuvligt virkat!

Jag är en virkare, även om jag önskar jag kunde prioritera virkningen högre av allt jag vill och har att göra. Men av handarbeten är virkning outstanding för mig.

Så lycklig jag då blev när jag snubblade på Idas virkblogg! En ung tjej, yngre än min egen dotter, som tycks virka som en galning. Särskilt så kallade amigurumis, den japanska virkflugan som jag själv tänkte ge mig på efter en workshop nästa lördag.

Kolla in dom här torgvantarna/mobilvantarna hon har gjort. Visst är de vackra? Och det bästa av allt är att man kan vinna dom, se tävlingen här intill eller klicka på bilden.