Matlagningsgenier i miniformat

Den som känner mig vet att jag inte är vare sig särskilt road eller alls bra på att laga mat. Därför beundrar jag dom som kan, och jag tittar med viss förtjusning på matlagningsprogram. Nu har vi vid två tillfällen ramlat in i "Sveriges yngsta mästerkock", ikväll var det final.

Det jag ser är små underbarn, vuxenkopior som hackar, trancherar, flamberar och serverar som om de föddes med stekpannan i ena handen och stavmixern i den andra. Inte nog med det - när jag hör dom prata hur det planerar sina menyer och hur de beskriver smaker - jag häpnar.

I mina ögon är de som små utomjordingar, de här fantastiska barnen. HUR i rimlighetens namn går det till? Vad är det för "fel" på dom? Första gången jag såg ett avsnitt var jag svårt tagen långt efteråt. Jag fattar verkligen inte!

Heder åt dessa otroligt duktiga och hängivna blivande mästermatlagare och stjärnkockar. Vad månde bliva??

TV-race

I helgen som gick gjorde jag inga knop alls. Skrotade runt i onepiece, småpysslade med ditt och datt men framför allt jobbade vi hårt på att se på TV. Har betat av dokumentärserien om Astrid Lindgren, de hittillls sända avsnitten av Sveriges Mästerkock så vi nu är i kapp samt hela raddan Stjärnorna på slottet.

Ögonen har blivit fyrkantiga, och hjärnan slöare än vanligt. 

Men jag har lovat mig själv att försöka ojobba på helgerna i största möjliga mån, och det kräver att jag sysselsätter hjärnan på andra sätt. TV funkar bra för att avleda mina tankar. Att bli bättre på att skilja på jobb och fritid är min räddning för att slippa bli dum i huvudet, antagligen. Jag börjar tro att man kan bli det av att arbeta 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.

Att sortera semesterbilder, lösa korsord och dammsuga verkar också funka hyggligt.

Arbetssöndag

Trots söndag, har det varit en lång arbetsdag. Den här helgen håller Hotell-och Restaurangfacket kongress här i Visby, och då är givetvis ABF på plats. Vi befolkar montern under fyra dagar med hjälp av gäster från andra avdelningar som också arbetar med omställning, och vi har visat upp detta samt fackliga utbildningar och annat av ABFs utbud som kan intressera ombud och andra medlemmar. Många goda samtal, och utbyte med andra utställare, har präglat dagarna så här långt. Idag fick vi dessutom uppleva ett besök och tal av statsminister Stefan Löfven.

Efter nio timmars arbete på vackra Wisby Strand, styrde jag kosan till Visby domkyrka för att uppleva Gotlands Sinfoniettas höstkonsert. Fint! Alldeles för länge sen jag var på en klassisk konsert, jag kände det.

Dagen slutade med pizza och ett avsnitt av "Allt för Sverige" tillsammans med familjen.  

En fullspäckad lördag

Jag tycker det är tråkigt att städa, men i dag var det ändå dags. Det finns ju gränser, och vårsolen är mer än avslöjande. Så i förmiddags gick jag, såpaflaskan och trasan en vända. Efter kom käre maken med dammsugaren och tre timmar senare var luften lättare att andas.

På eftermiddagen passade vi på att besöka Gotlands mediahus där båda våra lokaltidningar produceras. Det var intressant, och smockfullt med folk. Läs här.

Därefter tog vi oss till den lokala bokmässan på Almedalsbiblioteket. Galet så många författare och förläggare vi har på den här ön, jag är imponerad. Jag köpte Anna Janssons senaste bok och fick den också påpassligt signerad.

 

Slutligen var det dags för konsert, GotlandsMusikens Blåsorkester hade besök av musikalstudenter från Artisten i Göteborg, och vi fick en riktig musikalboost.

 

 

 

En fullspäckad dag som jag nu avslutar med att småjobba lite framför TVn. Nytta och nöje i skön förening, toppat med att få umgås med käre maken en hel dag.

 

Och nu är det mörkt omkring mig, för nu har Earth Hour börjat!

Fotbollskväll

Nej, jag ser inte på fotboll i kväll. Det får vara hur mycket VM-kval det vill men jag är otroligt ointresserad. Det enda skälet att snegla är chansen att få en glimt av Zlatans leende, som kan smälta is. Men han ler sällan när han spelar.

Jag sitter dock solidariskt med vid TVn, för jag tycker vi umgås ändå liksom, käre maken och jag. Får jag bara ha min dator i knät och chabba lite på sociala medier (det goda tramset, ni vet) och kanske småjobba lite, så är jag nöjd ändå.

Fotboll är så seeegt och lååångsamt, och så blir det ju inga mål. Det händer ingenting! Nej, tacka vet jag lite rapp hockey.

Fotbollsänka

Ja, det är ju inte precis så att käre maken är iväg och spelar fotboll i mörka novemberkvällen. Nej, han roar sig kungligt på den lokala fotbollsgalan, dit han var bjuden för att dela ut ett pris. Han ringde mig från middagsbordet och meddelade att det nog var meningen att jag också skulle varit där. eftersom de hade dukat med en tallrik även för mig. Någon miss i kommunikationen där, kanske.

I stället har jag roat mig med att arbeta några timmar, packat inför morgondagens resa till saftlandet (som jag kallar Sverige) samt tittat på "Så mycket bättre" där Timbuktu var huvudperson. Programmet är ett säkert kort, jag blir alltid ordentligt underhållen. Jag har bara så svårt att bestämma mig för vem jag gillar bäst. Eva Dahlgren, tror jag.

Vem är din favorit?

Jag ledsnar inte!

Fredag kväll = Idolfinal.

När Idol började för - vad kan det vara? - 7-8 år sedan, visste jag knappt vad det var. Första gången jag såg nånting över huvud taget var när jag råkade komma in i finalduellen då Sebastian kom tvåa (jag tror det var det året Agnes vann). Jag hade inte hängt med, visste inte vilka Sebastian och hans kombattant var, men fastnade för ett ögonblick. Vilken proffsighet, vilken närvaro, vilken musikalitet!

Året därpå började jag tjuvkika lite, på auditions. Sen var jag fast. Jag tycker det är så KUL!

I år har Idol fått mycket kritik för att idolerna är så unga. Det stämmer, den äldsta är 20 år. Bara barnen, alltså. Och i ett par fredagsfinaler har det varit riktig gäspvarning.

Men i kväll, wow!

Med ett storband i ryggen och med Peter Jöback som veckans coach, har de uträttat underverk. Vilka framträdanden, vilka stjärnor! Molly glänser, liksom Robin. Moa är inte dålig heller, liksom Amandorna.

Kort sagt - Idol är den perfekta underhållningen för mig. Bra musik, ambitiösa unga begåvningar, glamour och hype. Me like!

Ett extra plus för kvällens gästartist och coach Peter Jöback. Jag vet ingen så snygg som han, jag formligen smälter när han syns i rutan. Han behöver inte sjunga, det är är han inte lika bra på som att bara se bra ut. Jag bara njuter av hans uppenbarelse!

Det tar sig

Alltså - egentligen har jag inte mycket att skriva om. Mina dagar är oändligt lika varandra - packa, packa upp. Packa, packa upp. Den här bilden lägger jag mest in för Hanneles skull, eftersom hon var lite orolig över att hon inte såg några böcker på de tidigare bilderna. Nu är såväl böcker som skivor på plats, och det mesta annat. Nu återstår mina sommarkläder, det sista av köksinventarierna, lite möbler och Bosses papper och böcker. Pianot får vi hjälp med i morgon.

På bilden saknas dock TVn fortfarande. Hm. Kanske struntar vi i den... (skulle inte tro det!).

Våra olika behov av att uttrycka oss

Svårt att gissa hur många av dagens blogginlägg som kommer att handla om gårdagens brutala och ofattbara massaker i Oslo och på Utöya, men det är faktiskt svårt att skriva om något annat i dag. Sinnet är fullt upptaget med att försöka förstå, ta in. Det gör fysiskt ont i mig när jag försöker känna vad föräldrarna till de omkomna ungdomarna känner. Deras vånda när de tänker på vad deras kille eller tjej måste ha utstått innan hon eller han sköts till döds; ångest, skräck och total oförmåga att förstå vad som hände.

På Facebook och Twitter har man hela dagen kunnat följa människors behov av att på olika sätt uttrycka sina funderingar, sin avsky, sin solidaritet med Norge och det norska folket, sitt stöd, sin vanmakt, sin sorg, ja rentav sitt hat. Profilbilder har bytts ut så till den milda grad att hela mitt Facebook lyser blått, vitt och rött just nu.

Jag tror de sociala medierna spelar en stor roll nu, fyller en funktion. Människor kan bearbeta något stort, hemskt och ofattbart tillsammans alldeles omedelbart. Man behöver inte invänta minnesstunder och tysta minuter, man behöver inte söka sig till en katastrofplats. Man är rätt i såväl tid som rum vid sin dator. Och där har man alla sina vänner, läsare och lyssnare samlade.

Twitter var den absolut bästa och snabbaste nyhetskällan för mig i går kväll när jag ville veta vad som hände, minut för minut. Det var vare sig NRK, SVT eller TV4, utan det var Twitter. Facebook också, i någon mån, men Twitter var överlägsen.

Nu börjar det sjunka in hos mig att en massa härliga, idealistiska unga människor med övertygelse om att de kunde förändra världen har blivit brutalt mördade. Nu vidtar en process att försöka begripa mig på det monster som utfört det här. Kommer jag någonsin?

En av årets höjdpunkter

Det är samma sak varje år.

Jag laddar för hockey-VM och härliga stunder vid TVn tillsammans med boysen i Tre Kronor. Käre maken har en svalare inställning till spektaklet, och anser alltid i början av turneringen att de blågula spelar klantigt. "De kommer aldrig att kunna gå vidare", slår han fast. Varje år.

Sen visar det sig att Kronorna spottar upp sig i takt med att turneringen framskrider, och visar sig vara vassare än vassast. I går slog de Tjeckien i semifinal med 5-2 med nästan hela publikhavet emot sig. Det är stort!

På söndag kan ni lita på att jag sitter klistrad, för att se Tre Kronor ta guldet. Och käre maken sitter bredvid, det är lika säkert!

Mellodags!

Så är den igång, den femte årstiden. Mellosäsongen, mitt emellan vinter och vår.

Jag tycker det är kul, glammigt, festligt. Sen att jag har noll koll och aldrig prickar rätt vilka som ska gå vidare är en sak (Danny i kväll var ett undantag, där funkade min känsla) medan käre maken - som är måttligt intresserad - alltid prickar rätt.

Hur går det till?

Kevin var något extra!

Det är två år sen, känns som nyss. Visst gjorde han det bra, Kevin?

Eländesrapporteringen

Man bör ju hänga med i vad som händer i omvärlden, särskilt om man har ett jobb där det krävs. Man bör alltså se alternativt höra på nyheter några gånger om dagen. Men tänker ni på vad nyheterna gör med oss?

Det som kallas nyheter, tycker jag mer liknar ren eländesrapportering. Med några få gyllene undantag - räddningen av de chilenska gruvarbetarna är väl det senaste exempelt på ett sådant - är nyheter synonymt med krig, mord, svält, brottslighet, nöd, olyckor och kris.

Beakta det, samtidigt som du beaktar det faktum att du blir vad du tänker. Om vi fyller våra hjärnor med den så kallade nyhetsrapporteringen, så fyller vi våra hjärnor med olycka. Vi matas med, proppas fulla av, elände. Elände, elände, elände. (Har ni sett sketchen med Lars Ekborg från 1960-talet?) Då kan man bara gissa vilken färg tankarna får, och särskilt om man tänker på att vi faktiskt är mer snara och har lättare till mörka och negativa tankar än ljusa och positiva överlag. Vår tendens att först tänka negativt tillsammans med det faktum att vi matas med elände, vad gör det med oss?

Är det så konstigt att så många människor mår dåligt? Är det så konstigt att det skrivs löpmetervis av böcker om lycka, självförverkligande, positivt tänkande etc? Att vi faktiskt tror oss behöva manualer för att tänka ljust? Nej.

Tänk dig tanken på en hel nyhetssändning från Rapport med bara glada och positiva nyheter! Det händer ju så mycket bra varje dag, varför får vi så liten del av allt detta? (Obs, retorisk fråga. Svaret vet vi nog.)

Ibland blir jag så nyhetstrött, att jag bara struntar i eländet. Och inte är det så farligt, jag klarar mig rätt bra ändå. Världen rämnar inte för att jag hoppar över eländesrapporteringen en dag eller två.

Hur ser du på det här? Måste du följa nyheterna, eller klarar du av att låta bli ibland?

Bingolotto

Vi vann på Bingolotto en gång. I september 2002, dagen före valdagen (det sändes på lördagkvällar då) kom Bosse fram på telefon till Lasse Kronér och vann 50.000 kr resor. 10.000 kr el och 10.000 kr på Guldfynd.

Elpengarna var välkomna och slukades snabbt upp i GEABs kassakista. Presentkorten på Guldfynd räckte hur länge som helst, trots att Bosse började med att gå och köpa mig ett halsband för 4.500 kr den token. Sen använde vi resten till presenter och lyx åt oss själva. De 50.000 kr i respengar använde vi till att rätt snabbt boka den första resan till Malaysia, åt oss två och Sara. Vi åkte i januari året därpå.

Efter detta blev det lite vakuum i Bingolottospelandet, ska erkännas. Det kändes avslaget och lite meningslöst, för inte kan man vinna så mycket igen. Men nu har vi börjat så smått ibland, och jag tycker det är riktigt roligt. Förrförra söndagen vann jag 100 kr, och blev barnsligt glad. Var supernära att vinna en Volvo...

Ikväll blir det nog ingen Bingolotto, för ingen av oss har kommit ihåg att köpa brickor. Jag har varit på kontoret och jobbat hela dagen, och Bosse har lagat matlådor åt mig, tvättat och spelat golf. Nu väntar en god middag som han naturligtvis också står för, sen en vanlig skön söndagkväll. Kanske med en god bok.

Såld igen

Så är den igång - Idolsäsongen. Och jag sitter där. Kväll efter kväll. Ratar politiska debatter, nekar käre maken att se fotboll han älskar. Vad ÄR det med detta program? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag blir varmt underhållen, och det är så jäkla skönt!

Är alla bönder rödhåriga?

Jag har aldrig sett "Bonde söker fru", ändå har jag sågat programmet. För att råda bot på det, och för att verkligen veta vad jag snackar om, bestämde jag mig för att jag skulle försöka titta på den här säsongens program.

Okunnig som jag är, trodde jag det började i går. Jag blev strax varse att det jag bänkade mig framför var en första presentation av alla årets kandidater. Nu var det upp till mig att skriva brev till den som jag ville lägga an på. Guskelov behöver jag inte göra det, är så nöjd med Bosse här hemma och tror inte jag skulle göra mig särskilt bra vare sig bland grisar eller kossor. Uppenbarligen fortsätter programmet i höst, efter sommarens kärlekshistorier som ska filmas. Jodå, jag ska titta då. Bara för att kunna såga programmet på riktigt sen.

Men jag måste fråga om någon förstår - varför i fridens dagar var i stort sett alla åtta bönderna rödhåriga??