Klimatförändring på gång

Medan Sverige sover sin djupaste nattsömn mot söndagen, njuter jag och käre maken de sista morgon- och förmiddagstimmarna av vår drygt månadslånga vistelse i var sin solstol på strandvallen vid hotellet. Det ligger ett visst vemod i att åka härifrån, att lämna detta klimat där en dygnet runt bara behöver gå klädd i ett skynke om man vill för att byta ut det mot halvkyla och mörker. Det är här människorna ska bo, inte i mörka Norden! Samtidigt känner jag en tacksamhet över att ha möjlighet att göra det här, långt ifrån alla förunnat. Och det är dags att lämna - vi börjar känna oss som inventarier på anläggningen. Eller som käre maken sa igår; snart är vi för det här stället vad Fantomen är för Parisoperan... Nej, hellre än att bli en sorglig kvarleva - två dinosaurier som vandrar omkring här och kan varenda skrymsle, känner varenda gästs egenheter och inte längre behöver säga vad vi behöver för personalen vet det i förväg - hellre bryter vi upp nu och åker hem.

Strax efter lunch går taxin, och då ska vi säga adjö till våra vänner Mahyura, Jarunee, Ma, Kanlaya och alla andra som servat oss så auveränt dessa veckor. Kanske på återseende, kanske inte.

Lyx för kropp och själ

Några av alla de saker jag dagligen får njuta just nu, och en hel vecka till:

Promenader i strandkanten, med havsbruset som sällskap och ljummet vatten som sköljer över fötterna.

Att varje dag komma hem till ett välstädat och väldoftande rum med nya lakan och ljuvligt doftande handdukar.

Att närhelst lusten infinner sig, kunna lägga sig i massagehyddan på stranden och bli ompysslad en timme, för nästan inga pengar alls.

Och mycket, mycket mer.

Så tacksam.

Två veckor kvar

Trots att det känns som vi varit här länge nu, har vi två lyxiga veckor kvar, helt fantastiskt. Jag är djupt tacksam. Jag märker också vilket behov av lång återhämtning jag har, plötsligt kommer det en "mellandag" då jag är seg som sirap i både kropp och huvud. Men det får vara så. Allt är som det ska vara.

Försökte mig på att blogga igår, gick ju sådär. Lyckades schabbla bort ett långt inlägg med flera bilder inte bara en, utan två gånger. Nu försöker jag mig på ett inlägg med lite blandade dagboksanteckningar från de senaste dagarna. 

Annandag jul knallade vi till marknaden som vandrar runt på ön olika veckodagar, och som den här dagen var på vår strand Klong Nin, bredvid skolan. Köpte inget, men det var fascinerande. Mest mat och mest muslimsk inhemsk befolkning som handlade. Tittade in på den myllrande skolgården med alla söta barn.

Första dagen efter jul var också första dagen utan en endaste droppe regn sen vi kom hit. Knappt så mycket som en molntuss, faktiskt. Med påföljd att det var MYCKET varmt på eftermiddagen, mer än jag riktigt orkade med, faktiskt. Det var också en äkta "koh lanta-solnedgång" (inte helt olik solnedgångarna på Ravencliff Road om nån frågar mig). Under dagen hängde vi i solstolar under en palm, med pina colada! Underbart!! Men som sagt, jag var tvungen att gå hem till AC-svalkan på eftermiddagen. När solen gassar hela dagen behöver jag det.

Någon dag senare tog vi tuk-tuk till Old Town. Tredje gången jag var där. Kul och billig shopping och fruktansvärt varmt, det är mitt intryck alla tre gångerna. På hemväg stannade vi och lunchade på View Point, öns utsiktsplats, ungefär halvvägs. Tuk-tuk dit och sen biltaxi resten av vägen hem. 

Nyårsafton utan många rätt...

På nyårsafton var det första dan med BARA sol helt utan moln sen vi kom hit. Efter lunch hemma packade vi våra kappsäckar och tog en taxi till Saladan där käre maken bokat ett rum för två nätter.

Det visade sig att det fanns inget rum pga av "toalettproblem", men ägaren hade ett annat hotell där vi kunde få bo istället. Vi blev skjutsade... ut i djungeln utanför Saladan! Vi accepterade inte, utan krävde att bli körda tillbaka. Då fanns plötsligt ett rum, dock utan TV och safety box, som kunde bli klart inom en timme.

Vi gick och tog en bira, och när vi kom tillbaka var rummet vårt. Stort och fint, men verkade inte riktigt klart.

Goda vännerna som vi firade julafton med, K och W kom, och vi tog ett par drinkar på rummet innan vi gick till "The Frog", den svenskägda restaurangen nästan granne med hotellet. Där hade vi bokat tidigare ikväll och pratat med den svenska killen som basade. Vi beställde från menyn, men sen kom han och sa att endast den förbestämda nyårsmenyn gällde. Vi surnade till och gick därifrån. Tänkte att vad som helst är bättre. Så fel vi hade!

Vi hamnade i stället på en restaurang mot havet som erbjöd färsk fisk, varför käre maken beställde tiger prawns och de övriga barracuda (samt även förrätt). Själv beställde jag kyckling i ingefära. Före maten beställde vi in var sin drink.

Vi fick vänta i evigheter, men efter tillsägelse kom drinkarna. En och en, med säkert 10-15 minuters mellanrum. Mitt i drinkarna kom deras förrätter in, och alldeles strax därpå allas varmrätter. Däremot lyste både öl och vin som var beställt till maten med sin frånvaro. Väldigt länge. Ända till sinnet rann på käre maken som gick och sa till på skarpen, och så vips så stod det på bordet. Allt samtidigt. Men innan dess hade W druckit Margerita till räkbullarna och jag Lanta Cooler till kycklingen...

Käre makens tiger prawns var inte särskilt goda, och själv blev jag magsjuk av min mat skulle det visa sig. 

Vi bestämde oss för att gå till ett annat ställe för att ta en irish coffee innan det var dags att gå hem till vårt rum med balkong för att dricka deras medhavda skumpa och se på fyrverkerierna. 

Jo, tjena. 

Krogarna höll på att stänga och det var nästan folktomt på gatorna! En och annan tuk-tuk for omkring, och när vi frågade visade det sig att nu åkte alla till stranden för att fira. Och inte närmaste stranden Klong Dao som vi hade utsikt över, utan Long Beach. 

Sagt och gjort - även vi tog en tuk-tuk dit. Där blev det irish coffee, skumpa och fyrverkerier, för där var verkligen alla. Jättetrevligt, och storslaget med alla khom loy på himlen.

00:30 tog vi en tuk-tuk "hem" till Saladan medan K och W promenerade stranden hem. 

Jag konstaterade när jag kröp ner mellan lakanen att mycket mer kunde inte gått fel denna dag. Men det var småsaker att garva åt. Det som var rätt var att det var vi två ännu en nyårsafton. Vår 32:a.

Jo det var så sant - vi har blivit tre i familjen. Härom morgonen satt den här lille gynnaren utanför vår altan och tyckte vi verkade trevliga. Särskilt när det visade sig att vi hade mjölk i kylen... Han är en jättefin liten kattkille som verkar välskött och van vid människor, så han har nog en ordinarie husse och matte i närheten. Nu har han fått smak på sardiner i tomatsås också, så nu har han nog adopterat oss, tror jag. 

Varje gång vi har lämnat vårt "hem", oavsett för hur lång tid, tycker vi det är lika skönt att komma hem igen. Vi stormtrivs med vårt boende, och vårt rum är verkligen vårt. När en väl har vant sig vid de hårda sängarna, är de supersköna. Vi får kanonfint städat varje dag, rena golv och handdukar, och påfyllt med vatten i kylen. Vi blir så bortskämda!

Julaftonsrapport

Nu har det gått en knapp vecka, och vi har kommit in ordentligt i något slags vaneliv. Vi vaknar ungefär när solen går upp (sisådär 06:30-tiden) plus/minus nån halvtimme. Ibland gör jag också lite yinyoga på (den hårda) sängen som är perfekt för det. Tar morgonhutten för magen och ett glas vätskeersättning, innan vi sätter oss på altanen med var sin mugg kaffe som käre maken har fixat, med våra iPads för att kolla vad som hänt hemma medan vi sovit. Wifi funkar för det mesta på hotellområdet, och när det inte gör det är det också OK. Då får en vänta, helt enkelt!

När kaffet är urdrucket och vi känner oss färdiga med omvärldsspaningen, är det morgonpromenad på stranden. Vi tror att vi går 3-4 km i vattenbrynet varje morgon, rätt bra motion. Därefter ett pooldopp för att simma några längder innan frukost. Käre maken gör sina armhävningar på poolkanten.

Förmiddagarna hänger vi i var sin solstol vid poolen, under palmer och parasoller. Fast den här gången har vi inte behövt skydda oss så mycket från solen som från regnet, det har varit mestadels mulet och faktiskt regnat en hel del sen vi kom. Mycket egendomligt, så ska det inte vara här, den här årstiden. Ur led är Moder Jord. Men det är varmt och skönt ändå, och det är en bra start för våra svenska vinterhudar! Oss gör det ingenting att inte solen gassar.

Vad resten av dagen bjuder på, beror på vad vi känner för. Vi känner inte att vi behöver prestera och upptäcka en massa, vi är här för att vila, njuta av klimatet och vara tillsammans. Alltsammans en bristvara i vår vardag annars. Vi läser, spelar vändåtta och tärning, löser korsord, pratar och ibland också bara sitter tysta. Jag drabbas stundtals av den stora tröttheten, men då räcker det med några minuters slummer så är jag på banan igen. Jag har mycket att ta igen, den saken är klar.

Böckerna står på rad på rummet och ser lockande ut. Jag läste ut en i går, som var... märklig. Väldigt bra författarskap, Amanda Hellberg är en lysande berättare som fängslar mig. Bara tack vare det läste jag ut "Styggelsen", för storyn var minst sagt egendomlig och när jag slog ihop boken liksom undrade jag över syftet att berätta en sån spretig och märkligt sammansatt historia. Det kändes ungefär som att hon hade en massa olika scenarior i huvudet som hon krystat ihop till en enda. Synd på så bra berättarskap, tycker jag.

Härom dagen fick vi besök, minsann (när jag var barn sa en att en fick "främmande" när det kom besök. Märkligt, eftersom de som kom väl aldrig var främlingar!). Förra året bodde vi grannar med några trevliga svenskar från bl a Avesta, och två av dem är tillbaka på Lanta även i år. De bor på en annan strand än vi, men via Facebook hade vi koll på varandra. Vi hade en trevlig kväll tillsammans med prat, irish coffee och middag på Otto's. Nästa gång vi ses är i dag på julafton, då vi är bjudna på glögg, pepparkakor och matjessill hos dem!

Massagehyddorna och -lokalerna står som spön i backen här, och vi går förstås då och då. Det är billigt, och kvaliteten på massagen av varierad art. Igår när käre maken tog massage, passade jag på att få lite pedikyr, lyxigt värre för ca 50 kr. 

Vi lever ett gott liv!

Back on track

Det är ungefär elva månader sedan vi åkte härifrån, och det märks - inte mycket har hänt, mer än att de bytt ut en livsfarlig (åtminstone i min värld) hängbro till stranden mot en fast dito. Passar oss utmärkt att inget hänt. Vi är här för att slippa dunjackor, råkyla, mörker, social interaktion och slit. Vi är INTE här för att uppleva massor av saker.

En och annan har reagerat på att vi väljer samma ställe vi var på i fjol. Det struntar jag visserligen i, men det kan kanske behövas en förklaring. Vårt syfte med vintersemestern är som sagt att gå ner i varv. Att finna vila och ro, att hitta tillbaka till en själv och leva långsamt. Det sista åtminstone jag behöver då, är stimulans. Jag är överstimulerad i min svenska vardag så till den milda grad, så jag behöver lite tvärtom-medicin (låter som nåt Pippi Långstrump hittat på!). 

Värme, minimalt med kläder och saker, massage, god mat och dryck, att inte behöva prata med folk dagarna i ända, långsamhet, ljus och att det inte händer ett smack är exakt vad jag behöver. Då är det PERFEKT att åka tillbaka till ett ställe som faktiskt var så bra som vi tycker det är här. Det tar varken tid eller energi att utforska omgivningarna utan vi kan direkt hoppa i poolen, slå upp boken och beställa en stor Chang av Jarunee, Mahyura eller någon av deras kollegor.

Nästa gång vill vi säkert se nåt nytt, men just nu är just det här perfekt.

Flygresan skedde med Ukrainian International Airlines och jag kan väl säga så här - en får vad en betalar för. "Billig" resa. Trång, försenad och rörig resa. Men fram kom vi! 

Efter att ha varit vakna i 30 timmar (tidsförskjutningen ställer till det, vi lever sex timmar före Sverige) däckade vi tidigt och sov ovaggade tio timmar. Idag smälter vi det faktum att vi har ytterligare 30 nätter i paradiset. Jag är otroligt tacksam.

Den ocharmiga flygplatspersonalen på Kievs flygplats ägnade sig åt att lägga patiens på datorn istället för att kolla vårt bagage. I efterhand kom vi på att jag haft en hel flaska vatten i min väska, och käre maken en flaska rakvatten som han köpt på Arlanda. Inget av det upptäcktes. Känns ju säkert.

Jag har ALDRIG suttit så trångt i 10 timmar. Och jag som har sånt behov av att röra kroppen och sitta med benen uppe! Omöjligt, nästan.

Den förbeställda taxin hade gjort en välkommenskylt så vi lätt skulle hitta honom.

Jodå. Det regnade. Det har tydligen varit mulet och regn i flera veckor, men på hotellet sa de att solen skulke komma "tomollow" när vi pratade väder, och det gjorde den faktiskt!

Pork in peanut curry gjorde min kväll. Gud så gott!

Vår poolvy idag. Orkar nog inte gå så långt härifrån...

Lunchen måste vara lätt, kroppen kräver inte mer.

På väg, dårå...

Så var det dags - efter några extremtuffa veckor av olika slag var dagen D här. I mars bokade vi, och nu åker vi till Thailand i drygt fyra veckor. En välbehövlig och efterlängtad vintersemester, som har blivit en vana de senaste åren. Jag är oerhört tacksam att ha privilegiet att kunna göra det här!

Vi började med en övernattning på Arlanda på utmärkta Clarion i Sky City. Känslan att dimpa ner i baren på 12:e våningen med ett glas vin, lämnat plikterna bakom mig och veta vad jag har  framför mig är tröttande och uppiggande på en gång. Svårbeskrivlig känsla.

Som grädde på moset hade vi badkar på rummet, me like!!

I morgon har vi hela långa förmiddagen på oss att äta lång lat frukost, shoppa, strosa och ladda innan incheckning. 

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Snart ryker "lockarna"

Jag trivs verkligen i mitt hår som jag lät göra i Thailand; lättskött, tungt och härligt långt. Jag gillar känslan av hår på ryggen, känner mig mer "klädd".

Men frisyren sjangserar rätt fort, i takt med att mitt eget hår växer ut bildas tovor i hårbotten som får mig att fundera över hur det kommer att gå att få ur det hela... Min frissa påstod att jag kommer att se ut som ett penntroll första tiden efteråt. Hm.

På onsdag får vi se, för då ska hon få det tvivelaktiga nöjet att återställa mitt hår. Men åh vd jag kommer att sakna mitt långa hår! Samtidigt är det en lite bit av Thailand och en fantastisk semester som jag gör mig av med. Tur att minnena finns kvar!

Djungelliv

Käre maken hade mig ovetandes bokat en helg på Jungle Beach. Det blev tre dagars fantastisk rekreation i vår sexkantiga "hydda" i en tropisk miljö. Fantastisk luft, vackra färger, ro, frid, cikador och geckoödlor.

Dit kommer jag att återvända åtskilliga gånger i tanken!

Solvarm hud, böcker och vila

Solbrännan djupnar i takt med att bokhögen minskar. Jag lever lyxliv och går nu in på den sista av våra fyra veckor. Förutom att fortsätta sola, bada, läsa, njuta av god mat och massage ska jag också ägna den åt att forma nya rutiner.

Jag har lovat mig själv, käre maken och bästa vännen att förändra mitt arbetsbeteende, och för det krävs en plan. Mindmapen börjar ta form, och även brevet till mig själv.

Inser att min outfit kommer att se galen ut hemma på snöiga Gotland i slutet av januari, men det skiter jag i!

Som jag njuter!

Semestern gör mig gott. Mycket sömn, bra mat (möjligen lite för mycket öl), enkelt att leva och en hy som alltmer börjar likna en 25-årings. Jag mår verkligen bra av värme, sol och hög luftfuktighet!

2012 - bakåtblick

Jag är knappast ensam om att göra en "årskrönika", eller bakåtblick så här i nyårstider. Men det är ett riktigt bra sätt att få syn på allt som händer omkring en. Att stanna upp, kolla i kalendern och reflektera över det som har hänt. Har det blivit som jag trodde och förväntade mig? Hade jag över huvud taget några förväntningar, eller har jag bara låtit tiden rulla på?

2012 kan jag summera som resornas år, samt det år då jag fyllde 50 och därmed får "göra vad fan jag vill" som jag själv formulerade det i min tankebok. Vi firade även silverbröllop, käre maken och jag.

I samband med min 50-årsdag hade käre maken ordnat en resa till Budapest för oss båda. Vi har varit där tidigare, men jag önskade mig tillbaka. Bl a ville jag grundligt bevista "House of terror", det fantastiska museet över nazisternas och kommunisternas järngrepp över Ungern. Missa inte det om ni är i Budapest, lova det!

Resan var en överraskning, jag fick veta någon vecka innan att vi skulle bort, men inte förrän ett par dagar innan vi skulle resa visste jag om att jag skulle ta passet med. När vi kom tillbaka till Sverige stannade vi på hotell i Stockholm där det blev överraskningsfest med släkten. Så jag fick fira 50-årsdagen med dunder och brak, tack för det.

Och nu gör jag verkligen vad fan jag vill, för nu är jag 50!

Mars månad ägnade jag åt gröna kuren, för andra året i rad. Det är ett sätt att avvänja kroppen från allt socker, och innebär att alla jäsningsprocesser i tarmarna slutar. Resultatet är ofta viss viktminskning, men inte minst en känsla av lätthet och välmående. Det innebär att man bara äter gröna grönsaker, proteiner och bra fetter under 2-4 veckor. Konsekvent och uteslutande, utan pardon! Mars månad är en perfekt månad att ägna åt sånt, det händer inget annat då (även om käre maken hävdar att februari vore bättre, eftersom den är kortare...). Och bestämmer man sig bara, går det lätt. Det är en god investering! Läs mer om gröna kuren här eller googla så får du upp fler sidor. Häng på i mars igen, vetja!

I maj åkte vi till Cornwall tillsammans med våra canastavänner. En underbar resa på 10 dagar, vilket landskap! Den engelska landsbygden är väl värd ett besök. Ett av de bestående minnena är de smala, smala vägarna med ligusterhäckar vid sidorna.

Vägen var på sina håll så smal att det knappt gick att mötas. Charmigt och egensinnigt.

Clovelly, Cornwall, vid lågvatten.
 

Under våren fattades ett beslut som påverkade min arbetssituation väsentligt under resten av året, nämligen att jag skulle rigga en kompetensväxling. Det fick stora följder, och innebar mycket arbete för mig från juni månad och året ut. Jag arbetade hela sommaren med rekrytering, och hösten ägnades så gott som uteslutande åt omorganisation, uppsägningar och nyanställningar samt sjösättning av den nya organisationen. Hårt och slitsamt, men roligt och framåtsyftande, förstås. Arbete 24/7, som det heter numera (24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, för den som inte stött på uttrycket). Det har faktiskt varit mer eller mindre så. Trots det tog jag mig tid att umgås med dotter och måg då de besökte oss en sommarvecka. Ack så kärt, och alldeles för sällan!

Under hösten har vi också haft en inneboende hemma, min goda vän Lotta och tillika nyanställda biträdande ombudsman. I väntan på bostad har hon och hennes hund bott i vårt gästrum. Det har gått väldigt bra, men har också det slitit på oss alla och förstås bidragit till att hösten varit extrem på flera punkter, inte bara vad avser arbetsbördan. Nyttig erfarenhet, och vi har konstaterat att vare sig vår vänskap eller arbetsrelation har tagit stryk!

Under hösten kom jag och käre maken igång med vårt gymtränande, något jag är både stolt och tacksam över! Däremot har yogan fått stryka på foten, dessvärre.

I skrivande stund lever jag en bit av mitt drömliv. Jag skriver det här sittandes i en bar på Kata Beach i Thailand (på Phuket), tillsammans med käre maken. Här lever vi under fyra veckor ett riktigt lyxliv, och manifesterar något jag har drömt om länge. En av mina förhoppningar för framtiden är att det här kan bli en del av vårt liv även framöver. Ikväll - på nyårsaftons kväll - kommer vi efter en festmåltid på fin restaurang promenera ner på stranden med vår flaska mousserande vin och två glas. Där kommer vi att sitta i sanden och skåla, se på fyrverkerier och khom loys (papperslyktor) mot natthimlen, tacka livet och lyckönska oss själva. Samt önska oss något för nästa år, så klart!

Jag har lovat käre maken att ändra lite på min livsstil när vi kommer hem. Jag ska också författa ett brev till mig själv om mina förväntningar och förhoppningar på 2013, som jag ska be en god vän ta hand om och posta till mig nästa december. Då ska jag jämföra hur det blev.

Och vad jag kommer att önska i kväll tillsammans med käre maken, det får bara han veta.

Jag önskar mina läsare ett riktigt gott nytt år, gör något bra av det!