Gaaah.... Vilken utmaning!

Fredagen den trettonde... Otursdag för många, men aldrig för mig. Min älskade lillasyster föddes fredagen den 13:e för några (nåja, börjar bli ganska många) år sen. Och i dag offentliggjordes det att Socialdemokraternas valberednings förslag till att bli Socialnämndens på Gotland ordförande.

Herregud! Vad hände??

Det som hände var att det blev en plats ledig. Att någon kom att tänka på mig. Att jag har lite med mig i det 53-åriga bagaget som kan vara till nytta. Att jag var mogen. Nu får vi se vad det socialdemokratiska representantskapet säger på måndag, och sen äger det formella valet rum vid fullmäktige den 2 mars. Sen brakar sammanträdesracet loss, och inte minst en stor lärprocess för mig. Det ser jag verkligen fram emot, jag kan väldigt lite om sakområdet och längtar efter att träffa alla kompetenta tjänstemän på förvaltningen och medarbetare i verksamheten.

Jag tar 50% tjänstledigt från jobbet, men ska ha kvar ekonomi- och personalansvar. Nu kommer ett par veckors omformning av arbetsrutiner och ansvarsområden att ske, och jag har FULL förtröstan över medarbetarnas vilja och kompetens.

Uppdraget har jag fått från partiet vars värdegrund är alla människors lika och unika värde. Det kommer att vara mitt pensum och rättesnöre, och det ska samsas med ansvaret för de gotländska skattemedlen. En delikat och mycket svår balansgång, och jag lovar att jag ska göra mitt allra bästa.

Jag är lätt skräckslagen, och mycket ödmjuk. Samtidigt övertygad.

Wish me luck!

Här en artikel på helagotland.se

Här är P4 Radio Gotlands sida med nyheten (ber verkligen om ursäkt för den gamla och inte helt rättvisande bilden här... Antar att jag får vänja mig vid sånt?)

Mus-ikaliska snyltgäster

Käre maken vaknade en natt och tyckte han hörde någon spela. "Inbillning!" slog jag fast och somnade om.

Men i natt hörde jag det också - en försiktig pianoton från vardagsrummet! Och så en till. Efter en stund någon kvint, eller så, högre. Det var så mjukt anslag, att vi insåg att det inte var någon som spelade på tangenterna. Nej - det var någon INUTI pianot!

Käre maken såg efter idag. Det är ett BO där. Trevligt ombonat med hjälp av dämpmaterialet från klubborna bland annat, och i de små gästernas skafferi - under luddet - återfanns en hög jordnötter.

När familjen Mus kommer hem till sitt pianohus ikväll kommer de att bli mycket förvånade. Bädden är borta, skafferiet likaså. Om de ens kommer så långt, husets herre har gillrat en fälla på golvet.

Jag kan inte låta bli att undra vad de har ansett om de spelstunder vid pianot som både käre maken och dottern brukar ha... 

Sa jag att vi bor på tredje våningen i ett nybyggt stenhus?

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Morgon"pigg"

När jag än går och lägger mig, vaknar jag ALLTID tidigt. Det spelar uppenbarligen ingen roll att kroppen är trött och behöver vila, den vaknar ändå. Och jag kan inte somna om!

Gick och la mig 04:15 i morse. Vaknade 07:05. Blir en lat fredag...

Att slänga på luren

Har funderat över det där med att slänga på luren, de senaste dagarna. Hörde på ett nyhetsinslag i radio att den man sökt "slängde på luren".

Hur i all sin dar slänger man på luren nu för tiden...?

Vad är verklighet och var går gränsen?

För några år sedan fick jag en bild av käre maken, av en blå häst. Till bilden fanns en text som lydde ungefär som så: Det är synd om alla som är så fyrkantiga och rationella att de inte ens kan tro på en liten, blå häst. Inte ordagrant, men betydelsen var så.

Om man har svårt att tro på blå hästar, kanske man har svårt att uppskatta den bok jag just läst ut, men har man det minsta lilla uns av tro eller tvivel, vilket som, ska man absolut läsa den. Boken heter "Sista dansen" av Bernt Bison Nilsson.

Den är både galen och rolig, allvarlig och sorglig, nödvändig och tänkvärd. Det är omöjligt att knöka in den i en särskild genre. Den är kanske en roman, men inte nödvändigtvis. Den kastar läsaren mellan förnuftstankar och starka tvivel. Man bläddrar tillbaka några sidor för att läsa om, för man tror att man möjligen har läst fel. Ju längre boken lider, desto mer förvirrad blir man. Positivt förvirrad.

Berättelsen visar hur tunna gränserna är, om de ens finns, mellan nu och då (för att inte tala om sedan), mellan det vi kallar verklighet och det andra, mellan liv och död, mellan s.k. normalitet och galenskap. Är inte såväl tiden som verkligheten och livet något vi människor har hittat på för att ha ordning och reda omkring oss? Den här boken ställer i så fall till det. Jag gillar det, jag gillar det skarpt. Kanske är jag inte galen, trots allt?

Jag är glad att jag fick boken i julklapp, och vill tacka Bison för att han skrev den. För jag tror att det är han som har skrivit den, det står i alla fall så på boken...

Bara vara

Vi talade i telefon i dag, dottern och jag, om våra tillkortakommanden. Bland annat talade vi om detta att alltid ta sig före något. Att proppa tillvaron full av göror. Så fort en liten lucka hotar att dyka upp, måste somliga (jag t.ex.) fylla den. Och den ska fyllas av PERFEKT utförda göror, helst.

Nu under rekordlång jul- och nyårsledighet har jag övat på att lata mig, och lyckas hyfsat bra. Men inombords sitter ändå en liten gnagare och längtar efter att få springa i sitt ekorrhjul. Helt närvarande i boken är jag inte långa stunder i taget, strax skuttar jag upp ur fåtöljen för att göra ditten eller utföra datten. Ska bara. Tänk om man kunde vara lite mer som katten Nasse som gästade oss i julas! När sömnigheten sätter in, sluta spela kattspel på iPaden och rulla över på rygg och bara vara en stund.

Jag har i hela mitt liv trott att jag "ska bara" först, innan jag kan slå mig till ro med sånt jag gillar att göra. Hur gammal ska jag bli innan jag inte bara förstår utan också kan känna förtrogenhet med och bli bra på att slå mig till ro då och då? På riktigt alltså, med hela kroppen och huvudet? Hur gammal ska jag bli innan jag inser att görorna aldrig tar slut om jag själv hela tiden fyller på?

50 år, tror jag att jag måste bli först. Det tror jag bestämt.

Sällskap

Hur är det nu då, det där med änglar? Vet du att du har dom omkring dig?

Jag frågar inte ens om du tror på dom, för det är som att fråga om du tror på jultomten. Till skillnad från honom finns ju änglarna överallt, frågan är bara hur mottaglig du är.

Änglar, dom kan visa sig som människor, eller som känslor. Dom kan manifesteras i önskningar som uppfylls, eller i tröst. När du pratar för dig själv, pratar du med änglarna. Visste du det?

Önska dig, tala om vad du behöver, gör det högt och med känsla. De lyssnar. Det är säkert!

Nej, jag har inte blivit vare sig galen eller religiös. Det är bara det att jag har upplevt dom och önskar att fler fick göra det.

Vilken sorts bloggare är jag?

Läste nånstans nyligen om alla företrädesvis kvinnliga bloggare som finns. Det kommer hundratals nya dagligen. Det allra vanligaste är att blogga om skönhet, mode och smink, unga tjejer är mest representerade i den gruppen, likt Blondinbella på bilden här intill. Ungefär lika vanligt är bloggar om heminredning, matlagning och pyssel i största allmänhet. Även här finns många unga tjejer, men även lite äldre kvinnor. Sen är ju detta med samhällstillvända bloggar vanligt, politiskt inriktade etc.

Lite vilsen blir jag allt. Jag är visserligen kvinna, där stämmer det. Men inte ung. Inte bloggar jag om smink och mode. Inte heller om pyssel (ryyys) eller politik.

Så - vad är jag då för sorts bloggare?

Önskedrömmar

Någon sa att man ska tänka sig för vad man önskar, för det kan slå in. Kittlande tanke. Jag har en och annan dröm, en av mina drömmar är att kunna höra och se havet utanför mitt fönster där jag bor.

Nu ska jag börja önska, intensivt. Vem vet?

Har du någon dröm du skulle våga att uttala högt, med risk för att den slår in?

Förutfattade meningar, jag??

I morse tog jag bussen till arbetet, av olika skäl. Händer inte så ofta, men några gånger om året dock.

Framför mig satt en ung tjej, och strax kom en ung kille och satte sig bredvid och började prata. Han var i 18-årsåldern, lite grovhuggen med trevligt och öppet utseende. Rörde sig med slängig stil, och talade utpräglad gotländska, bodde väl troligen ute på landet nånstans eftersom han tog bussen mot stan.

De talade om vad de skulle göra i helgen. Vad tjejen sa hörde jag inte riktigt, däremot kunde jag höra varenda ord från killen.

Han skulle bland annat designa äggkoppar! Jodå. Han höll på med en keramikserie, där han redan hade designat och tillverkat såväl mjölkkanna som sockerskål. Nu tyckte han det var dags att komplettera samlingen med äggkopp. Sen skulle han baka rullrån, för det tyckte han var så roligt. Slutligen funderade han på att förbereda våren genom att sortera lite fröer och frökapslar.

Jag lyssnade med allt större öron, och kände mig upplivad på något konstigt sätt. Jag älskar att bli överraskad och överbevisad på det här sättet. Här sitter jag och "vet" en massa saker om mina medmänniskor, haha!!

Så - jag klev av bussen med nya insikter och en märklig känsla av lätthet. Hurra för den drejande, bakande och odlande killen, he made my day!

Tradition och förnyelse i adventstid

När jag var liten hette det adventskalender och inte julkalender. Vad är skillnaden, tro?

Jag upplever att det är ont av vanliga, enkla adventskalendrar i dag. Ni vet - en sån där med en riktigt julig bild där det händer mycket, och med 24 luckor med en bild bakom. En sån hade jag alltid upptejpad i en fönsterruta när jag var liten, för att ljuset skulle lysa igenom bilden när man öppnat luckan. Det var en upplevelse i sig. Nu verkar det som om det ska hända så mycket under dagarna 1-24 i december, det räcker inte med en vanlig hederlig lucka.

Men ICA har en adventskalender i min smak. Jag har den i köksfönstret invid min plats vid bordet. I dag öppnade jag lucka 1, däri var en ekorre och en liten vers.

Sååå trevligt!

En dåligt år

Det ligger inte för mig att gnälla, det är nog därför jag är här så sällan den här hösten. Därför att mycket som händer kring mig just nu är dåligt. Bad. Negativt. Krisigt. Sorgligt. Inte allt, men väldigt mycket.

Den som följer mig vet att jag själv krisar en aning. En mitt-i-livet-kris håller mig i sitt järngrepp, där jag måste kämpa emot smärta, olust, trötthet och övervikt. Kampen består även i att hålla näsan över vattenytan, att faktiskt inte ge sig hän till självömkan och uppgivenhet.

Men vad är väl det, mot vad flera i min närhet får utstå det här året. Jag har sjukdom och död bland flera omkring mig, såväl mycket nära vänner som bekanta. Jag förstår inte riktigt vad som händer, men har hört att en olycka sällan kommer ensam. Varför är det så?

Nej, 2010 är ett riktigt skitår, som inte kan ta slut fort nog. Jag längtar efter lusten och nyfikenheten, och att få dela med mig av det goda livet igen. Jag längtar efter hälsa. Jag längtar efter lycka omkring mig.

Det kommer, det kommer!

Vad hände?

Fick en flashback och kom plötsligt att tänka på min ungdoms stora idol, David Cassidy. Var tvungen att kasta mig över Google för att kolla vad som hänt sen sist vi "sågs", ungefär så där en 30-35 år sedan...

Det här är vad som har hänt. En 60-åring (men hallå!!) med mindre hår, troligen färgat. Samma vackra ögon om än fyllda av en massa erfarenhet och lite trötthet. Samma vackra leende, om än något stelare. Jag måste höra om det är samma röst också, fast lite raspigare. Jag tar genast hem skivan på Spotify!

Samtidigt mal min hjärna: hur sjutton gick det här till? Vad hände? Hjälp!!

Eländesrapporteringen

Man bör ju hänga med i vad som händer i omvärlden, särskilt om man har ett jobb där det krävs. Man bör alltså se alternativt höra på nyheter några gånger om dagen. Men tänker ni på vad nyheterna gör med oss?

Det som kallas nyheter, tycker jag mer liknar ren eländesrapportering. Med några få gyllene undantag - räddningen av de chilenska gruvarbetarna är väl det senaste exempelt på ett sådant - är nyheter synonymt med krig, mord, svält, brottslighet, nöd, olyckor och kris.

Beakta det, samtidigt som du beaktar det faktum att du blir vad du tänker. Om vi fyller våra hjärnor med den så kallade nyhetsrapporteringen, så fyller vi våra hjärnor med olycka. Vi matas med, proppas fulla av, elände. Elände, elände, elände. (Har ni sett sketchen med Lars Ekborg från 1960-talet?) Då kan man bara gissa vilken färg tankarna får, och särskilt om man tänker på att vi faktiskt är mer snara och har lättare till mörka och negativa tankar än ljusa och positiva överlag. Vår tendens att först tänka negativt tillsammans med det faktum att vi matas med elände, vad gör det med oss?

Är det så konstigt att så många människor mår dåligt? Är det så konstigt att det skrivs löpmetervis av böcker om lycka, självförverkligande, positivt tänkande etc? Att vi faktiskt tror oss behöva manualer för att tänka ljust? Nej.

Tänk dig tanken på en hel nyhetssändning från Rapport med bara glada och positiva nyheter! Det händer ju så mycket bra varje dag, varför får vi så liten del av allt detta? (Obs, retorisk fråga. Svaret vet vi nog.)

Ibland blir jag så nyhetstrött, att jag bara struntar i eländet. Och inte är det så farligt, jag klarar mig rätt bra ändå. Världen rämnar inte för att jag hoppar över eländesrapporteringen en dag eller två.

Hur ser du på det här? Måste du följa nyheterna, eller klarar du av att låta bli ibland?

Såld igen

Så är den igång - Idolsäsongen. Och jag sitter där. Kväll efter kväll. Ratar politiska debatter, nekar käre maken att se fotboll han älskar. Vad ÄR det med detta program? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag blir varmt underhållen, och det är så jäkla skönt!

En gäspning är inte vad du tror!

Gäspningar är och har alltid varit symbolen för uttråkning eller trötthet. För att mildra det lite har vi också fått höra att det kanske inte är trötthet nödvändigtvis, utan bara ett kippande efter syre. Men du kan överge alla såna föreställningar nu.

Om någon i din närhet börjar gäspa ska du bli djupt smickrad, för det betyder att den personen känner sig avslappnad och trygg. Gäspningen kommer när musklerna och sinnet slappnar av, vilket vi gör i miljöer eller situationer där vi känner oss trygga.

Och tänk efter, ska du se att det stämmer!

Jag vet i alla fall två typiska situationer när jag garanterat börjar gäspa. Den ena är om jag sitter på jobbet försjunken i något, och käre maken ringer. Jag lutar mig tillbaka i stolen och börjar ofelbart att gäspa. Blev jag trött? Nä. Blev jag uttråkad? Absolut inte. Jag hamnade i trygghet. Hans röst, det vi pratar om, allt signalerar plötsligt trygghet.

Den andra situationen är när jag slår mig ner vid fikabordet på jobbet bland mina medarbetare. Då sätter jag också igång att gäspa. Inte av vare sig uttråkning eller äkta trötthet, utan av avslappning som kommer av en sorts trygghet i situationen.

Och säger vi inte att gäspningar smittar? Inte är det trötthet som smittar, inte heller uttråkning. Det är tryggheten som sprider sig; du gäspar för att du är trygg med mig, då känner jag mig också trygg och avslappnad med dig. Klockrent!

Ålder och klokskap måste inte hänga ihop

Jag förundras ofta över vår dotters stora klokskap. Hon är många gånger mycket klokare än jag, vilket bevisar att klokskapen inte alltid måste gå hand i hand med ålder och erfarenhet.

När jag var i hennes ålder var jag inte i närheten av att vara lika klok som hon är. Jag reflekterade inte så mycket, men det vet jag att hon gör. Reflektion är en förutsättning för att kunna dra slutsatser förstås, och därmed föds klokskap.


Saras klokskap får jag ofta del av. Hon berättar för mig hur jag kan tänka för att saker ska gå lättare. Hon har en förmåga att använda tankens kraft för att förändra, så ung hon är. Jag blir ofta inspirerad av henne och hennes klokskap.

Visdom däremot, kommer med ålder. Visdomen är ofta knuten till känsla och intuition, och vad är intuition annat än förmåga och mod att använda samlade erfarenheter? Att känna in vad som är rätt utifrån egna upplevelser. Intuition eller visdom kan i bland gå stick i stäv med förnuft, men då tror jag mer på visdomen. Det är din inre röst som talar! Jag vill gärna tro att jag är lite vis, ibland.

På bilden samsas visdom med klokskap; min 90-åriga mormor och 25-åriga dotter!

Förändringens vindar

Inom loppet av mindre än ett år, har det hänt jättemycket i mitt liv. Inte till det yttre, nej allt tuffar på som det ska. Men hos mig själv, inombords och utombords. Jag fick sluta löpträna, för kroppen började säga ifrån. Jag började svullna i kroppen. Kroppen protesterade mot allt, jag fick de mest svårförklarliga smärtor. Till och med yogan blev en kamp, och jag har hållit upp en tid. De senaste månaderna har jag gått upp i vikt förfärligt fort, vi snackar inte om den naturliga viktökningen som smyger sig på. Allt har jag skyllt på övergångsåldern, vilket tycks naturligt. Helt klart är jag mitt i en brytpunkt, där jag går över till en ny fas i livet. Men - måste det göra så ont?

Ja ja, jag är medelålders. Erkännes (motvilligt). Visst är det naturligt att få lite krämpor, och att öka några kilo i vikt. Men - måste det göra så ont?

Jag har ingen mental motståndskraft, känner mig lustlös. Trött till kropp och själ. Har fått lätt för att gråta. Homeopaten tyckte det var alldeles naturligt - jag börjar helt enkelt släppa fram min kvinnliga sida efter att ha levt med en mansdominerad sida i många år. Gråt på, tyckte hon. Låter väl vettigt, på sätt och vis kan jag ge henne rätt. Men - måste det göra så ont?

Vad vill allt detta säga mig? Vart är jag på väg? Jag har bestämt mig för att lyssna, lyssna. På mig själv framför allt, men också på det som kommer till mig. Jag har också bestämt mig för att våga vara "svag", våga ta hjälp. Våga visa alla mina sidor. Det har jag aldrig gjort förut, och det är skitläskigt. Som att hoppa ner i bassängen från 10-meterstrampolinen utan att veta om det finns vatten. Men jag tror jag måste släppa det krampaktiga greppet. Jag vet ju inte ens vad det är jag håller i!

Så - jag kastar mig utför, och litar på att landa mjukt, att bli mottagen.

Med risk för att vara grundlurad eftersom jag inte kan kinesiska, tror jag mig ändå ha förstått att tecknen i bilden betyder "kris" på kinesiska. Ordet består av två tecken som står för fara + möjlighet/chans/risk. Antagligen är det därför man ofta hör att kris och utveckling har samma kinesiska tecken.

Allt går igen

Ni som följer min blogg, vet att jag har skrivit en hel del det här året om vår katt Seved som skänker oss stor glädje. Varav hjärtat är fullt, ni vet.

Seved är döpt efter min morfar, som gick bort för ett par år sedan. Morfar har alltid betytt mycket för mig av flera skäl; dels var han i praktiken min pappa eftersom jag är uppväxt hos honom och mormor, dels var han en person som gjorde avtryck i största allmänhet. Jag sörjer inte morfar, jag tänker på honom med ett leende.

I dag den 1 juli skulle det ha varit hans 91:a födelsedag, om han vore kvar på jorden. Det firar jag med att sätta in en bild på just honom taget runt 1924, han är ungefär 5 år. Med på bilden finns familjens katt, som är förvillande lika en annan nu levande mig närstående katt...