onsdag 29 december 2010

Flyttbestyr

Vi har bråda dagar på jobbet, vi flyttar vårt kontor. Herregud, vad grejor man samlar på sig på ett kontor! Sanslöst.

De senaste åren har vi blivit allt färre, och rummen har börjat gapa tomma runt omkring. Vi få som är kvar, behöver jobba tajtare tillsammans. Vi har också massor av material på våra respektive rum, som egentligen bör vara tillgängligt för alla, ska man vara helt uppriktig är det inte mycket material som är helt personligt. Kontentan av dessa slutsatser blev att vi flyttar ihop i ett öppet kontor!

Det finns lika många åsikter om öppna kontor - eller kontorslandskap som det hette förr - som det finns människor, oavsett om man har någon erfarenhet av det eller inte. Vi är dock helt övertygade om att det här är rätt för oss, och med ljuddämpande takplattor och matta, samt skärmar mellan borden (som kommer om ett par veckor) kommer vi att få den idealiska arbetsplatsen. Här ser ni min utsikt från chefspositionen i dag, mitt under flyttbestyren då flyttgubbarna baxade möbler från övervåningen ner till oss! Jag sitter i ena änden av lokalen, vilket känns perfekt.

Det bästa av det här är att när alla ombyggnader är klara i huset, kommer vi också att kunna flytta in vår verksamhet. Det ska bli det bästa av allt - att få sitta mitt i verksamheten!

lördag 25 december 2010

Nog är jag rospigg, alltid!

Jag brukar kalla mig rospigg i förskingringen. Skämtsamt brukar man säga att rospigg blir man först efter sju generationers i Roslagen. Jag kan med fog kalla mig rospigg, kan jag säga!

Den här lilla busungen uppflugen på en mjölkpall, är min mormor. I dag när jag har unnat mig att vara totalt uppslukad av mitt släktforskningsprojekt (händer ungefär två gånger om året att jag tar mig den tiden) har jag av en släktforskarkollega fått uppgifter som visar 16 (!) generationer bakåt från henne räknat! 16!! Längst bak hittades Björn, som var nämndeman i Vantunge runt år 1480. För den som inte vet; Vantunge ligger mitt i Roslagen.

Så om jag nånsin har haft några tvivel om mitt ursprung, är de borta nu. Förutom lätta, utspädda stänk från Skottland, är min släkt djupt rotad i roslagsmyllan. Puh.

måndag 20 december 2010

Nu måste jag starta en bokcirkel!

Se på den här bilden. Titta riktigt ordentligt. Det är en alldeles ljuvlig, underbar, fantastisk bok som jag fått i förtida julklapp av dottern, hon som få andra känner mitt innersta.

Hon såg en recension av den i DN en lördag, jagade med hjälp av mejlkontakt med artikelförfattaren rätt på boken och köpte den till mig. Hon visste att hon hittat den perfekta julklappen.

Det är en "journalbok" för bokcirklar. Tjocka härliga pärmar, fylld av fina bilder, fack att stoppa små anteckningar, klipp och annat i, massor av flikar att skriva saker från bokcirklarna på, boktips etc i all oändlighet. Hela boken är en skatt att upptäcka, och jag fylls av lycka bara av att hålla i den.

Jag har länge velat starta en bokcirkel, och nu har jag ingen ursäkt längre. Nu har jag det perfekta redskapet. Nu ska jag vaska fram tiden samt några bokhungriga vänner, sen kör vi igång. Jag har redan några på lut...

Tack, Sara, för att du hittar mina innersta rum!

fredag 17 december 2010

Gotlänningar på vift

Av olika skäl har den här adventstiden bara rusat iväg, jag har inte hunnit med alls. Delvis har det berott på att det har hänt mycket på den privata fronten, och jag inte har varit hemma särskilt mycket. Delvis beror det också på att det är extremt rörigt på jobbet, eftersom hela huset håller på att byggas om, och jag och mina arbetskamrater ska flytta en våning ner till ett öppet kontor. Det är tusen detaljer att ta ställning till; väggfärger, mattval, möblering, vad ska vi ha med oss och vad ska skickas vidare, vilken armatur ska vi ha, var ska armaturen sitta, vilka klockor ska vi ha på väggarna i studierummen etc i all oändlighet.

Härom dagen gjorde vi flera flugor på smällen - vi åkte till Stockholm och hade en kortare personalöverläggning, roade oss samt åkte i tjänsteärende till IKEA Kungens Kurva för att hämta inspiration och fakta. I över fyra timmar strosade vi i möbelvaruhuset, och fick en hel del tankar med oss hem. Jag investerade för 28 kronor, i en klädvårdsrulle med refiller...

Kvällen innan var vi på Wallmans salonger och upplevde ett Björn- och Benny-medley, "Thank you for the music". Härlig atmosfär, duktiga artister, bra service och förstklassig mat. Inte blev det sämre av att vi stuffade runt lite på dansgolvet innan vi vandrade hem till hotellet i stockholmsnatten.

Vi var borta bara ett drygt dygn, men hann med massor och hade också väldigt roligt. Nu återstår bara hårt arbete i mellandagarna innan vi är på plats i det nya kontoret!

måndag 13 december 2010

En annorlunda fredag

Solen sken, den här dagen. Det var längesen, snön hade vräkt ner länge nu, ofta ihop med blåst. Det var kallt, och det knarrade under fötterna när vi gick till bilen. Vi huttrade, det berodde både på kylan och spänningen.

Vi kom tidigt till kyrkan, för att hinna vänja oss vid miljön och för att dekorera kistan. Medan Joakim och Leyla repeterade "Stilla ro och nära", "Om du nånsin kommer fram till Samarkand" och "Why worry" på flygel och sång, såg vi på medan alla fantastiska blommor lades ut runt kistan. Med en oerhörd omsorg placerade Ingrid från Fonus alla buketter på ett sätt så var och en skulle komma till sin rätt. Under tiden lade vi golfklubban och målarpenseln på kistan tillsammans med en fantastisk skapelse av rödlila kallor som liksom "rann" över locket. Bredvid kistan ställdes porträttet av en brett leende Roffe, på det sätt som vi alla är vana att se honom.

Ett femtiotal släktingar och kära vänner kom till kyrkan, och akten blev så fin, så fin. Lugn, ljus och faktiskt lite glad. Jag ömsom grät, ömsom log. Särskilt när prästen Katarina berättade om Roffe på det sätt hon i sin tur fått sig berättat. Då var det inte svårt att le.

Efteråt traskade vi till det närliggande Skärgårdshotellet där Marcus och hans personal hade dukat i ordning så fint med småbord, i en miljö så det kändes som om vi satt på en brygga nånstans ute i skärgården. Ett bildspel med över hundra bilder på Roffe rullade på väggen, medan vi alla åt paj, drack kaffe och samtalade. Det var en skön avslutning på begravningen.

Väl hemma i lägenheten var de allra närmaste med. Vi betraktade läget tillsammans några timmar, innan vi skildes åt. Solen gick röd ner i Nickstaviken, den hade hållit ut hela dagen. Till slut var bara Kerstin och jag kvar, och vi satt i många många timmar vid köksbordet. Pratade, skrattade, grät och mindes. Trivdes tillsammans.

Det var en fin fredag, den dagen vi sa adjö till Roffe. Jag ser honom vinka till oss alla, han är också väldigt nöjd med dagen. Det är jag säker på.

lördag 11 december 2010

Fnissarlördag

I dag har vi en fnissarlördag, K och jag. Det som lockade fram det längsta och hjärtligaste garvet var det vi hörde i en affär:

- Hej, har ni såna där lampor man sätter i kontakten och som lyser?

Frågan ställdes i en lampaffär...

måndag 6 december 2010

Att mista ännu en familjemedlem

I kväll är cockerflickan Shivas sista kväll i livet. Än en gång leker vi gud, och styr över liv och död. Precis som vi gjorde för två år sedan, då vi beseglade Mollys öde.

Shiva är 8,5 år, och har juvercancer. Den dök upp i våras, vi lät operera henne i somras och fick därmed några månaders respit. Men nu har sjukdomen dykt upp igen, och tagit över. Hon viftar inte lika mycket på svansen längre, och är lite låg. Hon är orolig och mår inte bra. Vi vill verkligen inte förlänga det, och operera en gång till är inte ett alternativ.

Vi vill minnas det lilla snurrande, svansviftande rödskinnet som hon alltid har varit. Full av liv och upptåg, hennes största mål i livet har varit att hitta saker att äta. Nu får hon snurra vidare någon annan stans, där det är obegränsat med godsaker och lekkompisar. Där det finns massor av människor som vill klia henne.

Hej då Shiva, tack för alla pussar!

fredag 3 december 2010

Förutfattade meningar, jag??

I morse tog jag bussen till arbetet, av olika skäl. Händer inte så ofta, men några gånger om året dock.

Framför mig satt en ung tjej, och strax kom en ung kille och satte sig bredvid och började prata. Han var i 18-årsåldern, lite grovhuggen med trevligt och öppet utseende. Rörde sig med slängig stil, och talade utpräglad gotländska, bodde väl troligen ute på landet nånstans eftersom han tog bussen mot stan.

De talade om vad de skulle göra i helgen. Vad tjejen sa hörde jag inte riktigt, däremot kunde jag höra varenda ord från killen.

Han skulle bland annat designa äggkoppar! Jodå. Han höll på med en keramikserie, där han redan hade designat och tillverkat såväl mjölkkanna som sockerskål. Nu tyckte han det var dags att komplettera samlingen med äggkopp. Sen skulle han baka rullrån, för det tyckte han var så roligt. Slutligen funderade han på att förbereda våren genom att sortera lite fröer och frökapslar.

Jag lyssnade med allt större öron, och kände mig upplivad på något konstigt sätt. Jag älskar att bli överraskad och överbevisad på det här sättet. Här sitter jag och "vet" en massa saker om mina medmänniskor, haha!!

Så - jag klev av bussen med nya insikter och en märklig känsla av lätthet. Hurra för den drejande, bakande och odlande killen, he made my day!

onsdag 1 december 2010

Tradition och förnyelse i adventstid

När jag var liten hette det adventskalender och inte julkalender. Vad är skillnaden, tro?

Jag upplever att det är ont av vanliga, enkla adventskalendrar i dag. Ni vet - en sån där med en riktigt julig bild där det händer mycket, och med 24 luckor med en bild bakom. En sån hade jag alltid upptejpad i en fönsterruta när jag var liten, för att ljuset skulle lysa igenom bilden när man öppnat luckan. Det var en upplevelse i sig. Nu verkar det som om det ska hända så mycket under dagarna 1-24 i december, det räcker inte med en vanlig hederlig lucka.

Men ICA har en adventskalender i min smak. Jag har den i köksfönstret invid min plats vid bordet. I dag öppnade jag lucka 1, däri var en ekorre och en liten vers.

Sååå trevligt!

lördag 27 november 2010

Han har bara gått till ett annat rum...

En av mina bästa vänner, tillika nära och kär släkting, lämnade oss för snart två veckor sedan. Han insjuknade i något som man först trodde var lunginflammation, väldigt snart visade det sig vara en aggressiv form av lungcancer, och sju veckor senare var han borta från jordelivet.

Alldeles ofattbart, obegripligt och gränslöst sorgligt. En i allra högsta grad levande person som plötsligt bara är borta. Jag hade förmånen att både få träffa honom under sjukdomstiden och också följa förloppet (om än på distans), så jag borde fatta vad som har hänt. Men ändå - hur kan det gå så fort? Jag förstår så väl dem som inte träffat honom på ett tag - att de faktiskt knappt kan ta in vad som har hänt.

Roffe var en av de vänligaste och gladaste personerna jag har träffat. Han hade alltid en hjälpande hand över till den som behövde, och såg livet från den allra ljusaste sidan. Ända fram till dygnet innan han gick bort, var han fast övertygad att klara sig igenom sjukdomen och komma tillbaka. Det var hans positiva livssyn som gjorde att några andra tankar aldrig fick fäste! Något som också gjorde det lättare för hans omgivning att klara av tiden, troligen hade han en tanke på det också.

Det är ett sånt ofantligt tomrum efter Roffe, jag önskar jag kunde berätta det för honom. Men jag tror nog att han vet att jag känner så. Han finns omkring oss, och lever i hög grad i mitt hjärta. Han var mig kär, på ett alldeles speciellt sätt.

Vi hittade några rader, som beskriver hur jag tror det är:

Döden betyder ingenting;
jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Skratta tillsammans med mig
som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting!

Låt mitt namn fortsätta vara en del av er vardag.
Döden är bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap,
varför skulle ni sluta tänka på mig
för att ni inte längre kan se mig?

Du fattas oss, Roffe. Men du finns ändå med. Sov gott!

söndag 14 november 2010

En dåligt år

Det ligger inte för mig att gnälla, det är nog därför jag är här så sällan den här hösten. Därför att mycket som händer kring mig just nu är dåligt. Bad. Negativt. Krisigt. Sorgligt. Inte allt, men väldigt mycket.

Den som följer mig vet att jag själv krisar en aning. En mitt-i-livet-kris håller mig i sitt järngrepp, där jag måste kämpa emot smärta, olust, trötthet och övervikt. Kampen består även i att hålla näsan över vattenytan, att faktiskt inte ge sig hän till självömkan och uppgivenhet.

Men vad är väl det, mot vad flera i min närhet får utstå det här året. Jag har sjukdom och död bland flera omkring mig, såväl mycket nära vänner som bekanta. Jag förstår inte riktigt vad som händer, men har hört att en olycka sällan kommer ensam. Varför är det så?

Nej, 2010 är ett riktigt skitår, som inte kan ta slut fort nog. Jag längtar efter lusten och nyfikenheten, och att få dela med mig av det goda livet igen. Jag längtar efter hälsa. Jag längtar efter lycka omkring mig.

Det kommer, det kommer!

tisdag 9 november 2010

En paus, inte uppskattad av alla

I helgen har vi haft kärt besök av goda vänner, som brukar komma så här års. Vi tycker både vi och dom att det är ett välbehövligt andningshål i mörka november, och det har blivit tradition att de kommer hit. Vi umgås, spelar spel, äter och dricker gott, eldar i spisen och gör små utflykter.

De två senaste åren har lilla Zoya också varit med, en skuttig liten dvärgpinscher. Hunden Shiva accepterar henne (även om hon gör vad hon kan för att stjäla hennes mat) men katten Seved ansåg att den här helgen var en av de värsta sen han kom till huset, tror jag.

I går åkte gästerna hem, och Seved har vågat sig in igen. De första timmarna åt han som en häst, i natt har han vältrat sig hos sin matte och spunnit ljudligt. Riktigt njutit av sin nyvunna frihet och att han återtagit tronen som kung.

Jag kan med största säkerhet påstå att han skulle önska vi bryter vår novembertradition!

måndag 1 november 2010

Jag - en vinnare!

Precis när jag satt och klurade på vad jag kände för att skriva om i dag, kom ett SMS från kära vännen Petra (extra kär i dag, känns det som), i vars bloggtävling jag vunnit första pris!

Jag fick välja mellan några böcker och DVD-filmer, och valde efter moget övervägande en bok om lantlig inredning.

Tänk att man kan bli så glad för att vinna en bloggtävling. Tack Petra, notarius Janne och övervakaren Charlie!

lördag 30 oktober 2010

onsdag 27 oktober 2010

Long time, no see...

Det var gräsligt länge sedan jag var här och gjorde något intelligent inlägg. Eller något inlägg över huvud taget, förresten. Stundtals är det helt enkelt så att man inte räcker till för allt man vill göra.

Just nu går mycket av mitt engagemang åt till att finnas som medmänniska i verkliga livet för såna som behöver det. Det är viktigast av allt. I andra hand kommer arbetet som också av någon konstig anledning kräver mer just nu än vanligt, samt tappra försök att ta hand om mig själv på diverse olika vis. SEN kommer blogg, hemsida och allt annat sånt som relativt sett är fruktansvärt oväsentligt.


Ändå finns ju skrivklådan där, och behovet av att visa att jag fortfarande finns. Du som brukar titta in här - var snäll och ha tålamod!

söndag 17 oktober 2010

Några dagar för sent


Att tiden går fort blir extra påtagligt så här års. Man ser från dag till dag hur löven ändrar färg, form och plats.

Jag var ute i dag för att höstfotografera lite, men det gick sådär. Först fick jag med mig ett minneskort som raderade bilderna vartefter jag fotade - när jag skulle sätta mig i bilen och titta på de 20-25 bilderna jag tagit fanns där två kvar. Hem och byta kort, men redan där hade en del geist och lust försvunnit.

När jag kom ut igen hittade jag inte riktigt motiven på nytt. Men framför allt insåg jag faktiskt att jag var några dagar för sent ute för att få det där jag var ute efter. Det vackraste tycker jag nämligen är när man kan fånga lönn och ek med samtliga kulörer - både höstfärgerna och lite grönt kvar. Inte mycket av det fanns, och inte heller de röda nyanserna. Nu börjar det mesta blir brunt och gulbrunt, och skiftningarna övergår allt mer till en mer monoton färgmassa.

Oåterkalleligt.

lördag 16 oktober 2010

Vad hände?

Fick en flashback och kom plötsligt att tänka på min ungdoms stora idol, David Cassidy. Var tvungen att kasta mig över Google för att kolla vad som hänt sen sist vi "sågs", ungefär så där en 30-35 år sedan...

Det här är vad som har hänt. En 60-åring (men hallå!!) med mindre hår, troligen färgat. Samma vackra ögon om än fyllda av en massa erfarenhet och lite trötthet. Samma vackra leende, om än något stelare. Jag måste höra om det är samma röst också, fast lite raspigare. Jag tar genast hem skivan på Spotify!

Samtidigt mal min hjärna: hur sjutton gick det här till? Vad hände? Hjälp!!


fredag 15 oktober 2010

Eländesrapporteringen

Man bör ju hänga med i vad som händer i omvärlden, särskilt om man har ett jobb där det krävs. Man bör alltså se alternativt höra på nyheter några gånger om dagen. Men tänker ni på vad nyheterna gör med oss?

Det som kallas nyheter, tycker jag mer liknar ren eländesrapportering. Med några få gyllene undantag - räddningen av de chilenska gruvarbetarna är väl det senaste exempelt på ett sådant - är nyheter synonymt med krig, mord, svält, brottslighet, nöd, olyckor och kris.

Beakta det, samtidigt som du beaktar det faktum att du blir vad du tänker. Om vi fyller våra hjärnor med den så kallade nyhetsrapporteringen, så fyller vi våra hjärnor med olycka. Vi matas med, proppas fulla av, elände. Elände, elände, elände. (Har ni sett sketchen med Lars Ekborg från 1960-talet?) Då kan man bara gissa vilken färg tankarna får, och särskilt om man tänker på att vi faktiskt är mer snara och har lättare till mörka och negativa tankar än ljusa och positiva överlag. Vår tendens att först tänka negativt tillsammans med det faktum att vi matas med elände, vad gör det med oss?

Är det så konstigt att så många människor mår dåligt? Är det så konstigt att det skrivs löpmetervis av böcker om lycka, självförverkligande, positivt tänkande etc? Att vi faktiskt tror oss behöva manualer för att tänka ljust? Nej.

Tänk dig tanken på en hel nyhetssändning från Rapport med bara glada och positiva nyheter! Det händer ju så mycket bra varje dag, varför får vi så liten del av allt detta? (Obs, retorisk fråga. Svaret vet vi nog.)

Ibland blir jag så nyhetstrött, att jag bara struntar i eländet. Och inte är det så farligt, jag klarar mig rätt bra ändå. Världen rämnar inte för att jag hoppar över eländesrapporteringen en dag eller två.

Hur ser du på det här? Måste du följa nyheterna, eller klarar du av att låta bli ibland?

onsdag 13 oktober 2010

Köp Fairtrade-märkt bomull!

Fairtrade - eller Rättvisemärkt - innebär en märkning av produkter som garanterar att produktionen har gått schyst till. Att produkten kommit till under goda arbetsförhållanden, bland annat. Sedan länge har det funnits kaffe, te, choklad, bananer etc, men det dyker upp alltfler Fairtrade-märkta produkter i handeln. Som konsument kan du dessutom påverka, genom att be din handlare ta hem Fairtrade-märkta produkter.

I TV4s Nyhetsmorgonen härom dagen, var ett intressant inslag om bomullsodling. Ta gärna några minuter av din tid och titta på det här, och lär dig mer om bomull och de förhållanden den ofta odlas under! Det får åtminstone mig att definitivt vilja leta ännu mer efter även Fairtrade-märkta bomullskläder framöver.

Gör vad du kan du också, för en schystare och mer solidarisk värld. Välj Fairtrade!

fredag 8 oktober 2010

Till var och en efter behov - av var och en efter förmåga

Ibland förfasar jag mig över att bo i ett land som är så mörkt och kallt, så stor del av året. Jag önskar mig ljus och värme som gör livet lättare att leva. Men stundtals blir jag påmind om, att jag bor i världens bästa land.

En mycket nära och kär vän har hastigt blivit svårt sjuk.

Tänk att man kan åka till ett sjukhus, vilket som helst - det som ligger närmast eller det man helst vill ha - och blir omhändertagen på bästa sätt. Utan ifrågasättande om vem man är, vad man tjänar, var man kommer ifrån. Man får bästa tänkbara vård och inga resurser sparas, därför att människoliv är det dyrbaraste vi vet. Oavsett människa.

Min vän blir just det - varsamt och proffsigt omhändertagen. En varm säng, tillsyn dygnet runt, all upptänklig apparatur som krävs, undersökningar, obegränsade personella resurser, mediciner, mat. Allt detta för ungefär samma summa per dag som en dagens rätt på restaurang. Är det inte fantastiskt!?

Om min vän skulle vara tvungen att betala vad det kostar att blir botad, skulle han aldrig ha råd. Det är mycket få personer som skulle det.

Det är vårt unika och solidariska skattesystem som gör detta möjligt. Vi ger alla vad vi klarar av till vårt gemensamma, och vi får därmed vad vi behöver när vi behöver det. Men systemet är inte självklart, det måste vi värna och vara rädda om. Solidaritet kan låta gammaldags, men det blir aldrig omodernt.

Jag är just nu oerhört tacksam över att solidariteten fortfarande lever i Sverige, så min vän har en chans.

måndag 4 oktober 2010

Jag älskar demokratin!

Jag har suttit hemma och arbetat idag, och passade då på att följa Riksdagens öppnande, med valet av talman. Det parlamentariska läget är ju minst sagt kinkigt, med Sverigedemokraterna som vågmästare. Mona Sahlin satt ordförande i sin egenskap av "ålderman" i Riksdagen, eftersom den ordinarie talmannen var en av kandidaterna till posten under kommande fyra år.

Det blev slutna omröstningar, vilket innebär en omfattande procedur. Alla 349 ledamöterna ska lägga en lapp i ett kuvert, som sedan ska öppnas ett och ett av en person, läsas upp av ordföranden, och räknas av ytterligare personer. Mona Sahlin tog emot, läste, räckte vidare. Tog emot, läste, räckte vidare. Tog emot, läste, räckte vidare. I all evighet, kändes det som. Två gånger, eftersom proceduren upprepades vid valet av andre vice talman där Sverigedemokraterna hade ett eget förslag.

Det första valet hade man ingen aning om hur det skulle gå, men det andra valet kändes lite enklare att tippa. Ännu tydligare blev det när hon hade läst upp röstsedlarna en stund, då hon hade sagt "Ulf Holm" ett evinnerligt antal gånger. Till slut blev det så monotont att hon nästan snubblade på namnet. Det stod klart för alla hur det skulle bli, och jag tror att Mona helst av allt skulle vilja säga: "Nej, nu ser vi alla vartåt det bär, vi behöver inte hålla på längre". Men så fungerar det inte i en demokrati. Där ska man löpa hela långa linan ut, det får ta hur lång tid som helst.

Men ändå. Hela den där proceduren är så vacker på något sätt. Turordningen. Allas rätt att lämna sin röst. Rättvisan. Respekten. Reglerna. Vi ska vara stolta och tacksamma över vår demokrati!

Foto: Holger Staffansson, bild från Riksdagens hemsida

söndag 3 oktober 2010

Energilotteriet

Jag vet inte från dag till dag hur jag har det med mina energinivåer nu för tiden. Det är ett lotteri varje dag.

I går hade jag tur och drog en vinstlott i energilotteriet, vilket jag var glad över eftersom jag skulle arbeta bland folk hela dagen. I dag drog jag en nitlott. Är och har varit helt energilös och kämpar mig igenom dagen, i stort sett.

Så är det, och det försöker jag acceptera. Fast lite taskigt känns det allt...

lördag 2 oktober 2010

Gotland Fair Trade Island

I dag var jag och ABF med när Gotland fick sitt Fairtrade City-diplom, eller som vi i det här fallet får heta; Fairtrade Island. ABF Gotland engagerar sig i Fairtrade, eftersom det är något mycket angeläget. Fairtrade - eller Rättvisemärkt som det hette tidigare - handlar ju bland annat om att de som arbetar med produktion av varorna har schysta arbetsvillkor, och inte mycket kan vara viktigare.

Här står min medarbetare Ann och bjuder på Fairtrade-märkt godis och berättar om ABFs utbud av cirklar och föreläsningar kring hållbar utveckling, samt om vår medverkan i utbildningarna av Fairtrade-ambassadörer!

fredag 1 oktober 2010

Budgettider

Den här veckan har till stor del präglats av budgetarbete. Jag har haft besök av vår SamC (Samordningscentral, som bokför och sköter vår ekonomi) på jobbet, från Karlstad. Vi har bl.a. tittat på hur vi ska tänka när det gäller 2011.

Ingen lätt sak. Folkbildningen har inte högsta prioritet i samhället, och vi lever ett tufft liv. Vi behöver många som kommer till vår verksamhet, samt aktiva medlemsorganisationer för att klara oss bra. Vi ligger ständigt på marginalen, och det sliter sannerligen. Men ändå behövs folkbildningen, tror jag och säger vi. Men vad är folkbildning i dag? Knappast samma sak som när min organisation bildades för snart 100 år sedan. Kanske ligger sanningen i betraktarens ögon även här.

Vad är folkbildning för dig?

tisdag 28 september 2010

Bästa hudvården

Så här års blir åtminstone min hud torr och trist. Det allra bästa sättet att hålla den smidig är att använda olja i stället för body lotion (som ofta i stället torkar ut huden på sikt).

Duschar du, så använd Apotekets bad- och duscholja, smörj in dig medan du är våt i stället för att torka huden med handduk. Om du inte duschar någon dag, blöt i stället händerna med ljummet vatten och ha i lite olja och smörj in dig med blandningen. Här är Oriflames Baby Oil jättebra. Vill man, kan man droppa i några droppar eterisk olja som man gillar, för att få en härligt väldoftande hud!

måndag 27 september 2010

Väckning

Nästan exakt klockan 06:00 varje morgon dunsar det till i våra sängar. Det är katten Seved som anser att det är hög tid för oss att vakna, och helst också gå upp och göra det viktigaste i världen - ge honom mat.

Det är toppen, eftersom det är en bra tid att vakna på. Att vakna till en mjuk päls som stryker sig mot en slår alla väckarklockor i världen, till och med min gryningslampa. Bortsett från att Seved inte skiljer på vardag och helg. Men det får man ta. Vi är rätt morgonpigga ändå.

Den där morgonstunden försöker jag ta vara på. Det är den enda stunden på hela dygnet som han vill kela. Han spinner högljutt, och trampar omkring i sängen. Han buffar och gosar, vältrar sig vällustigt och förväntar sig att bli kliad. Det är så mysigt!

Fast ibland får man nästan hjärtsnörp. Som när han omärkligt först hoppar upp på fönsterbrädan och sitter där och klurar en stund. Sen tar han sats och kastar sig ner på min kropp medan jag ännu sover. Just den detaljen i väckningen är jag kanske inte helt förtjust i...

söndag 26 september 2010

Bingolotto

Vi vann på Bingolotto en gång. I september 2002, dagen före valdagen (det sändes på lördagkvällar då) kom Bosse fram på telefon till Lasse Kronér och vann 50.000 kr resor. 10.000 kr el och 10.000 kr på Guldfynd.

Elpengarna var välkomna och slukades snabbt upp i GEABs kassakista. Presentkorten på Guldfynd räckte hur länge som helst, trots att Bosse började med att gå och köpa mig ett halsband för 4.500 kr den token. Sen använde vi resten till presenter och lyx åt oss själva. De 50.000 kr i respengar använde vi till att rätt snabbt boka den första resan till Malaysia, åt oss två och Sara. Vi åkte i januari året därpå.

Efter detta blev det lite vakuum i Bingolottospelandet, ska erkännas. Det kändes avslaget och lite meningslöst, för inte kan man vinna så mycket igen. Men nu har vi börjat så smått ibland, och jag tycker det är riktigt roligt. Förrförra söndagen vann jag 100 kr, och blev barnsligt glad. Var supernära att vinna en Volvo...

Ikväll blir det nog ingen Bingolotto, för ingen av oss har kommit ihåg att köpa brickor. Jag har varit på kontoret och jobbat hela dagen, och Bosse har lagat matlådor åt mig, tvättat och spelat golf. Nu väntar en god middag som han naturligtvis också står för, sen en vanlig skön söndagkväll. Kanske med en god bok.

lördag 25 september 2010

Från mört till gammelgädda

Tiden rusar, och jag är aldrig här. Jag som tycker det är så roligt att skriva och att skapa lite här på min blogg, vårdar den inte. Inte heller har jag i veckan hunnit läsa alla de bloggar jag vanligtvis följer med stor glädje och entusiasm. Uppenbarligen har jag inte prioriterat det.

För det handlar ju inte om att inte ha tid, vet vi alla. Det handlar om vad vi gör av den tid vi har. Hur vi prioriterar.

När jag då tänker efter, vad har jag prioriterat den senaste tiden?

Arbetet och min hälsosituation, blir nog svaret. Jag är nuförtiden oerhört egotrippad, tänker väldigt mycket på mig själv och hur jag mår. Ovant, och stundtals obekvämt och tjatigt. Dessvärre drabbar det även mina arma bloggläsare, för när jag väl är här så skriver jag det som hjärtat är fyllt av. Och det är just nu mig själv!

Status just nu är att jag har perfekta värden och är fysiskt fullt frisk. Däremot har jag kört på alltför hårt alltför länge, och MÅSTE stanna upp och börja ta hand om mig själv. Fylla på energi, och inte bara ge ut energi. Jag är ju inte särskilt förvånad, men det är konstigt att det känns bättre när man får läkarorder om en sån sak! När jag fick frågan vad som gav mig energi, kunde jag inte svara. Jag har glömt bort det. Jag vet ingenting som fyller på min energi omedelbart så jag kan säga: det där blir jag pigg av, det där ger mig energi! Vissa dagar har jag den bara, energin, andra dagar lyser den med sin frånvaro. De dagar eller stunder jag har den, drar jag på som förr; drar igång grejor, får en massa idéer som jag planterar här och där och är kreativ. När energin sedan dalar lika fort som i ett uttjänt mobilbatteri, orkar jag inte fullfölja alla briljanta initiativ jag har tagit.

Just nu övar jag på att inte göra så mycket när energin kommer, mer än att njuta av att jag har den och vara glad och pigg i stunden. Inte tänja den gränsen, utan bara vara där. Svååårt. Jag övar också på att ge efter när kroppen säger ifrån, och faktiskt våga vila. Mitt på dan!

Jag har inflammerade muskelfästen i höfterna till följd av fel belastning väldigt länge. Har någon hört något så galet!. Jag är rekommenderad att aldrig mer löpträna, min kropp är inte gjord för sånt. Just nu bör jag heller inte promenera alltför mycket, för att undvika belastning. Cykla, däremot, och simma. Hej och hå. Jag som just börjat småpromenera eftersom min hälsporre börjat ge vika. Jag har verkligen kämpat nu i två veckor med dagliga promenader, kämpat emot smärta och domningar, i den fasta tron att det bara är att träna bort. I stället har jag sannolikt fördröjt läkningen. Nu kommer käre maken att släpa fram min delvis bortglömda motionscykel, så jag kan jonna lite framför TVn.

Nästa vecka kommer jag att få ett skräddarsytt träningsprogram av min sjukgymnast, för att stärka muskler i ländryggen bland annat. Redan vid första besöket fick jag några småövningar att göra till nästa gång, för att liksom komma i gång att göra nånting varje dag. Små, fåniga övningar som knappt märks. Ligger inte för mig alls. Jag tycker att ska man träna, ska man väl träna rejält!

Och DÄR blottar jag pudelns kärna, mitt stora problem. För det är just DET tankesättet som har fört mig hit! Jag gör inget med måtta. Jag tänjer gränser hela tiden, allra helst mina egna.

Allt kom på en gång. Hormonförändringar, klimakteriet, hälsporre, viktökning, smärta i kroppen, total energilöshet och på köpet (kanske inte så konstigt) deppighet. Någon säger mig något. Jag har inte lyssnat tidigare, på några signaler alls. Därför måste jag tydligen tillrättavisas ordentligt, på alla fronter samtidigt. "Fattar hon nu då?"

Ja, jag fattar. Jag fattar att jag inte är odödlig. Jag fattar att min kropp inte kan orka alldeles av sig själv utan att jag måste hjälpa till. Jag fattar (nästan) att jag blivit äldre och att åldern i någon mening också tar ut sin rätt. Jag fattar att jag måste ta det lugnare. Jag fattar (nästan) att det här kommer att ta tid. Jag fattar (nästan) att jag måste acceptera en ny Maria ett tag. Jag fattar att jag inte kan rusa genom tillvaron och hugga på allt som rör sig, som en spattig mört. I stället ska jag - likt gammelgäddan i vassen - lura lite på det jag ser innan jag agerar.

Troligen ska jag känna tacksamhet för att jag har fått den här starka påminnelsen. Jag kan nästan omfamna den tacksamheten, jag har i alla fall närmat mig den.

Jag har skrivit om det här i tidigare blogginlägg, och jag ber mina läsare att ha fördragsamhet. Det är ett sätt för mig att se vad jag är med om. Att befästa och att på så sätt närma mig ett accepterande. En ska ska ni veta - för ett år sedan hade jag ALDRIG klarat av att berätta om hur "svag" jag är! Jag har alltid hållit masken och varit duktig och stark. Gått i täten. Funnits där för andra och vetat hur slipstenen ska dras. Jag inser att jag har kommit en bra bit på väg genom att berätta för alla som orkar lyssna att jag inte mår så bra. Att jag faktiskt är en vanlig människa som alla andra, inte någon superkvinna. Att jag till och med önskar bli lite omhändertagen mellan varven. Jag har lätt till gråten, så fort någon visar mig vänlighet. Det har jag lärt mig är OK, även om det fortfarande känns som en belastning och lite pinsamt.

Socialt sett är jag väldigt trött. Vissa dagar plågar det mig oerhört att tvingas vara bland folk, andra dagar går det bättre. Även det har jag förstått att jag måste acceptera och bejaka. Det är OK att känna så också.

Jag har verkligen kommit långt i min utveckling!

lördag 18 september 2010

Gammalt nytt

I dag har jag äntligen sytt upp gardinkappor av tyget jag köpte på sensommaren, hos Barbro Sandell. Tyget är av härlig kvalitet, nytryck av ett 230 år gammalt gotländskt mönster, och det är klart att man ska ha gotländskt när man bor på Gotland! Bortsett från det, är mönstret och färgen både stilrent och tidlöst. Nu ser det ut som om det alltid har hängt här, och passar så väldigt bra i vårt kök!

Samma mönster på en kappa i sovrummet, fast i blått.

Nöjd.

fredag 17 september 2010

Såld igen

Så är den igång - Idolsäsongen. Och jag sitter där. Kväll efter kväll. Ratar politiska debatter, nekar käre maken att se fotboll han älskar. Vad ÄR det med detta program? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag blir varmt underhållen, och det är så jäkla skönt!

lördag 11 september 2010

onsdag 8 september 2010

En gäspning är inte vad du tror!

Gäspningar är och har alltid varit symbolen för uttråkning eller trötthet. För att mildra det lite har vi också fått höra att det kanske inte är trötthet nödvändigtvis, utan bara ett kippande efter syre. Men du kan överge alla såna föreställningar nu.

Om någon i din närhet börjar gäspa ska du bli djupt smickrad, för det betyder att den personen känner sig avslappnad och trygg. Gäspningen kommer när musklerna och sinnet slappnar av, vilket vi gör i miljöer eller situationer där vi känner oss trygga.

Och tänk efter, ska du se att det stämmer!

Jag vet i alla fall två typiska situationer när jag garanterat börjar gäspa. Den ena är om jag sitter på jobbet försjunken i något, och käre maken ringer. Jag lutar mig tillbaka i stolen och börjar ofelbart att gäspa. Blev jag trött? Nä. Blev jag uttråkad? Absolut inte. Jag hamnade i trygghet. Hans röst, det vi pratar om, allt signalerar plötsligt trygghet.

Den andra situationen är när jag slår mig ner vid fikabordet på jobbet bland mina medarbetare. Då sätter jag också igång att gäspa. Inte av vare sig uttråkning eller äkta trötthet, utan av avslappning som kommer av en sorts trygghet i situationen.

Och säger vi inte att gäspningar smittar? Inte är det trötthet som smittar, inte heller uttråkning. Det är tryggheten som sprider sig; du gäspar för att du är trygg med mig, då känner jag mig också trygg och avslappnad med dig. Klockrent!

söndag 5 september 2010

Ålder och klokskap måste inte hänga ihop

Jag förundras ofta över vår dotters stora klokskap. Hon är många gånger mycket klokare än jag, vilket bevisar att klokskapen inte alltid måste gå hand i hand med ålder och erfarenhet.

När jag var i hennes ålder var jag inte i närheten av att vara lika klok som hon är. Jag reflekterade inte så mycket, men det vet jag att hon gör. Reflektion är en förutsättning för att kunna dra slutsatser förstås, och därmed föds klokskap.


Saras klokskap får jag ofta del av. Hon berättar för mig hur jag kan tänka för att saker ska gå lättare. Hon har en förmåga att använda tankens kraft för att förändra, så ung hon är. Jag blir ofta inspirerad av henne och hennes klokskap.

Visdom däremot, kommer med ålder. Visdomen är ofta knuten till känsla och intuition, och vad är intuition annat än förmåga och mod att använda samlade erfarenheter? Att känna in vad som är rätt utifrån egna upplevelser. Intuition eller visdom kan i bland gå stick i stäv med förnuft, men då tror jag mer på visdomen. Det är din inre röst som talar! Jag vill gärna tro att jag är lite vis, ibland.

På bilden samsas visdom med klokskap; min 90-åriga mormor och 25-åriga dotter!

måndag 30 augusti 2010

Från autostrada till slingrig stig

Bilden visar visserligen ett vägskäl, men det stämmer inte riktigt med min text. Jag står inte i ett vägskäl i livet, så är det inte. Däremot slog det mig härom dagen när jag var ute med hunden, att min livsväg har blivit slingrig och smalnat av.

Jag har verkligen färdats fort och lite oreflekterat genom livet. Har alltid haft bråttom framåt, till vad vete katten. Jag har haft tur utmed resans gång, varit på rätt plats vid rätt tidpunkt, haft roligt, ofta fått som jag har velat och önskat. Har dragit till mig det jag har velat ha. Alltid varit högpresterande och lyckats väl. Jag har åkt på väldigt få smällar, i alla fall allvarliga sådana. Bananskal, räkmacka - kalla det vad du vill.

Men det som händer detta nådens år 2010 är att jag måste ha tagit av vid något mot någonstans utmed motorvägen utan att riktigt veta hur det har gått till. Avfartsvägen har lett längre och längre från civilisationen ut i vildmarken. och vägen har blivit allt smalare och krokigare. Jag har tvingats lätta rejält på gasen och lägga båda händerna på ratten. Ja, rent av bromsa ordentligt i kurvorna. Jag har börjat färdas betydligt långsammare.

Och vad händer när man rör sig långsammare? Jo, tankarna hinner med. Nya dyker upp och hinner bearbetas, och gamla hinner ikapp. Det senare kan vara lite jobbigt, för långt ifrån allt är bearbetat och reflekterat. Det är nu det sker och det blir stökigt, oerhört stökigt, i huvud och själ.

För att riktigt förstärka detta med långsamheten, fick jag ju fysiska besvär som handgripligen tvingade mig att sakta ner. Dessa har i någon mån delvis börjat lätta, i alla fall min hälsporre. Välsignelse! Men somt är kvar, vilket betyder att jag inte har lärt mig läxan fullt ut än.

Vi (läs: jag) är vana vid quickfix. Det mesta går rätt fort över, man tar en Ipren och vilar en stund så går det över. Men mot det här som har drabbat mig i mitt 49:e år hjälper vare sig Ipren eller en stund på sofflocket. Här krävs det tunga artilleriet för att få mig att fatta. Fatta att man inte kan färdas på autostradan i 140 km/h, nervevat fönster med armen lojt hängande utanför och en hand lättfullt på ratten. Inte hur länge som helst. Det finns saker där runt om vägkanten som pockar på uppmärksamhet och eftersom jag tydligen inte har vridit på huvudet på hela tiden så är väl det bästa att sätta upp en vilseledande skylt som får mig att svänga av. Undrar just vad det stod på den skylten? Det hann jag inte se...

Det finns inget ont i det här, jag tror det bara kommer gott av det. Jag är i någon mening tacksam. Men som sagt - det är omvälvande. Jag håller som bäst på att vänja mig vid att leva annorlunda, samtidigt som jag söker lindring för det jordiska; övervikten som kastat sig över mig, energilösheten som har intagit min kropp och själ och det lite onda här och där. Allt hänger ihop, det är jag övertygad om.

Under nästa år hittar jag rätt igen, ut ur snårskogen. Jag har hemskt dåligt lokalsinne, så det tar lite tid. Men jag tror faktiskt inte jag har lust att färdas på motorvägen längre sen, motorvägar är väldigt tråkiga. Enahanda. Jag väljer nog en sån där lagom bred liten landsväg, med vackra blommor utmed vägkanten, där man färdas utmed doftande rapsfält och fina hus och där det finns gott om spännande avtagsvägar där man hittar nya saker om man tar sig tid att svänga av. En lite lagom krokig väg. Nånting mitt emellan autostradan och den slingriga stigen.

Ni hänger väl med mig där också?

fredag 27 augusti 2010

Frusna tår

Jag funderar alltid på när det händer, den där övergången mellan sommar och höst. En dag, när man kliver ut på trappan, känns det annorlunda. En annan luft, ett annat ljus. En annan känsla. Och det händer verkligen över en natt, från den ena dagen till den andra.

Sandalmänniska som jag är - jag har inget annat på fötterna mellan april/maj och september - är den här tiden de blåfrusna tårnas tid. Men det sitter långt inne att stänga in fossingarna i hela skor, för att inte tala om styggelsen strumpor.

Åh, varför bor jag inte nånstans där man alltid kan gå barfota i sandaler?

onsdag 25 augusti 2010

Nej nej, nu börjar det snurra!

När jag gick tillbaka från den långa sköna semestern lovade jag mig själv att sätta gränser. Att arbeta lagom mycket. Att våga släppa arbetet ibland trots att jag inte blev klar i den utsträckning jag hade tänkt. Att faktiskt rent av våga släppa kontrollen ibland.

Den här veckan är det nu första gången jag faller ur och inte klarar av löftet till mig själv. En vecka fylld av möten där jag förväntas vara uppdaterad, förberedd och helst också fylld av kloka åsikter som ska föra framåt. Och jag känner att jag inte riktigt hinner med, ligger lite efter hela tiden. Men bara den här veckan har gått så...

lördag 21 augusti 2010

Tyginköp

Käre maken har ju bytt fönster runt om i huset i sommar, nu är det bara ett kvar. Fönstren ger en helt ny karaktär åt huset utvändigt, och åt rummen invändigt.

Det fick mig att äntligen göra slag i saken och åka till Norrlanda, till Barbro Sandell, och köpa lite av hennes vackra tyger. Hon designar tyger, servetter, lampskärmar, brickor, you name it, efter mönster av den gotländska kattuntryckaren Tobias Lang. Mönstren är från 1700-talet, och är otroligt stilrena och vackra. Hon har sobra och enkla färgställningar, och de är enkla att matcha mot varandra. Jag har tänkt i flera år att jag ska inreda med lite av dessa tyger, och nu är jag alltså ett steg närmare.

Jag är ingen fena på att sy, men att tota ihop gardinkappor klarar jag. Så nu blir detta små kappor till köksfönstren (det räcker nog till hallfönstret också), och så har jag köpt det "negativa" tyget (vitt mönster på gul botten) till löpare och duk i köket. En liten kappa i sovrumsfönstret blir det också, men då i motsvarande blått som detta på bilden.

Det kommer att bli jättefint i våra nya, spröjsade fönster!

fredag 20 augusti 2010

Yoga som yoga?

Under den kommande hösten ska jag bekanta mig med Hatha, eftersom Ashtanga för tillfället vänder mig ryggen.

Jag har haft en tuff vår och sommar kroppsligt. Kroppen har levt sitt eget liv, och jag känner inte igen den. Jag är fångad i ett skal som känns egendomligt obekant och synnerligen obekvämt. Det är inte jag!
Följden har varit att jag inte har kunnat/velat/orkat yoga på flera månader, men har nu bestämt mig för att återerövra yogamattan. Testade ett nybörjarashtangapass härom dagen, och fick nästan en chock. Det var värre än första gången jag yogade. Kanske på grund av mina förväntningar - jag har ju ändå yogat några år och kroppen borde svara bättre tyckte jag nog. Den svarade inte mycket alls. Dessutom gjorde min häl mycket ondare än jag hade trott, trots att den har blivit myckte bättre.
Det var riktigt deppigt när jag körde hem från det passet. Det kändes som om jag gled ännu ett steg längre bort från mig själv.
Men skam den som ger sig. Jag har förstått att hathayoga är en lugnare variant, men jag hade aldrig provat. Sagt och gjort, det gjorde jag i går (bäst att passa på när yogastudion Lilashala har prova på-vecka!). Det vore synd att säga att det gick bra, men jag var ett med min kropp åtminstone några stunder under passet. Det var inte oöverstigligt, och jag kände ett hopp om att kunna klara det. Kanske är det hathayogan som ska vara med och hjälpa mig tillbaka till mig själv.
Den och den medicinska yogan (kundaliniyoga) som Marita ska få hjälpa mig med. Efter en termin med dessa båda följeslagare, fröknarna Hatha och Kundalini, kanske jag börjar kravla mig tillbaka!

onsdag 18 augusti 2010

Min kompis är på reparation

På vår minisemester i Norrköping tidigare i somras, hände något med min kamera. Ena stunden fungerade den som vanligt, nästa gång jag lyfte upp den och tittade på den hade något hänt med displayen. Det var som en svart bläckplump på den, och jag såg inte längre några inställningar. Jag har hankat mig fram med den på det viset ända till nu, det går ju trots allt att använda autoläget och det var inga andra fel på den. Men lite trist blir det ju, i synnerhet som jag fortfarande håller på och lär mig och experimenterar för fullt. Allt sånt var uteslutet, så nu tog jag mig i kragen och lämnade in den i måndags. Jag har ingen aning om hur länge jag blir utan den, och jag vet inte vad domen kommer att bli.

Tänk vad jag har vant mig vid att alltid ha kameran till hands, han (för det är det nog, som alla apparater) har blivit en trogen följeslagare som skildrar vårt liv. Det har verkligen blivit ett av mina stora intressen; fotograferingen och efterföljande sysslor med bilder. Utresning. sortering, förbättring, beskärning, lek.

Nu håller jag tummarna för att 1) felsökningen visar att det är en enkel och billig åtgärd och 2) att det går fort.

fredag 13 augusti 2010

Denna dagen - ett underbart liv

Fredag morgon; packa bilen. Utflyktskorg, campingstolar, kamera, hundskål, vatten och hund.

08:40 - avresa hemifrån.

Rute stenugnsbageri (kaffe) - Fårösund - Ryssnäs - Dämba - Hammars - Sudersand - Fårö fyr - Norsta Auren - Aikesvik (kaffe och äggmacka) - Langhammars - Helgumannen - Digerhuvud - Gamle Hamn - Bästeträsks naturreservat - Stenkusten - Bläse - Kappelshamn (mat).

18:40 - ankomst hem.

Vilken dag, vilket väder, vilken ö vi bor på!!

onsdag 11 augusti 2010

"Du lindar av olvon..."

Den här veckan mjukstartar jag med arbetet, lite rädd för att alltför snabbt hamna i det berömda ekorrhjulet. Självkännedom, kallas det för! Jag vill gärna behålla känslan av lugn, kontroll och harmoni så länge det går. I dag har jag suttit hemma och fått massor gjort, betat av min att göra-lista och ändå hunnit med att njuta kaffe och bok i solen. Magiskt!

Under dagen dök det upp två trevliga gossar för att installera en luftvärmepump hos oss. Det känns riktigt rätt och bra att ha gjort det, efter mycket funderande. Vi har direktverkande el, och sanslösa elräkningar på vintern. Det här borde betala sig på sikt, och inte alltför lång sådan. Dessutom tycker jag vi har varit listiga med placeringen av boxen; insprängd i vår bokhylla som löper utmed taklisten runt hela rummet. Funderar nästan på att klistra på en fototapet eller liknande som föreställer bokryggar, så försvinner den fullständigt. Vi får se!

Under hundpromenaden i eftermiddag plockade käre maken en fantastisk bukett åt mig, som jag fick där jag satt vid datorn. Olvon, cikoria och luktärt. Sensommarprakt given med stor kärlek.

På det hela taget en förbaskat bra dag!

söndag 8 augusti 2010

Äntligen får man åka hem!

Ja, så tycks katten Nasse resonera.

En vecka går så fort när man har trevligt. Sara och Affe har nu varit på sitt sedvanliga sommarbesök, och det har som vanligt varit en härlig vecka. Blandat väder, och blandade göror. Kravlöst och skönt.

Det är svårt att veta vilka som har haft trevligast; människor eller djur. Katterna Seved och Nasse har stortrivts i varandras sällskap, i synnerhet efter att de vunnit mark meddelst att hunden Shiva fick inhysas på pensionat. Plötsligt stod hela ägan till de två kattdjurens förfogande, och de har ägnat sig åt att jaga sork, klättra i träd, utforska förrådsutrymmen, krypa under altanen, busat på gräsmattan och vältrat sig i människornas sängar.

Shiva misstyckte inte alls, tvärt om. Hon älskar att åka bil, och hon älskar att bo på pensionat. Hon älskar visserligen att bli hämtad också... Det var lugnast för alla parter att hon försvann några dagar, inte minst för henne själv. Hon höll på att stressa sönder sig med att försöka hålla reda på båda katterna, varav en bara spottade och fräste så fort hon visade sig.

Ungdomarnas avfärd är som alltid förenad med lite vemod, men massor av tacksamhet. Nu kommer de nog inte förrän nästa år, hösten kommer att gå fort och den här julen står en annan familj i tur att få rå om dem. De är lika välkomna närhelst de kommer tillbaka!

måndag 2 augusti 2010

Möten

I dag kom våra ungdomar hem, för att vara hos oss en hel vecka. Det känns härligt och kul.

Med i bagaget var deras tredje familjemedlem, katten Nasse. I vår familj finns redan katten Seved och hunden Shiva, och vi visste inte hur det hela skulle avlöpa. Djur styr man inte över.

Katterna möttes och bestämde sig för dagordningen på sitt eget speciella sätt som vi människor inte kan förstå. Det såg både mjukt och respektingivande ut på samma gång. Men nu är de överens. Den ena katten är äldst, men den andra katten är å andra sidan på hemmaplan. Vi har ännu inte förstått hierarkin, men det spelar ju ingen roll.

Det enda vi vet är att hunden hamnade längst ner.

söndag 1 augusti 2010

Kontraster II



Kontraster

När jag gick med hunden i morse, på vår väg på "prärien", var allt verkligen perfekt. Jag bar, som så ofta under lediga sommardagar hemma, min blommiga kaftan från Malaysia (som fjärilarna för övrigt gärna dras till) och den fläktade så skönt mot huden och kroppen. Temperaturen var helt perfekt igen, efter några ostadiga och lite svala dagar. Det doftade mogen sommar och cikoriorna log från dikesrenen mot mig med sin alldeles unika och oefterhärmliga färg.

Vi bor i ett oskyddat läge, med kilometersikt åt vissa håll. Ingen insyn, full frihet. Helt ljuvligt den här årstiden, rent djävligt ibland under vintern. Vägen driver igen vid minsta snöfall och blåst, och då blir det till att trava hem.
Är det värt det? Ja, definitivt, såna här dagar!

fredag 30 juli 2010

Korsordsnostalgi blev meditation

Jag är en rätt så hängiven korsordslösare. Har alltid varit, det liksom sitter i generna. Tidsmässigt kan det gå i perioder, men intresset och lusten finns alltid där, grundmurat. Som tur är, är käre maken likadan. Vi kompletterar dessutom varandras tankesätt och kunskaper så bra, att det blir jättekul att lösa tillsammans. En för oss perfekt kväll består i något gott att äta och dricka, och sedan ett riktigt härligt korsord efteråt.

Att det sitter i generna är nästan sant. När jag var liten, och långt innan jag föddes, prenumrerade mormor på Nötknäpparen. Någon som minns den tidningen? Den fanns i ett tjugotal år tror jag, från mitten av 1950-talet till 1977 ungefär.

Förra året hjälpte Kerstin och jag mormor att rensa källarförrådet. Milde himmel. Där hittade vi både det ena och det andra, somligt skräp, somligt skrattretande men också mycket nostalgi. Min mormor är en liten ekorre, som så många i den generationen. Inget skulle förfaras, det kan vara bra att ha någon gång. Det visade sig att hon hade sparat tidningen Nötknäpparen, varenda nummer (vissa årgångar i dubletter, dessutom) sedan 1956 fram till 1977! Det hade hon gjort eftersom alla korsord inte var lösta i dom. Hon hade tänkt att hon kanske skulle få tid att göra det någon gång...

Mormor har fått väldigt dålig syn på gamla dar, och kommer aldrig mer i detta liv att kunna lösa korsord ur dessa tidningar. Hon löser korsord i dag, men det med hjälp av fotostakopior, ibland rejält uppförstorade, kombinerat med tålmodiga telefonsamtal från Kerstin. Det är en behjärtansvärd gärning, eftersom mormor älskar korsord och ordklurigheter, och är en fena på det. Minnet sviker ibland, och hon tänker stundtals långsamt. Men vad gör det - oftast kommer hon fram till lösningarna förr eller senare! Det är bra träning för en 90-åring.

Nåväl, kassarna med gamla Nötknäppartidningar insåg hon inte var något att spara på längre. Men jag blev förstås lite nyfiken, så hon har låtit tidningarna finnas kvar till mig. När vi nu hälsade på under semestern, tog jag mig an dem. Bläddrade igenom, fick flashbacks. Det fanns barn- och ungdomssidor i dem, och i slutet av 60-talet och under 70-talet löste jag för fullt. Jag vann märken kommer jag ihåg, ungefär som simmärken fast i korsord. Trekantiga historier var det, med nål så man kunde sätta upp dem.

När jag bläddrade igenom tidningarna hittade jag förutom halv- och olösta ordgåtor och korsord, också sidor med matnyttigheter för en korsordslösare. Ni vet, sånt där man kan hitta i korsordslexikon, tabeller av olika slag. Värdelöst vetande för somliga, stundtals hett efterlängtade fakta för en korsordslösare. Jag bestämde mig för att spara dessa. Det jag också hittade var kapitlet "De bästa patienserna" i varje nummer. En salig blandning av kända och okända patienser, och eftersom jag där också nosade rätt på några som jag aldrig sett förut bestämde jag mig för att spara dessa också. Förr om åren la jag mycket patiens, men det försvann i takt med att annat kom in i livet. Dator och sånt, ni vet.

Väl hemma, satte jag mig i går och sorterade bort och sparade. Plockade fram papper, plastfickor, sax och limstift. Klippte och klistrade. Satte ihop mina egna små häften; ett med uppslagsord till sköna korsordsstunder, och två med patienser.

Det var något härligt, skönt meditativt med pysselstunden som varade hela eftermiddagen. Hela grejen - både själva tillverkningen och resultatet - utgör en sån kontrast till dagens sätt att dokumentera. Så här gjorde man på 80-talet och dessförinnan. I dag skulle jag ha kunnat scanna in sidorna, förbättrat kvaliteten i Photoshop och sedan skrivit ut på en kopiator som häftar själv. Det hade definitivt blivit snyggare och mer användarvänligt.

Även om jag aldrig kommer att titta i uppslagsorden eller lägga en enda av patienserna, fick jag ändå en mysig stund. Och häftena är inte vackra, det är de inte. Men jag har gjort dem själv!

torsdag 29 juli 2010

Sommarprojekt

Nu är han igång med sågen igen, käre maken. Den här sommaren ska alla fönster bytas ut, från de lite rassliga som egentligen inte passar in på huset, till sprillans nya isolerglasfönster med spröjsar som kommer att göra huset mer rättvisa. Slut på fönsterdrag i vinter!

Men jag kan nog aldrig vänja mig vid ljudet av sågen i huset. Det gör nästan fysiskt ont när den skär genom väggarna. Dock blundar jag med öronen, fast förvissad om att resultatet är värt på oljud och byggdamm.

Visst blir huset annorlunda med spröjsade fönster!

fredag 23 juli 2010

Trädgårdsbestyr

Så var vistelsen i Lunda över för den här sommaren, vi har haft riktigt härliga dagar. Umgänge, sol och värme. När vi skulle hem hade vi i vanlig ordning glömt hur det är att åka på Gotlandsbåten mitt i sommaren, och tittade gapande på alla hysteriska turister som tutade och körde om varandra i färjekön. Denna rädsla att inte komma med, denna strävan efter att vara först på och först av.

Hemma väntade dignande hallonbuskar, där hallonen börjat ramla av. Så fort det går när det väl börjar mogna! Jag plockade det allra mognaste, runt 5 liter härliga söta bär. Gott i morgongroggen och tillsammans med vaniljglass, nu fyller vi på i frysen.

Från Lunda fick vi med oss en ledsen magnolia, som aldrig har trivts där. Fel växtzon, säger expertisen. Vi blev erbjudna att adoptera olycksbarnet, och nu har det fått sin nya hemvist i vår gräsmatta. Här kommer den att trivas, där den står som välkomstkommitté tillsammans med forsythian vi fick av mormor för två år sedan.

Lite skönt att vara hemma, faktiskt!

söndag 18 juli 2010

Vila och saknad

Vi befinner oss på fastlandet på en minisemester över några dagar. Det är semester ur två aspekter; dels komma hemifrån och slippa de dagliga sysslorna, dels faktiskt också ha ledigt från husdjuren som ju faktiskt är som att ha barn.

Så här såg det ut en morgon under min semester, när jag tillät båda kompisarna att komma upp i sängen och ta sin morgontupplur tillsammans med mig som njöt bok och kaffe på sängen. Och vad jag kan sakna de små gynnarna, särskilt när jag ser en sån här bild! De njuter båda på sitt sätt, som ni ser.

Nu har vi några dagar av umgänge med kära släkten i Lunda, och det känns både vilsamt och kul. Jag ska passa på att vila ordentligt, och bara göra det jag känner för i stunden.

Carpe diem!