onsdag 27 oktober 2010

Long time, no see...

Det var gräsligt länge sedan jag var här och gjorde något intelligent inlägg. Eller något inlägg över huvud taget, förresten. Stundtals är det helt enkelt så att man inte räcker till för allt man vill göra.

Just nu går mycket av mitt engagemang åt till att finnas som medmänniska i verkliga livet för såna som behöver det. Det är viktigast av allt. I andra hand kommer arbetet som också av någon konstig anledning kräver mer just nu än vanligt, samt tappra försök att ta hand om mig själv på diverse olika vis. SEN kommer blogg, hemsida och allt annat sånt som relativt sett är fruktansvärt oväsentligt.


Ändå finns ju skrivklådan där, och behovet av att visa att jag fortfarande finns. Du som brukar titta in här - var snäll och ha tålamod!

7 kommentarer:

Petra sa...

Jag vet att vi kan vara från varandra även bloggledes men ändå finnas där för varandra. Ta hand om vännen din som behöver dig, för då vet jag att du finns där om jag behöver dig också!

Kram
Petra

Maria Björkman sa...

Så klok du är, och vilken riktig slutsats du drar! Kram, Petra!!

Annika sa...

Simma lugnt, bloggen är inte livet...

Evas värld sa...

Jag tittar in och tänker att något nog hänt, det finns en mer allvarsam ton i din blogg nu än för ett år sedan. Var lugn, i alla fall jag finns här, tittar in ibland och skickar dig nu en kram! Livet är en berg-och-dalbana.

Maria Björkman sa...

Nej, bloggen är inte livet men det är en rätt trevlig del av livet kan jag tycka. Jag gillar min blogg, att jag kan använda den som mitt forum och att jag vet att jag har läsare och följare här. "I love my computer because my friends live in it!"

Det känns gott att jag har er kvar här, tjejer!

Pia sa...

Med tanke på hur länge vi känt varandra Maria, och det alltid känns som igår när vi möts så vad är några dagar, en vecka eller några månader på ett helt liv!

Känner precis liksom Du och min blogg ligger också i träda för tillfället!

Du finns här, både i cybervärlden och irl.
Kram käraste vännen!

Maria Björkman sa...

Pia, du har så rätt. Och så galet det skulle vara om man lät bloggen bli ett stressmoment, det är ju kul att blogga! Kram!