En är ju inte 20 längre!

Det där med fysisk ålder - kroppens ålder - är lite intressant. Ju äldre jag blir, desto mer sällan kallar jag någon för "gammal" eller "äldre", toleransen för vad som är gammalt ökar med åren. För själv är jag ju förstås varken halvgammal eller äldre, nej jag har fortfarande svårt att förstå att jag är medelålders.

Medelålders!

Låter sanslöst trist, grått, tråkigt och... beige, liksom. Ordet förmedlar en bild till mig på en gråbeige ansiktslös varelse med rock. Trenchcoat, kanske (fråga mig inte varför just trenchcoat!). Men det är svårt att bortse från att det är just medelålders jag är, när jag fyllt 53. 

"En är inte äldre än en känner sig", är ju ett kärt talesätt som mässas ju äldre vi blir. Ett bra talesätt, om någon frågar mig. Jag känner en viss intolerans mot den fixering vid ålder som råder, det har jag nog faktiskt alltid gjort. Den säger inte ett smack om en människa, den där siffran efter namnet. Det är lätt att tro det - genast relaterar en ju till någon i ens omgivning i ungefär samma ålder, och vips "vet" du ungefär hur den här personen tänker, vilka värderingar hen har, hur mycket vederbörande har upplevt genom att veta hur levnadsåldern är. Men så är det naturligtvis inte alls. 

De fysiska förändringarna är ju lite svårt att bortse från, förstås. Här gäller det att förhålla sig. Ingen idé att må dåligt av det, det händer oavsett om du väljer att acceptera det eller om du väljer att förfasa dig och lägga energi på att ogilla det. Fast jag måste medge att jag ibland hoppar till när jag ser något nytt tecken som inte funnits där förut. De tycks dyka upp över en natt, tecknen. Smyga sig på mig medan jag sover, och sen vara ett faktum dagen efter. Jag kan fortfarande bli förvånad när jag ser mig själv bakifrån i provrummets spegel och undra var i h--- alla de där celluliterna kom ifrån, och när förvandlades min rumpa till det den idag är? Eller när jag ser på mina överarmar och konstaterar att skinnfodralet är ett nummer för stort, plötsligt. Förvånad blir jag också ibland när jag sminkar mig och noterar att skinnet på ögonlocken faktiskt inte stannar på plats, utan hela överskottet liksom följer med borsten eller penseln. Min hud invaderas dessutom av nya små prickar av olika art, runt om på kroppen. Jag kan som sagt bli oerhört förvånad när jag tittar på mig själv ibland, någon gång ibland hajar jag också till när insikten om att jag rör mig framåt i tiden i en hiskelig fart, drabbar mig. Men det är som det är, och det är naturligt. Så jag brukar skaka av mig den känslan när den kommer, och fortsätta gilla att min kropp fortfarande fungerar som den ska. Det är en fantastisk gåva, och ingenting annat!

Sen är det detta med hållbarhet.

Jag tänker allt mer och allt oftare på att jag vill hålla. Inte bara för nu och i dag, utan också i ett längre perspektiv. Allt mer funderar jag över vad jag stoppar i mig, till exempel. Jag är övertygad om att det vi stoppar i munnen och föder vår kropp med dagligdags har mycket större betydelse än det pratas särskilt mycket om. Jag vill inte ha en försurad och inflammerad kropp, framför allt vill jag inte själv vara orsak till något sånt! Naturlig mat, så lite processad som möjligt, måste vara rätt. Det KÄNNS rätt. Aldrig har jag läst så mycket på innehållsförteckningar som nu, käre maken blir ibland galen på mig (men försöker tålmodigt dölja det) för det tar sån tid i affären. Att stoppa i sig en massa E-nummer varje dag verkar inte som om det vore så bra i längden. Samma sak med allt socker som finns och gömmer sig överallt. Det är inte alltid lätt att undvika, särskilt när en som jag lever ett rätt hektiskt liv med fullspäckade dagar och ibland måste stoppa något i munnen "on-the-go". Men det går ändå att göra något - köpa ekologiskt i största möjliga utsträckning, är ett exempel. Försöka undvika socker och tillsatser. Köpa närproducerat, och våga sig på att vara vegetarian någon dag då och då. Jag läser mycket om, och försöker lära mig, hur kroppen fungerar.

Det är det som en gör varje dag, som räknas. Ens vardagsvanor.

Något jag kan mycket om men som jag ändå är dålig på är det mentala och psykiska omhändertagandet av mig själv. Jag är en person som har stort behov av återhämtning och reflektion. Jag har ett stort behov av att lata mig. Och det finns få på detta jordklot som är så erbarmligt dåliga på det som jag. Därför att jag också är en prestationsmänniska av guds nåde, och gillar att ha utmaningar och göra ett bra - helst perfekt - jobb vad jag än tar mig för. Det kan te sig som att jag latar mig när jag hänger i soffan med ett glas vin på lördagskvällen medan käre maken står i köket och lagar mat åt mig. Eller när jag dimper ner på balkongen och spelar Wordfeud med någon cybervän när samme käre make erbjuder sig att dammsuga så jag slipper. Men det är en lögn! Min kropp halvsitter där, ja. Men inombords är den stressad av allt som ännu inte är gjort. Som om jag nånsin skulle bli färdig!

Om det är någon som läser det här och som har bra, konkreta tips på hur jag ska jobba fram ett sätt att lyckas lägga alla mina "måstor" åt sidan för en stund för att på riktigt koppla av utan att tänka på dom, tar jag ödmjukt och mycket tacksam emot det. Jag har nämligen accepterat att jag är som jag är, och jag VILL nog alltid ha saker på gång. Men om jag inte lyckas hitta ett sätt att lata mig på riktigt, kommer jag verkligen inte att hålla i längden. Och jag vill bli en gammal krutgumma, den saken är säker!

Att hålla. Inte bara för nu, utan i längden.

Fredagsyra

Jag morgonfilosoferar lite kring detta med fredagsyran som veckovis breder ut sig främst på Facebook av de sociala medierna. Härligt att människor är glada över att det är fredag! Men samma lycka märks sällan över resten av veckans sex dagar.

Det är ju lite synd om man bara är så där glad en dag i veckan, tänker jag då.

Så är det förstås inte, jag fattar grejen. Men själv väljer jag nog att plocka fram och känna glädjen inombords alla dagar i veckan för säkerhets skull. Jag vet ju inte ens om jag är med nästa gång det blir fredag.

Trevlig helg!

Jag övar på att ta ansvar

I mitt arbete som chef är jag sedan många år tillbaka van att ta ansvar. Jag ansvarar för personal, ekonomi, verksamhet. Jag ansvarar för en stor ideell organisation och ett aktiebolag. I tidigare anställningar har jag ansvarat för utbyggnad av kabel-TV, för statsråds väl och ve, jag har också ansvarat för den personella driften av en kommuntelefonväxel samt för människors liv genom mitt arbete i en larmcentral.

Som mamma har jag haft ansvar för barn, som hustru har jag delansvar för ett förhållande och jag har också tillsammans med käre maken ansvar för ett hem och en privatekonomi.

Med fog kan jag nog påstå att jag är van att ta ansvar. Och ändå så erbarmligt bambiaktigt tafflig och darrbent när det gäller att ta ansvar för mig själv och mitt eget liv.

En god vän är en av dem som tvingat mig att få syn på det här genom sin envishet. Käre maken är en annan som på ett annat sorts vis försökt uppmärksamma mig på vad jag håller på med. Dottern har också gjort sina tappra försök att tala förstånd med sin mor. Jag har verkligen inte förstått.

Under vår månadslånga semester på varmare breddgrader erbjöds jag ett bra tillfälle att reflektera på riktigt, och jag gjorde verkligen det. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle agera när jag kom hem till vardagen igen. Plättlätt att skriva en sån mindmap under palmrasslet på stranden, bakåtlutad i skuggan med en Chang inom räckhåll. En helt annan sak att praktisera det på plats mitt i vardagen och livet. Men jag tränar och tränar, och tycker själv jag klarar det hyggligt bra.

Det är verkligen en process. Det kan tyckas som små obetydliga steg jag tar, som till exempel sluta jobba klockan 17 varje dag. Inte bara gå hem alltså, utan också sluta jobba. Jag gör det verkligen, om det inte är något möte jag måste vara kvar på. Men jag har svårt att veta hur man gör när man kommer hem och inte fortsätter arbeta. Det ter sig så patetiskt, jag hör det när jag formulerar det. Men jag blir rastlös och ostrukturerad. Hur gör man? VAD gör man? Jaha, pratar med sin partner! Ser något trevligt TV-program! Läser en bok! Handarbetar! Släktforskar! Utövar något ROLIGT! Åh fan.

Jag försöker. Jag inser att jag brottas mot något som liknar ett missbruksbeteende, jag har missbrukat arbete. Nu måste jag avvänjas, och jag kan bara hjälpa mig själv. Men jag har gott stöd i min närmaste omgivning, min vän som vaktar mig som en hök och käre maken som jag har givit ett löfte. Även mig själv har jag givit löften.

Skärmförbud på kvällen. En dag i veckan fri från sociala medier. Gå hem i tid. Sluta jobba. Inse att arbetet inte tar slut bara för att du sysselsätter dig med det dygnet runt, det bara förmerar sig. JAG SJÄLV ser till att förmera det.

Frågan är vad jag har flytt från. Ingen aning. Jag försöker få syn på det nu, jag försöker leva i det lilla (det behöver inte vara så förbannat pretentiöst och storvulet jämt, och jag behöver inte vara så himla seriös alltid). Jag tränar på att vara lite lat och lättsinnig. Att garva lite mer.

Att verkligen göra ingenting. Jag är usel på det. Än så länge.

I kväll har jag t.ex. skickat iväg käre maken ensam till gymmet. Det var meningen att vi skulle gå båda två, men jag avstod både det och yogan för jag har något som spökar i halsen och jag känner mig inte helt fit for fight. Jag lyssnade på min kropp och la mig på soffan under en filt. Helt självmant, utan att vara sjuk. Det kanske har hänt något, i alla fall.

Att vara här och nu, att vara lite cool fast jag står mitt i vardagen.

51 år och helt nybörjare på att bara vara och ta hand om mig själv på riktigt. Kanske växer jag upp, jag också. Framför allt inser jag att jag måste ta ansvar för mitt egen väl och ve, för jag har tänkt leva länge och lyckligt. Vem ser till det, om inte jag själv? 51 år och helt nybörjare på att vara mig själv. Visa mig som den jag är. Låta masken falla, liksom.

Hon som känner mig, min goda vän, påstår att det inte har varit så här jämt. Jag har svårt att tro henne, jag måtte ha något slags tunnelseende som inte minns hur det har varit. Hon har sett en annan Maria, och det är nog den jag håller på och plockar fram och som jag har glömt fanns. Herregud, vad gör vi människor mot oss själva, egentligen?

Tack och lov för kärlek och goda vänner, som kan vara skillnaden mellan liv och död, åtminstone bildligt talat.

Tack Lotta, Bosse och Sara!

Att komma ikapp sig själv

Vi har varit här en knapp vecka nu, och i morse när jag vaknade kände jag att jag börjar komma ikapp. Tiden, mig själv, och sinnet. Jag har vant mig vid sängen, är inte öm i kroppen när jag vaknar och till och med kudden har jag blivit vän med. Sinnesron börjar komma, det surrar inte lika mycket i huvudet längre. Och därmed kom också tröttheten, den jag bar med mig från Sverige och som ska väck nu under våra fyra veckor i sol, värme och vila. Nu ska jag låta den komma, ge efter för den och göra det kroppen säger åt mig att göra. Öva på att ta dagen som den kommer. Att röra sig långsamt och låta saker ta den tid de tar, det måste man börja med så snart man kliver ut i det här klimatet så det har vi praktiserat i flera dagar redan. Nu är det bara sinnet kvar att arbeta med.

Där vi bor, är rena menageriet. Där är massor av tama, trevliga hundar, inga byrackor! Lille Cookie, den svarta lurventussen, syntes i förra blogginlägget. Han är en glad killle (tror jag!) nånstans mitt emellan valp och unghund som verkar mörkrädd för då skäller han på allt som rör sig. Sen har vi en av bungalowgrannarna som har två små ljuvliga valpar som man inte kan sluta pussa på. Och så en tik som bor nere i backen och som kommer upp till oss varje kväll, dricker vatten, får en tuggpinne och lägger sig vid mina fötter och sover.

 

På juldagen var jag till frissan. I nästan 8 timmar satt jag på en ranglig plaststol i draget från luftkonditioneringen och blev fin. Rastaflätor och extensions, något jag velat göra i många år men det har aldrig varit läge. Hemma är det dyrt och passar egentligen bara några få veckor under högsommaren. Nu är det läge, med fyra veckors lättja på en annan plats på jorden!

 

Före och efter!

I går besökte vi grannstranden Kata Noi, en liten trevlig strand där det dock blev väldigt hett frampå dagen, som i en gryta. Men rackarns skönt!

 

I dag - dagen efter - tar vi en lugn dag hemmavid. Läsning och korsorsdlösning på altanen, och sedan kommer vi att softa vid poolen resten av dagen. Det gäller att vara solsmart!

Bara vara

Vi talade i telefon i dag, dottern och jag, om våra tillkortakommanden. Bland annat talade vi om detta att alltid ta sig före något. Att proppa tillvaron full av göror. Så fort en liten lucka hotar att dyka upp, måste somliga (jag t.ex.) fylla den. Och den ska fyllas av PERFEKT utförda göror, helst.

Nu under rekordlång jul- och nyårsledighet har jag övat på att lata mig, och lyckas hyfsat bra. Men inombords sitter ändå en liten gnagare och längtar efter att få springa i sitt ekorrhjul. Helt närvarande i boken är jag inte långa stunder i taget, strax skuttar jag upp ur fåtöljen för att göra ditten eller utföra datten. Ska bara. Tänk om man kunde vara lite mer som katten Nasse som gästade oss i julas! När sömnigheten sätter in, sluta spela kattspel på iPaden och rulla över på rygg och bara vara en stund.

Jag har i hela mitt liv trott att jag "ska bara" först, innan jag kan slå mig till ro med sånt jag gillar att göra. Hur gammal ska jag bli innan jag inte bara förstår utan också kan känna förtrogenhet med och bli bra på att slå mig till ro då och då? På riktigt alltså, med hela kroppen och huvudet? Hur gammal ska jag bli innan jag inser att görorna aldrig tar slut om jag själv hela tiden fyller på?

50 år, tror jag att jag måste bli först. Det tror jag bestämt.

Waves of life

Jag FÖRSTÅR inte varför jag aldrig bloggar. När min IRL- tillika bloggkompis Pia pausade i sitt bloggande i somras, tyckte jag det var trist. Jag gillade ju att läsa hennes betraktelser, och tyckte det var lite konstigt att hon inte kände samma lust att skriva dem som jag att läsa dem.

Men det handlar ju inte om lustbrist, fattar jag nu. Det handlar om något annat. Att något annat tar över för en stund, och då blir det paus i bloggandet. Och - det får vara så.

Ibland kan jag känna ett styng av något som liknar dåligt samvete. Snabbt tillrättavisar jag mig själv. Hallå! Är jag så korkad att jag ger mig själv dåligt samvete? Åh, nej. Det finns tillräckligt med dåliga samveten utan att jag ska spä på bördan.

Nej, jag nöjer mig med att konstatera att i livets vågsvall så är just bloggandet långt nere just nu, men i vågors natur ligger att det som är nere kommer upp igen. Bloggandet kanske redan är på väg upp, vad vet jag. Ska försöka tänka blogg igen, som jag gjorde flera gånger om dagen tidigare. För det är ju himla kul att skriva här, och framför allt veta att det är någon som läser!

Att visa sitt rätta jag

Det var stor dramatik i trädgården i dag, när den keliga mattekatten Seved för ett ögonblick visade sitt rätta jag. Plötsligt tog naturen överhanden, och jag måste erkänna att jag tittade bort i det mest kritiska ögonblicket då kan fiskade upp en fågelunge med sin klo och satte av med den flaxande i munnen.

20 minuter senare kom han tillbaka. Förmodligen ansåg han att batterierna var slut i den trevliga leksaken, för han var fast besluten att hämta en ny i holken. Men då jagade vi ner honom från trädet. Sen dess har han legat inne och sovit på min säng, spinnandes.

Hemska katt.

Timing

Så är de här, våra fina ungdomar. Äntligen fick de möjlighet att komma hit och se musikalen "Allt eller inget" efter mycket om och men. De har klämt in ett besök på två dygn, precis de två dygnen som jag måste jobba med styrelse- och personalkonferens. Vi hinner umgås en stund i eftermiddag och kväll samt äta middag tillsammans i morgon kväll. That´s it. Och de har inte varit här sedan i somras.

Att mista ännu en familjemedlem

I kväll är cockerflickan Shivas sista kväll i livet. Än en gång leker vi gud, och styr över liv och död. Precis som vi gjorde för två år sedan, då vi beseglade Mollys öde.

Shiva är 8,5 år, och har juvercancer. Den dök upp i våras, vi lät operera henne i somras och fick därmed några månaders respit. Men nu har sjukdomen dykt upp igen, och tagit över. Hon viftar inte lika mycket på svansen längre, och är lite låg. Hon är orolig och mår inte bra. Vi vill verkligen inte förlänga det, och operera en gång till är inte ett alternativ.

Vi vill minnas det lilla snurrande, svansviftande rödskinnet som hon alltid har varit. Full av liv och upptåg, hennes största mål i livet har varit att hitta saker att äta. Nu får hon snurra vidare någon annan stans, där det är obegränsat med godsaker och lekkompisar. Där det finns massor av människor som vill klia henne.

Hej då Shiva, tack för alla pussar!

Han har bara gått till ett annat rum...

En av mina bästa vänner, tillika nära och kär släkting, lämnade oss för snart två veckor sedan. Han insjuknade i något som man först trodde var lunginflammation, väldigt snart visade det sig vara en aggressiv form av lungcancer, och sju veckor senare var han borta från jordelivet.

Alldeles ofattbart, obegripligt och gränslöst sorgligt. En i allra högsta grad levande person som plötsligt bara är borta. Jag hade förmånen att både få träffa honom under sjukdomstiden och också följa förloppet (om än på distans), så jag borde fatta vad som har hänt. Men ändå - hur kan det gå så fort? Jag förstår så väl dem som inte träffat honom på ett tag - att de faktiskt knappt kan ta in vad som har hänt.

Roffe var en av de vänligaste och gladaste personerna jag har träffat. Han hade alltid en hjälpande hand över till den som behövde, och såg livet från den allra ljusaste sidan. Ända fram till dygnet innan han gick bort, var han fast övertygad att klara sig igenom sjukdomen och komma tillbaka. Det var hans positiva livssyn som gjorde att några andra tankar aldrig fick fäste! Något som också gjorde det lättare för hans omgivning att klara av tiden, troligen hade han en tanke på det också.

Det är ett sånt ofantligt tomrum efter Roffe, jag önskar jag kunde berätta det för honom. Men jag tror nog att han vet att jag känner så. Han finns omkring oss, och lever i hög grad i mitt hjärta. Han var mig kär, på ett alldeles speciellt sätt.

Vi hittade några rader, som beskriver hur jag tror det är:

Döden betyder ingenting;
jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Skratta tillsammans med mig
som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting!

Låt mitt namn fortsätta vara en del av er vardag.
Döden är bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap,
varför skulle ni sluta tänka på mig
för att ni inte längre kan se mig?

Du fattas oss, Roffe. Men du finns ändå med. Sov gott!

En dåligt år

Det ligger inte för mig att gnälla, det är nog därför jag är här så sällan den här hösten. Därför att mycket som händer kring mig just nu är dåligt. Bad. Negativt. Krisigt. Sorgligt. Inte allt, men väldigt mycket.

Den som följer mig vet att jag själv krisar en aning. En mitt-i-livet-kris håller mig i sitt järngrepp, där jag måste kämpa emot smärta, olust, trötthet och övervikt. Kampen består även i att hålla näsan över vattenytan, att faktiskt inte ge sig hän till självömkan och uppgivenhet.

Men vad är väl det, mot vad flera i min närhet får utstå det här året. Jag har sjukdom och död bland flera omkring mig, såväl mycket nära vänner som bekanta. Jag förstår inte riktigt vad som händer, men har hört att en olycka sällan kommer ensam. Varför är det så?

Nej, 2010 är ett riktigt skitår, som inte kan ta slut fort nog. Jag längtar efter lusten och nyfikenheten, och att få dela med mig av det goda livet igen. Jag längtar efter hälsa. Jag längtar efter lycka omkring mig.

Det kommer, det kommer!

Long time, no see...

Det var gräsligt länge sedan jag var här och gjorde något intelligent inlägg. Eller något inlägg över huvud taget, förresten. Stundtals är det helt enkelt så att man inte räcker till för allt man vill göra.

Just nu går mycket av mitt engagemang åt till att finnas som medmänniska i verkliga livet för såna som behöver det. Det är viktigast av allt. I andra hand kommer arbetet som också av någon konstig anledning kräver mer just nu än vanligt, samt tappra försök att ta hand om mig själv på diverse olika vis. SEN kommer blogg, hemsida och allt annat sånt som relativt sett är fruktansvärt oväsentligt.

Ändå finns ju skrivklådan där, och behovet av att visa att jag fortfarande finns. Du som brukar titta in här - var snäll och ha tålamod!