lördag 27 november 2010

Han har bara gått till ett annat rum...

En av mina bästa vänner, tillika nära och kär släkting, lämnade oss för snart två veckor sedan. Han insjuknade i något som man först trodde var lunginflammation, väldigt snart visade det sig vara en aggressiv form av lungcancer, och sju veckor senare var han borta från jordelivet.

Alldeles ofattbart, obegripligt och gränslöst sorgligt. En i allra högsta grad levande person som plötsligt bara är borta. Jag hade förmånen att både få träffa honom under sjukdomstiden och också följa förloppet (om än på distans), så jag borde fatta vad som har hänt. Men ändå - hur kan det gå så fort? Jag förstår så väl dem som inte träffat honom på ett tag - att de faktiskt knappt kan ta in vad som har hänt.

Roffe var en av de vänligaste och gladaste personerna jag har träffat. Han hade alltid en hjälpande hand över till den som behövde, och såg livet från den allra ljusaste sidan. Ända fram till dygnet innan han gick bort, var han fast övertygad att klara sig igenom sjukdomen och komma tillbaka. Det var hans positiva livssyn som gjorde att några andra tankar aldrig fick fäste! Något som också gjorde det lättare för hans omgivning att klara av tiden, troligen hade han en tanke på det också.

Det är ett sånt ofantligt tomrum efter Roffe, jag önskar jag kunde berätta det för honom. Men jag tror nog att han vet att jag känner så. Han finns omkring oss, och lever i hög grad i mitt hjärta. Han var mig kär, på ett alldeles speciellt sätt.

Vi hittade några rader, som beskriver hur jag tror det är:

Döden betyder ingenting;
jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Skratta tillsammans med mig
som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting!

Låt mitt namn fortsätta vara en del av er vardag.
Döden är bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap,
varför skulle ni sluta tänka på mig
för att ni inte längre kan se mig?

Du fattas oss, Roffe. Men du finns ändå med. Sov gott!

6 kommentarer:

Monika Häägg sa...

Tänker på dig. En stor kram, förstår hur ofattbart det är...

Maria Björkman sa...

Tack, Monika!

Petra sa...

Stor kram. Förstås. <3

Pia sa...

Vackra och trösterika ord, även om de aldrig kan ersätta den tomhet som följer efter en kär väns bortgång!

Varma kärleksfulla kramar till Dig Maria!

Annika sa...

En hemsk sjukdom och en mycket vacker dikt.

Maria Björkman sa...

Annika - vilken väldigt bra sammanfattning av läget!