lördag 25 september 2010

Från mört till gammelgädda

Tiden rusar, och jag är aldrig här. Jag som tycker det är så roligt att skriva och att skapa lite här på min blogg, vårdar den inte. Inte heller har jag i veckan hunnit läsa alla de bloggar jag vanligtvis följer med stor glädje och entusiasm. Uppenbarligen har jag inte prioriterat det.

För det handlar ju inte om att inte ha tid, vet vi alla. Det handlar om vad vi gör av den tid vi har. Hur vi prioriterar.

När jag då tänker efter, vad har jag prioriterat den senaste tiden?

Arbetet och min hälsosituation, blir nog svaret. Jag är nuförtiden oerhört egotrippad, tänker väldigt mycket på mig själv och hur jag mår. Ovant, och stundtals obekvämt och tjatigt. Dessvärre drabbar det även mina arma bloggläsare, för när jag väl är här så skriver jag det som hjärtat är fyllt av. Och det är just nu mig själv!

Status just nu är att jag har perfekta värden och är fysiskt fullt frisk. Däremot har jag kört på alltför hårt alltför länge, och MÅSTE stanna upp och börja ta hand om mig själv. Fylla på energi, och inte bara ge ut energi. Jag är ju inte särskilt förvånad, men det är konstigt att det känns bättre när man får läkarorder om en sån sak! När jag fick frågan vad som gav mig energi, kunde jag inte svara. Jag har glömt bort det. Jag vet ingenting som fyller på min energi omedelbart så jag kan säga: det där blir jag pigg av, det där ger mig energi! Vissa dagar har jag den bara, energin, andra dagar lyser den med sin frånvaro. De dagar eller stunder jag har den, drar jag på som förr; drar igång grejor, får en massa idéer som jag planterar här och där och är kreativ. När energin sedan dalar lika fort som i ett uttjänt mobilbatteri, orkar jag inte fullfölja alla briljanta initiativ jag har tagit.

Just nu övar jag på att inte göra så mycket när energin kommer, mer än att njuta av att jag har den och vara glad och pigg i stunden. Inte tänja den gränsen, utan bara vara där. Svååårt. Jag övar också på att ge efter när kroppen säger ifrån, och faktiskt våga vila. Mitt på dan!

Jag har inflammerade muskelfästen i höfterna till följd av fel belastning väldigt länge. Har någon hört något så galet!. Jag är rekommenderad att aldrig mer löpträna, min kropp är inte gjord för sånt. Just nu bör jag heller inte promenera alltför mycket, för att undvika belastning. Cykla, däremot, och simma. Hej och hå. Jag som just börjat småpromenera eftersom min hälsporre börjat ge vika. Jag har verkligen kämpat nu i två veckor med dagliga promenader, kämpat emot smärta och domningar, i den fasta tron att det bara är att träna bort. I stället har jag sannolikt fördröjt läkningen. Nu kommer käre maken att släpa fram min delvis bortglömda motionscykel, så jag kan jonna lite framför TVn.

Nästa vecka kommer jag att få ett skräddarsytt träningsprogram av min sjukgymnast, för att stärka muskler i ländryggen bland annat. Redan vid första besöket fick jag några småövningar att göra till nästa gång, för att liksom komma i gång att göra nånting varje dag. Små, fåniga övningar som knappt märks. Ligger inte för mig alls. Jag tycker att ska man träna, ska man väl träna rejält!

Och DÄR blottar jag pudelns kärna, mitt stora problem. För det är just DET tankesättet som har fört mig hit! Jag gör inget med måtta. Jag tänjer gränser hela tiden, allra helst mina egna.

Allt kom på en gång. Hormonförändringar, klimakteriet, hälsporre, viktökning, smärta i kroppen, total energilöshet och på köpet (kanske inte så konstigt) deppighet. Någon säger mig något. Jag har inte lyssnat tidigare, på några signaler alls. Därför måste jag tydligen tillrättavisas ordentligt, på alla fronter samtidigt. "Fattar hon nu då?"

Ja, jag fattar. Jag fattar att jag inte är odödlig. Jag fattar att min kropp inte kan orka alldeles av sig själv utan att jag måste hjälpa till. Jag fattar (nästan) att jag blivit äldre och att åldern i någon mening också tar ut sin rätt. Jag fattar att jag måste ta det lugnare. Jag fattar (nästan) att det här kommer att ta tid. Jag fattar (nästan) att jag måste acceptera en ny Maria ett tag. Jag fattar att jag inte kan rusa genom tillvaron och hugga på allt som rör sig, som en spattig mört. I stället ska jag - likt gammelgäddan i vassen - lura lite på det jag ser innan jag agerar.

Troligen ska jag känna tacksamhet för att jag har fått den här starka påminnelsen. Jag kan nästan omfamna den tacksamheten, jag har i alla fall närmat mig den.

Jag har skrivit om det här i tidigare blogginlägg, och jag ber mina läsare att ha fördragsamhet. Det är ett sätt för mig att se vad jag är med om. Att befästa och att på så sätt närma mig ett accepterande. En ska ska ni veta - för ett år sedan hade jag ALDRIG klarat av att berätta om hur "svag" jag är! Jag har alltid hållit masken och varit duktig och stark. Gått i täten. Funnits där för andra och vetat hur slipstenen ska dras. Jag inser att jag har kommit en bra bit på väg genom att berätta för alla som orkar lyssna att jag inte mår så bra. Att jag faktiskt är en vanlig människa som alla andra, inte någon superkvinna. Att jag till och med önskar bli lite omhändertagen mellan varven. Jag har lätt till gråten, så fort någon visar mig vänlighet. Det har jag lärt mig är OK, även om det fortfarande känns som en belastning och lite pinsamt.

Socialt sett är jag väldigt trött. Vissa dagar plågar det mig oerhört att tvingas vara bland folk, andra dagar går det bättre. Även det har jag förstått att jag måste acceptera och bejaka. Det är OK att känna så också.

Jag har verkligen kommit långt i min utveckling!

7 kommentarer:

Evas värld sa...

Jag känner så väl igen mig Maria. Dagar på jobbet då jag bara satt och stirrade in i min skärm, oförmögen att ens ringa ett samtal. Så en dag kunde jag helt enkelt inte gå till jobbet. Jag var så slutkörd efter att ha varit så duktig och hållit masken alltför länge. Det är bra att du lyssnar till dig själv och för sjutton skriv! Vad bra att du berättar. Vi är många som känner igen oss.
Jag skulle vilja tipsa dig om en underbar ayurvedisk behandling här på söder. Massage och behandlingar av olika slag som löser upp spänningar man inte ens visste fanns. Kram!

Maria Björkman sa...

Tack, käraste Eva. Den behandlingen är jag mycket intresserad av, kommer att ha en egen dag i Stockholm framöver då jag tänkte skämma bort mig själv!

Åsa! sa...

Hallå Maria! Tack för kommentaren på min blogg.
Nog är det svårt att acceptera att man inte kan göra samma saker som fungerat år ut och år in. Det kräver tid och mycket tålamod.
Hoppas det funkar med motionscykel!

Åsa! sa...

Hallå Maria! Tack för kommentaren på min blogg.
Nog är det svårt att acceptera att man inte kan göra samma saker som fungerat år ut och år in. Det kräver tid och mycket tålamod.
Hoppas det funkar med motionscykel!

Maria Björkman sa...

Åsa, ja det ska gudarna veta. Visst skulle jag föredra att få fortsätta promenera, men om cykling och simning är det som står till buds är det bara att gilla läget!

Pia sa...

Älskade vännen vad jag känner igen mig i det Du går igenom. Trots att det bara skiljer ett år på oss så kom det för mig så långt tidigare, men kanske pga alla andra känslomässigt omskakande upplevelser som jag gått igenom, men än klimakteriet och arbetet.

Det är oerhört viktigt att lyssna på både sin kropp och sin själ, för de hör obönhörligen ihop och det är helt ok att vara lite ego för det är precis vad Du behöver.

Och som sagt, det hjärtat är fullt av är det som kommer på pränt, må det så vara Du. För det är ju precis så en blogg ska vara!

Varma kramar fina Maria!

Maria Björkman sa...

Pia - tusen tack. Dina ord värmer, likt en mysig ullpläd en blåsig och kulen höstdag!