På vår minisemester i Norrköping tidigare i somras, hände något med min kamera. Ena stunden fungerade den som vanligt, nästa gång jag lyfte upp den och tittade på den hade något hänt med displayen. Det var som en svart bläckplump på den, och jag såg inte längre några inställningar. Jag har hankat mig fram med den på det viset ända till nu, det går ju trots allt att använda autoläget och det var inga andra fel på den. Men lite trist blir det ju, i synnerhet som jag fortfarande håller på och lär mig och experimenterar för fullt. Allt sånt var uteslutet, så nu tog jag mig i kragen och lämnade in den i måndags. Jag har ingen aning om hur länge jag blir utan den, och jag vet inte vad domen kommer att bli.Tänk vad jag har vant mig vid att alltid ha kameran till hands, han (för det är det nog, som alla apparater) har blivit en trogen följeslagare som skildrar vårt liv. Det har verkligen blivit ett av mina stora intressen; fotograferingen och efterföljande sysslor med bilder. Utresning. sortering, förbättring, beskärning, lek.
Nu håller jag tummarna för att 1) felsökningen visar att det är en enkel och billig åtgärd och 2) att det går fort.
1 kommentar:
Jag känner med Dig Maria!
Visst känner man sig nästan lite halv utan sitt "lilla bihang". :)
Håller tummarna för att den snart är återbördad hos Dig och att det inte var något större fel.
Varmaste kramen!
Skicka en kommentar