fredag 30 juli 2010

Korsordsnostalgi blev meditation

Jag är en rätt så hängiven korsordslösare. Har alltid varit, det liksom sitter i generna. Tidsmässigt kan det gå i perioder, men intresset och lusten finns alltid där, grundmurat. Som tur är, är käre maken likadan. Vi kompletterar dessutom varandras tankesätt och kunskaper så bra, att det blir jättekul att lösa tillsammans. En för oss perfekt kväll består i något gott att äta och dricka, och sedan ett riktigt härligt korsord efteråt.

Att det sitter i generna är nästan sant. När jag var liten, och långt innan jag föddes, prenumrerade mormor på Nötknäpparen. Någon som minns den tidningen? Den fanns i ett tjugotal år tror jag, från mitten av 1950-talet till 1977 ungefär.

Förra året hjälpte Kerstin och jag mormor att rensa källarförrådet. Milde himmel. Där hittade vi både det ena och det andra, somligt skräp, somligt skrattretande men också mycket nostalgi. Min mormor är en liten ekorre, som så många i den generationen. Inget skulle förfaras, det kan vara bra att ha någon gång. Det visade sig att hon hade sparat tidningen Nötknäpparen, varenda nummer (vissa årgångar i dubletter, dessutom) sedan 1956 fram till 1977! Det hade hon gjort eftersom alla korsord inte var lösta i dom. Hon hade tänkt att hon kanske skulle få tid att göra det någon gång...

Mormor har fått väldigt dålig syn på gamla dar, och kommer aldrig mer i detta liv att kunna lösa korsord ur dessa tidningar. Hon löser korsord i dag, men det med hjälp av fotostakopior, ibland rejält uppförstorade, kombinerat med tålmodiga telefonsamtal från Kerstin. Det är en behjärtansvärd gärning, eftersom mormor älskar korsord och ordklurigheter, och är en fena på det. Minnet sviker ibland, och hon tänker stundtals långsamt. Men vad gör det - oftast kommer hon fram till lösningarna förr eller senare! Det är bra träning för en 90-åring.

Nåväl, kassarna med gamla Nötknäppartidningar insåg hon inte var något att spara på längre. Men jag blev förstås lite nyfiken, så hon har låtit tidningarna finnas kvar till mig. När vi nu hälsade på under semestern, tog jag mig an dem. Bläddrade igenom, fick flashbacks. Det fanns barn- och ungdomssidor i dem, och i slutet av 60-talet och under 70-talet löste jag för fullt. Jag vann märken kommer jag ihåg, ungefär som simmärken fast i korsord. Trekantiga historier var det, med nål så man kunde sätta upp dem.

När jag bläddrade igenom tidningarna hittade jag förutom halv- och olösta ordgåtor och korsord, också sidor med matnyttigheter för en korsordslösare. Ni vet, sånt där man kan hitta i korsordslexikon, tabeller av olika slag. Värdelöst vetande för somliga, stundtals hett efterlängtade fakta för en korsordslösare. Jag bestämde mig för att spara dessa. Det jag också hittade var kapitlet "De bästa patienserna" i varje nummer. En salig blandning av kända och okända patienser, och eftersom jag där också nosade rätt på några som jag aldrig sett förut bestämde jag mig för att spara dessa också. Förr om åren la jag mycket patiens, men det försvann i takt med att annat kom in i livet. Dator och sånt, ni vet.

Väl hemma, satte jag mig i går och sorterade bort och sparade. Plockade fram papper, plastfickor, sax och limstift. Klippte och klistrade. Satte ihop mina egna små häften; ett med uppslagsord till sköna korsordsstunder, och två med patienser.

Det var något härligt, skönt meditativt med pysselstunden som varade hela eftermiddagen. Hela grejen - både själva tillverkningen och resultatet - utgör en sån kontrast till dagens sätt att dokumentera. Så här gjorde man på 80-talet och dessförinnan. I dag skulle jag ha kunnat scanna in sidorna, förbättrat kvaliteten i Photoshop och sedan skrivit ut på en kopiator som häftar själv. Det hade definitivt blivit snyggare och mer användarvänligt.

Även om jag aldrig kommer att titta i uppslagsorden eller lägga en enda av patienserna, fick jag ändå en mysig stund. Och häftena är inte vackra, det är de inte. Men jag har gjort dem själv!

6 kommentarer:

kerstin hf sa...

Du kanske har ärvt mer än korsordsintresset? Ekorreriet, om än i mindre omfattning...
Det låter så härligt, det du berättar. Jag tror mormor skulle må väldigt bra av att ta del av detta på något sätt :-)
Kram

Maria Björkman sa...

Jag - ekorre!!! No no no.

Evas värld sa...

Vilken gullig berättelse, Maria! Visst är det bra meditation att klippa och klistra på gammeldags vis. Det moderna viset är som jag gjorde igår: jag lade in en meditations-app i min iPhone!

Maria Björkman sa...

Eva - det har jag också så klart. Gammalt möter nytt, och mitt emellan står vi och undrar lite...

Åsa Mitt i Världen sa...

Jag hade en period då jag lade stor möda på att tillverka julkort till alla. Inget kort var det andra likt. Jag blandade coola bilder, ofta från Vecko Revyn med guldpennor och annat. En slags julkort som stilmässigt var sin egen grej. Men, nu för tiden blir det ju inget sånt. Fast, om man vill väcka uppmärksamhet är nog handskrivna brev och vykort en bra grej.

Maria Björkman sa...

Det låter så lockande, att jag nästan tänkte föreslå dig att vi gör en pakt; vi ska göra våra egna julkort i år. Fast jag kan bara tänka mig hur det ser ut i december... herregud, jag skulle blir så fruktansvärt pressad att korten nog inte skulle bli tillverkade av särskilt mycket glädje och kärlek, tror jag.