söndag 12 juli 2009

Motstånd

Jag tränar inför Tjejmilen i slutet av augusti. Egentligen har jag aldrig trott att jag är gjord för att springa, men för två år sedan hände något. Det var meningen att jag skulle gå Vårruset med ett lag från jobbet, men en god vän tog tag i mig och påstod att jag kunde springa. Om jag bara ville!

Det gick väl sådär, men jag sprang mer än gick. Och jag var mer död än levande när jag kom i mål. Men - jag insåg att det faktiskt gick, även för mig, att springa. Det var faktiskt en aha-upplevelse.

Jag började träna och anmälde mig till Tjejmilen. Otroligt nog klarade jag av att springa hela milen, en oerhörd prestation tycker jag själv. För att vara jag, liksom.

I fjol kom träningen av sig i samband med lunginflammation på våren. Eftersom jag är en i grunden lat person som helst följer minsta motståndets lag, måste jag ha disciplin hela tiden för att lyckas. Det passade mitt lata innersta alldeles ypperligt att ha vårens lunginflammation att skylla på resten av sommaren.

I år tänkte jag klara av det igen. Men varför saknar jag förmågan att göra saker lagom och av lust? Varför måste jag prestera, prestera, prestera? Varför kan jag inte vara lite mer avslappnad i min attityd till det jag företar mig? Vad jag än gör, så ska det presteras. Tävlas. Bli bättre. Följa en utstakad väg. Och nåde mig om jag halkar i diket, då är det lika bra att lägga av med allt!

Jag förnekar mig inte, i april drog jag ut ett träningsschema från nätet som var skräddarsytt för den som ville klara Tjejmilen under 60 minuter. Kan någon förklara varför jag valde det schemat? Så här månader efteråt funderar jag faktiskt över det. Varför kunde jag inte bara vara trygg i ATT jag skulle ta mig runt i Tjejmilen? Varför måste jag springa den, och varför under en timme?

Jag fortsatte på mitt inslagna spår och tränade slaviskt efter schemat. Prestation, prestation. Ibland gick det rätt hyfsat, till och med ganska lätt, vissa gånger fungerade det inte alls. Jag har stått ut med det, i väntan på att endorfinerna (eller vad det är) ska uppenbara sig och tala om för min kropp hur njutbart detta är.

Men de lyser sannerligen med sin frånvaro, de har ännu inte visat sig. Jag kämpar fortfarande, varenda gång jag ska ut. För det mesta är det inte så farligt, bara jag är igång går det skapligt. Men sträckan blir längre och längre, och nu är det meningen att jag ska klara att ta mig runt en mil. Jag tycker dessutom att jag borde klara av att springa merparten av den milen.

Tycker dock att det är hemskt motigt. Märker inte att det går framåt. Beklagar mig för Bosse som är ett under av tålamod och coaching.

I morse var det dags att ge mig ut på 9-10 km cirka (sträckan är ungefärligt uppmätt). Jag led, det kändes otroligt svårt och jag var nästan ledsen. Kroppen skrek: NEJ! Men jag hade ju mitt schema att följa, och ingenting att skylla på. Fullt frisk, utsövd. Det var bara latmasken som skrek, tänkte jag. Så jag gav mig av. Sprang 20 minuter, gick någon minut och sprang 5 minuter igen. Sen fick jag svårt att andas kändes det som, och kroppen blev blytung. Jag blev faktiskt lite rädd. Promenerade tills jag hämtat andan, satte mig på en bänk och ringde ynkligt hem till Bosse så han fick hämta mig. Vilket nederlag!

Det var väl helt enkelt så att min kropp inte pallade detta i dag, och jag lyssnade inte på den. Jag hade ju mitt schema...

Det fick mig att fundera på en sak, som har sysselsatt min hjärna en del under dagen. När man känner motstånd, hur vet man då vilken sort det är? Ofta är ju motstånd något man kan (och kanske bör) sätta sig över för att gå vidare. Många gånger är det lättjan eller minsta motståndets lag som talar, åtminstone när det gäller mig. Då vet jag att jag kan stå över det med lite karaktär, sen är jag så nöjd med mig själv och jag har tagit ännu ett steg framåt.

Men ibland kan ju motståndet man känner också komma djupare ifrån, vilket det tydligen gjorde för mig i morse. Det var ett budskap från min kropp att jag skulle ta det lugnt. Jag är rätt duktig på att ta hand om mig tycker jag själv (är inte övertygad om att alla i min omgivning håller med). Åtminstone är jag rätt bra på att känna till mina behov. Men här kände jag inte igen motståndet, jag trodde det bara var det gamla vanliga.

Hur känner man skillnad på motstånd och motstånd? När är jag lat, och när behöver jag vila?

2 kommentarer:

Annika sa...

Jag är så grymt imponerad Maria! Att du kämpar på som du gör. Alla som springer säger ju att det blir som en drog SÅ SMÅNINGOM. Jag har aldrig lyckats nå det stadiet, alltid gett upp innan. Men så mycket har jag snappat upp att när motivationen tryter då funkar det inte. Gäller såväl idrottsmän som oss vanliga dödliga. Vi måste känna lust för att kunna prestera. Kropp och själ måste hänga ihop, det ska vara kul. Hur man sedan får upp lusten när det gäller att springa vet jag inte, jag har som sagt aldrig lyckats med det...
Kämpa på och glöm inte att belöna dig själv!

Maria Björkman sa...

Tack, snälla Annika! Det värmer, och det känns som om du bryr dig om. Det behöver jag.