måndag 15 juni 2009

En dag har gått - i framtiden

I dag har jag befunnit mig halva dagen i april 2011. ABF har ombudsmanna- och ordförandekonferens på Runö, och vi har blivit serverade ett skräckframtidsscenario. Hur vill vi nu tackla detta? Vi delar in oss i grupper och spelar spel. Lite småkul, lite intressant. Kanske vill man förbereda oss så vi inte står handfallna när det här händer.

För visst är det högst sannolikt att något liknande kan hända, som förbundsledningen har målat upp. Delar av det händer redan. Och hur tacklar vi det i dag?

Jag törs påstå att vi är lite handfallna. Lite tagna på sängen, yrvakna. Blundar hårt, och hoppas att det otäcka har försvunnit när vi öppnar ögonen. Men icke. Det finns där, mitt framför oss. Nödvändigheten att delvis ändra kurs. Tuffa till oss. Peka med hela handen, trots att vi är en demokratisk organisation. Kanske våga ge folkbildningen ett delvis nytt ansikte.

Det är svårt, jättesvårt. Vad är folkbildning i dag? Och hur ska vi klara av att fortsätta ge förutsättningar för att delta för dom som bäst behöver?

Vi har också pratat om de nya sociala medierna, med andra ord den sociala världen på "nätet". Vi snackar Facebook, bloggar, Twitter, Youtube etc. Vi bör finnas där, konstaterar vi. För bara en vecka sedan lanserade jag den tanken i personalgruppen, och det skruvades lite på stolarna. Det kräver ju att vi vet själva vad det är, och dit har vi ett stycke än. Men vi måste börja, vi måste hitta våra tilltänkta deltagare där de finns.

Åh, vad vi har mycket att jobba med. Jag vet någons pappa som skulle ha sagt: "Det är mycket ogjort!".

6 kommentarer:

Evas värld sa...

Det oroande är väl organisationer som alltid kommer tassande efteråt, i stället för att finnas i frontlinjen. Att det inte finns en naturlig nyfikenhet på det du säger utan att man alltid yrvaket,och lite för sent, upptäcker att något är på gång. Man hakar halvhjärtat på i stället för att entusiastiskt springa främst! Våga utan att snegla ängsligt borde vara en utmaning.

Annika sa...

Håller med! Detta med att vara i framkant har folkbildningen svårt för. Det är så mycket lättare att göra det man alltid gjort än att sticka ut hakan och våga ta debatten. Jag brukar bli tokig på det och ansätta min egen organisation med krav på agerande. Har svårt för strutsmentaliteten.

Maria Björkman sa...

Men varför är vi så... GAMMALDAGS? Måste man vara det bara för att man har rötter långt tillbaka i tiden? Det kan jag inte förstå. Hur intressant vore det inte att få en debatt kring vad folkbildning är i dag?

Evas värld sa...

Den debatten vore intressant, skaka om rejält i de gamla maktrukturerna, många skulle se sina positioner hotade. Det behövs en debatt som totalt ifrågasätter strukturen med de olika förbunden, med den märkliga organisationen med förbundskontor, med var makten finns... känsliga frågor som samtidigt inte intresserar världen utan folkbildningen så mycket eftersom folkbildningen inte är i kulturens centrum. I hela den intensiva debatt om kulturutredningen mm som varit har inte ett pip hörts från ABF som borde vara en motor i en sådan debatt till exempel. Folkbildningen idag, på central nivå i alla fall, vänder sig inåt i stället för utåt. Då märks man inte.

Annika sa...

Vi är alltså rörande överens! Det finns massor som folkbildningen skulle kunna bidra med! Att bevara gamla kulturella värden är givetvis viktigt men vi måste också vara med där det händer! Jag förstår inte varför studieförbunden är så osynliga. Ja, ja, vi får fortsätta att ställa de obekväma frågorna till våra förbundsledningar!

Maria Björkman sa...

Här finns så otroligt mycket att fundera över, och ibland känner jag mig alldeles konfys. Jag kommer nämligen aldrig vidare i mina tankar kring folkbildningen, de bara snurrar runt, runt. Ständigt är jag tillbaka på ruta ett. Vad tusan ÄR folkbildning i dag?