torsdag 11 juni 2009

33.52!

Jag är stolt, glad och skön till mods. Syns det? Klarade Vårruset under 35 minuter, helt enligt planerna. Till och med under 34 minuter. För att vara exakt; 33 minuter och 52 sekunder.

Ingen jättebravad för nån annan kanske, men för mig är det det. Tvärt emot vad man kan tro så tar det emot så in i ...... jämt när jag ska springa. Jag har ännu inte hittat flow. Adrenalinkicken. Lyckan och behovet av mer, mer, mer. Jag kämpar fortfarande.

Och ur det perspektivet är det en bravad, kära vänner.

Jag satsade högt från början, och ställde mig längst fram i startfältet. Smart ur en synvinkel; det blir gott om plats att springa från början, man behöver inte trängas och tvingas gå ibland för det blir stopp. Mindre smart ur en psykologisk synvinkel, för jag blev omsprungen av alla, kändes det som. Under halva loppet blev jag omsprungen, och själv sprang jag inte om någon förrän under sista delen av loppet. Det var så tungt! Tankarna malde i mitt huvud: "VARFÖR gör jag det här? Vem tror jag att jag är?? Jag ska ALDRIG mer springa efter det här loppet! Det här är emot min natur, jag begriper inte varför jag nånsing har börjat med den här fånigheten. Jag kommer aldrig att orka i mål." Och så vidare, och så vidare. Uppbyggligt värre.

Men ju närmare mål vi kom, desto mer kom kämpaglöden in; varför ge upp nu och börja gå, när det är mindre än halva sträckan kvar? Fast sista kilometern ska jag säga att jag hade nära-döden-upplevelser. På upploppet ser jag tiden och begriper; jag har sprungit lite fortare än jag brukar lufsa annars (drogs väl med av alla hurtbullar omkring mig). Inte konstigt att jag är trött. Men det är plötsligt helt OK. Jag har ju en jättebra tid, ur mitt perspektiv sett!

Om klockan stått på 38 minuter eller så, då hade jag fullständigt brutit ihop. Då hade jag verkligen sprungit för sista gången, jag lovar.

Nu kan det tänkas att jag ändå anmäler mig till Tjejmilen. Nej, jag har inte gjort det än. Vet inte riktigt vad jag väntar på.

Och det kan tänkas att jag springer Vårruset nästa år igen!

5 kommentarer:

Evas värld sa...

Grattis! Det var starkt - jag skulle också ha varit stolt om det (otänkbart nog) varit jag!

Pia sa...

Härligt tjejen! Klart att Du skulle fixa det!
Jag har idag svårt att fatta att jag sprang Vårruset 10 år i rad!!! Fast det är nu flera år sedan, så man vet aldrig. :)
Stora kramen!

Maria Björkman sa...

Tack, kära vänner. Man behöver den här typen av glada tillrop, för att känna att det är värt det! Och Pia - kan jag så kan du, jag lovar!

Annika sa...

Är grymt imponerad! Hade gett upp så fort jag fått håll, dvs efter 5 minuter...

Maria Björkman sa...

Tack Annika, för att du är imponerad. Det gör min bravad så mycket större!