tisdag 7 april 2009

Jag yogar på riktigt igen!

Hurra, min yogalärare är tillbaka på ön! Ordningen återställd, så även min arma kropp. Visserligen har jag varit DUKTIG de här tre veckorna och faktiskt kämpat på själv två gånger i veckan, men det är som sagt inte riktigt samma sak.

Morgonens pass (vi börjar klockan 07:00 på tisdagar, jag åker 06:10 hemifrån) var härligt tufft. Jag blev riktigt svettig, vilket inte är så vanligt! Varm, men sällan svettig. Nu vet jag inte om det beror på att det verkligen var extra fysiskt ansträngande eller om det berodde på mina numera rätt vanliga vallningar... Fast jag tror faktiskt på det första. Jag tog i så väldans, i glädje över att vara på banan igen.

Nästa gång är på torsdag, men då prioriterar jag annat. Då ska vi hämta Sara och Affe vid flyget, de ska tillbringa påskhelgen hos oss. Vilken lycka! Så - det blir ett yogapass hemma på kammaren på torsdag morgon i stället.

I morgon bitti ska Bosse och jag upp i spåret och lufsa lite. Jo, vi har börjat med det så smått. Jag vet inte vem som stöttar vem egentligen - jag inbillar mig att jag är ett moraliskt stöd för Bosse som säger sig vill börja, men möjligen är jag grundlurad. Det kanske är så att han låtsas vilja börja för att stötta mig att komma igång på riktigt igen. Egentligen spelar det ingen roll, bara vi GÖR. Vi har bara varit ute en gång, men vi ska försöka två gånger i veckan framöver.

Mina mål i år är att genomföra Vårruset och Tjejmilen. Dessförinnan ska jag gå Let´s walk med Kerstin och Sara, ska bli kul.

- - -

Jag är med på Facebook, för det ska man vara. Finns man inte på Facebook så finns man inte, som någon ur den yngre generationen informerade mig om. Där skaffar man sig vänner av olika slag, gamla och nya, nära och fjärran. Men det är rätt trevlig att räkna in alla vänner, jag hade ingen aning om att jag hade så många!

En av de saker som jag gillar med Facebook är att det är rätt opretentiöst, du kan lägga in små kommentarer då och då och ibland får du reaktioner från dina vänner. Man får en lätt inblick i vad ens vänner pysslar med om dagarna. Småtrevligt, tycker jag.

Flera av mina cybervänner är från arbetarrörelsen, såna som jag känner sen min mer aktiva tid i centrala sammanhang. Och hos dessa vänner ser jag ett mönster, tydligt och också lite skrämmande. Medan jag och andra kan vara extatiska över att ha hört koltrasten eller att solen skiner, så kan en arbetarrörelsecybervän till mig vara lika lycklig över att bevista en partikongress årets första soliga helg. Eller uttrycker jubel över en ledarartikel eller kanske ett rådslagsmaterial man just ska kasta sig över.

Jag fördömer inte, absolut inte. Jag har nog varit precis likadan själv. Men i skenet av andra reflektioner från andra vänner, ter det här sig lite... inskränkt? Trångt? Tråkigt...? Ja, tråkigt! Jag är så glad att jag har kravlat mig ur det träsket, faktiskt. Jag tillhör fortfarande arbetarrörelsen, jag tror på alla människors lika och unika värde och framför allt på människors inneboende kraft. Rättvisa är ett vackert och nödvändigt begrepp.

Trots det blir jag mer lycklig över att se småfåglarna bygga bo i våra holkar, över att skåda en knallblå scillamatta i vårt gräs, eller att känna den ljumma vinden på bara ben den första varma vårlördagen. Jag blir mer lycklig av såna saker än att fundera över hur vi ska vända opinionssiffrorna.

Visst är det tur att det finns alla sorter av människor!!

3 kommentarer:

Annika sa...

Lagom är bäst! Jag är en njutningsmänniska som gillar kultur och det goda livet men jag kan också bli riktigt engagerad i diverse samhällsfrågor. Det är som du säger bra att det finns av alla sorter.
Yoga gillar jag men att springa... Nej, tyvärr det går inte. Beundrar dock alla som har orken och lusten.

Maria Björkman sa...

Det där med löpning trodde inte jag heller på, men det visade sig att jag nog faktiskt bara var lat. Jag ska inte påstå att jag älskar att springa, men jag märker att det ger effekt och att jag mår bra av det. Och man blir lite peppad när man upptäcker att konditionen förbättras ordentligt...

Eva Swedenmark sa...

Jag tänker som du Maria, jag blir förundrad över hur en del kamrater springer i organisationens koppel. Tror att alla organisationer mår bra av människor som tar sig tid att leva, som tränar /fast inte heller jag springer, promenera okej, yoga JA/ och njuta av kultur. I min tid i arbetarrörelsen saknade jag ofta viktiga samtal om kulturens innehåll och djupa upplevelser, inte om anslag, ekonomi, partiträtor, etc. Men du verkar ju hinna med lite av båda nu? Bra prioriteringar i livet.